Nyhetstelegrammet från den finska nyhetsbyrån FNB är kort men innehåller en politisk bomb.

Populistiska och invandrarkritiska Sannfinländarna får i en färsk opinionsmätning drygt 16 procent av rösterna. Med mindre än tre månader kvar till riksdagsvalet i Finland i april.

Mätningen gör Sannfinländarna obetydligt mindre än landets etablerade partier där Samlingspartiet får 21 procent och socialdemokraterna 18,2. Siffror som borde få traditionella politiker att darra.

Den stora frågan är givetvis om finländarna verkligen är beredda att rösta på Sannfinländarna eller om man ska tolka opinionsmätningen som en varning till eller protest mot de etablerade partierna.

I valet 2007 fick partiet ”bara” 4,1 procent av rösterna. Uppgången nu jämfört med opinionsmätningarna i somras är sju procent.

Många vill gärna sätta likhetstecken mellan Sannfinländarna och Sverigedemokraterna något som de förras ledare Timo Soini värjer sig mot. Enligt honom är partiet varken fientligt till invandrare eller islam. Kanske skulle man kunna kalla Sannfinländarna en lightversion av svenska SD.

Sannolikt av den anledningen att Finland tar emot väldigt få invandare jämfört med övriga nordiska länder. Istället är det mer av förakt och allmänt missnöje med skandalomsusade finska politiker som ligger bakom Sannfinländarnas framgångar.

Soini som 2009 blev invald i Europaparlamentet (men tänker lämna den platsen om partiet blir del av den finska regeringen) beskriver sitt parti som ett populistiskt gräsrotsparti, religiöst och värdekonservativt. Han är exempelvis stenhårt emot abort.

Sannfinländarna hakar med sina framgångar på en nordisk trend. Danmark och Norge har länge haft starka högerpopulistiska partier vid eller nära makten. I Danmark Dansk Folkeparti och i Norge Fremskrittspartiet som i senaste valet fick över 20 procent. I Sverige har SD precis kommit in i riksdagen i en vågmästarroll.

Sannfinnländarna har funnits sedan 1995 då det bildades av fyra män under en helg av bastubad och öldrickande för att sörja att deras gamla parti Landsbygdspartiet gått i konkurs. Fram till nu har partiet växt långsamt och framgångarna varit blygsamma.

Partiets problem är att bakom den bullrige men karismatiske Soini finns inte så många andra mediala ansikten eller kända politiker. I dagläget misstänker jag att Sannfinländarna får svårt att hitta folk till alla riksdagsplatser partiet skulle få om opinionsmätningen slår in.

Den unge mannen som bokstavligen tände gnistan till folkets revolt i Tunisien har startat en trend.

Runtom i Arabvärlden sätter unga människor eld på sig själva för att protestera mot orättvisor.

Kan de tända fler revolutioner?

Att bränna sig själv till döds är en extrem handling som väcker starka känslor. Känslor av avsky och äckel men också av beundran och vrede.

När 26-årige Mohammed Bouazizi dränkte sig själv i bensin kunde han inte veta att hans handling skulle bli den utlösande faktorn till en politisk revolution. Han handlade utifrån desperation. Välutbildad tvingades han sälja grönsaker från en kärra för att överleva. När polisen konfiskerade kärran fick han nog.

När den politiska sprängkraften i hans handling blev uppenbar har den resulterat i ett antal copy-cats.

På bara en vecka har sex fall rapporterats från Tunisiens grannland Algeriet, en annan av arabvärldens förtryckarregimer som också skakats av gatuprotester mot höga matpriser och arbetslöshet.

De fem männen satte alla eld på sig själva utanför olika officiella byggnader. En kvinna dränkte sig i bensin men blev övertalad av en myndighetsperson att avbryta.

Flera fall har också rapporteras från Egypten, ett land med omfattande förtryck av oppositionella. Myndigheterna är så oroliga att de satt ut extra bevakning för att stoppa eventuella självbrännare innan de hinner skrida till verket. Hittills har minst tre lyckats ändå.

I Mauritanien satte Yacoub Dahoud eld på sig själv utanför parlamentsbyggnaden. Han startade nyligen en grupp på facebook mot korruption och tyranni i landet där han undrade om inte tiden var mogen för mauritanierna att ”välja frihet”. På facebook hade han även lagt ut en hyllning till Bouazizi, ”Vi kommer aldrig att glömma dig”.

Men trots längtan efter förändring och alla villiga självmordsbrännare har revolutionerna än så länge uteblivit i Tunisiens grannländer. Där verkar det inte räcka med en frustrerad fackla för att tända folkmassan. Åtminstone inte än.

En viktig skillnad finns mellan Tunisien och de övriga. Medan medelklassen dominerar i revoltens hemland utgör de fattiga grundstommen i grannländerna.

Självbränning som politiskt vapen är inte ny. Buddhistmunken Thich Quang Duc förvandlade sig själv till en fackla på en gata i Saigon i Sydvietnam för att protestera mot regimens diskriminering mot munkarna. Snart började fler och fler munkar bränna sig själva som en protest mot USA:s krig i Vietnam.

Ett annat exempel är den unge tjecken Jan Palach som lät sig själv gå upp i rök på Vaclavplatsen i Prag som en protest mot Sovjetunionens invasion av hans hemland 1968.

En handling som på allvar tände motståndet.

Haitis ex-ledare står på kö för att återvända hem.

Näste man på landningsbanan ser ut att bli förre presidenten Jean-Bertrand Aristide.

För Haitis bästa vore det bättre om de höll sig borta.

Lite hårddraget kan man säga att Jean-Claude ”Baby Doc ” Duvalier representerar det onda och Aristide det goda. Men i dagens läge är risken uppenbar att de båda väcker liv i gamla motsättningar och förvärrar den redan kaotiska situationen i landet.

Skillnad mellan de två är att Aristide var en folkvald och åtminstone tidvis folkkär ledare som hårt kritiserade diktaturen. På så vis finns det inget att invända mot hans återkomst.

I motsats till Baby Doc som ärvde makten från sin far som 19-åring och fortsatte hans blodiga styre som resulterade i 40 000-60 000 haitiers död. Dessutom plundrande han sin fattiga nation på hundratals miljoner dollar.

Ändå stod polisen inte och väntade på honom när han landade i början av veckan. Visserligen greps han så småningom och anklagades pliktskyldigast för ekonomiska brott. Men släpptes snabbt. Myndigheterna har inte med ett ord berört hans omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna.

Baby Docs återkomst verkar ha varit signalen för Aristide att också försöka återvända. I ett öppet brev som sprids av hans anhängare skriver Aristide att han är redo att återvända ”i dag, i morgon, när som helst”.

Han tvingades i exil 2004 efter turbulens i hemlandet. Själv anser han att USA kidnappade honom och förde honom till Sydafrika där han sedan dess befunnit sig.

Han har hela tiden velat återvända men Haitis regering har inte svarat på hans upprepade propåer om att få ett nytt pass. Nu kan det bli svårt att neka honom när den hatade Baby Doc tillåtits återvända.

Inget vet riktigt varför Baby Doc plötsligt återvände efter 25 år i landsflykt samma dag som presidentvalets andra omgång egentligen skulle ha hållits. Men det var garanterat ingen slump. Misstankar finns om att den sittande presidenten Rene Perval bjöd in Baby Doc som en skenmanöver för att rikta bort uppmärksamheten från valkaoset.

Precis som Baby Doc påstår Aritide att han inte har några politiska ambitioner. Han vill tillbaka för att ”bidra och tjäna mina haitiska systrar och bröder i egenskap av en enkel medborgare”.

Sant eller inte spelar ingen roll.

Återvänder Aristide kommer han inte att kunna göra det i skydd av anonymitet. Han blir automatiskt en offentlig person. Tusentals kommer att hylla honom som en frälsare.

Med Baby Doc och Aristide båda tillbaka är risken uppenbar att gamla motsättningar väcks till liv. Medan eliten stödde Baby Doc så var de fattiga Aristides främsta maktbas.

I det förtvivlade läge som nu råder på Haiti är det många som desperat letare efter en messias som ska kunna rycka upp landet. Då kan gamla hjältar och förtryckare bli som nya i folkets ögon.

Men lösningen på Haitis problem ligger rimligen varken i Baby Doc eller Aristides händer.

Haiti är i stort behov av en ledare som ser framåt och kan få igång återuppbyggnaden efter jordskalvet och landets ekonomi.

Inte av avdankade ex-presidenter.

Israel har snart lika många politiska partier som politiker.

Ehud Barak är bara den senaste i raden som bildar nytt parti för att hålla sig kvar vid makten.

Ett avhopp som ökar risken för en israelisk bombräd mot Iran.

Israelisk politik är just nu mer än vanligt kaotisk. Kaoset reflekterar det osäkra läge som landet befinner sig i och den enorma splittring och förvirring som råder hos israeliska politiker om hur man ska hantera frågan om en långsiktig fred.

Om inte Netanyahus högerregering skriver på ett fredsavtal med palestinierna är risken överhängande att president Mahmoud Abbas i höst ensidigt deklarerar Palestinas självständighet. Vad händer då?

Osäkerheten både förlamar och skapar spänningar.

Mycket talar för att Barak lämnade arbetarpartiet av högst egoistiska skäl. Han ville till varje pris sitta kvar som försvarsminister i Benjamin Netanyahus högerregering. Han vill inte ge upp makten men han är också i grund och botten enig med Netanyahu om det säkerhetspolitiska läget.

Ingen av dem tycker att det finns en trovärdig ”partner” på den palestinska sidan som kan leverera verklig fred om Israel går med på att göra upp. De tycker Abbas är för svag och inte har styrkan att kväsa terroriststämplade Hamas.

Netanyahu och Barak ser Irans kärnvapenambitioner som det största hotet mot Israel. Båda ser en bombattack mot kärnanläggningarna som ett fullt realistisk om det hindrar Iran från att få kärnvapen.

Faktum är att Netanyahu behöver en person som Barak med starka militära meriter för att kunna motivera och genomföra en bombräd. Själv har han inga hjältedåd eller militär erfarenhet att hänvisa till.

Så trots att Arbetarpartiet, Baraks gamla parti, nu lämnar regeringen så blir Netanyahus regim mer stabil. De ministrar Barak tar med sig till sitt nya parti Atzmaut (som betyder oberoende) vara alla hökar i Arbetarpartiet och får nu ministerposter.

Barak kan nu sitta kvar som försvarsminister och slipper hela tiden försvara sig inför sina egna.

Ariel Sharon tillämpade samma taktik när hans gamla Likud inte uppskattade Sharons ensidiga tillbakadragande från Gaza 2005. Då bildade han istället centerpartiet Kadima och tog med sig Likuds vänsterfalang dit. Partiet är i dag störst i Knesset men står ändå utanför regeringen.

Med Baraks nya parti blir det oerhört trångt i mitten och högerut. Partierna reflekterar mer olika personers trängtan efter makt än ideologiska skillnader.

Folkets uppror och diktatorns flykt i Tunisien har väckt förhoppningar om en dominoeffekt bland arabvärldens omoderna regimer.

Kan vi få se något liknande som hände i Östeuropa hösten 1989 då kommunistregimerna föll som käglor?

Om det är någonstans i världen där demokrati och frihet haft märkligt svårt att få fotfäste så är det i arabländerna. Mestadels är det en sorglig samling regimer som bygger sitt styre på stenhårt åsiktsförtryck, fängslande och tortyr av meningsmotståndare.

Bortsett från de stenrika oljeländerna saknar de totalt förmåga att få sina ekonomier att frodas och växa. Stora befolkningsgrupper lever i utdragen fattigdom medan eliten smörjer kråset och ständigt kan fylla på sina schweiziska bankkonton.

Även om länderna är stabila i den meningen att samma män sitter kvar vid makten år efter år så skakas de av starka spänningar. Det är bråk mellan olika etniska grupper, hat mellan olika riktningar inom islam och mellan muslimer och kristna. Konflikter som hålls i schack med våld.

Grunden till spänningarna är att de flesta arabländer är stagnerade samhällen utan utveckling. Ekonomin står stilla. Politiskt utvecklas de inte. Ändå kan tyrannerna sitta kvar. Tills nu.

När Tunisiens Ben Ali häromdagen flydde landet var det första gången ett folkligt uppror i arabvärldens sänkte en diktator. Återstår att se om de lyckades göra det för gott eller om de nya makthavarna är av samma skrot och korn som de gamla.

Ett hopp har väckts att regimer nu ska falla från Marocko till Egypten. Viljan finns i många av länderna men har frustrationen nått den kokpunkt då människor spontant ger sig ut på gatan och skriker ut sin avsky och sina drömmar? Vågar de ropa sina slagord även när makten svarar med skarpa skott?

Despoterna är definitivt oroliga. De håller koll på minsta tendens till uppror och i motsats till Ben Ali är de flesta av dem beredda att gå mycket längre i sin våldsutövning för att rädda sig kvar.

När dåvarande Sovjetunionen inte längre hade kraft och vilja att hålla sina satellitstater i Östeuropa på mattan så föll hela Warszawapakten samman som ett korthus. Berlinmuren försvann över en natt. Tyskland återförenades. Polen, Tjeckien, Ungern och de baltiska staterna kastade kommunismen överbord.

I Arabvärlden finns ingen sådan gemensam katalysator vid sidan av förtrycket. Ja, det skulle vara den radikala islamismen i så fall. Bara för att en regim faller är det inte givet eller troligt att alla andra gör det.

Egypten är nyckellandet. En ledarnation som styrts med järnhand av Hosni Mubarak sedan 1981. Med sina 82 år kan han snart falla för ålderstrecket. Han har redan berett vägen för att sonen Gamal ska ta över och föra familjedynastin vidare. Faller Mubarak blir det kaos i hela arabvärlden. Men hur troligt är ett sånt scenario i dag?

När USA störtade Saddam Hussein var det tänkt att Irak skulle bli demokratins skyltfönster mot arabvärlden. Så har det inte blivit. Visserligen har ett flertal hyfsat demokratiska val genomförts men resultatet har ändå blivit en maktkamp mellan landets tre stora etniska grupper. Ska man beskriva läget ligger ord som kaos närmare än demokrati.

Drömmen lever om en massrevolt i arabvärlden. Men den lever mer på hopp än färska fakta.

Håller en av Europas sista terrororganisationer på att ge upp?

Eller är den ensidigt utlysta vapenvilan bara en bluff för att legalisera ETA:s politiska gren?

Tidigare brutna löften pekar mot den senare förklaringen.

Den baskiska separatiströrelsen drabbades under förra året av svåra motgångar och är kraftigt försvagad. Spanska och franska myndigheter grep en rad av rörelsens högsta ledare. Lägg till det att det folkliga stödet för ETA:s väpnade kamp för ett helt självständigt Baskien befinner sig på historiskt låga nivåer.

Tiden och det faktum att Baskien har ett ganska långt gående självstyre håller helt enkelt på att springa förbi ETA. Antingen måste de militanta baskerna kasta in handduken eller gå i ide en längre tid för att bygga om och stärka rörelsen.

Batasuna är ETA:s politiska gren. Partiet förbjöds 2003 på grund av sina nära band med ETA och kan därför inte ställa upp i lokalvalen.

Genom att i början av veckan utlysa en ensidig och ”permanent” vapenvila hoppas ETA förmodligen att kunna övertyga de spanska myndigheterna om att legalisera Batasuna och låta partiet ställa upp i valen.

Förhoppningen har länge varit att det baskiska problemet ska kunna lösas på fredlig väg precis som Nordirland-konflikten. Många paralleler existerar mellan den två.

Relationen mellan ETA och Batasuna liknar den som fanns mellan den nordirländska terrororganisationen IRA och dess politiska gren Sinn Fein. Ett mycket nära samarbete.

IRA gick till slut med på att ge upp sina vapen och upplösa sig själv. Det var nyckeln till den lyckade fredsprocessen som tog fart på allvar i och med Good Friday-avtalet 1998.

I ETA:s ensidiga deklaration sägs ingenting om att man skulle vara beredd att lämna ifrån sig sina vapen eller ge upp den väpnade kampen.

Därför är det många i Spanien som öppet avvisar ETA:d deklaration som en bluff för att vinna tid och erkännande för Batasuna utan att för den skull ge några garantier om att ge upp den väpnande kampen.

Den spanska regeringen är svårt bränd efter fredprocessen 2006 som slutade med att ETA återupptog terrorn trots löften om motsatsen. Redan innan dess hade ETA en lång historia av brutna löften.

Regeringens svar på beskedet om vapenvila  blev att gripa ytterligare en ETA-man.

Tiden talar ändå mot våldet. Baskien är i dag ett av Spaniens mest välmående områden. Provinsen har sitt eget språk, alla vägskyltar är både på baskiska och spanska. Man har också sitt eget utbildningsväsende och polis.

Inte många basker tycker det är värt att fortsätta den väpnande kampen för att uppnå självständighet. Man har helt enkelt för mycket att förlora.

En nöjd Barack Obama kan ta jullov på Hawaii.

Senaste veckan har inneburit en osannolik comeback för USA:s president. Från att ha varit uträknad är han åter tillbaka på banan.

En rad reformer som nyss verkade dödsdömda baxade han i sista stund genom kongressen.

Russinet i kakan kom i natt svensk tid då senaten med de två tredjedels majoritet som krävdes röstade igenom det nya nedrustningsavtalet mellan USA och Ryssland. Bara för några veckor sedan såg det ut som ett enat republikanskt parti skulle säga nej till avtalet och därmed stoppa det som Obama kallat ”årets viktigaste utrikespolitiska fråga”.

Ett nej hade varit både pinsamt och politiskt kostsamt för Obama.

Nu lyckades han genom personlig bearbetning av ett antal senatorer få dem att ändra sig. Presidenten sköt till och med upp sin jullovsresa till Hawaii för att få avtalet godkänt. Familjen fick åka i förväg.

Han kallade också in republikanska veteraner som förre utrikesministern Henry Kissinger för att trycka på deras partikamrater.

Amerikanska politiker är inte lika bundna av partipiskan som exempelvis svenska. Det är rätt vanligt att man röstar efter personlig övertygelse även om det går emot partilinjen. Det gäller såväl republikaner och demokrater.

Tidigare i veckan kunde Obama räkna in en annan stor framgång i en viktig hjärtefråga. Öppet homosexuella ska i fortsättningen få tjänstgöra i armén. Fram till nu har homosexuella varit tvungna att dölja sin läggning eller riskera att få sparken. Principen ”Don´t ask, don´t tell” har gällt.

Även där såg presidenten så sent som för några veckor sedan ut att gå mot en säker förlust. Ända sedan demokraterna förlorade mellanårsvalet i november har Obama sträckt ut handen till republikanerna på ett sätt som han inte gjort tidigare. Obama sa att han förstått väljarnas budskap och har agerat utifrån det.

Han har bjudit in ledande republikaner till Vita Huset för att hitta en samarbetsstrategi. Taktiken har gett bra betalt även om det skett på bekostnad av stark kritik från demokraternas vänsterflygel. Framförallt har kritikerna vänt sig mot det nya skattepaketet som innebär att även miljonärer och miljardärer får behålla de kraftiga skattesänkningar som företrädaren Bush drev igenom.

Men den eftergiften har lönat sig för Obama, åtminstone på kort sikt. Nu är det många amerikanska kommentatorer som tror att Obama trots allt har en chans att bli omvald 2012. Efter mellanårsvalen och de hotande nederlagen var det många som dömde ut honom för gott.

”Segrarna ger Obama en andra chans”, skriver exempelvis Miami Herald.

Även om presidenten tillfälligt kan andas ut har han en svår sits den tid som återstår till nästa val. Efter nyår förändras maktbalansen i kongressen. Representanthuset styrs då av republikanerna. Demokraterna har fortfarande en knapp majoritet i senaten.

Obamas enda chans att få igenom sina förslag är att fortsätta samarbeta. Frågan är om ens det räcker.

Han kan åtminstone glädja sig åt att det tar minst en vecka innan han behöver bekymra sig över den saken.

USA försökte pressa Sverige – och misslyckades.

På annat sätt är det svårt att tolka de nya uppgifterna ur läckta Wikileaksdokument.

Utan att ha läst dokumenten i sin helhet tycker jag de verkar tyda på en viss amerikansk desperation. USA ville till varje pris få andra länder att skicka fler trupper och bära en större del av bördan. För att minska kostnaden för USA men främst i ett sista desperat försök att vinna ett krig som bara gick sämre och sämre.

Förmodligen såg USA Sverige som ett lätt byte, ett litet land som både skulle smickras och känna sig pressat av den amerikanska uppvaktningen. Förutom det faktum att Sverige hösten 2009 hade en central roll i EU i och med det svenska ordförandeskapet och därför var en viktig spelare.

USA:s förhoppning var att om ett erkänt fredlig stat som Sverige var berett att öka sin truppinsats så skulle det vara lättare att övertala övriga Europa om att också göra sin del, inklusive en del trilskande Nato-länder.

Möjligen blev försvarsminister Sten Tolgfors smickrad av den amerikanska uppvaktningen men några fler soldater i Afghanistan blev det inte.

Sverige beslutade redan under hösten 2008 att öka den svenska truppinsatsen till runt 500 man. Vilket är vad den ligger på i dag. Trots att regeringen har mandat att öka styrkan med ytterligare flera hundra man har så inte skett.

Kostnaderna för den svenska Afghanistan-insatsen har ökat de senaste åren men det beror till största delen på styrkans envetna kamp för att få förstärkta fordon och bättre materiel för att minska riskerna för dödsoffer. Bland annat vid talibanattacker med fjärrutlösta bomber nedgrävda vid vägkanten. Efter ett antal svenska döda och skadade har förståelsen för de kraven ökat i Stockholm.

Dokumenten visar att USA hade dålig koll på den politiska stämningen i Sverige gentemot insatsen i Afghanistan – eller drevs av önsketänkande. Efter att under de första åren ha haft ett starkt folkligt stöd började alltfler ifrågasätta den truppnärvaron från mitten av 2009. Bland annat var det många tunga socialdemokrater som redan då tyckte att Sverige skulle ta hem sina soldater.

Precis likadant såg det ut i många andra europeiska länder. Alltfler började prata om att dra sig ur även om USA lyckades få med sig några Natoländer att symboliskt öka sin truppnärvaro under hösten 2009 samtidigt som Obama själv beslöt att förstärka den amerikanska styrkan med 30 000 man i ett sista försök att knäcka talibanerna.

Jag finner det varken konstigt eller upprörande att USA försökte påverka Sverige. Det är så det går till i det internationella diplomatiska spelet.

Sverige försöker exempelvis trycka på USA för att ta ett större ansvar i klimatfrågan. Påtryckningarna sker både öppet och via diplomatiska kanaler. Skillnaden är att USA som världens supermakt har lite större tyngd att sätta bakom orden.

Det enda illasmakande jag kan se i referaten av Wikileaksdokumenten är att en hög tjänsteman från det svenska försvarsdepartementet sitter på den amerikanska ambassaden och tipsar sin motpart om hur de ska påverka svenska politiker att öka Afghanistan-insatsen.

Tidigare kunde vi bara följa de öppna påtryckningarna. Tack vare Wikileaksdokumenten för vi nu en insyn även i det ”hemliga” spelet.

Behöver Sydkorea genomföra militärövningar intill Nordkoreas gräns?

Självfallet inte.

Däremot har man ett stort behov av att visa att man inte böjer sig för nordkoreanska hot.

Det är förmodligen så man ska se på det faktum att Sydkorea inom loppet av en månad genomfört två militärövningar på en omstridd ö bara elva kilometer från Nordkorea.

Man kan tycka att det är onödigt provokativt att hålla skjutövningar med skarp ammunition när Sydkorea är väl medvetet om att det var just sådana övningar som fick Nordkorea att gå till attack den 23 november. De riskerar att trappa upp en redan väldigt farlig situation.

För att markera att man den här gången var beredd att slå tillbaka med full kraft cirkulerade sydkoreanska stridsflygplan i området, redo att slå till mot mål i Nordkorea i den händelse diktaturen gjorde allvar av sitt hot om ”katastrofala följder”.

Situationen mellan de två länderna är redan oerhört spänd och även om ingen av dem egentligen vill ha ett fullskaligt krig så kan den här typen av skärmytslingar få en snöbollseffekt av våld som är svår att få stopp på.

En terrorbalans råder mellan de två länderna som fortfarande formellt är i krig med varandra. Vapenstilleståndet från 1953 har aldrig följts av något fredsavtal. Efter två allvarliga attacker i år har den balansen rubbats till nordsidans fördel.

Först sänkte man ett sydkoreanskt krigsfartyg med 46 döda som följd. Nordkorea förnekade visserligen men en internationell undersökningskommission hävdar att fartyget sänktes av en nordkoreansk torped.

Sen attackerade man ön Yeonpyeong och dödade fyra människor, två av dem civila. Just att civila dödades gjorde attacken extra allvarlig och tvingade Sydkorea att höja insatsen.

Sydsidan behöver visa att man är beredd att stå upp mot nordsidan provokationer, en press som inte minst kommer från den egna befolkningen som börjat tröttna på att Nordkorea verkar kunna göra vad som helst utan att syd sätter hårt mot hårt.

Alternativet är att riskera att diktatorn Kim Jong-il och hans militär går längre och längre.

Även om läget mellan de två länderna alltid varit spänt är dagens situation förmodligen den mest hotfulla sedan Koreakriget. Nordkorea anser att de fem aktuella öarna tillhör dem och vill inte erkänna den gränsdragning som FN-kommandot gjorde i slutet av Koreakriget.

Ingen vet säkert varför Nordkorea uppträder extra aggressivt just nu men troligen hänger det samman med att en sjuklig Kim Jong-il är på väg att lämna över makten till sin yngste son Kim Jong-un, 26, precis som legendariske landsfadern Kim il-Sung en gång lämnade över makten till sonen Kim Jong-il.

Kanske är Kim Jong-il rädd att det av omvärlden ska uppfattas som ett svaghetstecken att han lämnar över till en ung och politiskt oerfaren son. Kanske känner han ett behov av att ge sonen lite hjälp på traven med att etablera sig med en militär ”seger”.

Att Nordkorea den här gången inte – åtminstone inte ännu – gjort allvar av sitt hot om ”katastrofala följder” kan tolkas som att man inser att Sydkorea menar allvar med sitt hot att slå tillbaka.

I så fall är terrorbalansen återupprättad och situationen kan på sikt lugna ner sig.

Trots allt är Kim Jong-il huvudmål att bevara familjedynastin viktigare än att starta krig mot Sydkorea.

Varför vänta på ett domstolsutslag när man kan döma själv?

Premiärminister Vladimir Putins tog på sig rollen som både åklagare och domare när han under en TV-sänd frågestund med allmänheten slog fast att den före detta miljardären Michail Chodorkovskij är skyldig.

– En tjuv ska sitta i fängelse, sa Putin.

Först i mellandagarna får vi veta vad domstolen säger. Med Putins inhopp krävs det extremt självständiga och modiga domare för att utfärda annat än en fällande dom.

Rysslands starke man verkar aldrig har hört talas om vikten av maktdelning mellan den lagstiftande och den dömande makten. En hörnsten i varje demokrati men uppenbarligen inte i den ryska demokraturen.

För Putin är det viktigaste att Michail Chodorkovskij hindras från alla möjligheter att ställa upp i presidentvalet 2012. Bästa försäkringen är att han fortsätter ruttna bort i en cell i Sibirien.

Rättegången har också blivit ett inslag i vad som kan vara en verklig maktkamp mellan Putin och president Dmitrij Medvedev.

Chodorkovskij tillhör den lilla skara som blev snuskigt rik när Rysslands statliga företag såldes för en spottstyver efter Sovjetunionens fall. Hade han nöjt sig med att vara rik hade han bara varit hatad men i likhet med Roman Abramovitj och andra oligarker en fri man. Istället utmanade han Putin och signalerade intentionen att satsa på en politisk karriär.

Straffet blev att han förlorade oljebolaget Yukos och dömdes till åtta års fängelse. Ett straff som han snart avtjänat. Sedan 20 månader pågår en ny rättegång mot miljardären som kan ge honom 14 nya år i fängelse.

Jag har inte själv läst åtalet men den allmänna meningen bland oberoende jurister är att anklagelserna om att Chodorkovskij stulit enorma mängder olja är ”absurda” och politiskt motiverade.

Trots att många ryssar hatar honom verkar Putin ändå orolig över att Chodorkovskij skulle kunna bli en svår utmanare i nästa presidentval där Putin själv funderar på att ställa upp sedan han låtit ändra grundlagen på ett sätt som gör det möjligt.

Domen mot Chodorkovskij skulle ha kommit tidigare i veckan men sköts utan förklaring upp till mellandagarna, förmodligen med förhoppningen att en fällande dom mitt i julledigheten ska väcka mindre uppmärksamhet.

President Medvedev som är/var Putins förtrogne har det senaste året lovat större rättsäkerhet i Ryssland och att domstolarna ska stå fria från Kreml. Menar han allvar så är Putins inhopp ett knivhugg i ryggen på Medvedev och en del i en växande maktkamp mellan de två.