I en ny bok målas labourledaren Gordon Brown som mobbare.

Tajmingen är perfekt för att tilldela premiärministern maximal skada.

Senast i juni är det nyval i Storbritannien.

Enligt ”The end of the party” av Observerjournalisten Andrew Rawnsley får Brown ständiga vredesutbrott mot sina närmaste tjänstemän.

Vid ett tillfälle ska han ha blivit så arg på en sekreterare som han tyckte skrev för långsamt att han slet bort henne från stolen och själv satte sig vid tangentbordet och skrev.

I en annan passus i boken beskrivs hur en stol intill Brown är full av hål efter alla gånger han i vredesmod huggit sin penna i sitsen.

– Lögner, vrålar en skara av Browntrogna medarbetare som skickats fram i TV:s morgonsoffor för att minska bokens skadeverkningar.

De har ett tufft jobb eftersom den bild boken ger av Brown bekräftar misstankar som människor redan har.

Inte minst sedan Christine Pratt, chef för Mobbingoffrens nationella hjälporganisation, avslöjat att flera medarbetare på Nr 10 Downing Street ringt organisationen och klagat över den otrevliga och obehagliga stämningen på arbetsplatsen.

Oavsett sanningshalten så sprids uppgifterna om Brown med blixtens hastighet. Inte precis vad han drömmer om bara några månader före ett nyval.

Brown har sedan tidigare problem med sin image. Han uppfattas som arrogant, maktlysten och humorlös. Ständigt i skuggan av den medialt mycket skickligare och aptitligare Tony Blair.

Länge har labour legat långt efter de konservativa och dess ledare David Cameron i opinionsmätningarna. Som brukligt är när valet närmar sig så minskar skillnaderna. Några av de senaste mätningarna visar att det bara skiljer sex procent mellan partierna.

Om Brown smutskastas i media är risken att han och labour åter tappar. 

Boken är perfekt ammunition för hans politiska motståndare. Brown lär få sina fiskar varma under parlamentets frågestund på onsdag.

Boken ifrågasätter Browns lämplighet som premiärminister men det är knappast första gången. Så har det varit ända sedan Brown tog över efter Blair.

Sett med Brown ögon är det positiva med tajmingen att det är alldeles för kort tid kvar till valet för att ens hans värsta kritiker inom partiet ska försöka byta ut honom. Brown sitter säkert som partiledare.

I ryktesspridningen om Rawnsleys bok påstods det att den skulle innehålla uppgifter om att Brown fysiskt skulle ha pucklats på medarbetare. Inget sånt finns med i boken.

Avgörande för Brown är hur många som tänker ”ingen rök utan eld”.

För övrigt noterar jag …

att en annan premiärminister också är i blåsväder. Enligt brittiska tidningen Sunday Times beordrades/godkändes mordet på Hamasledaren Mahmoud al-Mabhouh av regeringschefen Benjamin Netanyahu under ett möte med Meir Dagan, chef för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad.

Mossad anses ha utför mordet i Dubai för några veckor sedan med hjälp av kapade identiteter på europeiska medborgare bosatta i Israel.

EU rasar. Fast på hemmaplan blir Netanyahu säkert hjälteförklarad.

Föreställer mig att de flesta ryckte på axlarna i morse när de hörde att en statskupp skett i Niger.

Min egen ryggmärgsreflex var på temat ”när ska dom där afrikanska länderna sluta uppträda som bananrepubliker”.

Men det finns faktiskt en intressant aspekt på statskuppen som går att applicera på många ledare.

Nigers president Mamadou Tandja blev demokratiskt vald 1999 efter en period av militärkupper och uppror. Tre år senare blev han omvald.

Båda gångerna ansåg utländska observatörer att valen gått juste till.

Niger var med andra ord – med alla sina brister – på väg att bli något för Afrika så ovanligt som en demokratiskt styrd stat.

Tandja lovade dyrt och heligt att avgå när hans mandatperiod gick ut i december förra året. Konstitutionen förbjöd omval för mer än en period.

För några månader sedan drev Tandja igenom en helt ny konstitution som tog bort begränsningen och dessutom gav honom tre nya år innan nästa val skulle ske. Han började också styra enväldigt via dekret.

Denna våldtäkt på demokratin motiverade han med att ”folket krävde att han skulle vara kvar”. 

Har vi hört det förut?

Svar ja.

Det mest kända exemplet jag kommer på på rak arm är Hugo Chavez i Venezuela. Med ett låtsasparlament i ryggen såg han till att ta bort begränsningen i möjligheten att bli omvald och kraftigt utöka sin egen makt. Jag har sett Chavez i aktion på nära håll. Folkvald är han men inte demokrat.

Tror inte jag är ensam om misstanken att det kommer att ta väldigt lång tid innan de hålls presidentval i Venezuela.

Inte ens vår egen världsdel är förskonad från detta dribblande med demokratin. Mandatperioden för Rysslands president var under Vladimir Putinas tid begränsad till totalt åtta år. Putin löste detta genom att utse sin mest lojale medarbetare Dmitrij Medvedev till presidentkandidat. Efter valet 2008 utökades mandatperioden till totalt 12 år och utan begärningar för tidigare presidenter att kunna ställa upp igen.

Så vem tror ni blir president i Ryssland 2012?

Är det inte märkligt med alla dessa ledare som anser sig vara nån slags guds gåva till folket?

Så fort det är dags att lämna makten kommer de plötsligt på massor av argument varför det är jätteviktigt och inte det minsta odemokratiskt att de får sitta kvar.

De verkliga argumenten; att de gärna vill fortsätta bo i ett tjusigt presidentpalats med massor av tjänstefolk, att de gärna vill fortsätta fylla på sina personliga bankkonton med statens pengar, att de vill hålla kvar makten i sina händer. De argumenten uttalas aldrig offentligt.

Därför har jag lite svårt at känna mig upprörd över militärkuppen i Niger. Även om jag inte för ett ögonblick tror att militärens påstående att de störtade Tandja för att ”förvandla Niger till ett demokratiskt mönsterland” döljer annat än deras egna maktambitioner.

Vem ligger bakom mordet i Dubai förra månaden på Hamasledaren Mahmoud al-Mabhouh?

Mysteriet tätnar.

Israel har en lång historia av lönnmord på palestinska ledare utomlands.

Även den här gången pekar spåren med förfärande tydlighet mot Mossad, den israeliska underrättelsetjänsten. Kanske lite väl tydligt?

Mordet börjar få diplomatiska förvecklingar på högsta nivå.

Israels ambassadörer i London och Dublin var i dag uppkallade till de brittiska och irländska utrikesministerierna för att förklara hur ett flertal av de utpekade mördarna kunde resa på falska brittiska och irländska pass. Identiteter som kapats från brittiska och irländska medborgare bosatta i Israel.

Misstänkte kaparen är underförstått Mossad.

Mahmoud al-Mabhouh, 49, var en av grundarna till Hamas militära gren, den islamistiska palestinska rörelsen som i dag styr i Gaza men har sin politiska ledning i Damascis. 

Han var sedan många år bosatt i Syrien och pekas ut som ansvarig för att skaffa vapen åt Hamas, bland annat från Iran.

Han tros ha lockats till Dubai under förespeglingen att kunna göra en lukrativ vapenaffär.

Bilder från övervakningsfilmer som myndigheterna i Dubai släppt visar hur Hamas-ledaren skuggas av ett flertal personer från det att han landar på flygplatsen tills han kommer till lyxhotellet Al Bustan Rotana.

En bild visar hur två personer följer honom in i hissen när han åker upp till sitt rum, nr 230. Enligt uppgift begärde han ett hotellrum utan balkong och med fönster utan insyn.

Snart efter att han checkat in går han ut. Under tiden tar sig fyra personer in från ett intilliggande rum. Strax efter att al-Mabhouh kommer tillbaka till rummet kl 20.24 den 19 januari så stryps han. Vissa uppgifter talar om att han skulle ha utsatts för el-tortyr före sin död.

Han hittades i rummet nästa morgon men Dubai hävdade först att han dött en naturlig död i en hjärtattack.

Polisen i Dubai har släppt namn och bild på elva personer som de hävdar var med i planeringen och genomförandet av mordet. Alla hade europeiska pass. Sex av dem brittiska pass tillhörande personer bosatta i Israel som inte är identiska med männen på övervakningsbilderna. Övriga hade pass från bland annat Irland, Tyskland och Frankrike.

Vem – utom en underrättelsetjänst – kan klona en identitet och utfärda ett ”äkta” pass?

Totalt sägs 18 personer ha varit inblandade, varav två palestinier.

Kopplingarna till Europa är fler. Samtliga inblandade använde sig av österrikiska kontantkort till sina mobiltelefoner. Ett antal använde kreditkort utfärdade i USA.

Israel hade motiv att mörda al-Mabhouh. Han har erkänt sin inblandning i mordet på två israeliska soldater 1989.

Lönnmord är en favorittaktik för Israel för att göra sig av med palestinska ledare. Men det här gänget har lämnat ovanligt många och tydliga spår bakom sig.

Jag ser två möjligheter.

* Mossad är så arroganta att det inte bryr sig ifall de avslöjas. Kanske vill de till och med att det ska bli känt för att skrämma andra höga palestinier. Officiellt säger Israel att de aldrig vare sig bekräftar eller dementerar såna här anklagelser. Dubai hävdar att det är 99-procent säkert att Mossad ligger bakom.

* Någon av Israels fiender har genomfört mordet för att smutskasta Netanyahus regering i omvärldens ögon. Men vem skulle ha kunnat utföra en så sofistikerad operation?

Alternativ nummer ett är mest troligt men helt säker går det inte att vara.

När Nordkorea i dag firade Kim Jong-ils 68-årsdag uppmanade statliga media till absolut tillit och lydnad för ”den käre ledaren”.

Jag förstår att man tvingas gå ut med uppmaningen.

Måste vara svårt för folket att hylla en ledare som låter den egna befolkningen svälta.

Det hjälper liksom inte att Kim delade ut presenter till barnen i TV.

Frågan är hur länge de hårt prövade nordkoreanerna ska tvinga stå ut med det kommunistiska experiment eliten i Pyongyang driver vidare av rädsla för att förlora makten.

Att denna perverterade Stalindröm i globaliseringens tidevarv kan leva vidare år efter år är både skrämmande och fascinerande. 2010 borde det vara omöjligt att isolera ett folk på 24 miljoner människor från omvärlden.

Två år har gått sedan Kim Jong-il påstods ha råkat ut för en hjärtinfarkt. Fortfarande vet vi inte om uppgifterna stämmer eller inte.

När en sydkoreansk tankesmedja hävdar att han regelbundet får dialys för problem med njurarna och är deprimerad så kan uppgifterna mycket väl vara korrekta. Men den kan likväl vara totalt osanna även om källorna sägs vara ”väldigt säkra”.

Faktum är att världen inte ens är säker på var eller vilket år Kim Jong-il föddes. Koreaexperter hävdar att diktatorn egentligen är ett år äldre men att han ändrat födelseår så att hans 70-årsdag ska sammanfalla med firandet av den legendariske fadern Kim Il Sungs 100-års jubileum.

Vad vi vet säkert är att befolkningen på kort tid drabbats av två katastrofer. 

Skörden har ännu en gång slagit fel på grund av oväder (och ineffektiva brukningsmetoder). Minst en tredjedel av landets invånare är beroende av mathjälp utifrån. Många får ingen utan tvingas svälta. Statens knappa resurser går i första hand till att hålla militären nöjd.

Under förra året genomförde Kim Jong-il en valutareform där den koreanska wonen fick nya sedlar. På ett bräde raderades en stor del av befolkningens privata besparingar ut  (i den mån de hade några). Därmed satte regimen också stopp för den lilla privata marknad man börjat tillåta.

Den som spanar längs horisonten har svårt att upptäcka några tecken på regimens fall. Visserligen börjar Kim Jong-il så smått falla för åldersstrecket men familjedynastin ser ändå ut att leva vidare.

Åtminstone om man får tro de som likt forna tiders kremlologer nagelfar varenda informationsbit som regimen släpper. De spår till och med i blommor.

Den 8 januari fick yngste sonen Kim Jong Un en begonia på sin födelsedag. Exakt samma datum 1988 mottog Kom Jong-Il en begonia vilket anses ha varit tecknet på att han valts ut till att efterträda sin far.

Kim Jong Un har tidigare pekats ut som näste diktator. Han är så hemlig att det ännu inte finns några bilder av honom i vuxen ålder. Jong Un har ännu inte fyllt 30. 

Officiella medier uppger att Kim Jong-il firade sin födelsedag på en av Pyongyangs bästa krogar. På menyn stod sköldpadda i olika varianter. Kim sägs själv ha gett ”exakta instruktioner” för tillagningen precis som han för några år sedan påstod ha spelat en 18-håls golfbana på 23 slag.

Vi kan le i mjugg men jag tror nordkoreanerna har rätt lätt att hålla sig för skratt.

Aldrig har jag blivit så imponerad av en människa som när jag mötte Nelson Mandela i hans soliga trädgård i Johannesburg för 20 år sedan.

Han hade precis blivit släppt ur fängelset efter 27 år som politisk fånge och straffarbete i ett stenbrott. Av detta märktes inte ett spår. Han förde sig världsvant och med stor värdighet.

Han borde ha varit bitter och fylld av hat. Istället skämtade han friskt. Hans budskap var ett av försoning och framtidstro.

För en gångs skull visade sig Mandela vara en person som senare levde upp till de högt ställda förväntningarna.

Så här på 20-årsdagen av hans frigivande är saknaden efter en ny Nelson Mandela stark.

Originalet har med ålderns rätt (han fyller 92 i sommar) dragit sig tillbaka från offentlighetens ljus. Han delar sin tid mellan hemmet i Johannesburg och hustruns Graca Machels hus i Mocambique.

Mandelas frigivning var dödskyssen för apartheidsystemet. Ingen av hans efterträdare har kunnat fylla ens en ärm i hans kostym. 

Thabo Mbeki, en grå byråkrat som skadade landet och sin befolkning oerhört med sitt märkliga förnekande av hiv-epidemin. 

Jacob Zuma som verkar ägna sin energi mer åt det motsatta könet än landets väl och ve.

Minns hur jag stod i passkön på Jan Smuts-flygplatsen i Johannesburg och väntade på min tur. När jag lämnat fram mitt pass ryckte den vite boern i passhytten till när han lät ögonen löpa över sin dataskärm. Upphetsat tryckte han på en dold knapp under skrivbordet.

– Sitt ner och vänta, var beskedet.

Några år tidigare hade jag gjort en reportageresa i landet på turistvisum. Under apartheiregimen var det svårt att få visum som journalist. Sydafrika ville inte visa upp hur militären misshandlade de svarta i kåkstäderna eller ”Whites only”-skyltarna på parkbänkar och tågvagnar.

Nu när Mandela skulle släppas visste man inte riktigt vilket ben man skulle stå på. Till slut blev jag insläppt och fick möta världens nye ikon.

I dag är rasåtskillnadssystemet borta men fattigdomen består.

Nelson Mandela gjorde grovarbetet under sina år som president. Han fick de vita att känna sig trygga trots att de blev tvungna att lämna över makten till den svarta majoriteten. Han drog igång en försoningsprocess för att offren för apartheid skulle få upprättelse och de skyldiga göra bot.

Han fick människor av alla hudfärger att tro på framtiden. Han var en inspiration för omvärlden.

Men Mandela var 71 år när han släpptes. Hans tid vid makten var utmätt.

De nya vindarna märktes så fort han trädde tillbaka 1999. Befrielserörelsen ANC förvandlade landet till en enpartistat. Många av frihetshjältarna bländades och korrumperades av makten.

I dag är Sydafrika fortfarande kontinentens rikaste land men saknar Mandelas framtidstro. Många är besvikna över att den fredliga revolutionen inte lyckades åstadkomma mer.

Under Mandela var Sydafrika en aktad nation. Nu känns det som landet när som helst riskerar att förvandlas till en bananrepublik bland alla andra.

Sydafrika är fortfarande ett av världens mest våldsamma samhällen. Ingen vit förtryckarregim står längre för övergreppen. De svarta mördar varandra.

Aids dödar ännu fler.

Den vita befolkningen börjar känna sig otrygg. Många väljer att lämna landet.

Någon ny Mandela finns inte i sikte.

Blondinen och generalen verkar i skilda delar av världen men har en sak gemensamt.

Båda vägrar acceptera ett valnederlag.

Men medan Julia Timoschenko rör sig fritt på Ukrainas gator sitter Sarath Fonseka i en cell och riskerar bli avrättad.

Presidentvalen i Ukraina och Sri Lanka har egentligen inte mycket som förenar dem.

Ukraina är en ung demokrati med baksmälla efter en frihetsrevolution som kom av sig.

I Sri Lanka har demokratin en lång historia men hotas nu efter att inbördeskriget tagit slut.

Gemensam nämnare är att båda länderna precis hållits presidentval där förloraren vägrar erkänna sig besegrad.

Ryssvänlige Victor Janukovitj, som tvingades bort efter ett fuskval för fem år sedan ser denna gång ut att bli Ukrainas nye ledare. Julia Timoschenko, tjejen med flätan och en av den orangea revolutionens hjältar, vägrar dock ge upp. Hon har begärt att rösterna i en rad valdistrikt ska räknas om. Janukovitj segermarginal är ”bara” 3,5 procent.

Å andra sidan har de internationella valövervakarna slagit fast att valet i Ukraina gått osedvanligt demokratiskt till.

Vilket man inte direkt kan säga om motsvarande tillställning på Sri Lanka.

Först använde president Rajapaksa på ett flagrant sätt statliga medier för att göra reklam för sig själv och baktala sin motkandidat Fonseka, tidigare vännen och befälhavaren för Sri Lankas armé.

Han var rädd att Fonseka annars skulle sno segern i kraft av sin hjältestatus som mannen som besegrade fienden i det 30-åriga inbördeskriget mot de tamilska tigrarna.

Trots att Rajapaksa vann en övertygande valseger går det att ifrågasätta valresultatet ungefär som man kan ifrågasätta resultat i Ryssland där Putin och Medvedev lagt under sig alla TV-kanaler och förföljer oppositionen.

När Fonseka vägrade erkänna sig besegrad var Rajapaksas första åtgärd att ta bort den säkerhetsstyrka Fonseka förfogade över eftersom han står under dödshot från tamilerna. När generalen ändå vägrade falla till föga lät presidenten gripa rivalen och anklaga honom för att planera en kupp.

Fonseka sitter nu inlåst och ska ställas inför krigsrätt. Befinns han skyldig avrättas han.

En lektion i hur man gör sig av med en politisk motståndare för gott. 

Att Rajapaksa samtidigt monterar ner Sri Lankas demokrati och ställer landet i den internationella skamvrån står han förmodligen ut med.

Återstår att se vad Janukovitj tänker göra med Timoschenko om han till slut blir president. Han kan ju alltid ringa Putin och be om råd.

Nästan tre år återstår till nästa presidentval i USA.

Ändå känns det som valrörelsen tjuvstartade med Sarah Palins framträdande inför den så kallade Tea party-rörelsen i USA i helgen.

Publikens vrål ”Ställ upp, Sarah. Ställt upp” är en klar indikation om vem som kan bli Obamas huvudmotståndare 2012.

Allt Sarah Palin, McCains vicepresidentkandidat  i valet 2008, gör just nu ser ut som förberedelser för att försöka bli det republikanska partiets kandidat. 

I slutet av förra året släppte den före detta Alaskaguvernören sina memoarer och gav sig ut på en välbesökt, landsomfattande bokturné. Hon har börjat jobba som kommentator hos den konservativa TV-kanalen Fox News. En plattform som garanterar att hon håller sig i rampljuset.

Nu har hon blivit nån slags inofficiell ledare för en ny folkrörelse av missnöjda vita medelålders amerikaner med stark gudstro.

Tea party-rörelsen började formas i april förra året. Med hjälp av internet hittade likasinnade snabbt varandra. Rörelsen spred den sig som en löpeld över landet och har redan ställt till problem för president Obama.

Gemensam nämnare är hat och ilska mot hur Obama styr landet, höga skatter och statens frikostiga spenderande trots att pengar saknas i kassakistan.

Tea party-anhängarna förenas av sitt missnöje men är annars oense om det mesta. Inte ens ursprunget till rörelsens namn är oomstritt.

Kommer det av The Boston tea party 1773 där folket gjorde uppror mot de höga skatterna genom att dumpa balar med te i Bostons hamn? Eller kommer det av initialerna från slagordet ”taxed enough already”?

Den gångna helgen höll rörelsen sitt första årsmöte i ett lyxigt hotell i countrystaden Nashville. Huvudtalare var Sarah Palin. Biljetterna kostade 2 500 kronor styck.

Palin nyckelreplik löd ”USA är redo för ännu en revolution och ni är del av den”.

Rörelsen är medvetet ledarlös men många vill se Palin som frontfigur.

Att hon tackade jag till att tala i Nashville visar att hon ser Tea party-rörelsen som en tänkbar språngbräda. Den gör att hon kan fortsätta odla bilden av sig själv som folklig gräsrot och outsider. Med sin högst begränsade politiska erfarenhet är detta hennes chans.

Palin följde upp talet med en intervju i den egna TV-kanalen där hon sa att ”det vore absurt” av henne att utesluta att hon skulle ställa upp i valkampen 2012.

Opinionsmätningarna pekar på ett problem. Lika gillad som Palin är av sina anhängare lika bespottad är hon av motståndarna. 43 mot 46 procent enligt CNN.

Siffror som kan ändras i för Palin positiv riktning om hon fortsätter att verka mer påläst och mindre bimbo än i valrörelsen 2008. Då kan hon bli en farlig motståndare.

Är Angela Merkel att jämställa med en hälare om hon köper en lista över tyska skattesmitare med hemliga konton i Schweiz?

Frågan är intressant och för ett antal tyska miljonärer av mer än bara akademiskt intresse.

Den har dessutom startat ett kallt krig mellan grannarna Tyskland och Schweiz.

Angela Merkel själv har nämligen redan gett ett solklart svar på ovanstående fråga.

Kan hon rädda hem en del att statens skattepengar så tänker hon göra det. Även om det innebär att Tyskland betalar 25 miljoner kronor till en informatör för att få en dvd-skiva med namnen på 1 500 rika tyskar med konton i Schweiz.

Inte bara namnen utan all information om deras konton. Den undanhållna skatten uppges uppgå till 700 miljoner kronor.

Dagens globaliserade verklighet är på väg att springa ifrån skatteparadisens affärsidé att vara gömställen för all världens skumma pengar från knarkhandel, vapenaffärer och skattefusk. 

Regeringar i väst har på senare tid dragit åt tumskruvarna rejält mot skatteparadisen. Inför hotet om internationella sanktioner har många fallit till föga och lämnat ut annars sekretessbelagda uppgifter.

Schweiz tillhör dem som försöker hålla ut i det längsta. Nyligen beslöt en schweizisk domstol att det vore olagligt att lämna ut information från schweiziska bankkonton. I praktiken ogiltigförklarar domen ett avtal mellan Schweiz och USA att lämna ut namnen på 5 000 amerikanska kontohavare.

Men mot insiders står sig banksäkerheten slätt.

Säkraste sättet att bli rik nuförtiden verkar vara att få tag på hemlig kontoinformation och sälja den. Tyskarna tvekar inte att betala.

För några år sedan sålde en man information från hemliga konton i Liechtenstein till den tyska staten. Tyskland betalade 50 miljoner kronor. Hittills har man lyckats få tillbaka 180 miljoner kronor i uteblivna skatter.

På den disketten fanns dessutom en och annan svensk som fick vinka adjö till sina skattefria miljoner.

Den här gången uppges det vara en före detta it-anställd på en schweisisk bank som plockat med sig kontoinformation som han nu säljer.

Schweiz protesterar i skarpa ordalag mot Tysklands tilltag. Banksekretessen betraktas som en nationalklenod.

– Det Tyskland gör är illegalt här i Schweiz, klagar finansministern Hans-Rudolf Merz.

Istället vill man att Tyskland lämnar ut uppgifter om informatören så att han kan gripas och ställas inför rätta.

Den socialdemokratiske (!) parlamentsledamoten Mario Fehr hävdar att Tyskland uppträder som hälare.

– Civiliserade stater umgås inte på det här sättet, säger han.

Förutom den tyska regeringen slår även tyska tidningar tillbaka mot Schweiz. Berlintidningen Die Tageszeitung hävdar att allt Merkel gör är att se till att ”pengar som tillhör den tyska statskassan återbördas”.

– Snarare är det schweiziska banker som – med hjälp av landet politiker – förvandlats sig till medbrottslingar till skatteflykt. Så man kan fråga sig vem det är som tar emot stöldgods.

Kan tänka mig att en och annan hög tjänsteman på svenska skatteverket nöjt följer ordkriget och väntar på att några nya svenska namn ska ramla ner i hans knä.

Till slut har verkligheten kanske hunnit ifatt även Schweiz.

President Obamas mål att få bort alla kärnvapen är lovvärd. Men menar han verkligen allvar?

Jag tror han själv inser att han inte kommer att lyckas.

Åtminstone inte så länge som Ryssland ser kärnvapnen som en livförsäkring. Kanske är det därför Obama satsar MER pengar på kärnvapen.

Att ett avtal om ytterligare minskning av kärnvapenarsenalerna nu ”i princip” är i hamn mellan USA och Ryssland är ingen jättesensation. Det gamla Start-avtalet gick ut i december och förhandlingar har pågått en längre tid för att få till ett nytt avtal.

Varje minskning av antalet kärnvapen i världen är välkommen.

Men även med det nya avtalet kommer USA och Ryssland att ha kvar mer än tillräckligt med stridsspetsar för att förinta världen flera gånger om.

Och även om Ryssland säkert är berett att gå Obama tillmötes och gå med på ytterligare minskningar ligger den amerikanske presidentens nollvision mycket långt bort.

Efter supermakten Sovjetunionens fall fyller kärnvapnen en viktig roll för Vladimir Putins försök att låta Ryssland stå upp ur askan som en världsmakt. Jämfört med hur det var under Boris Jeltsins tid har han lyckats en bit på vägen. Mycket återstår.

Innehavet av kärnvapen är avgörande för Rysslands egen självbild som stormakt och tragiskt nog också för omvärldens ”respekt”. Fortfarande är det status att vara kärnvapenmakt.

Militärt är Ryssland helt underlägset USA. Kärnvapnen är en form av livförsäkring mot ett militärt angrepp av världens supermakt. Något som i dagens läge inte finns på kartan. Men i de här sammanhangen är det långsiktiga strategiska resonemang som gäller. Inte dagspolitik.

Därför tror jag det finns en gräns för när ryssarna inte längre vill minska sin arsenal.

Obama är inte heller klockrent tydlig i sitt motstånd. I den nya militärbudgeten satsas stora pengar på att hålla kärnvapnen moderna. Ökningen är dryga 13 procent jämfört med förra årets budget. Största höjningen i hela budgeten.

Obama vill inte ha några kärnvapen men dom han har vill han ska vara bäst  i världen.

Hänger ni med?

Att det nu verkar bli ett avtal mellan Ryssland och USA har även det goda med sig att kärnvapenhotet åter kommer i fokus. Det är lätt att glömma att fram till 1989 och Berlinmurens fall var detta världens ödesfråga snarare än klimathotet.

Bara för att kalla kriget tog slut är kärnvapnen inte ofarliga. 

Kärnvapenberedskapen i USA och Ryssland är lika hög som under terrorbalansens tid. Inom loppet av 15 minuter kan den dödliga lasten skickas iväg från sina underjordiska bunkrar och från ubåtar som hela tiden cirkulerar runt i världen.

Därtill kommer risken att någon terrorgrupp lyckas lägga vantarna på kärnvapen eller vapenplutonium.

Inget kan förinta världen snabbare än kärnvapen.

Sydafrikas president Jacob Zuma verkar ha lika svårt att behålla byxorna på som Tiger Woods.

Men i motsats till Woods är det inte otroheten i sig som gör att Zuma fördöms och uppmanas att avgå av sina politiska motståndare.

Ilskan riktas mot att han trots sin promiskuösa livsstil uppenbarligen inte använder kondom i ett land med över fem miljoner hivsmittade.

– Zuma beteeende går direkt emot samhällets budskap om att använda kondom och att inte ha en mängd olika sexpartners, säger Helen Zille, ledaren för Demokratiska Alliansen.

Med tanke på att Sydafrika slåss mot en dödlig HIV-epidemi anser Zille att Zumas beteende har ”allvarliga konsekvenser för allmänheten beteende”.

Utlösande för vreden den här gången är att Zuma fått ännu ett barn. Hans 20:e.

Barnet är resultatet av en utomäktenskaplig förbindelse med en kvinna som är drygt 20 år yngre än Zuma och dotter till en rik finansman. Tillika vän till Zuma.

Zuma är redan världens mest kända polygamist. Han har i nuläget tre fruar och är

förlovad med en fjärde kvinna. Polygami är lagligt i Sydafrika om än inte särskilt vanligt förekommande.

För några år friades Zuma i en rättegång där han stod åtalad för att ha våldtagit en vän till familjen. Zuma sa att han tog en dusch efter samlaget för att minska risken att bli hivsmittad. Utskrattad blev han trots den firande domen.

Hans något udda levnadssätt blev storpolitik i förra veckan under ett internationellt toppmöte i Davos i Schweiz. Moderatorn Fareed Zakaria, chefredaktör för tidskriften Newsweek, undrade vad Zuma har att säga till dem som menar att månggifte är förnedrande och orättvist mot kvinnor.

– Polygami är min kultur men den ändrar inget vad gäller min politiska övertygelse, inklusive min tro på jämställdhet mellan män och kvinnor, slog Zuma fast.

Älskar du alla dina fruar lika mycket?, undrade Zakaria.

– Absolut, svarade Zuma och alla skrattade. Tyckte han var en cool snubbe.

När det gäller sitt senaste barn väljer han dock att hålla tyst. Regeringspartiet ANC anser att det är ”en privat angelägenhet” som media inte har med att göra.

Vilket inte hindrar förstasidesrubriker som ”Nationens skam”.

Zuma har personligen uppmanat befolkningen att inte ha så många sexpartners och använda kondom. Han har också lovat att nästa år ska 80 procent av landets hiv-smittade få behandling med bromsmediciner.

Enligt New York Times har Sydafrika bara en procent av världens befolkning med 17 procent av de hivsmittade.

Landets förre president Thabo Mbeki förnekade länge problemet med aids. Till Zumas fördel får sägas att han tar itu med epidemin som hotar nationens välstånd. Men man kan knappast anklaga honom för att leva som han lär.

Tänk ändå vad tiderna förändras.

I dag är det 20 år sedan Nelson Mandela kunde promenera ut ur fängelset och apartheidsystemet i Sydafrika började avvecklas.

Vad Mandela, 91, tycker om att dagens huvudämne är Zumas utomäktenskapliga barn vet jag inte. Men det är svårt att inte se det som ett tiden tecken.