I världen är det nog svårt att hitta ett mer gammaldags och på många sätt efterblivet land än stalinistiska Nordkorea.

Så mycket intressantare då att de verkar ha upptäckt kraften i sociala medier.

Nu kan man bli kompis med Kim. Nästan i alla fall.

När jag då och då får se utdrag ur nordkoreanska TV-sändningar är det som att förflyttas tillbaka femtio år i tiden. Dekoren i studion är pinsam. Programledarna sitter ner, uppträder stelt och talar med den hjärtntvättades röst. Deras sätt att formulera sig om sin ”käre ledare” Kim Jong-Il och andra makthavare är skrattretande om det inte vore för den tragik som döljs i det.

Blev därför förvånad över ett telegram i nyhetsflödet som meddelar att regimen i Pyongyang börjat använda Facebook och andra sociala medier i sitt propagandakrig mot Sydkorea och USA.

I förra veckan öppnade man ett konto under användarnamnet ”uriminzokkiri” vilket lär betyda ”på egen hand som nation”. Regimen har också en webbplats med samma namn.

Förmodar att detta är det närmaste man kan komma att bli vän med diktatorn Kim Jong-il på facebook även om kontots profilbild är det 30 meter höga återföreningsmonumentet i huvudstaden Pyongyang.

Under juli öppnade regimen ett twitterkonto och en kanal på You Tube, berättar nyhetsbyrån AP.

Twitterkontot uriminzok, ”vår nation” fick 8 500 användare på en vecka trots att de flesta inläggen var länkar till inslag som hyllade diktatorn Kim Jong-il och fördömde USA och Sydkoreas pågående militärmanöver. Vad säger då detta om Nordkorea?

Att de inte är i fullt så dålig kontakt med verkligheten som vi i väst kan förledas att tro. Uppenbarligen har nordkoreanerna snappat upp att det finns nya sätt att påverka landsmännen i syd och även övriga världen.

I Nordkorea är internet tillgängligt bara för eliten. Ett stort antal sajter är blockerade. Man skulle kunna tro att Sydkorea ler åt den nordliga grannens propagandaspel.

Glöm det.

Nordkoreas facebook och twitter tas på blodigt allvar. Så blodigt att många sajter som kan kopplas till regimen förbjuds och blockeras i Sydkorea.

Innehållet i uriminzok ”hyllar och glorifierar” Nordkorea, enligt den sydkoreanska kommission som granskar innehållet på alla nätsajter. Därmed är det enligt kommissionen ”illegalt” och ett brott mot Sydkoreas säkerhetslagar.

Samma öde kan nu drabba facebook-kontot.

Jag som trodde att censur och ofrihet var en exklusiv nordkoreansk företeelse.

Däremot har kommissionen inga planer på att stänga You Tube-kanalen som innehåller över 130 videoklipp som bland annat hånar Sydkorea och USA för deras påståenden att det var Nordkorea som sänkte ett sydkoreanskt örlogsfartyg tidigare i år och dödade 46 besättningsmän.

Alltid något.

Återförening är något som står högt på listan för båda länderna. Men man tänker sig knappast att importera den andres samhällssystem. Oddsen är därför goda att vapenstilleståndet utan fredsavtal fortsätter gälla även framöver.

Bläckfisken Paul och krokodilen Dirty Harry har en sak gemensamt.

Båda förutsåg vem som skulle vinna VM i fotboll.

Nu går Dirty Harry ett steg längre.

I morgon är det val i Australien. Enligt opinionsmätningarna är det extremt jämt mellan sittande premiärministern Julia Gillard från labour och den konservative utmanaren Tony Abbott. Valet beräknas bli det tightaste sedan 1961.

Kanske inte såg konstigt då att folk vänt sig till Dirty Harry för att få en hint om utgången.

Två kycklingkadaver hängdes upp i krokodilens inhängnad i Darwin, Australiens nordligaste storstad. En framför en bild av Gillard. En annan ovanför Abbotts nuna.

På samma vis plockade Dirty Harry rätt vinnare under slutspelsmatcherna i fotbolls-VM och gav segern till Spanien som sedan vann.

Gillard är sittande premiärminister men inte folkvald. För två månader sedan leddes partiet av Kevin Rudd. Då drabbades ledande personer inom labour av känslan att partiet skulle förlora makten om Rudd fick sitta kvar. Under kuppartade former sparkades partiledare och ersattes av Gillard som nu kan bli Australiens första folkvalda kvinnliga premiärminister.

Hennes problem är att Rudd dominerat valkampanjen de senaste veckorna genom att envisas med att försöka bli omvald som parlamentariker och tvingas till en akut gallstensoperation. Till rubrikerna ska läggas att hans 26-åriga dotter kommit ut med sin debutroman som handlar om en premiärminister som störtas av sin kvinnliga underhuggare som sedan utlyser nyval.

Abbott är också tämligen färsk i sin roll som oppositionsledare. Han besegrade sin företrädare med en rösts marginal i en ledarstrid i slutet av förra året.

Abbott kallas i folkmun ”den galne munken”. Han studerade en gång i tiden till romerskkatolsk präst och har en förmåga att låta tungan slinta. Han tillhör de som är skeptiska till klimathotet.

Vem av dessa båda ”läckerbitar” valde då Dirty Harry?

Han högg direkt kycklingen ovanför Gillards bild. Så nu är det fördel labour.

På lördag får vi veta om krokodilen valde rätt. Annars kanske det är dags att kalla in Paul nästa gång.

Oroande signaler kommer åter från Thailand.

Den här gången har regimen blockerat websajten wikileaks.

Svenska turister får allt fler skäl att stryka Thailand från listan över tänkbara resmål.

Beslutet att blockera wikileaks togs av ”säkerhetsskäl” av den enhet i statsapparaten som ska forma regeringens strategi mot nya politiska oroligheter.

Jag har svårt att se hur wikileaks skulle utgöra något hot mot den politiska situationen i Thailand. Om det inte är så att Thailands regering är orolig för att websajten ska släppa dokument som visar hur regeringen agerat mot oppositionen, de så kallade rödskjortorna under de politiska oroligheterna under våren.

Snarare är förbudet en del av regeringens ryggmärgsreaktion att förbjuda allt som på något sätt andas yttrandefrihet. Möjligen finns där också ett element av att försöka hålla sig väl med USA och försvarshögkvarteret Pentagon.

Man kan tycka olika om wikileaks sätt att i sin helhet publicera hemliga dokument men att blockera sajten hör knappast hemma i en demokrati.

Tilltaget visar än en gång på det demokratiska underskottet hos en regim som själva envist försöker hävda att den är folkvald.

Sedan de politiska oroligheterna i maj har ett bedrägligt lugn lagt sig över landet.

Regimen har etablerat ett antal försoningskommissioner där deras egna anhängare sitter i ledande positioner. De är med andra ord mer en form av pr-verksamhet än ett sätt att verkligen gå till botten med sprickan i det thailändska samhället.

Processen för att ställa rödskjortornas ledare inför rätta pågår med osedvanlig snabbhet och effektivitet, mätt med thailändska mått.

Fortfarande har ingen av gulskjortorna (regimanhängarna) ställts inför rätta för stängningen av Thailands internationella flygplatser och oroligheterna för två år sedan när rödskjortorna innehade regeringsmakten.

En klar kontrast till att 17 ledare för rödskjortorna för bara några dagar sedan släpades inför rätta anklagade för terrorism iförda fotbojor.

Undantagslagar råder fortfarande i huvudstaden Bangkok och sex av landets provinser. Även sedan oroligheterna upphörde har myndigheterna stängt en rad websajter som är kritiska mot regeringen.

Nyvalen det talades om har regeringen helt skjutit på framtiden. Nu sägs att inga val kommer att hållas förrän författningen så kräver, i december 2011.

Jag vet inte i vilken utsträckning svenskar är beredda att rösta med fötterna men nog finns det skäl att fundera över om vinterns långresa bör gå till Thailand.

FN-chefen Ban-ki-Moon är på plats vid ännu en katastrof och säger med sin kraftiga engelska brytning att det han ser är ”hjärtskärande”.

Ingen höjer ens på ögonbrynen. Inte ens när han säger att översvämningarna i Pakistan är ”det värsta han sett”.

Jag är inte ett dugg förvånad över att FN-chefens vädjanden om mer hjälp klingar för döva öron.

För trots alla hans uppmaningar är det extremt svårt att få folk och länder att skänka till översvämningsoffren.

Kan inte riktigt sätta fingret vad det är men Ban-ki-Moon känns inte trovärdig i sin roll. Mer som en förprogrammerad robot som dyker upp som gubben i lådan vid varje katastrof.

Kanske beror det på att han sällan talar fritt ur hjärtat. Oftast läser han högt från ett papper med monoton intonation. Det märks ingen skillnad om han precis träffat en familj som förlorat allt de äger eller om han kommer ut från ett sammanträde i tjänsterummet i FN-skrapan i New York. Formuleringarna är ungefär desamma. Tonläget likaså.

FN-chefen förmedlar ingen känsla av äkthet. Man får ingen känsla av att han upplevt något som påverkat honom djupt. Han mera kallt konstaterar att det är ”hjärtskärande” eller ”tragiskt” eller ”hemskt”. Eller något annat ord som normalt väcker känslor men som när det kommer ur sydkoreanens mun bara faller dött till marken.

Egentligen är det lovvärt att en FN-chef personligen reser till katastroferna, sätter sig in i förhållandena och sedan försöker styra hjälpen utifrån det. I normala fall inger sånt respekt och förtroende.

I Ban-ki-Moons fall känns det mest som en pr-stunt. Hans chans att få lite uppmärksamhet.

I jämförelse spelade hans företrädare Kofi Anan i en annan division. Även om han var cool på ytan utstrålade han engagemang.

Dessutom hade han fördelen av att ha en amerikansk FN-hatande president som motspelare. Att vara en kontrast till Bush gav Anan många poänger. Ban-ki-Moon har svårt att växa bredvid Obama.

I dagens värld är den personliga utstrålningen hos FN-chefen central för hans möjligheter att på ett bra sätt klara av sitt jobb. Han är FN:s ansikte utåt.

FN säger att det behövs 3,3 miljarder kronor för att ge de drabbade i Pakistan mat, medicin och tak över huvudet. Hittills finns löften om mindre än en tredjedel.

Jag har ingen statistik att backa upp det med men jag tror inte att Ban-ki-Moons vädjanden från olika katastrofer i praktiken spelar någon roll för hjälpviljan. Inte för regeringar och ännu mindre för vanliga människor.

Då blir också hans nedslag i verkligheten tämligen meningslösa.

Dag för dag vittnar Israels politiska och militära ledning om vad som egentligen hände när israeliska soldater sköt nio aktivister i en Gaza-konvoj.

Finns bara ett problem.

Sanningen kommer inte fram.

På en punkt var dock Israels överbefälhavare Gabi Ashkenazi mycket tydlig när han i dag vitnnade inför Turkelkommissionen, Israels egen utredning av attacken mot Ship to Gaza i maj.

Israel borde ha tagit i hårdare.

– Vi var inte förbereda på den här typen av motstånd, menade Ashkenazi. Vi borde ha täckt däcket med chockgranater. Då hade alla lämnat däcket och vi hade fått ner många soldater snabbt. Nu tog det alldeles för lång tid. Den läxan har vi lärt oss inför nästa gång.

Problemet var med andra ord inte att Israels använde övervåld när de sköt ihjäl nio aktivister på den turkiska båten Mavi Marmara.

Exakt hur och varför de nio sköts gick Ashkenazi inte in på i den öppna delen av utfrågningen.

De verkligt intressanta frågorna ställs när dörrarna stängts och journalisterna körts ut. Den offentliga delen består mest av att vittnena läser upp i förväg förberedda uttalanden.

Det säger sig självt att en kommission som arbetar på det sätter aldrig kommer att presentera sanningen om vad som hände.

Snarare använder de ansvariga utredningen för att skylla ifrån sig. Premiärminister Netanjahu skyllde på försvarsminister Barak som skyllde på den israeliska militären.

Risken är att det blir nästan lika mycket av dimridåer i den FN-ledda utredningen som startade i går. Israel har överraskande och för en gångs skull valt att samarbeta med en FN-utredning. Men det tog två månader av intensiva förhandlingar innan Israel sa ja.

Man kan med andra ord räkna med att Israel fått igenom krav som gör det svårt att genomföra en helt oberoende granskning.

Deltar gör Israel för att försöka återvinna en del av de enorma förlusten av goodwill i sambands med attacken. Till och med Israels vänner blev förfärade över militärens agerande. Israel har inte haft så lågt anseende internationellt på årtionden. Men det finns gränser.

Om FN-utredningen försöker förhöra några av de israeliska soldater som var med vid attacken har Israel hotat med att omedelbart att dra sig ur.

Inte mycket hopp om sanning där heller med andra ord.

Förmodligen får vi aldrig veta de exakta omständigheterna under vilka aktivister sköts. Var det som israel säger i självförsvar eller handlade det om rena avrättningar som aktivisterna påstår?

Organisationen Ship to Gaza har lovat att snart göra ett nytt försök att bryta Israels blockad mot Gaza.

En fråga står ständigt i centrum för den internationella truppnärvaron i Afghanistan.

Vad händer om väst lämnar landet?

18-åriga Aisha är ett skräckexempel på hur det kan bli. Med sin avhuggna näsa pryder hon förstasidan på tidskriften Time.

Hon blev bortgift med en talibanledare. Han behandlade henne som sin slav. Aisha tröttnade och rymde. Men blev infångad.

Som hämnd skar maken av henne båda öronen och näsan.

Hon rymde igen. Nu är hon i USA och ska få en ny näsa.

Sensmoralen är givetvis att om USA och övriga västvärlden drar sig ur Afghanistan så kommer talibanerna tillbaka till makten. Därmed kommer kvinnorna återigen att behandlas sämre än djur.

Vi kan få väldigt många Aisha.

Argumentet måste tas på största allvar. Vad man än tycker om västs krigföring i Afghanistan är det knappast någon som vill se talibanerna återta makten.

Problemet är att själva kriget också slår väldigt hårt mot kvinnorna och den övriga civilbefolkningen.

Enligt en FN-rapport som kom i dag har andelen civila offer i kriget stigit med 31 procent under årets första sex månader. 1 271 dödades och 1 997 skadades. På bara ett halvår.

En siffra som tyvärr bekräftar den nedåtgående spiral som Afghanistankriget befunnit sig i nästan från den dag som talibanerna störtades.

– Rapporten är en väckarklocka, säger Staffan di Mistura, FN:s sändebud i Afghanistan. Vi är mycket oroade för framtiden eftersom den mänskliga kostnaden för kriget i allt högre grad betalas av civila.

Andelen civila som dödas av talibanerna ökar medan färre dödas av västtrupperna. En direkt följd av att USA blivit mycket mer restriktiva med att tillåta flygattacker mot misstänka talibanmål.

Men vilken taktik USA än använder verkar krigslyckan bli ungefär detsamma. Kriget fortsätter utan något slut eller någon seger i sikte.

Talibanerna stärker hela tiden sin ställning. Detta trots att de utländska styrkorna hela tiden ökar i antal.

Afghanerna vet att talibanerna kommer att vara kvar långt efter att de utländska trupperna har åkt hem. Att göra sig till fiende med talibanerna kan vara farligt. Att låta bli att hjälpa de utländska trupperna är ofarligt.

USA kan inte ens på lång sikt etablera en hållbar regim i Kabul. Hamid Karzai sitter kvar enbart tack vare den amerikanska truppnärvaron.

Viss hjälp utifrån sitter kanske inte fel men det är bara afghanerna själva som kan avgöra sin framtid och sina framtida ledare. Allt annat blir som att sätta plåster på ett kulhål.

Vilket inte hindrar att frågan om ett tillbakadragande är ett svårt dilemma.

I ärlighetens namn är det inte för att skydda kvinnorna och låta flickorna gå i skolan som 150 000 utländska soldater befinner sig i Afghanistan. De är i första hand där för att förhindra att landet åter blir ett träningsläger för terrorister som sedan sprider död i USA och Europas storstäder.

Men i dagens läge funkar det kanske bättre att använda Aisha i propagandan för att försöka utverka fortsatt stöd för kriget i väst.

Vittnena vid krigsförbrytartribunalen i Haag har inte tillhört den normala kategorin de senaste veckorna.

Förra veckan var det supermodellen Naomi Campbell som inför domstolen berättade att hon blivit väckt mitt i natten på ett hotellrum i Sydafrika av några okända män som överlämnat en påse med ”smutsiga stenar” till henne.

I dag vittnade skådespelerskan Mia Farrow att Campbell kommit ner till frukosten på morgonen och upphetsat berättat att hon fått en stor diamant av Liberias blodsbesudlade president Charles Taylor.

Han står åtalad vid krigsförbrytartribunalen för att han med hjälp av illegala diamanter köpt vapen åt en rebellrörelse i grannlandet Sierra Leone. En rörelse Taylor stödde för att säkra sin egen maktställning.

Att bevisa kopplingen mellan diamanterna och Taylor är avgörande för en fällande dom.

Nyckelvittnena i Haag brukar normalt vara vanliga människor som mirakulöst överlevt massmord och övergrepp. Eller anhöriga till offer som inte haft den turen.

Att vittnesmålen kommer från Hollywood och den glamorösa modevärlden är mycket ovanligt.

Farrow version av händelseförloppet stärker bevisningen mot Taylor.

Han hade enligt andra vittnen uppträtt flirtigt mot Campbell vid en middag kvällen före och lovat henne en diamant.

Både vittnena och Campbell säger att hon lämnade stenarna till Jeremy Racliffe från Nelson Mandelas barnfond. Sedan han nu lämnat dem till polisen för analys har de visat sig vara diamanter.

Utan diamanter hade inbördeskriget i Sierra Leone 1991-2002 förmodligen inte kunnat föras.

Diamanterna finansierade kriget som i grund och botten startades av Taylor som hämnd för att Sierra Leone bidrog med 500 man till en internationell fredstryka i Liberia. Där drev Taylor sitt eget krig.

Kriget i Sierra Leone blev osedvanligt grymt. För att märka och skrämma människor var den Taylor-stödda rebellrörelsens taktik att lemlästa bybor och våldta kvinnor. Kroppsdelar höggs av. Därför döptes diamanterna som finansierade kriget till blodsdiamanter.

Efter kriget infördes internationella regler för att stoppa hanteringen av diamanter som bryts i krigsområden. Regler kan inte stoppa sådana som Charles Taylor. Men en fällande dom i Haag kan.

Hej alla läsare,

Nu tar bloggen ett välbehövligt uppehåll. Åter i augsuti.

Ha en skön sommar,

Wolfgang

En del av USA:s militärbudget hamnar i fickorna på talibanerna.

Låter osannolikt eller hur?

Amerikanska försvarsdepartementets utredning visar hur svårt det är att lära sig en läxa.

USA har terroriststämplat talibanerna. Amerikanska myndigheter lägger ner stora resurser på att frysa banktillgångar och annat som tillhör ledande talibaner. Allt enligt teorin att om man skär av finansieringen till talibanerna så blir det svårt för dem att fortsätta kriget.

Därför blir det en smula märkligt när den amerikanska staten indirekt betalar talibanerna för att inte bli attackerade. Vilket är precis vad de gör, enligt New York Times som hänvisar till en utredning i försvarsdepartementet och en granskning av kongressen.

Nato och USA har omkring 200 baser av varierande storlek i Afghanistan. Många långt ute på den torra, öde landsbygden. Alla måste förses med mat, vatten, förnödenheter, vapen och ammunition.

Transporterna sker med lastbilar.

Eftersom många av transporterna blev attackerade av talibaner och styrkor tillhörande olika krigsherrar så hyrde USA in en säkerhetsfirma som ska skydda konvojerna. Kostnaden för detta lär ligga på drygt 30 miljoner kronor i veckan. Inga småpengar med andra ord.

Säkerhetsfirman i sin tur använder dessa pengar för att muta talibaner och krigsherrar så att de ska låta bli att anfalla lastbilarna.

Amerikanska skattepengar går med andra ord till att finansiera fiendens krigföring. Och bidrar till den redan omfattande korruptionen som det är USA:s officiella mål att bekämpa. Det är som om USA inte lär sig någonting om hur det går till i den här delen av världen.

När dåvarande Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979 började USA stödja lokala grupper som bekämpade ryssarna. I radikala muslimers ögon var ryssarna lika mycket imperialister och inkräktare som amerikanerna mer än 20 år senare.

USA var med och finansierade det som blev fröet till talibanrörelsen. Då såg man de fundamentalistiska islamisterna som bundsförvanter i kriget mot kommunismen. Nu är de terrorister och fiender.

Avslöjandet att amerikanska skattepengar går till talibanerna är bara en av flera dåliga nyheter för president Obama och hans löfte att vid den här tiden nästa år börja dra tillbaka de amerikanska soldaterna från Afghanistan.

Presidentens befälhavare för trupperna i Afghanistan, generalen Stanley McChrystal tvingades i dag göra en pudel och be om ursäkt för ett reportage i tidningen Rolling Stone där han och hans medarbetare uttalar sig nedsättande om den politiska ledningen för kriget. Obamas svar att är kalla McChrystal till Vita Huset för att förklara sig.

Nato-offensiven mot staden Kandahar har skjutits på framtiden samtidigt som alliansens förluster ökat markant det här året.

Om man finansierar fienden är det kanske inte så konstigt att kriget går dåligt.

Det är inte ofta Israel ger efter för internationellt tryck. Men nu har det hänt.

Beskedet att man ska lätta på blockaden mot Gaza är ett försöka att stilla vreden i omvärlden.

Ship to Gaza kan ta åt sig en del av äran.

Ännu vet vi rätt lite om vad lättnaden innebär i praktiken. Tänker sig Israel att släppa in alla varor utom vapen eller handlar det om mindre justeringar?

Beskedet från den israeliska regeringen är inte mer än tre rader långt och talar om en ”liberalisering” av varuinflödet. Men poängterar samtidigt att Israels säkerhetsåtgärder för att hindra vapen från att nå Gaza kommer att finnas kvar.

Israels sjöblockad fortsätter med andra ord.

Det kan vara så att Israel säger att man ska lätta blockaden men i praktiken fortsätter att tillåta vissa sorts kryddor men förbjuda andra. Ett exempel på att blockaden inte bara syftar till att hindra ”farliga” varor från att nå Gaza utan lika mycket är ett sätt att förnedra befolkningen.

I bästa fall blir det nu fritt fram för cement, virke och andra material som behövs för att återuppbygga Gaza efter det senaste kriget mot Israel.

Först när vi ser hur det fungerar i praktiken går det att bedöma hur stor den israeliska eftergiften är.

Jag ser att riksdagsmannen Mehmet Kaplan i ett första uttalande delvis avvisar den israeliska lättnaden med att blockaden i sin helhet måste bort. Ändå tror jag att många av de människor som var med i Ship to Gaza-konvojen som attackerades av Israel inombords känner en viss tillfredställelse. Effekten av deras äventyr måste vida ha överträffat förväntningarna.

Israel är känt för att i stort sett aldrig bry sig om vad världen tycker. Åtminstone inte visa det. Därför är eftergiften i dag överraskande.

Den här gången har den internationella kritiken varit så entydig och så samstämmig att till och med det hårdföra gänget runt premiärminister Benjamin Netanyahu tagit intryck. Inte så att de anser att det var fel att med militär kraft borda fartygen. Men de ser att aktionen allvarligt skadat Israel när till och med dess vänner vänder landet ryggen.

Genom att lätta på blockaden hoppas Israel att trycket från omvärlden ska minska så mycket att man inte behöver avskaffa den helt.

Man hoppas även minska kritiken mot att Israel avvisat en internationellt och oberoende utredning av stormningen av Ship to Gaza och nio passagerares död.