Om Mona Sahlin har det motigt just nu kan hon trösta sig med att hon inte är den enda kvinnliga partiledaren i den sitsen.

Angela Merkels opinionssiffror är i fritt fall efter räddningen av euron.

Mellan skål och vägg börjar det snackas om nyval.

Sedan början av maj har hon tappat 18 procent i popularitet. Från 58 procent som tycker hon gör ett bra jobb till bara 40.

Så lågt förtroende har hon aldrig tidigare haft under sina snart fem år som förbundskansler. Tvärtom har hon varit en sällsynt populär kansler fram tills i våras.

Opinionsmätningen är gjord av den tyska TV-kanalen ARD som låtit intervjua tusen personer.

Merkel har ”tvingats” ta en rad impopulära beslut under våren. Hon insåg alldeles för sent allvaret i Greklandskrisen. Då hade hon redan stenhårt tagit ställning mot att hjälpa grekerna. Därför blev besvikelsen desto större när hon var tvungen att ändra sig och rösta för ett gigantiskt räddningspaket där Tyskland står för mycket av kulorna.

Kort därefter la hon fram förslag om kraftiga nedskärningar i den tyska budgeten (800 miljarder kronor), också de en följd av eurokrisen. Istället för de skattesänkningar som utlovades i valrörelsen.

Tyskarnas missnöje drabbar inte bara Merkel personligen utan hela den borgerliga regeringen. Hela 86 procent av tyskarna är enligt mätningen missnöjda med hur regeringen sköter sig.

Förmodligen är de rätt trötta på de olika besked som ges av Merkel och hennes koalitionspartner fridemokraten Guido Westerwelle. Avancerat krypskytte har pågått mellan de två under nästan alla de åtta månader som de hittills regerat tillsammans.

Intrycket är att samarbetet flöt på bättre när Merkel styrde i den så kallade stora koalitionen tillsammans med socialdemokraterna 2005-2009. Vilket kan tyckas lite märkligt.

Situationen är så ohållbar att vad som i normala tiden varit en rutinomröstning nu kan bli Merkels Waterloo.

Den 30 juni ska Tyskland välja ny president, en ceremoniell post utan verklig makt. Merkel har nominerat den tämligen okontroversielle konservative politikern Christian Wulff. Denne har fått en mycket namnkunnig utmanare i förre östtyske demokratiaktivisten Joachim Gauck.

Ett antal fridemokrater har låtit förstå att de föredrar Gauck framför Wulff. Vilket också det tyska folket gör enligt opinionsmätningar.

Det räcker med att något dussin FDP:are byter sida för att Wulff inte ska bli vald. I praktiken skulle det då bli omöjligt för Merkel att sitta kvar. Troligen skulle hon utlysa nyval.

– En revolt ligger i luften, skriver tyska tidningen Der Spiegel.

I så fall kan Merkel snart vara oppositionsledare. Precis som Sahlin.

Har noterat en märklig sak med oljeläckan i Mexikanska Golfen.

All denna olja som sprutar ut ur hålet men så lite synliga skador på land.

Vart tar all oljan vägen?

Min magkänsla är att vi ännu bara sett början av katastrofen.

Visst, en och annan pelikan nedsmetad av brun olja har man sett på bild. Liksom räddningsarbetare klädda i skyddsvästar som på kritvita stränder hittar små bollformade oljeklumpar. Men stränderna är fortfarande mestadels vita.

Jag har sett flygbilder på oljebälten ute till havs. Fiskebåtarna i Louisiana ligger kvar i sina hamnar. De får inte gå ut och fiska.

Turisterna bokar av sina resor till Florida med omnejd därför att de är rädda att stränderna ska vara svarta av olja när de väl ska resa dit.

Men om detta är det största oljeutsläppet i USA:s historia måste det värsta av verkningarna fortfarande återstå. Eller så har vi haft en ohygglig tur.

Läste att den lättflyktiga oljan ganska snabbt avdunstar när den når ytan. Enligt experter som citeras i New York Times är råoljan i Mexikanska Golfen av den lätta sorten. Uppemot hälften kan dunsta.

Med kemisk oljebekämpning till havs kan man förvandla råoljan till pyttesmå droppar. Vågor kan ha samma effekt.

Dessa faktorer kan förklara vart en del av oljan tagit vägen. Men de 20 000 fat olja som spytt ut varje dag i snart två månader kan ju inte bara försvinna.

En hel del sägs ligga kvar ganska djupt ner i havet och är inte omedelbart synlig. Vad händer när det flyter upp till ytan?

Vad händer exempelvis när säsongens första orkan drabbar golfen och piskar in höga vågor över land. Ju längre in i våtmarkerna oljan kommer desto svårare är den att sanera. Och desto lättare kommer gifterna in i näringskedjan.

Amerikaner och miljövänner världen över är redan ursinniga över utsläppet och hur länge det kunnat fortgå. Även om BP efter den senaste operationen lyckades sätta dit en ny ventil med vars hjälp man kan samla upp ungefär hälften av utsläppet så rinner fortfarande kanske 10 000 fat eller mer ur i golfen.

Så kan det hålla på ända tills augusti när de två avlastningshålen är färdigborrade och man förhoppningsvis helt kan täta läckan.

När de riktigt allvarliga skadorna dyker upp blir reaktionerna förmodligen mångdubbelt kraftigare. Då först börjar människor utanför de värst drabbade områdena inse katastrofens omfattning.

Om inte förr så är det då huvudena börjar rulla.

Vem ska utreda Israels attack mot Ship to Gaza?

Ett säkert sätt att från början diskvalificera utredningen är att låta Israel sköta den på egen hand.

I den här incidenten finns två parter. Israel och aktivisterna på Ship to Gaza-fartygen.

Är det någon som på fullt allvar skulle föreslå att en utredning av händelserna skulle genomföras av aktivisterna?

Tror knappast det.

På samma sätt kan det vare sig vara lämpligt eller bra för trovärdigheten att låta den andra parten i konflikten sköta utredningen. Utan att ta ställning i skuldfrågan vore det som at låta en misstänkt brottsling sköta sin egen brottsutredning.

En utredning gjord av Israel som kommer fram till att Israel gjort helt rätt och inte brutit mot några lagar skulle ha samma trovärdighet som Robert Mugabe som försvarare av mänskliga rättigheter.

Även för Israels egen del vore en sådan rapport förödande. Nationen skulle i omvärldens ögon aldrig kunna bli friad.

I Sverige tillämpar vi ett system där en särskild enhet inom polisen utreder om poliser gjort sig skyldiga till tjänstefel eller övergrepp i samband med polisutredningar. Gång på gång visar sig det systemet fungera mycket dåligt. Misstanken finns hela tiden där om att polisen skyddar sina egna.

Nu är det en stats handlade som ska granskas mot en internationell aktör. Då är det knappast lämpligt att staten ifråga sköter utredningen. Inte heller USA:s vicepresident Joe Biden förslag att Israel kan sköta utredningen med hjälp av amerikanska experter är bra.

Ska det här skötas på ett trovärdigt sätt behövs en internationell utredning. Exempelvis kunde de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet utse en grupp personer som står utan bindningar till någon av parterna.

Avgörande är givetvis att båda sidor ställer alla inblandade och alla bevis till förfogande. Vilket innebär alla filmer inte bara utvalda sekvenser.

Under tiden fortsätter debatten om det folkrättsvidriga i bordningen.

Israel har ju hänvisat till att krigets lagar ger en nation rätt att upprätta en blockad av den fientlig nation.

Problemet med det resonemanget är att Gaza inte är en självständig stat. Gaza är en enklav som fram till 2005 var ockuperad av Israel.

Juridiskt befinner sig Gaza i ett ingenmansland. Vilket kan vara en förklaring till att olika folkrättsexperter gör olika tolkningar av vad som gäller.

En internationell granskning skulle förhoppningsvis kunna reda ut rättsläget.

Läser i New York Times att deras kolumnist Thomas L. Friedman är upprörd över att världen alltid skäller på Israel men inte alls med samma emfas fördömer Syriens inblandning i mordet på Libanons premiärminister Rafik Hariri, den iranska regimens dödande av fredliga demonstranter eller muslimska självmordsbombares attacker mot moderata muslimer i Pakistan.

Han menar att världen kör med dubbel måttstock.

Samma budskap får jag i många av mejlen som landar in min inbox med vidhängande ilskna adjektiv.

Jag trycker både dom och Friedman har fel. Låt mig förklara varför.

Israel är en demokrati av västerländskt snitt. Här finns en fri press och oberoende domstolar. Klantar sig militären får de sina fiskar varma av ledarskribenterna. Här finns en fredsrörelse som kan arbeta fritt och ifrågasätta regeringens politik.

Israel är ett land vi i grunden uppskattar just på grund av dessa saker. En nation vi kan identifiera oss med.

Precis därför blir upprördheten så stor när Israel går över gränsen och uppträder lika självsvåldigt som andra, odemokratiska länder i regionen.

Av diktaturer som Syrien och Iran förväntar vi oss förtryck, fusk och brott mot mänskliga rättigheter.

Jag tycker Friedman missar att både i fallet Hariri och den iranska oppositionen så protesterade världen både högljutt och kraftfullt. Men jag förstår ändå vad han menar. Vi protesterar men vi blir inte upprörda in i märgen som när Israel trampar snett.

Israel borde glädja sig åt att de fortfarande har så mycket förtroendekapital kvar.

Många av de arga mejlen klagar över att massmedia alltför snabbt la all skuld på Israel. Redan innan detaljer i händelseförloppet blivit kända.

Där kan jag i viss mån ge folk rätt.

Eftersom Ship to Gaza så entydigt betonat att man inte tänkte göra annat än passivt motstånd var det många som utgick ifrån att aktivisterna höll sig till det som var uppgjort.

En försvårande faktor var att tidnings- och nätredaktioner i stort sett bara hade Israels version att gå på under det första dygnet. Statens pressavdelning spydde ur sig pressmeddelanden i samma trakt som olja flödar ur hålet i Mexikanska Gulfen. När bilder dök upp som såg ut att visa hur aktivisterna attackerade soldaterna var det för oss journalister viktigt att hela tiden ha i bakhuvudet att dessa bilder var redigerade och en del av den israeliska propagandan.

Frågan var hur mycket man kunde lita på dem. Och den hänger fortfarande i luften.

Israel visar sekvenser där aktivister attackerar soldater med påkar men de visar ingenting av dödskjutningarna. De är bortklippta. Man kan inte heller avgöra vem som startar våldshandlingarna.

I sak ändrar det inte så mycket. Om aktivister attackerade soldaterna är det inget som på något sätt urskuldar att Israel skjuter ihjäl folk ombord på båten. Så länge aktivisterna inte använde skjutvapen.

Än så länge har Israel inte visat upp en enda skottskadad soldat. Om det funnits någon hade vi förmodligen inte behövt vänta länge på de bilderna.

Israel attackerar båtarna i mörker, på internationellt vatten och med tungt beväpnade soldater. Det kan knappast vara olagligt att försvara sig.

Däremot är det ett svårt bakslag för Ship to Gazas aktion. Enbart passivt motstånd var en central del av hjälpkonvojens handlingsplan. Om några bröt mot det äventyras hela projektet. Misstanken kan resas att Ship to Gaza infiltrerats av militanta element. Precis som Israel hävdar.

Det går mode även i självmordsbombningar.

Antalet dåd i Irak har minskat dramatiskt i år. Iraks utrikesministerium hävdar att det beror på att irakiska al-Qaida fått brist på självmordsbombare.

Efter USA:s invasion 2003 strömmade unga muslimska män till Irak från länder som Saudiarabien, Syrien, Algeriet och Jemen. De brann av hat och offervilja. Al-Qaida hade inga problem att rekrytera självmordsbombare. Ibland kunde man genomföra åtta dåd på en och samma dag.

Läser i brittiska dagstidningen The Independent att 5 480 människor dödades i självmordsattacker 2007. Under årets första tre månader är den siffran nere i 346.

Nu när de amerikanska trupperna är på väg att dra sig tillbaka från Irak har hatet ebbat ut. De amerikaner som fortfarande finns kvar är tämligen osynliga på sina förläggningar. De rycker bara ut när irakierna uttryckligen ber om hjälp.

Så vad gör de arga unga muslimska männen från grannländerna i Mellanöstern? De åker till Pakistan och Afghanistan istället.

I Afghanistan har USA ökat antalet trupper och intensifierat krigföringen med flera offensiver mot talibanerna. Men ändå kört fast på samma sätt som man gjorde i Irak.

Utökningen av kriget har rört upp känslorna rejält hos många muslimer. Och som ett brev på posten så har antalet självmordsbombningar ökat markant.

Nu är det mer hippt att spränga sig i luften i Kandahar eller Lahore än i Bagdad. Pakistan är USA:s viktigaste allierade i den muslimska världen i kriget mot terrorismen.

Stödet från och samarbetet med USA gör att människor vänder sig mot regeringen i Pakistan. Istället ökar sympatierna för fanatiska muslimska grupper.

2002 genomfördes 14 terrordåd i Pakistan. Förra året var siffran 130.

Pakistan verkar vara ett av få länder i världen där terrorgrupperna öppet kan fortsätta sin verksamhet utan att myndigheterna ingriper. Terrorns sympatisörer finns på alla nivåer i samhället.

En rad utlänningar har gripits det senaste året misstänkta för att resa in i landet med syfte att få kontakt med talibanrörelsen eller al-Qaida. Många av de terrordåd som genomförs på andra håll i världen går att spåra tillbaka till Pakistan.

Inte vet jag om det hjälper men president Barack Obama har i alla fall i all tysthet avslutat det krig mot terrorismen som George W Bush startade.

I den säkerhetspolitiska strategi som varje president måste lämna till kongressen finns det under Bush så flitigt använda ”war on terror” inte med.

Istället säger Obama uttryckligen att det är al-Qaida och deras stödtrupper han vill åt.

Ett tror jag välbehövligt klargörande.

Terrorismen är ingen fiende. Terrorismen är ett fenomen. Man kan vinna ett krig mot en stat eller en organisation men inte mot ett fenomen.

Nu slipper dessutom alla muslimer känna sig utpekade som presumtiva terrorister.

Kanske kan det så småningom få det arga, unga männen att sluta vallfärda till Afghanistan och Pakistan för att bli levande bomber.

Makthavarna i Thailand vill till varje pris stoppa nya uppror från rödskjortorna.

Man tror sig veta hur.

Jakten på Thaksin Shinawatra, oppositionens inspiratör och finansiär, har börjat.

Den här gången är det högsta prioritet att sätta stopp för Thaksins politiska aktiviteter utomlands. Genom att anklaga Thaksin för terrorism hoppas regimen i Bangkok få regeringar världen över att ta arresteringsorden på allvar.

Thaksin är redan dömd i hemlandet till två års fängelse för korruption. Men merparten av världens länder struntar i domen. Miljardären och de förre premiärministern bor i Dubai där han kan stanna så länge han inte ägnar sig åt politisk verksamhet. Thaksin verkar kunna röra sig tämligen fritt över världen. Ena dagen är han i Stockholm, nästa i Moskva. Nu senast påstås han ha setts under filmfestivalen i Cannes.

Thaksin innehar flera olika nationers pass vilket underlättar hans resande. Trots den ambulerande tillvaron verkar han inte ha några problem med att hålla kontakten med anhängarna i hemlandet. Via videolänk ger han sitt budskap. Han är också flitig på Twitter.

Att Thaksin ”uppviglar” sina anhängare från utlandet råder det ingen tvekan om. Troligen är han också med och finansierar en del av rödskjortornas aktiviteter. Visserligen är en ansenlig del av Thaksins förmögenhet i Thailand frusen av myndigheterna men han verkar ha säkrat x antal miljoner på utländska konton. Blir det rättegång och Thaksin fälls riskerar han dödsstraff. Definitivt trappar de thailändska myndigheterna upp konflikten.

Om militären och premiärminister Abhisit tror att bara de kommer åt Thaksin så blir det lugnt i Thailand, tror jag de tänker fel.

De senaste två månadernas demonstrationer visade tydligt att Thaksins roll i rörelsen minskat. Det är inte längre för att få tillbaka honom som rödskjortorna intar gatorna och slänger bensinbomber. Nu vill de vara säkra på att deras röst räknas och att makthavarna är beredda att minska klyftorna i samhället.

Thaksin är fortfarande inblandad men han är inte längre huvudperson. Rödskjortorna har inga problem att hitta nya ledare och inspiratörer med bättre lokal förankring.

Även om Thaksin grips för terrorism i morgon rullar rödskjortornas uppror vidare.  De just nu rätt stukade men de har trots allt har de en majoritet av Thailands folk bakom sig.

Makthavarna måste genomföra verkliga förändringar. De räcker inte att oskadliggöra Thaksin.

Jag hyser också vissa dubier om hur effektiv terroranklagelsen är. I demokratiska länder är man mycket medveten om att det ligger politiska skäl bakom arresteringsordern och att den är utfärdad av en regering vars legitimitet i högsta grad kan ifrågasättas.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch hävdar att thailändska myndigheter senaste tiden använt undantagslagar för att stänga 400 websidor, TV- och radiostationer. De flesta med anknytning till rödskjortorna. Ett klart brott mot yttrande- och pressfrihet.

Organisationen uppmanar också regimen att offentliggöra namnen på de hundratals rödskjortor man gripit de senaste veckorna och berätta var de finns. Lite pinsamt med tanke på Thailand precis blivit invalt i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Jag hör också från olika källor uppgifter som tyder på att myndigheterna håller koll på åsikterna hos utlänningar bosatta i Thailand. Och trakasserar de som sympatiserar med rödskjortorna.

Utvecklingen är klart oroande. Jag tycker mig känna igen många av tendenserna från tidigare decenniers militärdiktaturer.

Vart är svenskarnas turistparadis egentligen på väg?

Ska bli intressant att se hur den thailändska rättvisan behandlar de rödskjortor som gripits.

Långa fängelsestraff, amnesti eller rent av toppjobb i regeringen?

För gulskjortorna har det gått väldigt bra.

För mindre än två år sedan var Kasit Piromya med om att ockupera Bangkoks två internationella flygplatser. Den hölls stängda i en vecka.

Han framträdde som talare på fler möten arrangerade av gulskjortornas PAD (Demokratiska aliiansen) och försvarade ockupationen som han hävdade ”var del av den demokratiska processen”. Han kallade demonstranternas övertagande av flygplatsen för en ”innovativ form av folkliga protester”.

Flygtrafiken till och från Thailand blev mer eller mindre lamslagen. Stängningen beräknades ha orsakat förluster på flera hundra miljoner kronor.

Samme Kasit är i dag Thailands utrikesminister. Knappt hade rödskjortornas regering fallit och de gula tagit över förrän han blev utnämnd.

I den egenskapen läxar han upp både rödskjortor och utländska regeringar. Under ett besök i Washington nyligen kallade Kasit rödskjortornas inspiratör och finansiär, den före detta premiärministern Thaksin Shinawatra, för terrorist. Han jämförde honom med Hitler och Stalin.

Sagt av samme man som stödde militärkuppen 2006 mot den folkvalde Thaksin.

Samtidigt attackerade Kasit länder som Sverige som låtit Thaksin resa in i landet.

– De blandar sig i Thailands inre angelägenheter och struntar i det faktum att Thaksin är dömd till fängelse för korruption, sa Kasit.

Jag kan inte tolka Kasit på annat sätt än att han tycker det är terrorism när rödskjortorna ockuperar Bangkoks gator men fullt legitimt att ockupera stadens flygplats.

Det är ok att använda utomparlamentariska metoder för att störta en folkvald regering. Men det är inte ok att använda liknande metoder för att få en icke folkvald regering att avgå.

Thai Airways har stämt Kasit och 36 andra för flygplatsockupationen. Något åtal har ännu inte setts till. Hela polisutredningen verkar ha runnit ut i sanden.

Nu väntar vi på vad som ska hända med rödskjortornas ledare. De mer moderata är gripna medan de militanta ledarna lyckadats gå under jorden. Eftersom regeringen kallat dem terrorister får man förmoda att det blir långa fängelsestraff.

I går räckte dock premiärminister Abhisit ut en hand mot oppositionen. Han lovade sociala reformer och en oberoende utredning av alla händelser i samband med händelserna de senaste två månaderna. Han vädjade om enighet.

Möjligen ett tecken till domstolarna att använda silkesvantar.

Han sa dock inget om det som rödskjortorna mest av allt vill ha; nyval.

Utan nyval får konflikten ingen lösning. Då är det bara en tidsfråga innan protesterna kommer igång igen. På sikt ökar risken för inbördeskrig.

Innan dess återstår att se om de röda och gula är lika inför lagen.

Vad som tidigare var otänkbart är det inte längre.

Medlemsländerna får ge upp makt för att rädda euron. Europas Förenta Stater, here we come!

Beskedet att euroländerna kan tänka sig att skicka in sina nationella budgetar till EU-kommissionen för granskning innan de är godkända på hemmaplan väckte märkligt nog inga heta känslor i dag.

Tänk vilket ramaskri det blivit om förslaget lags före Greklandskrisen.

Då hade merparten av euroländerna varit lika upprörda som Sveriges finansminister Anders Borg. En sådan åtgärd hade setts som en klar maktförskjutning till Bryssel från de enskilda medlemsländerna.

Stukade av krisen är samma länder nu beredda att göra nästan vad som helst för att rädda euron. Rädda för att ”reta upp” marknaden och utlösa nya börsfall.

På sikt innebär det troligen ännu fler förslag och åtgärder som stärker centralmakten på ländernas bekostnad. Vi går mot ett Europas Förenta Stater. Åtminstone på det ekonomiska området.

Krisen har på ett pinsamt tydligt sätt visat på hur svårt det är att ha en gemensam valuta för 16 länder där varje land själv bestämmer sin ekonomiska politik.

En allvarlig kris i ett land – även om det är ekonomiskt av begränsad betydelse – räcker för att hela konstruktionen ska komma i gungning.

Ska bygget inte rasa ihop fullständigt måste det till mer av gemensamma budgetar, skatter och utgiftstak. Superstaten som många kritiker varnat för ser plötsligt ut att rycka ett steg närmare. Tvärtemot vad folkopinionen tycker och vad många av medlemsländerna vill. Men nöden har ingen lag. Euron måste räddas.

I dag kommer alla EU-länder att förbinda sig att kraftigt minska sina budgetunderskott. Såna regler finns redan för euro-länderna men man har struntat i att följa dem.

Vinnare på utvecklingen är EU-kommissionen och den centrala EU-förvaltningen som stärker sin makt. Även om Tyskland och Frankrike fortsatt kommer att ha extra mycket att säga till om i kraft av storleken på sina ekonomier.

Förlorarna är de mindre länderna vars inflytande kommer att minska.

Frågan är hur de EU-medlemmar som inte infört euron påverkas.

Ett Europas Förenta Stater bland euroländerna kan göra att även försvarspolitiken, utrikespolitiken och andra områden blir mer centraliserade. Ett läge där länderna blir mer som USA:s delstater. Men det är inte säkert att det bli så.

En ekonomisk superstat kan även slå åt andra hållet, medlemsländerna värnar ännu mer om att själva bestämma på övriga områden.

Framtiden får utvisa vilket det blir. Helt klart står EU just nu vid ett avgörande vägskäl.

Bara en sak är helt säker när det gäller Irans avtal om att skicka sitt anrikade uran utomlands för upparbetning.

Iran försöker till varje pris undvika nya och utökade sanktioner.

I månader och år har västvärlden försökt förmå Iran att gå med på upparbetning utomlands. Detta skulle ge omvärlden försäkringar att Iran inte kan använda sitt uran för att tillverka kärnvapen. Samtidigt skulle Iran få möjlighet att använda kärnkraft för civilt bruk.

Avtal har varit nära men alltid stupat på att Iran i sista stund ändrat sig. Därför kommer det en smula överraskande att landet gjort en uppgörelse med Turkiet och Brasilien efter bara 17 timmar av förhandlingar.

Enligt avtalet ska Iran skicka 1200 kilo uran anrikat till 3,5 procent till Turkiet och få tillbaks det i form av bränslestavar anrikade till 20 procent. Tillräckligt högt för att använda i en forskningsreaktor för att tillverka cancerisotoper men inte så högt att det går att göra kärnvapen av det.

Omedelbart reser sig några frågetecken.

Tänker Iran upphöra med sin anrikning av uran? Något som hela tiden varit ett krav från omvärlden.

Iran har numera anrikat betydligt mer än 1 200 milo uran. Vad händer med resten?

Räkna med en stor portion skepsis i Washington, Moskva, London, Paris och Berlin. Avtalet kommer att nagelfaras in i minsta detalj för att upptäcka eventuella kryphål.

Misstanken är nämligen att Irans president Mahmoud Ahmadinejad inte alls ändrat inställning utan bara försöker vinna tid.

Framförallt vill han undvika att FN:s säkerhetsråd ska fatta besluta om utökade och tuffare sanktioner. På sistone har Kina signalerat att det inte är säkert att man skulle rösta emot att straffa Iran för att man i hemlighet försöker bli medlem av kärnvapenklubben.

Kina – som har vetorätt i säkerhetsrådet – har tidigare varit Irans trogna bundsförvant men börjat vackla.

Västvärlden är skeptisk men kan inte bara avfärda avtalet rakt av. Turkiet är en nära militär allierad till USA. Även Brasilien är en tung spelare som inte kan anklagas för att sitta i Teherans knä.

Ändå är det inrikespolitiskt betydligt mindre känsligt för Ahmadinejad att ingå avtal med Turkiet och Brasilien än med USA, England och Frankrike.

Problemet är att Turkiet inte kan tillverka bränslestavar av Irans uran. De ska göras i Frankrike. Så i slutändan måste ändå FN:s atomenergiorgan IAEA och USA med allierade med på tåget.

I bästa fall kan avtalet innebära ett genombrott som minskar risken för militärt våld mot Iran. På pappret ser det ut som Iran gjort ett antal viktiga eftergifter.

Allt hänger på hur västmakterna svarar och på hur Iran agerar framöver.

Israel var bombplan är startbereda för en aktion mot Irans kärnanläggningar hade omedelbart sin analys klar. Turkiet och Brasilien har förts bakom ljuset av Ahmadinejad.

Likheterna mellan Englands nya radarpar David Cameron och Nick Clegg är slående.

Samma priviligerade uppväxt. Fina skolor. Samma ålder. Båda jämförs med Obama.

Lika som bär men politiskt är det oroande mycket som skiljer.

Förstasidan på brittiska dagstidningen Independent bestod några dagar före valet av en bild på David Cameron och Nick Clegg. Deras ansikthalvor hade satts ihop till ett ansikte.

De var omöjliga att skilja åt.

Två unga män som gjort kometkarriär efter en skyddad barndom med lyxkant. Predestinerade att en gång bli landets ledare.

Camerons pappa var en mycket förmögen finansman. Intet fattades sonen. Han gick på samma skola som prinsarna Edward och Andrew. Därefter klassiska Eton och Oxford.

Cleggs mamma härstammar från det holländska kungahuset. Hans pappa var stormrik bankman med slott i Frankrike och alpstuga i Schweiz. Nick gick på privatskolan Westminster School och sedan på Cambridgeuniversitetet.

Silverskeden riktigt glänser i munnen på dem.

Allt annat än kometkarriär hade varit ett fiasko.

Cameron kom tidigt in i politiken. Gudfar ordnade sommarjobb på parlamentet. Han jobbade ett tag som PR-konsult men kom sedan tillbaka till makten i Westminster. Vald till partiledare för fem år sedan.

Clegg började som ekonomijournalist på Financial Times. Via familjens kontakter fick han toppjobb i EU. Han ratade tories och valde liberaldemokraterna därför att han är Europavän. Vald till partiledare för drygt två år sedan.

Cameron är gift med Samantha en framgångsrik affärskvinna av fin familj. Paret har tre barn och ett fjärde på väg.

Clegg är gift med toppadvokaten Miriam från en av Spaniens bättre familjer. Paret har tre barn.

Under valrörelsen fick Cameron snabbt etiketten ”Storbritanniens Obama” klistrad på sig. Så fort Clegg slog igenom i TV-debatten flyttade det positiva omdömet över på honom. Plötsligt var han Obama-kopian.

Båda för sig med lätthet och stort självförtroende bland vanliga människor. Moderna, unga politiker utan några synbara svagheter.

Är det inte slående hur de båda ledarna är stöpta i samma form? Nästan klonade.

Clegg och Cameron, 43, har alla förusättningar att komma bra överens på det personliga planet. Men politiskt står de mil ifrån varandra i många avgörande frågor.

Hur lång tid tar det innan de första sprickorna börjar synas?

EU – Cameron är precis som tories närmast fientligt inställd till EU. Han vill under inga omständigheter att England ska ge upp sin valuta och införa euron. Under hans ledning har de konservativa lämnat den blå partigruppen i Europaparlamentet för att istället gå med i en partigrupp där ett antal högerextrema partier ingår.

Clegg är en stor EU-vän. En inställning han var tvungen att tona ner i valrörelsen för att inte bli straffad av väljarna. Vill införa euro efter en folkomröstning.

Försvaret – Cameron har en traditionellt konservativ inställning till försvaret. Ju mer desto bättre. Vill behålla landets kärnvapen.

Clegg drev under valrörelsen stenhårt avskaffandet av Trident, landets ubåtbaserade kärnvapensystem.

Reform av valsystemet – Cameron vill i grund och botten behålla majoritetsval i enmansvalkretsar eftersom det gynnar de konservativa. I förhållande till totala antalet röster i procent får de oproportioneligt många parlamentsplatser. Hans prat om vikten av en valreform är ett sätt att blidka Clegg – inte personlig övertygelse.

Clegg vill ha ett rent proportioneligt valsystem av svensk modell. Då skulle liberaldemokraterna som tredje största parti få många fler parlamentsplatser än i dag. Clegg fick ge sig i förhandlingarna. Cameron har lovat en folkomröstning om en mycket begränsade valreform. Dessutom deklarerat att de konservativa tänker kampanja emot reformen under folkomröstningen.

I början kan man säkert stoppa oenigheten i en säck och knyta igen för att istället bråka om hur de brutala nedskärningarna av den offentliga sektorn ska ske.

Men vartefter kommer tvedräkten att krypa ut. Även om partiledarna kan dölja splittringen kommer partimedlemmarna snart att dra fram den i ljuset. Ideologiskt står liberaldemokraterna trots allt närmare labour än de konservativa.

Två Obama i samma regering kan vara en för mycket.