Republikanerna har drömläge inför kongressvalen i November.

Om det inte vore för en sak.

Snudd på inbördeskrig i partiet.

Christine O´Donnell utgör en del av ammunitionen.

Hon backas upp av den så kallade Tea party-rörelsen, en gräsrotsrörelse som står till höger om partiet i frågan om skatter och statens utgifter. Men även i en rad moralfrågor. O´Donnell har bland annat uttalat sig mot onani.

Inför primärvalen – där det bestäms vem som ska representera partiet – har Tea party-rörelsen på många platser fört fram andra kandidater än det republikanska partiet.

I natt slog Christine O´Donnell i primärvalen till senaten i den liberala delstaten Delaware ut den ordinarie republikanske kandidaten, Mike Castle.

Sarah Palin, vicepresidentkandidat i förra presidentvalet, gav inför sitt stöd till O´Donnell med orden:

– Hon är den ende verkligt konservative kandidaten i valet.

Att ställa upp med en kandidat som även med republikanska mått mätt är extremt konservativ i en liberal delstat är rimligen politiskt självmord. Särskilt som partiet trots valutgången säger att de vägrar ge något ekonomiskt stöd till O´Donnell.

Republikanerna kan definitivt vinka adjö till den platsen.

Kandidater från Tea Party-rörelsen har tidigare vunnit nomineringar till senatsvalet i Nevada. Colorado, Florida, Kentucky och Alaska.

I praktiken innebär det att republikanernas chanser att ta över majoriteten i senaten i kongressvalen i höst minskar.

Vilket är en aning märkligt i ett läge där Obamas popularitetssiffror halkat ner under 50 procent. Arbetslösheten biter sig kvar strax under tioprocentnivån och risken för en andra recession – en double-dip – fortfarande hänger hotfull över landet. Ett antal av Obamas viktigare vallöften har inte infriats.

Som upplagt för oppositionen med andra ord.

Om det inte vore för att partiet är på väg att slitas sönder i två delar, den traditionella maktliten och de mer konservativa gräsrötterna som gör uppror.

En säker seger ser inte längre så säker ut.

Lyckas demokraterna mot förmodan behålla majoriteten i kongressen ökar det Obamas chanser att bli omvald 2012.

Hur går det för högerextrema partier som lyckas ta sig in i de nationella parlamenten i Europa?

Överraskande bra.

Lyckas de etablerade partierna frysa ut eller motarbeta dem?

Nej. Oftast samarbetar de istället med högextremisterna.

Med andra ord finns det inga skäl att tro på eller hoppas på ett fiasko för Sverigedemokraterna om de kommer in i Sveriges riksdag. Inte ett da capo av Ny Demokratis snabba uppgång och fall.

Hamnade på den liberala tankesmedjan Fores förvånansvärt välbesatta frukostmöte om högerextremism i Europa. Men så är det bara fem dagar kvar till att Sverige kan få uppleva vad resten av Europa länge levt med, högerextrema partier i parlamentet.

Journalisten Lisa Bjurwald som gjort en djupdykning bland de högerextrema partierna erbjuder inte mycket hopp. I muslimer och romer har de högerextrema lyckats identifiera en gemensam fiende som de kan hänga upp sitt allmänt främlingsfientliga budskap på.

– Högerextremisterna brukar kännetecknas av konstant inre splittring, menar Bjurwald. Efter 11 september har de i faran för en islamskt maktövertagande hittat ett tema att enas kring.

Hon tycker sig se att de nationalistiska och rasistiska rörelserna samarbetar alltmer över nationsgränserna. Samma affischer och slagord återkommer över hela kontinenten.

– Hela strategin har blivit mer familjevänlig. De har bytt ut kängorna mot slipsar.

En förändring som bidragit till att fler högerextrema partier knackar på porten till regeringsmakten.

När högerpopulisten Jörg Haider tog plats i Österrikes regering 1999 kom det som en chock. EU svarade med en bojkott av landet. I dag är extremhögern etablerad och i viss mån även accepterad.

I Italien sitter Lega Nord med i Silvio Berlusconis regering utan att det hörs några krav på EU-bojkotter. I Schweiz är Folkpartiet (ingen koppling till det svenska) med i regeringen.

I Holland förhandlar ett av landets liberala partier med islamofoben Geert Wilders Frihetsparti för att få deras stöd att regera. Partiet fick 15 procent av rösterna i senaste valet.

I Ungern fick Jobbik 17 procent i vårens val.

Hälften av EU-ländernas parlament innehåller främlingsfientliga partier. Lägg till det Norge och Schweiz.

Oavsett vad de etabletade politikerna säger före valen så styrs de av realpolitiska fakta när regeringar ska bildas. I många fall vill de hålla de högerextrema borta ur regeringen men är ändå beredda att genomföra delar av deras politik mot att få de högerextremas stöd att regera. Viljan att få makt är större än obehagskänslorna inför de främlingsfientliga.

Dansk Folkeparti i Danmark är ett tydligt exempel på hur ett extremparti fått oproportioneligt stort inflytande över politiken utan att ens sitta i regeringen. Effekten är att partiet växt i varenda val sedan de kom in i folketinget 1998.

Utvecklingskurvan ser likadan ut för Fremskritspartiet i Norge, Folkpartiet i Schweiz och ett antal andra främlingsfientliga partier. Österrikiska FPÖ och utbrytaren BZÖ fick tillsammans 29 procent av rösterna 2008. En ökning med två procent jämfört med nio år tidigare.

Betydligt svårare är det att hitta exempel på högerextrema partier som suttit i parlamentet och sedan börjat gå kräftgång.

Bert Karlssons och Ian Wachtmeisters Ny Demokrati är ett av få tillfällen när populistiska partier gått upp som en sol och ner som en pannkaka. Ett faktum som många i Sverige tolkade som att vi på något sätt är immuna mot extrempartier.

Ska man tro opinionsmätningarna har vaccinet slutat verka.

Kommer Sverigedemokraterna in är de svåra att bekämpa vilken taktik de etablerade än väljer.

En titt mot Europa visar att de etablerade partierna oftast anpassar sig till de högerextremas ståndpunkter i ett försök att neutralisera dem. Vilket för hela politiken åt höger.

Frysa ut dem funkar inte heller. Då hamnar de i offerrollen.

Alla vill veta hur man ska bära sig åt men ingen har några bra svar.

Kanske av det enkla skälet att de främlingsfientliga bara suger upp och utnyttjar en oro och otrygghet som redan finns hos många människor och som de etablerade partierna av någon anledning har svårt att fånga upp.

Kremlologer kallades de journalister och experter som försökte uttyda vad de ryska ledarna egentligen menade med vad de sa och gjorde under Sovjettiden.

Snart har vi en hel kader Palinologer som söker svar på frågan om Sarah Palin tänker ställa upp i det amerikanska presidentvalet 2012.

Deras senaste ledtråd är att hon ska tala på en middag i Iowa på fredag.

Var och en som vill bli president i USA måste börja i Iowa, delstaten som ligger först i primärvalscykeln. Vinst där ger en rejäl skjuts inför fortsättningen. Det var där Barack Obama överraskande besegrade Hillary Clinton och sedan inte släppte försprånget.

Att Sarah Palin är främsta dragplåstret på det republikanska partiets årliga Ronald Reagan-middag i Iowa har genast satt ny fart på spekulationerna om hennes framtid.

Själv säger hon varken bu eller bä vilket bara ger ytterligare bränsle till spekulationsbrasan. Man får nästan intrycket att hon gärna ser att det spekuleras. Att hennes namn haussas utan att hon officiellt gett sig in i kampen. Det ger henne möjlighet att se vilket stöd hon har utan att behöva riskera en pinsamt dålig insats.

Hur många Des Moines-bor är beredda att lägga upp 100 dollar för att höra henne tala?

Palinologerna har ingen brist på material att spå i. Palin har varit mycket aktiv sedan hon drog sig tillbaka för att slicka såren efter det misslyckade inhoppet som vicepresidentkandidat åt John McCain vid valet 2008. Misslyckat i så motto att McCain förlorade mot Obama och att Palin blev allmänt utskälld för att vara okunnig. Men också känd och det kändisskapet har hon sedan dess gjort allt för att utnyttja.

* Palin har gjort ett antal högprofilerade framträdande på den så kallade tea party-rörelsens möten. En grupp som samlat konservativa amerikaner som tycker att det republikanska partiet gått för långt åt vänster.

* Hon gav i slutet av förra året ut sin biografi ”Going Rouge”. På signeringsturnén ringlade långa köer på varje plats dit Palin kom.

* Palin jobbar regelbundet som politisk kommentator åt den konservativa TV-kanalen Fox. Ett garanterat sätt att synas och hålla sig kvar i folks medvetande. Och en utmärkt plattform från vilken hon kan spy sin galla över Obama.

* Ingen kan bli presidentkandidat utan rejält med pengar i ryggen. Den före detta Alaska-guvernören har startat en insamlingskommitté som enbart under våren drog in närmare sju miljoner kronor. Palin har utökat in stab med talskrivare och rådgivare i inrikes- och utrikespolitiska frågor.

Ovanpå detta kommer Iowa.

Inte konstigt att det betraktas som mer eller mindre klart att hon tänker ställa upp i valet. Även om det finns de som tror att hon ännu inte bestämt sig.

Så här säger Larry Sabato, chef för Centret för politik vid Virginiauniversitetet till brittiska dagstidningen The Guardian:

– Hon vet inte själv. Hon håller bara alla dörrar öppna. Hon kommer som hon brukar att bestämma sig i sista minuten, när hon känner för det. Hon är inte den som gör upp en detaljerad plan som hon följer från dag till dag.

Möjligen har han rätt.

Konstaterar dock att om Palin vore helt onitresserad av ”a shot at the presidency” så skulle hon förmodligen inte göra allt för att ständigt hålla sig i rampljuset.

Koranbrännaren, rashetsaren och islamofoben.

Tre ”heta” män som är beredda att göra allt för att stoppa fanatisk islam.

Ingen av dem verkar begripa att följden av deras handlingar istället blir den rakt motsatta.

I morgon är det nio år sedan terrordåden i New York. Startskottet för vad som av många beskrivits som en civilisationernas kamp mellan kristendom och islam, mellan väst och arabvärlden.

Geert Wilders, islamofob och ledare för Hollands numera tredje största parti, tänker fira det genom att i New York protestera mot ett planerat moskébygge några kvarter från Ground Zero.

Koranbrännaren Terry Jones högtidlighåller dagen genom att hålla världen i spänning, Koranbål eller inte är den stora frågan.

Thilo Sarrazin, socialdemokrat och direktör i den tyska riskbanken, markerar jubiléet genom att avgå från riksbankens styrelse efter publiceringen av sin rasistiska bok där han anklagar muslimer för att fördumma Tyskland.

Dessa tre ser sig som det västerländska samhällets stöttepelare. En sista fördämning mot en värld där islam tagit över och alla i väst tvinga böja sina huvuden mot Mecka.

Alla tre gör ett grundläggande tankefel. De tror att striden står mellan religionerna när det i själva verket är en politisk kamp. Lika mycket inom islam som mellan väst och öst.

Vad gjorde flygkaparna den 11 september?

De dödade urskiljningslöst i religionens namn. Bland offren fanns djupt troende muslimer, kristna och ateister.

Al-Qaida använde islam som en förevändning för att nå sina politiska mål. Att slå mot västervärlden i allmänhet, USA i synnerhet och inrätta en islamsk diktatur där de själva skulle bestämma spelreglerna.

I nio år sedan dess har taktiken varit densamma. Sprida maximal död och förintelse i religionens namn.

Men vilka är det al-Qaida och deras efterföljare dödat under dessa nio år? Några tiotal engelsmän och västerländska turister, två hundra spanjorer och några tusen västsoldater. Men framförallt tiotusentals troende muslimer.

Tänk på alla oskyldiga irakier, afghaner, pakistanier och somalier som fått sätta livet till i allahs namn.

De fanatiska muslimerna dödar vem som helst eftersom det är dödandet i sig som tjänar deras syften. Bara en allmän känsla av skräck och kaos kan destabilisera samhällen tillräckligt mycket för att ge extremisterna en chans att ta över makten eller etablera en motståndsficka. Den politiska makten är vad de vill åt. Religionen är bara ett verktyg.

Så på vilket sätt bekämpar Jones, Wilders och Sarrazin islams extrema yttringar? Svaret är; inte alls. Tvärtom fungerar de istället som lysande rekryterare för al-Qaida och deras kompisar.

För varje exemplar av koranen som bränns i väst knackar ytterligare några självmordsbombare på Usama bin Ladins dörr.

För varje ny rasistisk litania är det någon radikal muslim som knyter näven i fickan och tar steget till konkreta våldshandlingar.

För varje snäpp hatet skruvas upp ökar risken för nya terrordåd.

Jag ifrågasätter inte Jones demokratiska rätt att bränna böcker även om jag personligen tycker det är extremt osympatiskt. För min del får Sarrazin skriva vad han vill om muslimers intelligens så länge han inte bryter mot lagen. Wilder är i sin fulla rätt att sprida sitt hatbudskap även om jag är djupt oense med honom.

Däremot skulle jag vilja påpeka för de tre herrarna att vad de pysslar med motverkar den effekt de vill uppnå.

Se på den muslimska världen i dag. Består den i huvudsak av ett gäng galna fanatiker? Står den en terrorist i varje gathörn som bara väntar på att får förvandla en passerande västerlänning till en blodig massa?

Nej, inte alls. Majoriteten muslimer utövar sin religion i stillhet, bildar familj, jobbar hårt, roar sig och vill inte veta av något jihad. De tycker att fanatiska muslimer är underliga och främmande.

Precis som den absoluta majoriteten kristna tycker att Terry Jones är en förvirrad galning.

Extremisterna är en försvinnande liten minoritet. Men tack vare sina handlingar ställer de till med oproportioneligt mycket skada.

Inte helt olikt Jones, Sarrazin och Wilders.

Varnade för någon vecka sedan på aftonbladet.se för koranbrännaren pastor Terry Jones från Florida.

Blev därför knappast förvånad över att flera hundra afghaner i går protesterade mot planerna på att bränna koranen och att USA:s befälhavare i Afghanistan i dag varnade för att tilltaget vid en kyrka i Gainsville, Florida kan hota amerikanska soldaters säkerhet i Afghanistan och på andra håll i världen.

Jag drog i min förra artikel paralleller med krisen kring Muhammedteckningarna 2005.

Det här är jag rädd kan bli hundra resor värre. Och det är bara tre dagar kvar.

Följderna av att bilder på en amerikansk koranbål sprids över världen är svåra att överdriva.

Vreden i många muslimska länder kommer att bli våldsam. Gemene man där inser inte att pastorns koranbränning bara är en provokation tänkt att skapa uppmärksamhet kring Terry Jones och hans lilla församling.

Många muslimer lär ta det som ännu ett bevis för ”de otrognas” förföljelse av islam. I dagens redan uppskruvade klimat mellan kristna och muslimer blir det här som att hälla bensin på elden.

Extrema islamister kommer försöka piska upp en så hätsk stämning som det bara går. Precis den här typen av aktioner ger dem tillfälle att värva nya anhängare.

För fem år sedan spreds uppgifter i ett amerikanskt nyhetsmagasin att förhörsledare på Guantanamo tog med koranen till förhörsrummet och sedan slet ut sidor som de spolade ner i toaletten för att få de misstänka terroristerna att tala.

Resultatet blev våldsamma upplopp i Afghanistan där 15 människor dödades och många fler skadades. Newsweek tog senare tillbaka uppgifterna.

Nidteckningar av profeten Muhammed – som enligt sunniislam inte får avbildas – i danska Jyllands Posten ledde till upplopp i flera muslimska länder. De nordiska ländernas ambassad i Damascus i Syrien attackerades och brandhärjades. Danska varor bojkottades under lång tid.

Pressen är hård på pastor Jones att ställa in koranbränningen vilken genomförs som ett märkligt sätt att hedra offren för terrordåden den 11 september 2001.

Hillary Clinton kallar tilltaget för ”respektlöst och skamligt”. Med bara några dagar kvar ökar oron men pastorn står på sig trots över hundra dödshot.

– Amerika måste vakna upp, säger Jones. Det är mycket, mycket viktigt. Vi kan inte låta oss skrämmas av muslimernas hot och terror.

Upplagt för konfrontation med andra ord.

Man kan nog lugnt räkna med att det inte bara är amerikanska soldater som hamnar i farozonen. Västerlänningar överhuvudtaget riskerar att råka illa ut. Hjälparbetare i muslimska länder är särskilt utsatta eftersom de inte omges av samma säkerhet som soldaterna.

Vilket inte verkar bekymra Jones som tänker starta brasan trots att brandmyndigheten vägrat ge tillstånd.

Läste i dag den tragiska historien om Mikael som ätit giftig svamp och var nära att dö. Nu tvingas han ”bara” byta njuren.

Jag vill inte på något sätt lägga sten på börda med att kritisera den stackars mannen. Men själv skulle jag aldrig leka med döden på det sättet.

Jag älskar att gå i skogen. Särskilt sensommar och tidig höst.

Dofterna, stillheten, färgerna. Chansen att få se älg eller räv.

Känner mig sällan så harmonisk som på en skogspromenad. Bra motion är det också om man lunkar på i hyfsat tempo.

Men jag stannar aldrig för att plocka svamp.

Jag törs inte.

Hur vet jag att den där lilla saken som ser ut som en svart trumpetsvamp inte i själva verket är en giftbomb i förklädnad? Är en kantarell alltid en kantarell? Uppenbarligen inte.

Röd flugsvamp känner jag igen, i övrigt är jag inte särskilt bra på svampar. Även om jag vore det skulle jag inte våga plocka och äta dem.

Riskerna står helt enkelt inte i proportion till njutningen.

Svampfolket kommer hem med korgen full av skogens skafferi och börjar med att plocka fram svampboken för att se om godsakerna de hittat är ok. Många gör säkert som Mikael och chansar ibland.

En lek med döden i mina ögon.

Lite som att äta blåsfisk, fugu, på sushirestaurang i Japan. Har kocken skurit bort levern och andra inre organ på rätt sätt är det en delikatess. Har han missat så ligger du där och rycker i dödskramper. Att kocken sedan måste begå harakiri är en klen tröst.

Förmodligen är det ingen slump att det språkliga steget från fugu till funghi (svamp på italienska) är kort.

Är det här en vit flugsvamp eller en champinjon? När giftcentralen varje dag blir nedringd av folk som ligger hemma i hörnen och spyr är det uppenbart att rätt många inte kan se skillnaden när de bläddrar i sina svampböcker.

Om man nu prompt måste äta en kantarellsmörgås vad är det då för fel på att köpa svampen på torget? Vi lever ju inte på stenåldern längre där vi måste samla maten själva för att överleva.

Mitt råd är enkelt. Gå gärna i skogen men låt svampen stå kvar och se snygg ut.

Att tvingas byta njure är ett högt pris att betala för att få känna doften av egenplockat i stekpannan.

Om jag någon gång får förmånen att intervjua Vladimir Putin har jag en särskild fråga i rockärmen.

Den handlar inte om han tänker ställa upp i presidentvalet 2012, inte om varför han är så mån om sin machoimage eller vad han egentligen tycker om president Medvedev.

Frågan jag vill ställa är; Vad är du så rädd för Putin?

Spörsmålet har legat och gnagt ett tag och fick förnyad aktualitet när jag läste ett kort nyhetstelegram från Moskva häromdagen.

TT-telegrammets ingress löd: ”Ett 70-tal personer, däribland ett par ledande oppositionspolitiker, greps på tisdagen vid ännu ett försök att hålla ett osanktionerat protestmöte i Moskva.”

Några dagar tidigare läste jag en intervju med Putin där han på sitt karakteristiska, burdusa sätt förklarade att demonstranter fick skylla sig själva om de råkade illa ut.

– Har de inget tillstånd att demonstrera så får de räkna med batongslag i skallen. Så är det bara.

Vintage Putin.

Hållningen vore rimlig om det är så att oppositionen struntar i att söka tillstånd och ändå ger sig ut på gatorna för att skapa kaos. Verkligheten är att de gång på gång söker tillstånd men alltid får avslag, åtminstone i den ryska huvudstaden.

Sedan tidigare är de helt bannlysta från de statliga TV-kanaler och tidningar som kontrolleras av Putins gossar. Oberoende media är så gott som strypta.

Putin och andra makthavare vill helt enkelt inte att oppositionen ska finnas. Definitivt inte synas.

Paragraf 31 i den ryska grundlagen ger medborgarna rätt till mötesfrihet.

Därför samlas den lilla öppna och modiga opposition som finns den 31 i varje månad som en protest mot att regimen bryter mot konstitutionen. De är sällan mer än några hundra. Alla som kommer dit vet att de löper risken att få skallen inslagen och bli släpade till häktet. I häktesbilen får de räkna med ytterligare misshandel. Så jag har full förståelse att rätt många som ogillar regimen ändå väljer att stanna hemma.

Mönstret var det vanliga den 31 augusti i år i korsningen Triumftorget och Tvergatan. En massiv närvaro av kravallpolis. 400 demonstranter som fredligt ropade slagord. En av oppositionens få kändisar, politikern Boris Nemtsov började dela ut boken ”10 år med Putin”. En kritisk granskning av den förre presidentens och numera premiärministerns gärning.

Då slog kravallpolisen till. Skoningslöst. Man slog och grep ett 70-tal personer.

Skillnaden den här gången var att också ett antal europaparlamentariker fanns på plats. De var i stan för att hedra minnet av offren för Beslanmassakern för sju år sedan. De fick också smaka på polisens vevande av batonger och blev chockade av vad de såg. För en gångs skull blev det åtminstone några notiser i utländsk media.

– Ett fruktansvärt sätt att hantera demokratiska yttringar, sa den holländske politikern Thijs Berman.

Vad jag inte begriper är varför Putin öppnar sig för den här internationella kritiken genom att låta polisens övergrepp fortsätta. Han är uppenbarligen mer rädd för oppositionen än för internationella fördömanden och Rysslands rykte utomlands.

Jag undrar varför.

De öppet oppositionella är få. De har nästan inga kanaler alls att nå ut till den breda ryska befolkningen som dessutom till stor del struntar i politik. De är nöjda så länge Putin styr med sina starka nävar och ser till att levnadsstandarden hela tiden ökar. För den gör den för många.

Även om Putin lät demonstranterna skrika sig hesa på gator och torg så skulle hans makt inte vara hotad.

Eller skulle den det?

Är stabiliteten i Ryssland en Potemkinkuliss som när som helst kan rämna ifall de demokratiska krafterna släpps fria? Bygger Putin sin makt på stenhårt förtryck och järnkontroll av media? Eller är de hårda tagen ett uttryck för ”diktatorns” behov av total kontroll.? Han kan stoppa de uppstudsiga, därför gör han det.

Vore intressant att höra Putins svar.

Alla skyller och skäller på Mona.

Tänk om det istället är den socialdemokratiska politiken som är slut.

Sahlin är nämligen inte ensam. Vänstern i hela Europa befinner sig i kris.

Ser man sig runtom på kontinenten är det högern som styr. De har kommit till makten på att ”stjäla” socialdemokraternas politik och kombinera den med sin egen. Vänstern har inte haft något trovärdigt svar.

Förr kunde Europas sossar räkna med arbetarklassens oreserverade stöd. Inte längre.

Den ideologiska troheten är borta. De klassiska ideologierna är inte döda men känns inte längre särskilt relevanta. Höger-vänsterskalan fungerar inte lika bra i en värld utan de två stormaktsblocken, USA och Sovjetunionen, som ideologiskt stod emot varandra.

Tony Blair lyckades 1997 sparka nytt liv i trötta labour genom att positionera sig längre höger ut, New labour. Det kallades ”den tredje vägen”. Någonting mittemellan vänster och höger. Han fångade upp en stämning hos väljare som var trötta på att de ideologiska skygglapparna förhindrade vettiga reformer.

1999 hade 13 av de då 15 EU-staterna socialdemokrater i regeringen.

Den traditionella högern var inte sen att kopiera Blairs framgångsrecept genom att istället röra sig vänsterut, mot mitten. Där är det nu så trångt att ett konstant fia med knuff pågår.

Fredrik Reinfeldt var en av föregångarna när han kallade moderaterna det nya arbetarpartiet. En radikal omdefiniering av varumärket.

Han har fått två nästan identiska kopior i den nya brittiska regeringens David Cameron och Nick Clegg.

Mitt intryck är att vad vanliga människor söker i dag är karismatiska och/eller kloka politiker som kan sköta statens fögderi på ett kompetent sätt. Om de är vänster eller höger spelar mindre roll.

Hur många sossar skulle inte hellre se Anders Borg som finansminister i en rödgrön regering än Thomas Östros?

Jag har träffat många labouranhängare som hellre ville se Nick Clegg som premiärminister än Gordon Brown.

Lägg till personfixeringen en ökad oro över invandring och islamsk fanatism som sveper över Europa. Den kombinationen har gynnat högerpartierna för vilka hårdare tag mot invandring ligger närmare deras traditionella ståndpunkter.

Se hur Nicolas Sarkozy inlett en kampanj mot burka och romerna i Frankrike för att positionera sig inför presidentvalet 2012.

Vi har Tysklands Angela Merkel. En kristdemokrat uppvuxen i kommunismens DDR. Hon har med sin provocerande okarismatiska ledarstil hållit vänstern stången. En resonabel och ansvarstagande mittpolitiker som uppfattas som opolitisk. Hon satt fyra år i koalition med socialdemokraterna och gick segrande ur den striden. Nu styr hon med fridemokraterna.

I vissa länder är det karismatiska viktigare än klokheten. Finansmannen Silvio Berlusconi i Italien puttade bort en vänsterregering som var mer diskussionsklubb än problemlösare. Trots alla skandaler är han fortfarande populär.

Undantag finns från den gängse bilden men då finns det också särskilda förklaringar.

Socialdemokraterna kom till makten i Grekland som en reaktion på högerns totala misslyckande att få ordning på ekonomin. Nu är det många som hyllar Papandreous resoluta krishantering.

Irakkriget spelade en huvudroll när Spanien fick en vänsterregering 2004. Högern vägrade mot folkflertalets vilja ta hem trupperna. Efter terrordåden i Madrid i mars var högern chanslös några veckor senare.

Portugal har en socialistisk minoritetsregering och en konservativ president. Vilket lett till en samförståndspolitik över blockgränserna.

Undantagen skymmer inte den stora bilden. Vänstern har inte lyckats hitta en ny position där de utgör ett trovärdigt alternativ. Alla pratar om behovet av nytänkande men ingen tänker nytt.

De famlar och väljarna märker det.

Det är något cykliskt över politiken. Av de 13 socialistregeringarna 1999 återstår bara tre. Om tio år har det förmodligen svängt åt andra hållet. Då letar Reinfeldt och Cameron förtvivlat efter nytändning.

Med partier verkar det vara som med fotbollslag. De orkar bara ligga på topp några år, sedan tar någon annan över. Så medan vi hoppas att det är AC Milan som är Europas nästa toppklubb så kan man fundera över när en ny Tony Blair kliver ut i rampljuset.

Den som till äventyrs känner visst hopp inför de direkta samtalen om fred i Mellanöstern som ska börja på torsdag bör kanske tänka efter en gång till.

Samtalen har inte ens hunnit börja men pajkastningen är redan i gång.

Det vore enkelt att avfärda det ultrareligiösa Shas-partiets rabbin Ovadia Yosef som en gammal och gaggig galning när han uttrycker sin önskan att palestiniernas president Mahmoud Abbas ska försvinna från jordens yta och det palestinska folket drabbas av en farsot.

Troligare är att han som del av Israels regeringskoalition har en väldigt tydlig och klar agenda. Han vill inte att fredssamtalen ska lyckas. Kan han sabba drar han gärna sitt strå till stacken.

Just där ligger ett av de stora problemen med de av USA frampressade samtalen. En rad människor på båda sidor vill inte ha något fredsavtal och är beredda att gå väldigt långt för att stoppa eventuella framgångar.

USA uppfattade genast faran med Yosefs triad. I ett skarpt uttalande fördömde amerikanska UD hans ord. – Inte bara är dessa uttalanden djupt motbjudande, säger UD. De skadar också fredens sak.

Vilket är precis vad rabbinen vill.

Palestinierna såg sin chans att utnyttja förolämpningen när chefsförhandlare Saeb Erakat hävdade att rabbinen försöker uppmuntra till folkmord på palestinier.

Premiärminister Benjamin Netanyahu tog inte avstånd från rabbinens uttalanden men sa att hans ord inte avspeglade Netanyahus eller regeringens åsikter.

Vid sidan av alla sabotörer finns de svåra frågor som parterna ägnat årtionden åt att försöka lösa utan att lyckas.

* Palestinierna kräver en bit av Jerusalem för att gå med på något avtal. Israel vägrar lämna ifrån sig ens de östra delarna av staden som i dag främst bebos av palestinier.

* De israeliska bosättningarna på palestinsk mark byggs hela tiden ut. Stora israeliska städer breder ut sig på Västbanken. Snart går det tillfälliga byggstoppet ut. Förlänger Israel inte det kommer palestinierna garanterat att avbryta samtalen.

* Palestinierna fortsätter envist hävda att de palestinier som flytt från Israel och deras barn och barnbarn ska få återvända. Vi talar om i dag 3,5 miljoner människor. Ett krav Israel omöjligen kan gå med på.

Lägg till det Hamas som styr i Gaza och benhårt kommer att avvisa varje fredsavtal oavsett innehåll.

Så även om Netanyahu och Abbas mot alla odds skulle komma överens så blir det bara en halv palestinsk stat som efterlever avtalet. Hamas fortsätter sina attacker mot Israel.

Även utan inflammatoriska uttalanden från rabbiner och extremister så är fredssamtalen i det närmaste dödsdömda på förhand.

Silvio Berlusconi har pengarna. Men törs han öppna plånboken?

Ett köp av Zlatan kan bli en förbannelse eller en välsignelse.

Sportavdelningarna är sprängfyllda av det men på politiksidorna står det inte mycket om turerna kring svenske superstjärnan Zlatan Ibrahimovic. Ingenting faktiskt.

Det borde det göra. Ett eventuellt köp är inte utan viss politisk betydelse.

Silvio Berlusconi är inte bara Italiens premiärminister Han äger fotbollslaget AC Milan och är den som ytterst bestämmer om Zlatan ska köpas in eller inte.

Berlusconi kontrollerar dessutom en avsevärd del av italienska medier, såväl radio, TV, tidningar som internetsajter. Helst vill han också kontrollera de få oppositionella röster som finns kvar. Ett lagförslag om dryga böter för grävande journalister som kommer med ”falska uppgifter” ska tas i höst.

Med andra ord händer det inte mycket i det matglada landet utan att premiärministern har ett finger med i spelet.

Just nu är läget i Italien känsligt. Berlusconi Under sommaren har Berlusconi förlorat sin en gång komfortabla majoritet i parlamenet sedan den gamle vapenbrodern Gianfranco Fini brutit med Berlusconi. I så fall förlorar premiärministern en förtroendeomröstning i höst och då väntar nyval senare i år.

Berlusconi måste med andra ord tänka extra noga på vad han gör och hur han uppträder.

Hörde i morse Aftonbladets expert på internationell fotboll, Erik Niva, i radions P1 berätta att Berlusconi redan förra säsongen gärna ville köpa in några nya toppspelare till sitt fotbollslag men inte vågade. Han var rädd att väljarna skulle sparka bakut om han slängde ut hundratals miljoner kronor på spelarköp samtidigt som landet befann sig i en djup ekonomisk kris och regeringen tvingades till diverse nedskärningar.

Jag tror Niva har helt rätt.

Frågan är om situationen nu är så annorlunda att Berlusconi vågar öppna plånboken. För det är nämligen vad som krävs för att affären ska bli av. Oavsett om Barcelona nöjer sig med 250 miljoner eller kräver att få den dryga halva miljard man betalade för Zlatan så har klubben inte pengarna.

Med en beräknad förmögenhet på minst 65 miljarder kronor kan Berlusconi lägga upp stålarna utan att ens märka att plånboken blivit tunnare. Vill han ha Zlatan kan han betala en miljard utan att blinka.

Även om skilsmässan från Veronica Lario fortfarande är ett orosmoment. Han har erbjudit henne tre miljoner i månaden men hon har sagt nej till det budet så nu kan en civil rättegång vänta. Hon kräver 35 miljoner i månaden.

Oavsett måste Berlusconi även denna gång ställa sig frågan; vad tycker väljarna om att jag spenderar sådana summor för nöjet att se mitt AC Milan åter bli ett av Europas absolut bästa fotbollslag.

Berlusconi är omvittnat fåfäng. Därför kan han mycket väl vända på resonemanget. Äger han en klubb som kan vinna Champions Leauge och Serie A kan de framgångarna smitta av sig även på politiken. Då blir han kanske ännu mer populär. Att kliva in på hemmaarenan i Milano med Zlatan i släptåg är en triumf även med Berlusconi mått mätt.

Vad Berlusconi än beslutar i Zlatanaffären kan det få implikationer för hans framtid.

Så kom inte och säg att idrott och politik inte hör ihop.