Richard Holbrooke, 69, var en av USA:s genom tiderna främsta diplomater. Men drömmen om att en dag bli utrikesminister hann han aldrig uppfylla innan han dog på operationsbordet.

En död som ställer till problem för president Obama.

Holbrookes död kom plötsligt och oväntat, helt i linje med hans spontana och lite burdusa personlighet. Holbrooke ville ha action och tvekade inte att ta till utskällningar och hot för att få sin vilja igenom.

Hans största framgång under en lång karriär som sträcker sig från Vietnamkriget till Afghanistan är utan tvekan fredsavtalet som fick slut på den etniska slakten i Bosnien på Balkan.

När parterna hade svårt att komma överens tog Holbrooke till ett taktiskt genidrag. Han bjöd in Serbiens ledare Slobodan Milosevic, Kroatiens Franjo Tudjman och Bosniens Alia Izetbegovic till en militärbas i Ohio i USA. Där låste han helt sonika in dem och sa att ingen åker härifrån förrän vi har ett fredsavtal.

Taktiken fungerade. Efter tre veckor av förhandlingar och umgänge över fiendegränsen var ledarna tillräckligt möra för att motvilligt skriva under ett fredsavtal. Ett avtal som i dag 15 år senare fortfarande håller.

En mer okänd sida av toppdiplomaten är hans framgångsrika karriär vid sidan av diplomatin, den som investmentbankir på Wall Street. Det var här han drog in sin förmögenhet.

Ändå var utrikespolitiken hans livsluft.

Under hela sitt liv närde Holbroooke en dröm att kröna karriären med att bli utrikesminister. Han var påtänkt många gånger men det var alltid någon som stod före honom i ledet. Under Bill Clinton var det Madelaine Albright och under Obama hann Hillary Clinton först fram till målsnöret. Obama ville inte ha henne utanför administrationen som en potentiell fiende. Annars hade posten varit vikt för Holbrooke.

Holbrookes sista uppdrag blev också hans tuffaste. Att försöka skapa stabilitet i Afghanistan/Pakistan för att undvika att området ska fortsätta vara en grogrund för terror och en bas för planering av terrorattacker mot västvärlden. Här lämnar han en stor lucka efter sig.

Vem ska Obama hitta som på samma sätt kan vara tuff och uppriktig mot Afghanistans president Hamid Karzai utan att göra sig till total ovän?

Framtiden i den här regionen är kanske viktigare än någon annan för utgången att det ”krig mot terrorismen” som Bush en gång startade och som Obama nu motvilligt måste baxa i hamn. Nu måste han lösa det utan Holbrookes streetsmarta expertis.

Vissa veckor är värre än andra.

För president Barack Obama har den senaste varit en av de tyngsta sedan han blev president.

Tre motgångar och en partirevolt lagom till julbordet. Inte kan han trösta sig med en cigarett heller.

Senaste balslaget är senatens nej till att låta öppet homosexuella tjänstgöra i armén. Obama lovade i valrörelsen 2008 att ändra dagens lag som säger att homosexuella i armén inte öppet får visa sin läggning. Det är inte länge sedan han offentligt meddelade att det nya lagförslaget var en av hans mest prioriterade frågor för i år.

Med bara en vecka kvar innan senaten går på julledighet är möjligheten att få till en ny omröstning mycket begränsad. Nästa år blir det ännu svårare eftersom demokraternas majoritet krympte i mellanårsvalet.

Tidigare i veckan röstade representanthuset igenom ett lagförslag som gör det omöjligt för president Obama att transportera Guantanamofångar till det amerikanska fastlandet och ställa dem inför rätta där.

Trots att demokraterna kontrollerar representanthuset fram till årsskiftet vann det republikanska förslaget.

Skulle det gå igenom även i senaten blir det ännu svårare för Obama att stänga fånglägret i Guantanamo, hans främsta löfte när han vann valet 2008.

Obamas första åtgärd efter att ha flyttat in i Vita Huset var att skriva på ett dekret om att stänga Guantanamo senaste vid årets slut. Tanken var då att flytta över de knappt hundra misstänkta terrorister som finns kvar på basen på Kuba till ett högsäkerhetsfängelse i Illinois.

Nu ser det ut som Guantanamo blir kvar för överskådlig tid.

I veckan tvingades Obama också till en pinsam kompromiss med republikanerna. Han går med på att de skattesänkningar som föregångaren George W Bush introducerade får finnas kvar två år till. Även för USA:s alla miljonärer och superrika. Skattesänkningar som Obama lovade avskaffa när han blev vald.

Nu tvingades han bita i det sura äpplet för att få igenom fortsatt stöd till långtidsarbetslösa.

Kompromissen har utlöst en våldsam revolt på vänsterkanten inom hans eget parti. En rad namnkunniga demokrater säger öppet att de inte kan acceptera de fortsatta skattesänkningarna. Vid ett hemligt möte i torsdags beslöt de att försöka blockera ett godkännande.

Att på det här sättet öppet gå emot sin egen president är mycket ovanligt i amerikansk politik. En partirevolt bara en dryg månad efter att demokraternas förlorat stort i kongressvalen bådar det inte precis gott för presidentens chanser att bli omvald 2012.

Istället för ”yes we can” har det blivit väldigt mycket av ”no we can´t”.

Den invande rökaren Obama kan inte ens ta en cigg för att lindra pressen. Enligt Vita Husets presstalesman Robert Gibbs har han inte sett Obama röka på nio månader. Presidenten gör allt för att bli kvitt den ohälsosamma ovanan. Enda trösten är att stoppa in ett nikotintuggummi.

Inte bara platsen vid podiet i Oslos rådhus kommer att vara tom när fredspriset till Liu Xiaobo ska delas ut.

I publiken kommer en rad länders ambassadörer att saknas.

Kinas hot har fungerat. Skammens lista har blivit komplett.

Hela 21 länders ambassadörer tänker inte närvara vid prisceremonin. Bara ett av dessa erkänner rakt ut vad det handlar om.

Serbien medger att man inte vill riskera att förlora Kinas stöd för den serbiska positionen om att Kosovo inte får brytas loss från moderlandet. Av rädsla för kinesiska repressalier vågar Serbien inte delta vid ceremonin.

Många av de andra mumlar i skägget eller hoppas genom sin bojkott att diskreditera priset och undergräva dess betydelse. Ryssland hävdar att deras ambassadör sedan länge planerat en affärsresa till Ryssland och därför inte kan närvara. Visst kan det vara så även om alla ambassader långt i förväg vet vilket datum som priset delas ut.

Det förändrar inte intrycket att uppräkningen av de länder som tänker lysa med sin frånvaro är en skammens lista. En lista över stater som inte vågar stå upp för mänskliga fri- och rättigheter om det innebär att de stöter sig med Kina.

Kina har i mycket tydliga ordalag varnat de stater som tänker närvara vid prisceremonin för ”konsekvenser”. Västländerna kan lätt skaka av sig ett sådant hot och inte bry sig. Många andra tar det på allvar och måste göra en bedömning av de presumtiva skadorna eller möjliga belöningarna.

Många har själva ett uselt facit när det gäller mänskliga rättigheter och ger gärna en känga till ett pris som man tycker är ett uttryck för västerländskt hyckleri.

Den största skandalen av alla är att Kina hindrar den fängslade människorättskämpen eller någon ur hans familj ta emot priset. Det blir första gången i fredsprisets historia som det inte kan delas ut

Här är länderna som tackat nej till att närvara vid prisceremonin: Ryssland, Kazakstan, Colombia, Tunisien, Saudiarabien, Pakistan, Serbien, Irak, Iran, Vietnam, Afghanistan, Venezuela, Filippinerna, Egypten, Sudan, Ukraina, Kuba, Marocko och Kina. Algeriet och Sri Lanka har inte svarat och kan alltså räknas in i samma skara.

Det är normalt att några ambassadörer uteblir varje år. Men årets bortfall är exceptionellt och kan inte förklaras på annat sätt än med den kinesiska bojkotten.

Grundprincipen i västvärlden är att folk ska få klä sig som de vill.

Men det måste finnas gränser.

Den som arbetar med barn bör definitivt inte jobba iförd niqab.

Kvinnor som bär slöja har blivit en extremt känslig fråga i Västeuropa.

I ett läge när antimuslimska stämningar växer sig starka i kölvattnet av ökad invandring, terrordåd och terrorhot provoceras många av den heltäckande klädseln. Den uppfattas både som kvinnoförtryckande och som ett bevis på ovilja att anpassa sig i det västerländska samhället.

Frankrike och Belgien har redan infört förbud mot heltäckande slöja på offentliga platser. Flera länder är på gång. I Holland har islamofoben Geert Wilders ställt burkaförbud som krav för att ge sitt stöd till landets minoritetsregering. Danmark går i samma riktning.

Förbuden är problematiska eftersom de innebär ett allvarligt intrång i den personliga friheten. I västvärlden är vi vana vid att folk kan klä sig som de vill, även om nakenhet generellt inte är accepterad.

Man kan också fråga sig om det är rimligt att lagstifta när det är extremt få kvinnor som bär heltäckande klädsel. I Belgien beräknas det handla om färre än hundra kvinnor. I Frankrike tvåtusen av en total muslimsk befolkning på fem miljoner.

Förbuden har i första hand ett symbolvärde. De är en signal om gränsdragning mot en främmande kultur. Ett sätt att säga hit men inte längre.

Samtidigt tycker jag man måste skilja på ett allmänt förbud mot heltäckande slöja och restriktioner förknippade med vissa arbeten och situationer. Den om har i uppgift att möta människor i sitt arbete bör inte arbeta beslöjad eller maskerad. Det säger sig självt att det försvårar kommunikationen och kan väcka känslor av obehag.

Jag tror de flesta föräldrar skulle reagera starkt mot att deras barn undervisas av lärare eller förskolepersonal iförd heltäckande slöja. Med all rätt.

Inte heller är det särskilt lämpligt att gå in på en bank iförd balaklava. På samma sätt döljer den sin identitet som bär slöja.

Gränsdragningarna är svåra och de måste göras med viss respekt för de kulturella skillnader som finns i vårt samhälle. Men nånstans finns det en gräns även för vår frihet att klä oss som vi vill.

Fotnot: Det finns olika typer av heltäckande slöja.

Niqab – Heltäckande som bara lämnar en springa för ögonen.

Burka – Heltäckande som har ett stickat fönster för ögonen.

Hijab – Slöja som helt täcker håret men lämnar själva ansiktet bart.

Fysiskt är likheterna inte uppenbara. En är ung och babykindad. Den andres ansikte skrynkligt av rynkor.

Ändå var Daniel Ellsberg dåtidens Julian Assange.

Båda har fått känna på att makten alltid slår tillbaka hårt mot den som avslöjar deras hemligheter.

I dag är det få som inte betraktar Daniel Ellsberg som en man av stort civilkurage, en hjälte om man så vill. Vilket kan vara bra att hålla i minnet när man tar del av alla fördömanden av wikileaksgrundaren Julian Assange som än kallas för terrorist än för världens farligaste man.

Ellsberg var föregångaren. Assange är kopian.

Ellsberg jobbade som militäranalytiker vid tankesmedjan RAND när han drabbades av dåligt samvete och en känsla av att USA gjorde fel som krigade i Vietnam. Tack vare sitt jobb hade han tillgång till topphemliga dokument om kriget.

På den tiden räckte det inte med att elektroniskt kopiera några filer på en cd-skiva. Ellsberg satt på kvällarna och kopierade i hemlighet 7 000 sidor pappersdokument som senare blev kända under namnet Pentagonrapporten.

Först försökte han övertala några senatorer att offentliggöra dokumenten i kongressen eftersom de hade immunitet mot eventuella åtal. Ingen var intresserad. Ellsberg gav också kopior av dokumenten till en journalist på New York Times. När tidningen började publicera utdrag ur dokumenten sommaren 1971 tog det hus i helsike.

President Richard Nixon gick till domstol för att stoppa publiceringen. Under dryga två veckor förhindrades New York Times att publicera hemligheterna, första gången som detta hänt sedan Abraham Lincolns dagar.

Till slut gav Högsta Domstolen klartecken till att låta publiceringen fortsätta.

Daniel Ellsberg gick under jorden men överlämnade sig till slut till myndigheterna och åtalades.

Pentagonrapporten visade att ett antal presidenter från John F Kennedy och framåt ljugit för det amerikanska folket om Vietnamkriget och varför kriget fördes. Lyndon B Johnson påstod exempelvis inför valrörelsen 1964 att han inte ville utöka kriget. Dokumenten visade att han samtidigt gjorde precis tvärtom.

Av Pentagonrapporten framgick också att USA:s bedömning var att kriget inte gick att vinna men att man ändå ville fortsätta för att undvika ett förödmjukande nederlag trots att det innebar tusentals döda amerikanska soldater. All denna information ville man undanhålla allmänheten.

Richard Nixon var beredd att göra nästan vad som helst för att smutskasta Daniel Ellsberg och ifrågasätta hans trovärdighet. Nixons personlige rådgivare John Erlichman lät skapa ”rörmokarna”, en särskild grupp som skulle gräva fram ofördelaktiga uppgifter om Ellsberg.

De gjorde inbrott hos den psykiater Ellsberg gått till men hittade inte Ellsbergs gamla journaler som de var på jakt efter. Man planerade även att droga, misshandla och möjligen även mörda Ellsberg. Samma ”rörmokare” skulle ett år senare göra det inbrott som blev upphov till Watergateskandalen.

Rättegången mot Ellsberg startade i Los Angeles 1973. Han stod åtalad för spioneri, stöld och konspiration och hotades av 115 års fängelse. Under rättegången avslöjades inbrottet hos Ellsbergs psykiater och andra oegentligheter. Domaren beslöt då att avvisa alla anklagelser.

Vad kan vi då lära oss av den här historien?

Att den sittande makten alltid reagerar våldsamt när någon avslöjar dess hemligheter. Det spelar ingen roll om dokumenten visar på såväl brott som allvarliga missförhållanden. Makten försöker koncentrera all uppmärksamhet på det brottsliga i att offentliggöra hemlig information. Budbäraren ska hängas.

Istället för att motivera varför hon uppmanat amerikanska diplomater till spioneri klagar Hillary Clinton över att det är brottsligt att läcka dokumenten.

Vissa saker måste förbli hemliga. Problemet är att det är en liten elit som sätter hemligstämpeln och gärna använder den flitigt. Ibland alltför flitigt för att rutinmässigt dölja saker som inte behöver vara hemliga.

I vissa fall kan hemligstämpeln rädda liv. Men den kan också ta liv. Hur många stupade hade inte sparats om Vietnamkrigets mörka hemligheter kommit ut tidigare och tvingat USA att dra sig ur kriget?

Kanske kommer Assange också att ses som en hjälte med stort civilkurage när han är lika rynkig som Ellsberg.

När Kina hotar andra länder med ”konsekvenser” om de deltar i årets prisceremoni för Nobels Fredpris är det ett mått på hur mycket kommunistdiktaturen trots allt bryr sig om utmärkelsen.

Vad värre är att några länder böjer sig för Kinas försök att sabotera prisutdelningen.

Hittills finns sex länder på denna skammens lista men det kan bli fler.

Förutom Kina självt är det Ryssland, Irak, Marocko, Kazakhstan och Kuba som hittills tackat nej. Fortfarande är det 16 länder som inte gett besked om de tänker närvara eller ej.

Nobelkommitténs sekreterare Geir Lundestads vill inte peka ut vilka dessa länder är men enligt norska medier finns stora nationer som Indien, Pakistan och Indonesien bland dessa.

Med tanke på hur irrelevant och obetydligt Kina officiellt tycker att priset är har regimen ägnat väldigt mycket tid och kraft åt att försöka desarmera effekterna. Mätt med normal diplomatisk etikett uppträder Kina som en elefant i en porslinsbutik.

Kinas ambassad i Oslo har skickat brev till samtliga utländska ambassader i Norge och uppmanat dess ambassadörer att stannar borta från prisceremonin. Kinas agerande saknar enligt Lundestad motstycke i prisets 109-åriga historia.

Ett flagrant exempel på hur Kina försöker utnyttja sin stormaktsställning till att pressa andra länder att dansa efter dess pipa. Att Europa inte böjer sig för denna typ av maktspel är självklart. Det räknar inte ens kineserna med. Däremot finns det andra länder som låter sig påverkas. Antingen för att de är rädda för Kina eller för att de själva begår allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna.

Deadline för att svara gick ut den 15 november. Bland länderna som ännu inte gett besked är det flera som bett om förlängd respit. De vill helt enkelt rådgöra med sin hemmaregering innan de lämnar ett svar. Ett mått på hur känslig frågan är.

Av allt att döma kommer ännu ett rekord att sättas vid utdelningsceremonin den 10 december. Det har aldrig tidigare hänt att priset inte kunnat delas ut. Om pristagaren själv inte kunnat närvara har någon nära familjemedlem tagit emot medaljen och prissumman, som exempelvis sönerna Alexander och Kim som tog emot den burmesiske frihetskämpen Aung Sann Suu Kyis utmärkelse 1991.

Liu Xiaobo avtjänar ett 11-årigt fängelsestraff. Hans hustru sitter i husarrest sedan priset tillkännagavs. Ingen av hans tre bröder tillåtts lämna Kina. Inte heller någon annan medlem av familjen. De befinner sig alla under sträng polisbevakning. Om inte någon dyker upp i sista stund får medalj och prissumma delas ut vid ett annat tillfälle.

Arrangörerna vill inte råka ut för det som hände 1935 års pristagare, den tyske fredsaktivisten Carl von Ossietzky, vars advokat tog emot prissumman och sedan förskingrade det mesta av pengarna.

Frågan är vem som skämmer ut sig mest. Kina sin försöker hindra både pristagaren, hans familj och andra länder från att delta eller de länder som böjer sig för Kinas påtryckningar?

Aung San Suu Kyi har tillbringat sina första dag på jobbet. Frandet och och den euforiska glädjen börjar lägga sig i Rangoon och ersättas av frågan vad händer nu?

Militärjuntan har inte släppt henne för att de är snälla eller drabbats av ett plötsligt dåligt samvete. De tror helt enkelt att de kan kontrollera henne utan att gentemot omvärlden behöva betala det politiska pris det innebär att hålla henne inspärrad.

Skulle de av någon anledning vara missnöjda med Aung San Suu Kyis politiska aktiviteter så har de inga problem att hitta något nytt skäl att spärra in henne. Hennes parti är fortfarande olagligt. Aung San Suu Kyi gör sig därmed i juntans ögon skyldig till olagliga handlingar om hon fortsätter det politiska arbetet i partiets namn.

Därför var det helt logiskt att frihetshjälten tillbringade en stor del av sin första vardag i frihet med att diskutera med sina advokater hur partiet åter ska bli lagligt. Utan den legitimiteten kan militären när som helst spärra in henne igen.

Burma har inte plötsligt blivit en demokrati bara för att de släppt fredspristagaren och hållit ett skämtval. Allting är ett led i militärjuntans försök att hålla sig kvar vid makten men i en mer modern och för omgivningen acceptabel inramning. Har man ett parlament som formellt fattar de politiska besluten kan det i omvärlden uppfattas som att regimen är demokratisk trots att den inte är det.

Genom att släppa Aung San Suu Kyi tar man bort den främsta orsaken till internationell kritik mot makthavarna i Burma. Man slipper att ständigt stå i rampljuset för detta övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna.

Att hon inte fick ställa upp i det senaste valet, att minst en fjärdedel av platserna i parlamentet tillsätts av militären och att det krävs mer än 75 procent av rösterna för att ändra grundlagen vilket därmed ger militären veto. Att väljarna i praktiken bara hade två partier att rösta. Allt detta glöms snart bort och regimen kan åtminstone sätta en fernissa av demokrati på sin diktatur.

Östtimors president José Ramos-Horta, även han fredspristagare, tycker redan att frisläppandet i sig är så positivt att EU och USA borde häva sina sanktioner mot Burma. Hans röst kommer säkert att följas av fler. Vilket är precis vad militärtjuntan hoppats på.

Var det svårt tidigare att få acceptans för FN-sanktioner mot Burma så blir det i det närmaste omöjligt nu. Vetonationen Kina har tidigare sagt nej. Det nejet befästs med frisläppandet av Aung San Suu Kyi.

Vad gäller inbjudan att komma till Oslo och hållas sin fredspristagarföreläsning så kan vi nog glömma det om inte regimen uttryckligen lovar Suu Kyi att få återvända till Burma.

Fredspristagaren har knappast offrat så mycket av sitt personliga liv för att riskera att inte få återvända efter en utlandsresa. Då är alla hennes år i husarrest bortkastade.

Den som trodde att spioneriets högtidsepok var över med Kalla kriget bör tänka om.

USA:s kartläggning av personer i Sverige är bara en liten del i en jättelik övervakningsapparat som växt fram efter den 11 september.

Tidningen Washington Post presenterade i somras resultatet av två års undersökande journalistik av USA:s underrättelseväsen. Det mest häpnadsväckande tidningens reportrar kom fram till var att ”top secret America” svällt till en sådan omfattning att ingen längre har kontroll på hur många människor som arbetar med underrättelseverksamhet eller hur mycket det kostar.

Och ännu mindre vad man kommer fram till.

Man konstaterade också att en rad myndigheter utför samma arbetsuppgifter utan att dela med sig av data till varandra.

Enligt Washington Post finns det 1 271 statliga myndigheter som ägnar sig åt underrättelseverksamhet. Därtill 1 931 företag som används som konsulter i verksamheten.

854 000 personer är godkända för att handha topphemliga uppgifter. Vilket betyder att av USA:s befolkning på cirka 300 miljoner människor så är närmare en miljon direkt sysselsatta med att övervaka andra amerikaner eller andra länders medborgare med främsta syfte att undvika framtida terrordåd.

Vägen USA valt är att i princip damsuga all information i form av e-mejl, telefonsamtal, websidor och annat för att hitta detaljer som kan leda till misstänkta terrorister. Denna informationsinhämtning sker mestadels via datorer som plöjer igenom närmare två miljarder informationsbitar varje dag i jakten på spår.

Men i slutändan krävs det människor för att tolka hur värdefull den här informationen är. Antalet underrättelseanalytiker har formligen exploderat sedan den 11 september 2001. Problemet är att de producerar över 50 000 underrättelserapporter om året.

Hur ska någon kunna hantera denna enorma mängd analyser och information?

Följden är enligt Washington Posts undersökning att många av rapporterna aldrig blir lästa och att det inte finns någon som har en överblick över den information som produceras.

För att råda bot på detta bildades ännu en myndighet,  Office of the Director of National Intelligence, ODNI. Den mest omedelbara effekten av detta blev att alla underrättelseorgan vaktade extra noga på sina egna ”hemligheter” och sina egna budgetar. Någon effektivisering eller synkronisering det enligt expeterna bara i liten mån lett till.

Budgeten för USA:s underrättelseverksamhet är ofattbara 525 miljarder kronor. Vilket är 21 gånger mer än vad som spenderades före den 11 september.

Att en händelse som terrordåden 9/11 leder till en ökning av underrättelseverksamheten är knappast överraskande. Men vad är vitsen om apparaten blir så omfattande att man drunknar i informationen?

I slutändan ställer det här ett antal viktiga frågor.

Hur upprätthåller man rättssamhället när man enligt medborgarrättsorganisationer som ACLU har en så omfattande övervakning att den allvarligt kränker den personliga integriteten?

Hur hittar man ett effektivt sätt att verkligen finna det man letar efter och inte kvävas i ovidkommande information?

Frågor som inte bara USA utan de flesta västländer behöver ställa sig snart tio år efter 11 september-dåden.

Minns ni Irakkriget våren 2003?

Det kliniska kriget nästan helt utan dödsoffer då amerikanska stridsvagnar utan motstånd rullade in i Bagdad till ackompanjemang av jublade irakier.

Hemliga dokument som wikileaks släppt visar en helt annan verklighet. En verklighet där unga, nervösa amerikanska soldater skjuter på allt som rör sig.

En bil som närmar sig en väggspärr är per definition alltid en misstänkt självmordsbombare tills motsatsen är bevisad. Även om bilen är full av kvinnor och barn. Om chauffören inte förstår tecknen de amerikanska soldaterna gör får de skylla sig själva; då blir de skjutna i småbitar.

Tough shit, säger amerikanerna men man får räkna med lite ”collateral damage”.

Inför kriget var det många vackra ord från president George W Bush och hans närmaste män om alla de ädla motiven för invasionen. Hur USA ville hjälpa irakierna att bli av med en grym diktator och skydda världen mot Saddam Husseins massaförstörelsevapen.

När det efter själva invasionen började gå rejält snett var den allmänna bilden att detta främst var ”terroristernas” fel som sprängde ihjäl vanliga människor.

Men USA gick inte i första hand in i Irak för att hjälpa irakierna. USA gick in i Irak för att skydda sig själva. Precis samma taktik tillämpade de amerikanska soldaterna. Även när de mötte civilbefolkningen. Därför är en majoritet av dödsoffren i kriget civila, över 60 procent.

Ett annat av krigets mantran var att amerikanerna skulle vinna irakiernas ”hearts and minds”. Vilket gick rätt trögt, minst sagt. Inte blev det bättre efter ett års invasion när bildbevis publicerades på hur amerikanska soldater tvingade irakiska fångar i Abu Ghraib-fängelset i Bagdad att klä av sig nakna och lägga sig i en stor hög medan leende amerikaner hånade dem. Denna skandal presenterades då som ett undantag. ”Några få ruttna äpplen”, som försvarsminister Donald Rumsfeld sa.

Dokumenten från wikileaks visar att det snarare var norm. Fångar torterades och misshandlades ständigt. När amerikansk militär såg hur irakiska trupper begick övergrepp så lät de dem hållas istället för att ingripa. Partners in crime.

Intressant är att nu när dokumenten offentliggjorts så är det från officiell amerikansk sida inte bevisen för övergrepp och krigsförbrytelser som upprör makthavarna utan det faktum att dessa blivit kända genom att hemliga dokument offentliggjorts.

När wikileaks offentliggjorde dokument från kriget i Afghanistan så visade även de på övergrepp mot civila och andra krigsförbrytelser. Ändå verkar svenska politiker fortfarande tro att Sverige ihop med övriga västvärlden ska kunna fixa nån slags fred och stabilitet i Afghanistan.

De borde alla läsa dagens artikel på DN Debatt av Anders Fänge, Svenska Afghanistanskommitténs landchef. Han menar att den internationella insatsen slagit helt fel och att landet åter är på väg att falla sönder. Han slår fast att den utländska militära närvaron ofrånkomligen går mot sitt slut och att det bara är ”Sverige och några andra mindre stater som inte ser skriften på väggen”.

Jag tror inte det finns någon svensk som har en längre och bredare erfarenhet av Afghanistan än han. Hans ord väger tungt men är det någon som lyssnar?

Precis som USA lämnar efter sig ett Irak i kaos om än minus en grym diktator så kommer världen att göra samma sak i Afghanistan.

Vad lär oss wikileaksdokumenten om de två krigen? Att det inte finns några snälla krig. Krig är alltid smutsiga, vidriga och rätt ofta helt meningslösa för att lösa konflikter.

Kina trappar nu upp striden om Nobels fredspris med att kräva en ursäkt av Nobelkommittén.

Som motiv anges bland annat att en majoritet av kineserna är upprörda.

En lätt road fråga; hur kan kinesiska myndigheter veta det?

När människorättskämpen Liu Xiaobo fick fredpriset för tio dagar sedan censurerade kinesiska myndigheter omedelbart all information om att han fått priset. Den som inne i Kina försökte googla på ”Nobelpris” eller ”fredspris” upptäckte att informationen inte var tillgänglig.

Att Liu fått priset mörklades helt av alla statliga medier, de vill säga de medier som är tillgängliga för vanliga kineser.

Ändå påstår nu den kinesiska statens engelskspråkiga tidning ”Global Times” att en opinionsmätning genomförts i Kina som visar att sex av tio kineser tycker att utmärkelsen borde dras tillbaka och Nobelkommittén be Kina om ursäkt.

Då är min fråga; hur kan man genomföra en opinionsmätning om fredpriset när man samtidigt för medborgarna blockerat all information om samma pris? Hur ska de kunna ha en åsikt om det inte ens vet att han fått priset?

Åtminstone jag blir lätt misstänksam mot en sådan opinionsmätning. 866 personer i Peking, Shanghai och Kanton sägs vara tillfrågade.

Tidningen anklagar Norge för att provocera fram en ”allvarlig ideologisk strid” mellan Kina och Västvärlden. En slags civilisationernas kamp. Enligt Global Times riskerar priset att ”fördjupa fientligheten och missförstånden mellan Kina och Väst”.

Mellan raderna mer än anar man ett hot från Kina. Av typen ”låt bli att blanda er i hur vi sköter våra mänskliga rättigheter för annars kan det få negativa följder för er”.

Kina uppträder lite som skolgårdens mobbare som försöker tvinga de andra eleverna till underkastelse.

Även om chansen att Nobelkommittén drar tillbaka priset eller ber om ursäkt är ungefär lika stor som att hitta mänskliga varelser på månen så hoppas Kina ändå uppnå sitt syfte. Nästa gång ett pris ska delas eller något annat som kan tänkas förarga kinesiska kommunistpartiet så är världen varnad i förväg och avstår i bästa fall (sett med Kinas ögon).

Kravet på ursäkt fyller ungefär samma funktion som tidigare inställda mötena på ministernivå och en avbokad musikturné.

Kommer omvärlden att våga protestera när Liu:s hustru Liu Xia förvägras att resa till Oslo för att ta emot makens pris? Hon sitter numera i husarrest utan att ens vara anklagad för något brott.

Förmodligen är det lika bra att vänja sig. Om 50 år står vi förmodligen där och bockar och ler artigt när de kinesiska herrarna gör sitt segertåg över världen.