Bomben som i går briserade utanför den brittiska säkerhetstjänsten MI5:s högkvarter i Belfast var kraftfull men inte apterad för att döda så många som möjligt.

Bomben var ett budskap från utbrytargrupper ur IRA: Hur mycket ni än fortsätter den politiska fredprocessen så kan vi när som helst starta våldet igen.

Tajmingen gick inte att missförstå. Bomben detonerade 24 minuter efter att ansvaret för polis- och rättväsende förts över från det brittiska fastlandet till Nordirlands lokala regering.

De protestantiska partierna har i de längsta försökt förhala överföringen av polis- och rättsväsendet eftersom man är orolig för att den katolska majoriteten nu ska få större inflytande över hur provinsen sköts.

Men för Real IRA och andra utbrytargrupper från den forna ”befrielserörelsen” representerar den politiska processen ett bakslag för deras strävanden att Nordirland istället för att vara en brittisk provins med långtgående självstyre ska bli helt självständigt eller en del av Irland.

Utbrytarna är få – troligen inte fler än några hundra – men de har fortfarande vapen och de vet hur man bygger bomber. Därför utgör de trots sin litenhet ett hot mot stabiliteten på Nordirland.

Provinsen är egentligen ett skolexempel på hur man förvandlar ett blodigt inbördeskrig till en fredlig process där alla sidor får en del av sina krav tillgodosedda.

Processen har tagit tid. Det så kallade Good Friday-avtalet skrevs på redan 1998. Sedan dess har det gått framåt om än i plågsamt segt tempo. Sakta men säkert har förtroendet mellan de forna fienderna byggts upp. Nu är de ense om att varken det republikanska Sinn Fein eller unionisternas största parti ska nominera någon kandidat till posten som justitieminister. Den går istället till det lilla Allianspartiet som får stöd från båda grupperna.

Men detta är på partinivå. I det vanliga vardagslivet är Nordirland fortfarande på många sätt en delad nation. Protestanterna bor i sina områden och katolikerna i sina med få undantag.

Båda har dock en sak gemensamt. De vill inte tillbaka till de blodiga åren på 70- och 80-talen då tusentals människor fick sätta livet till i terrordåd och dödskjutningar.

Utbrytargrupperna vill uppvigla de båda sidorna mot varandra. Sätter dödandet fart igen hoppas de att slutresultatet blir ett ”fritt” Nordirland. De försökte förra året genom att mörda en polisman och två brittiska soldater. Nu vill de göra sig påminda igen.

Förhoppningsvis fortsätter befolkningen att slå dövörat till.

Är demonstranterna betalda upprorsmakare?

Till viss del.

Men pengar är inte orsaken till Thailands moment 22.

Jag hör olika siffror på hur mycket rödskjortorna får om dagen för att demonstrera mot regeringen. Allt från 100 till 1 000 bath (20-200 kronor). Pengarna påstås komma från den förre premiärministern Thaksin Shinawatras aldrig sinande kassakista.

Samma anklagelse brukar riktas mot gulskjortornas när de fyller gatorna. 

Visan är densamma vid allmänna val. Båda sidor ägnar sig åt röstköp.

Röstköp och betalning för demonstranter verkar vara något av en thailändsk tradition ungefär som militärkupper. Ändå är det inte pengarna som är grundorsaken till det så gott som ständiga politiska kaos som rått i Thailand sedan militärkuppen 2006.

Då störtades den valda regeringen med Thaksin Shinawatra i spetsen. Sedan dess har Thailand sjunkit allt djupare ner i politisk kvicksand där nationen splittrats i två halvor som bittert bekämpar varandra.

Thailand har hamnat i ett politiskt moment 22 som landet har mycket svårt att ta sig ur. Vem som än styr tar den andra sidan till gatan och skapar kaos. Minns hur de gulklädda demonstranterna stängde flygplatsen i Bangkok för två år sedan. En i det närmaste unik händelse i ett hyfsat civiliserat land. Nu bryter sig rödskjortorna in i parlamentet.

Demokratin är ung och relativt oprövad i Thailand. Uppenbarligen finns det folk på båda sidor in inte vill respektera demokratiska spelregler.

Istället förbjuds kandidater från att ställa upp i val, domstolar utnyttjas i det politiska spelet liksom utomparlamentariska aktioner.

En metod man ännu inte prövat är att hålla ett demokratiskt val där alla som vill får ställa upp. Ett val noga övervakat av internationella observatörer. Ett val utan röstköp.

Är det möjligt tro?

Först då kan det bli slut på kaoset.

Doku Umarov är en veteran från Tjetjenienkrigen som övergett tanken på ett självständigt Tjetjenien för drömmen om en islamistisk stat i norra Kaukasus.

Genom att ta på sig terrordåden i Moskva spelar han Vladimir Putin i händerna.

Nu kan Putin göra nästan vad som helst utan att vare sig ryssarna eller västvärlden reagerar negativt.

För Tjetjeniens kamp för självständighet fanns det om inte internationellt stöd så åtminstone en gnutta förståelse. Särskilt som Putin stod för en sällsynt brutal krigföring samtidigt som han hela tiden drog åt tumskruvarna på hemmaplan genom att ta kontroll över media, förfölja oliktänkande och korrumpera rättsmaskineriet.

Ur den aspekten gjorde sexbanrsfadern Umarov ett grovt misstag när han 2007 utropade Emiratet Kaukasus, en tänkt statsbildning där Tjetjenien, Dagestan, Ingusien och några andra smårepubliker i norra Kaukasus skulle samlas under en islamsk flagg.

Den flertaligt sårade krigshjälten utropade sig själv till emir.

Umarov deklarerade att han ville införa de muslimska sharia-lagarna vilka i sin extrema form innebär att brottslingar straffas genom att få sina händer avhuggna.

Tjetjeniens självständighetssträvanden förvandlades plötsligt till en dröm om nån slags talibanstat i Kaukasus. Umarov blev i ett slag en slags korsning mellan Usama bin Ladin och Mullah Omar. Troligen som ett sätt att försöka hålla liv i den väpnande kampen och under påverkan och tryck av muslimer som kom till Kaukasus för att slåss från länder som Saudiarabien, Afghanistan och Somalia.

Utropandet av den muslimska staten splittrade omedelbart den tjetjenska rörelsen. Ahmed Zakajev, en slags internationell ambassadör för tjetjenerna som numera lever i exil i London bröt omedelbart med Umarov.

Genom att ta på sig terrorbombningarna i Moskva har Umarov gett Putin en perfekt måltavla. Precis den sortens person som kan övertyga ryssarna och omvärlden att det måste tas krafttag för att rensa ut.

För vem vill ha en islamsk sharistat som granne som troligen finansieras av ljusskygga krafter i Saudiarabien och Gulfstaterna?

Att Umarov vaknat till just nu kan bero på att två av hans närmaste män dödats av ryssarna inom loppet av en månad.

Putin har nu i stort sett fira händer att göra vad han vill för att försöka stoppa Umarov och hans rörelse. Han kommer att ha ryssarna bakom sig och jag skulle bli väldigt förvånad om det kom någon allvarlig kritik från västvärlden.

I början av veckan mottogs Kinas vicepresident Xi Jinping som en kung av Maud Olofsson och andra svenska politiker och företagare. Han blir förmodligen Kinas näste president.

Vill man hårddra det kan man faktiskt påstå att Sverige välkomnade en massmördare.

För knappt hade Xi Jinping lyft från Arlanda förrän Amnestys rapport om utvecklingen av dödsstraff under 2009 landande på nyhetsredaktioner runtom i Sverige.

Där framgår att inget annat land i världen avrättar så många människor som Kina. Exakt hur många är okänt. Kina vaktar siffran som den vore en statshemlighet.

Vi vet att det rör sig om flera tusen. Tidigare har Amnesty gjort uppskattningar på minst 3 500 avrättade per år. Men för förra året är informationen så strypt att man väljer att inte ange någon lägstasiffra.

Amnesty uppmanar Kina att lägga pappren på bordet och berätta hur många de avrättar. En uppmaning som garanterat inte kommer att följas av Peking.

Vill man vara snäll så kan man säga att Kina gjort vissa förbättringar. Dödsdomar ska numera automatiskt prövas av en högre instans innan de verkställs.

Men fortfarande är det så att misstänkta döms till döden på icke-existerande eller väldigt bristfällig bevisning. Dödsstraffet används av kommunistpartiet som en uppfostringsmetod. Ett sätt att skicka signaler till befolkningen om vilka brott som man ser extra allvarligt på för tillfället.

Dödsstraffen är även ett sätt att göra sig av med människorättsaktivister och andra misshagliga regimkritiker.

Därför framstår scenerna från Xi Jinpings Sverigebesök som en aning obehagliga.

Fredrik Reinfeldt ler som en bortkommen skolpojke när han hälsat på den store kinesen och imponerat förklarar ”att det här är förmodligen Kinas näste ledare”. Honom är det väldigt bra att ha personliga kontakter med.

Maud Olofsson kopplar på charmen big time och har till och med tagit på sig en kinesisk blus för att blidka den mäktige Xi.

Det applåderas och ryggdunkas. Röda mattan är utrullad i Stockholms stadshus.

Låt oss för ett ögonblick tänka tanken att vi i Sverige skulle ta emot Zimbabwes diktator Robert Mugabe (som ändå en gång var frihetskämpe) och ge honom samma VIP-behandling.

Om detta osannolika inträffat hade gatorna varit fulla av människor som protesterat mot hans avskyvärda behandling av oliktänkande. Men givetvis hade Mugabe aldrig ens kommit i närheten av Sveriges gränser.

När han talade på ett FN-möte i Rom förra året så reste sig Sveriges och övriga EU:s representanter upp och lämnade lokalen i protest.

För Kinas ledare gäller helt andra regler. Då nöjer sig Sveriges regering med att pliktskyldigast nämna vår oro för ofriheten på internet eller bristen på mänskliga rättigheter för att i nästa stund vara med och signera kontrakten på lukrativa affärer.

Jag vill egentligen inte moralisera över detta beteende. Bara konstatera att det är så här det fungerar.

Sverige har helt enkelt inte råd att göra sig osams med Kina. Att hålla hög moralisk svansföring gentemot Mugabe är ofarligt och inte förenat med några kostnader. Att göra samma sak i fallet Kina kan resultera i diplomatiska kriser och några procents extra arbetslöshet.

Så Sverige gör som alla andra. Blundar för övergreppen och håvarna in kulorna.

Inte särskilt snyggt men fullt förståligt.

Öga för öga, tand för tand har alltid varit Vladimir Putins favorittaktik mot terrorister.

Räkna därför med att Rysslands svar på tunnelbanebomberna kan bli blodigt.

För Putin är attentaten både ett hot och en möjlighet.

Om fler terrordåd inträffar den närmaste tiden ger det en bild av att makthavarna i Kreml inte riktigt har koll på läget. Putins styrka har varit att han levererat stabilitet åt ryssarna.

Man kan säga att medborgarna ingått ett tyst kontrakt med Putin. Han levererar säkerhet och ökat välstånd mot att medborgarna ger honom nästan oinskränkt makt. 

Upprätthåller Putin inte sin del av kontraktet kan hans popularitet dala.

Putin kan också utnyttja terrordåden för att stärka sin makt.

Det var precis vad han gjorde efter den senaste vågen av terror 2004. Då avskaffade han provinsernas rätt att välja sina guvernörer i val. Istället utsågs de centralt av Moskva. 

Kremls svar den här gången lär tar sig flera uttryck.

Säkerheten kommer att skärpas avsevärt i Moskva. Är man från Kaukasus gör man bäst i  att ligga lågt. Razzior i syfte att hitta tjetjenska terrorceller lär genomföras. De kommer inte att utmärka sig för sin brist på brutalitet.

Ryssland har fortfarande kvar minst 20 000 soldater i Tjetjenien. De kan få en hög profil i sökandet efter skyldiga. Även här är risken stor att ryssarna agerar brutalt och hänsynslöst. Det handlar lika mycket om att visa sin styrka som att verkligen försöka hitta de som organiserade terrordåden.

Den här gången kan också delrepublikerna Ingusien och Dagestan räkna med att få sin slev av den ryska behandlingen. Här har rebellerna varit som mest aktiva det senaste året.

Terrordåden kan också ge oss nya insikter i spelet mellan Putin och hans handplockade president Dmitrij Medvedev.

Putin var stenhård i sin första officiella reaktion efter terrorattackerna.

– Terroristerna ska utplånas, slog han fast med sin allra farligaste min.

Medvedev såg betydligt mer skärrad ut och använde ett betydligt mer sansat språkbruk. Presidenten har tidigare sagt att man måste ta itu med terrorismen orsaker för att få bukt med den. Han talar – observera att jag skriver talar – allt oftare om ökad demokrati och kamp mot korruptionen.

Finns det en verklig spricka mellan Medvedev och Putin om hur Ryssland ska styras så kan den bli synlig nu.

Två krig i Tjetjenien har inte löst Rysslands problem med de små republikerna i Kaukasus som vill bryta sig loss. Den relativa stabilitet som råder i området är bedräglig eftersom den bygger på stenhårt förtryck.

Lokalbefolkningen bär på ett stort hat mot ryssarna efter deras brutala framfart. Ett hat som åter kan explodera när som helst.

Rebellgrupperna är i dag så svaga att de har svårt att öppet utmana ryssarna eller de lokala styret. Genom att ta kampen till Rysslands huvudstad kan de ändå sprida skräck och göra sig påminda.

Avgörande för fortsättningen är om tunnelbanebomberna var enstaka dåd av desperata terrorister eller början på en kampanj som hotar att destabilisera Putins regim.

Sveriges diplomatiska kris med Turkiet blev kort. Lite dryga två veckor.

Argare än så blev turkarna inte för att den svenska riksdagen beslöt att kalla dödandet av armenier och andra minoritetsfolk i Turkiet 1915-16 för ett folkmord.

Kanske återvänder Turkiets ambassadör Zergün Korutürk till Stockholm redan denna vecka.

Att Turkiet byter fot så snabbt är ingen sensation.

Den diplomatiska protesten att kalla hem ambassadören hade två mål.

* Visa att Turkiet var sura på Riksdagens beslut.

* Varna andra länder där parlamentet har funderingar på att ta upp frågan om folkmordet. De ska veta att det i så fall kan kosta i form av diplomatiska kriser. Turkiets förhoppning är att detta ska få andra att avstå från att avge deklarationer liknande den svenska.

Jag misstänker att den politiska kostnaden för riksdagsbeslutet överdrivs betydligt. Turkiet har inte råd att göra sig osams med en rad av sina handelspartners för vilken vokabulär man använder om ett hundra år gammalt krig.

Jag tror inte svenska turister behöver vara det minsta oroliga för att turista i Turkiet. Åtminstone inte av det här skälet. Jag tror inte heller att svenska företag går miste om några affärer.

Frågan om folkmordet är känslomässigt väldigt laddad men i grund och botten mer så får de armenier, assyrier, syrianer och kaldéer vars anhöriga dödades än för turkarna.

Största risken i Turkiet är att den här formen av beslut underblåser nationalistiska stämningar som försvårar en normalisering av förbindelserna mellan Turkiet och Armenien. En process som nyligen påbörjats.

Turkiets premiärminister Erdogan deltog själv i det här spelet när han kort efter Sveriges beslut hotade att utvisa 100 000 armenier som vistas illegalt i Turkiet. Ingen tror att han verkligen har någon tanke på att utvisa dessa människor men han använde hotet för att vinna inrikespolitiska poänger.

Däremot undrar jag om riksdagen verkligen är rätt forum för att fastställa om folkmord begått i andra länder. Den svenska omröstningen är så tydligt influerad av den stora grupp assyrier och syrianer som finns i Sverige.

Det borde finnas vettigare sätt att lösa bråket om folkmord eller inte folkmord än att det ena parlamentet i världen efter det andra ska ta upp frågan.

Bilda en historisk kommission, kanske under FN-flagg, och låt ett antal välrenommerade och opartiska historiker granska det källmaterial som finns och sedan fälla ett utslag.

Vem vann maktkampen om censuren – Google eller Kina?

Frågan har inget självklart svar.

I januari skrev jag i min blogg att det kändes uppfriskande att Google vågade stå upp emot världens nästa stormakt.

Sedan dess har internetjätten förhandlat med Kinas regering ungefär som man vore en stat.

I går kom beskedet att Google i protest mot censuren kopplar vidare alla sökningar från Kina till sin ocensurerade sökmotor i Hongkong.

Istället för att dra sig ur direkt gör man en sista markering mot Kinas diktatur.

I praktiken innebär det att Google försvinner från Kina. För vem tror att regimen i Peking stillatigande låter kineser använda en ocensurerad sökmotor i Hongkong?

Vad Google i praktiken gjorde med sitt krav på att inte längre behöva censurera sökningarna från kinesiska kunder var att uppmana Kina att avskaffa diktaturen. 

Ett krav kommunistpartiets pampar i Peking omöjligen kunde gå med på.

I så motto hade Google förlorat på förhand. Att lämna världens största marknad kan knappast vara ett bra beslut ekonomiskt.

Men jag tror Google vinner väldigt mycket sympati i världen för att man låter principerna gå före kommersiella intressen. Att man vågar utmana en stormakt.

Dessutom sätter man press på andra utländska företag verksamma i Kina att sluta vara så undfallande bara för att inte störa strömmen av inkomster. I bästa fall vågar även utländska regeringar höja rösten mot Kina.

För Kina innebär affären att världens intresse än en gång riktas bort från det ekonomiska undret och mot bristen på yttrandefrihet. 

En väldigt oönskad uppmärksamhet.

Betyder det att Kina snart faller för trycket och avskaffar censuren?

Knappast troligt. Kommunistpartiets ledande roll i det allt mer kapitalistiska Kina hänger på att man fortsätter kontrollera befolkningen. Utan den förtryckarapparaten är den nuvarande maktelitens saga all.

Det internationella trycket fyller ändå en viktig funktion. Kanske blir kineserna lite försiktigare med att spärra in oliktänkande och tumma på tryck- och yttrandefrihet. På lång sikt öppnar man sig förhoppningsvis mer. Även om det inte finns några garantier.

Faktum är att friheten på internet krympt bit för bit sedan Kina började inse nätets potentiella destabiliserande effekter. Förra året stängdes tusentals inhemska sajter ner. Sociala medier som twitter och facebook bannlysta i Kina.

Eftersom Kina verkar alltmer självsäker i sin roll som världens kommande nummer två kan det mycket väl bli sämre innan det blir bättre.

Varför är det så många svenskar bosatta i Thailand som försvarar diktaturen?

I min mejlkorg har jag massor av bevis för den saken.

Jag har en teori om varför.

Varje gång jag skriver något om att de nuvarande ledarna i Bangkok egentligen är en förtäckt militärdiktatur plingar det till av ilskna mejl i min inkorg.

Jag vet inte vad jag pratar om. Jag borde ta reda på fakta innan jag skriver. Thaksin var minsann ingen demokrat. Han köpte sina röster och så vidare.

I sanningens namn ska sägas att jag även får en del mejl från svenskthailändare som tycker jag ger en korrekt beskrivning av läget. Men klagovisorna dominerar.

Jag tror det är så här.

Alltfler svenskar bosätter sig i Thailand hela eller delar av året. Vilket säkert är trevligt.

Svenskar som bor i Bangkok och på andra ställen i Thailand märker väldigt lite av hur landet styrs. De gillar den ständigt leende befolkningen, klimatet, maten. Att det är billigt att leva där.

De tillhör själva den priviligerade delen av befolkningen. I kraft av pengar och sin hudfärg.

För dem representerar polis och militär på gatorna lag och ordning.

Något öppet förtryck är svårt att se. Demonstranterna får hållas på gatan så länge de inte blir våldsamma.

Men det gör inte Thailand till en demokrati.

Man kan inte störta en demokratiskt vald premiärminister bara för att man inte gillar honom, inrätta en militärdiktatur och sedan hålla ett ”demokratiskt” val där huvudmotståndarna är förbjudna att verka som politiker. 

När resultatet sedan ändå går militären emot kan man inte se till att landets domstolar deklarerar valfusk och därmed få ett helt nytt resultat.

Man kan inte göra så och ändå tro att omvärlden och de förfördelade ska betrakta regimen som demokratisk.

Jag håller med om att Thaksin Shinawatra utnyttjade sin makt för att berika sig själv. Hans styre lämnade mycket i övrigt att önska. 

Hans parti köpte röster. Precis som alla andra partier i Thailand köper röster.

Övergrepp begicks under hans kampanj att bekämpa narkotikahandel. Precis som militären begått liknande övergrepp under tidigare knarkkampanjer.

Men det låg inte på militären att avsätta honom utan på folket i allmänna val. Det är av de saker som skiljer en demokrati från en diktatur.

Tänk efter en stund. Vem är det största hotet mot demokratin i Thailand? Är det en tämligen maktlös Thaksin i exil eller de makthavare som i dag gärna vill försvara sin plats vid köttgrytorna.

Rödskjortorna – varav många stödjer Thaksin – kan demonstrera på Bangkoks gator. Men kan de som elitens gulskjortor stänga Bangkoks internationella flygplats?

Självklart inte. För att kunna göra det måste man ha militärens stöd.

Den elit som styr Thailand är korrumperad. Det gäller oavsett om det är rödskjortorna eller de gultröjade som styr. 

Man kan tycka att Thailand är en diktatur utan att för den skull vara anhängare av Thaksin.

Tänk på det i den tropiska hettan.

Hur kan ett folkmord begånget för snart hundra år sedan plötsligt hamna i den politiska hetluften i den svenska riksdagen?

När turkarna slaktade armenier, assyrier och syrianer i början av förra seklet fanns det inte ens några folkmord i juridisk mening. FN:s folkmordskonvention antogs först 1948.

Så vad handlar det om, egentligen?

Detta är en historia med många bottnar.

I mitten av 70-talet började tusentals kristna syrianer och assyrier komma till Sverige som politiska flyktingar. De ansåg sig förföljda i det övervägande muslimska Turkiet. På samma sätt tog de sig till övriga Europa och USA. Sedan tidigare fanns en stor armenisk folkgrupp skingrad i världen.

Tillsammans har de i årtionden lobbat för att den miljon, kanske en och en halv miljon landsmän som dödades under första världskriget under det Ottomanska riket ska bli erkända som offer för ett folkmord.

De vill ha upprättelse för sina döda släktingar men de vill också hämnas på Turkiet för dess förtryck. När riksdagens tog sitt beslut satt de tätt packade på åhörarläktaren.

Frågan saknade egentligen politisk sprängkraft till den dag då Turkiet förde medlemskap i EU på tal.

Plötsligt insåg armenier, assyrier och syrianer att de hade sin chans. Om frågan om folkmordet fortfarande hänge olöst i luften skulle Turkiets chanser att bli medlem i EU minska.

Här fanns en svag punkt att slå till emot.

EU har aldrig ställt som krav att Turkiet ska erkänna folkmordet för att få bli medlem. Men enskilda medlemsländer som Frankrike har gjort det.

Säkert har den ökade allmänna medvetenheten om folkmord spelat en viss roll. Jugoslaviens sönderfall i början av 90-talet visade upp ett av de mest tydliga exemplen på brutal och skoningslös etnisk rensning i modern tid. Så inträffade Rwanda och Darfur.

De som glömt bort eller aldrig upplevt Förintelsen fick se hur ond människan kan vara.

Västvärlden har drabbats av ett kollektivt dåligt samvete efter alla dessa folkmord och alla gånger man sagt ”aldrig mer” men ändå låtit det hända igen.

Så plötsligt fanns det en grogrund för den armeniska diasporans enträgna krav på att internationellt erkänna övergreppen 1915-16.

I parlament efter parlament har omröstningar hållits under 2000-talet som erkänt Turkiets folkmord på armenier. Argentina, Kanada, Ryssland, Frankrike, Belgien, USA och nu Sverige är några av de över 20 länder som gjort det.

Till Turkiets stora förtret. Varje gång svarar de med att kalla hem sin ambassadör och hota med handelssanktioner.

– Det var krig, säger turkarna, och folk dog. Både turkar och armenier. Men nått folkmord var det inte.

Något de flesta historiker anser att det kallats om det inträffat i dag.

I Turkiet – där det finns en stark nationalism – är frågan så känslig att den som tar ordet folkmord i sin mun kan dömas till långa fängelsestraff för att ha ”förolämpat turkiskheten”.

Trots denna turkiska förnekelse har på senare år ändå en försoningsprocess inletts med Armenien. Förra året skrevs ett avtal på om att återupprätta de diplomatiska förbindelserna och öppna gränsen.Avtalet har ännu inte ratificerats av något av parlamenten.

Ironiskt nog lär den processen knappast underlättas av dagens riksdagsbeslut.

Islänningarna vill inte betala.

Sannolik blir det resultatet av den folkomröstning som hålls på Island på lördag.

En överväldigande majoritet förmodas rösta blankt nej till att betala 40 miljarder kronor till Storbritannien och Holland som kompensation för förluster som dessa länder medborgare gjorde när internetbanken Icesave (ett dotterbolag till Landsbanki) kollapsade under finanskrisen.

Trots att det inte fanns någon fullständig insättningsgaranti beslöt den brittiska och holländska staten att kompensera spararna fullt ut. Men att kräva igen vart enda öre av Islands regering, med andra ord de isländska skattebetalarna.

Islands regering gick med på detta under hårt tryck från britterna som använde anti-terroristlagar för att frysa isländska tillgångat i Storbritannien. Och inför utsikten att inte IMF skulle bevilja de lån som krävdes för att få atlantön på rätt köl igen efter finanskrisen.

Folkomröstningen kom till efter massivt tryck från arga islänningar. Opinionsmätningarna visar att 75 procent av befolkningen tänker rösta nej.

De har redan drabbats mycket hårt av de isländska bankernas ansvarslösa beteende som var med och utlöste finanskrisen. Många islänningar hade sina lån i utländsk valuta. Lån som nu blivit mångdubbelt dyrare. 

Att ovanpå det betala 350 000 kronor per isländsk familj för att kompensera britter och holländare är inget som lockar.

Inte ens hoten om att britter och holländare i så fall tänker stoppa Islands inträde i EU eller att IMF kan hålla inne nödvändiga lån räcker för att öka betalningsviljan.

Jag kan på sätt och vis förstå dem. Icesave var en privat bank. Det fanns ett insättarskydd som inte var komplett. De utländska kunderna hade delvis fått ersättning. Men av rädsla för politisk backlash beslöt de brittiska och holländska regeringarna att fullt ut kompensera spararna. Kanske får de då också ta på sig en del av kostnaden.