I början av 90-talet var jag på reportageresa i Somalia.

Vi landade med ett litet FN-plan på Mogadishus flygplats, omgiven av stridsvagnar.

Enda sättet att ta sig runt huvudstaden utan att bli skjuten var att anlita något av de tungt beväpnade ungdomsgängen som körde runt i stora jeepar som livvakter.

Den blodige diktatorn Siad Barre hade nyligen störtats och nu slogs ett antal krigsherrar om makten. 

I vissa kvarter var nästan alla hus sönderskjutna.

I mitt stilla sinne tänkte jag då att mycket värre än så här kan det inte bli. 

Oj, så fel jag hade.

Sedan dess har Somalias inbördeskrig gått från kaos till total anarki. Landet toppar listan över kollapsade stater, så kallade failed states.

I går exploderade en bomb i Mogadishu. Inget konstigt med det. I Mogadishu är en dag utan våld det som väcker sensation.

Att bombdådet i går ändå lyckades tränga sig in bland de internationella nyhetsbyråernas telegram beror på att tre av de 22 döda var ministrar i landets regering. 

För hör och häpna, Somalia har faktiskt en regering.

Under många år satt den i Kenya utan något som helst reellt inflytande över situationen i Somalia. Först 2007 kunde den flytta till Mogadishu, tack vare skydd av etiopiska trupper. Regeringen har aldrig kontrollerat mer än begränsade delar av landet.

I dag anses den bara ha kontroll över ett antal kvarter i huvudstaden. Resten är i händerna på olika klaner eller islamistiska grupper.

Somalia har i praktiken inte haft ett ordnat styre sedan diktatorn Siad Barre störtades 1991.

Inbördeskriget har omväxlande ökat och minskat i intensitet genom åren men aldrig upphört.

Med tiden har den muslimska fundamentalismen vuxit sig allt starkare. I dag är landet en perfekt grogrund för framtida terrorister.

Kanske hade det sett annorlunda ut om FN och USA haft ork att fullfölja sin fredsinsats i början av 90-talet. USA gav upp efter de ”berömda” scenerna där amerikanska soldaters lik släpades runt på Mogadishus gator av triumfatroriska somalier.

Säker kan man inte vara. Titta på exemplet Afghanistan. I stora delar av landet råder samma laglöshet som i Somalia med den skillnaden att det finns 100 000 utländska trupper på plats. Snart 30 000 till.

Ändå ligger landet på sjunde plats på listan över kollapsade stater.

Med Obamas löfte om tillbakadragande och med den europeiska allmänhetens allt större ifrågasättande av kriget är ett Afghanistan utan utländska trupper förmodligen inte så många år bort.

Vad händer då?

Exemplet Somalia ger inte mycket hopp om att läget förbättras.

Men en klar inblick i hur svårt det är att få en stat på fötter när den väl börjat rasa samman.

Fakta:

Att en stat anses ha kollapsat definieras som att staten inte längre kan upprätthålla grundläggande funktioner och ansvar. Att man inte har kontroll över hela sitt territorium eller att man inte kan umgås med andra stater som en fullvärdig medlem av det internationella samfundet.

Den amerikanska tankesmedjan Fund for Peace och tidskriften Foreign Policy sammanställer varje år en lista över ”failed states” eller de som riskerar att hamna där. Här är listan för 2009 som för andra året i rad toppas av Somalia.

1. Somalia

2. Zimbabwe

3. Sudan

4. Tchad

5. Kongo-Kinshasa

6. Irak

7. Afghanistan

8. Centralafrikanska republiken

9. Guinea

10. Pakistan

11. Elfenbenskusten

12. Haiti

13. Burma

14. Kenya

15. Nigeria

16. Etiopien

17. Nordkorea

18. Jemen

19. Bangladesh

20. Östtimor

Karriärdiplomaten Yukiya Amano är mannen som i fortsättningen ska tampas med ledarna i Iran.

I dag gjorde han sin första dag på jobbet som ny chef för FN:s atomenergiorgan IAEA.

Chefen är ny men problemen desamma.

Amano hamnar direkt i hetluften efter den iranske presidenten Ahmadinejads utspel om att landet ska bygga tio nya anläggningar för anrikning av uran.

Vid första påseende kan det inte tolkas som annat än en krigsförklaring mot omvärldens försök att stoppa Iran från att skaffa kärnvapen.

Granskar man det lite närmare verkar det snarast vara menat för konsumtion på hemmaplan. Ahmadinejad vill framstå som stentuff mot USA när han i själva verket inlett något slags töväder.

För första gången på 30 år talar USA och Iran direkt med varandra vid förhandlingar i Geneve om Irans kärnenergiprogram.

De flesta experter menar dessutom att Iran omöjligen kan bygga så många som tio nya anrikningsanläggningar på 20 år. Hotet är med andra ord ett tomt hot.

Kärnenergifrågan är ett utmärkt sätt att väcka nationalistiska känslor i ett läge när Ahmadinejad fortfarande är ifrågasatt som president av många iranier efter fuskvalet i somras.

Den här typen av dubbla budskap är inget ovanligt i diktaturer och halvdiktaturer. Dåvarande PLO-ledaren Yassir Arafat var expert på att låta tuff och stenhård när han talade direkt till sina palestinska undersåtar även om han samtidigt var villigt att göra eftergifter med utländska statschefer vid bordet.

Så det är bara för Amano att vänja sig att aldrig kunna ta de iranska ledarna på orden.

Lite träning har han redan fått efter sina fyra år som Japans ambassadör vid IAEA.

Han lovar att vara ”opartisk, pålitlig och professionell”.

Jag utgår från att han valts till befattningen för att han inte väntas vara kontroversiell.

Däremot är det bra om han är utrustad med en god portion tålamod. Frågan om Irans kärnvapen är långkörare även mätt med FN-mått.

Oavsett den eventuella legitimiteten av valet i Honduras så kan man konstatera en sak.

Resultatet riskerar att ytterligare vidga klyftan i Latinamerika mellan vänster- och högerregimer och mellan USA och stora delar av Latinamerika.

Ur demokratisk synvinkel är det knappast optimalt att störta en folkvald president i en militärkupp och sedan hålla ett val för att försöka legitimera kuppen.

Redan där gick eliten i Honduras fel.

Det hade varit smartare att ta prestigeförlusten i att återinsätta Manuel Zelaya på presidentposten de få månader han hade kvar och sedan hålla nyval. Det resultatet hade inte alls blivit lika ifrågasatt.

Nu hänger ett fuskmoln över valet där inte bara resultatet ifrågasätts utan även hur många det var som röstade. Bara en tredjedel av befolkningen säger Zelaya som uppmanade till bojkott. 60 procent säger regimen.

I nuläget litar jag inte på någon av dem.

Och hur blir det med pressfriheten och andra medborgerliga fri- och rättigheter som inskränkts under kuppregimen?

Kontinentens tunga vänsterregimer som Brasilien och Venezuela har hela tiden stöttat Zelaya. Det låter som de tänker fortsätta göra det och vägra godta valresultatet.

USA har däremot bytt fot. Efter att först ha krävt Zelayas återinsättande är man nu beredd att godta valresultatet som ett sätt att komma ur dödläget.

Då hamnar Obama på kollisionskurs med  stora delar av Latinamerika.

Även de redan delvis inflammerade situationen mellan kontinentens vänster- och högerregimer ser ut att förvärras då de gör olika ställningstaganden till valet.

Allt för att de redan rika och priviligerade i Honduras inte kunde hålla fingrarna i styr.

Ibland hör jag i debatten hur det hävdas att Iran inte är en diktatur.

De håller ju allmänna val då och då, gubevars.

Fråga fredspristagaren Shirin Ebadi hur demokratisk hon tycker regimen är.

Med beslagtagandet av hennes fredsprismedalj har regimen i Teheran nått ett nytt lågvattenmärke och återigen visat sitt rätta ansikte.

De tolererar helt enkelt inte människor som arbetar för större frihet och mänskliga rättigheter i landet.

Alla sådana aktiviteter hotar nämligen prästerskapets exklusiva rätt till den politiska makten.

Prästerskapet vill kunna kasta in vem de vill i fängelse utan att behöva besväras av protester från advokater eller allmänhet.

Gripa och fängsla Ebadi vågar man inte riktigt göra eftersom det skulle leda till ett ramaskri i omvärlden. Bättre då att trakassera och förfölja henne.

En form av lågintensiv krigföring som inte väcker samma uppmärksamhet och vrede utomlands.

Konfiskeringen av Nobelmedaljen är bara ett av många tjuvnyp som regimen hela tiden utdelar mot denna modiga kvinna.

Ebadi har haft fräckheten att i utlandet kritisera den gångna sommarens fuskval i Iran då den tunna fernissa av demokratiskt skimmer som legat kvar över landets valsystem till slut slipades bort.

Presidenten Mahmoud Ahmadinejad är en springpojks-diktator som bakom sig har superdiktatorn Ali Khamenei.

Genom att blodigt slå ner demonstrationerna efter valet lyckades de båda herrarna hålla sig kvar vid makten.

Så vem kan hindra dem från att gå in och rota i Shirin Ebadis bankfack?

Det finns två sätt att reagera på säkerhetsmissen i Vita Huset.

Man kan dra på munnen och garva gott åt paret som lyckades lura Secret Service.

Eller bli chockad över hur det i terrorskräckens tidevarv kan vara så lätt att ta sig in i USA:s allra heligaste.

Jag måste erkänna att jag gör både och.

Men jag tror många amerikaner blir mer chockade än roade.

Efter 11 september ska det inte gå att ta sig in i Vita Huset om man inte är ok:ad i förväg. 

I ett försök att släta över sin jätteblunder försäkrar Secret Service att det aldrig var någon fara för president Obama eller vicepresident Biden. Det objudna socitetsparet Michaele och Tareq Salahi tvingades gå igenom samma säkerhetskontroll som övriga gäster där man letar efter vapen och metallföremål.

Så bra. Ingen fara alltså. Då är det väl bara att låta vem som helst trava in i Vita Huset bara man passerar säkerhetskontrollen först.

Nej. Hur säkerhetstjänsten än försöker bortförklara sig kommer de inte förbi det faktum att detta bara inte får hända. Misstaget är oförlåtligt.

President Obama håller en officiell middag för Indiens premiärminister med 400 dignitärer på gästlistan. Den som inte står där ska inte ha en chans i helvetet att komma in. Särskilt inte i samma rum som presidenten.

Ännu värre blir det givetvis när paret står i Vita Husets trädgård och flinar på bild tillsammans med en intet ont anande vicepresident.

Jag har besökt Vita Huset några gånger i tjänsten. Proceduren har alltid varit densamma. Man ringer på i vaktkuren på Pennsylvania Avenue. Vakten kontrollerar att ens namn står på en lista. Först då släpps man in i byggnaden. ID-kort kontrolleras. Därefter får man gå igenom en ”flygplats-scanner” innan kroppsvisitering vidtar. Sedan får man vänta tills någon inifrån Vita Huset kommer och hämtar en.

Proffsigt. Effektivt. Noggrant.

Alla behandlas som presumtiva terrorister av den enkla anledningen att även ett festklätt vithyat par kan jobba för en terrororganisation. Titta på Tim McVeigh som sprängde ihjäl flera 168 människor i Oklahoma City.

Och kom i håg att även Muhammed Atta och han terroristkompisar gick igenom flygplatssäkerhetskontrollen den 11 september.

Jag skulle bli mycket förvånad om inte ett antal huvuden kommer att rulla i den här skandalen.

För skandal är det enda detta kan kallas. Även om jag samtidigt inte kan låta bli att dra på munnen.

Obama har inga sköna minnen av Köpenhamn.

Kan bara hoppas att han lyckas bättre den här gången.

Ett praktfiasko till har varken han eller världen råd med.

I oktober reste Obama särskilt över Atlanten till den danska huvudstaden för att ge hemstaden Chicago draghjälp inför omröstningen om OS-stad 2016. Chicago röstades ut redan i första omgången.

Presidentens stjärnstatus fick sig en rejäl törn.

Det överraskande beskedet att Obama åker till klimattoppmötet i Köpenhamn visar i alla fall att USA:s president inte är vidskeplig.

Under hösten har Obama meddelat att han bara tänker åka till Köpenhamn om han tror att hans närvaro kan leda till att mötet blir en framgång.

Att han nu kommer tolkar jag som att han fått sådana indikationer.

Intressant eftersom förväntningarna på klimatkonferensen tokrasat senaste tiden. Obama har själv bidragit till det genom att inte ge några löften om minskade amerikanska klimatutsläpp.

Utan utsläppsvärstingarna USA:s och Kinas namnteckningar är varje avtal värdelöst.

I bagaget till Köpenhamn har Obama med sig färska löften även om nivån på minskningen ligger långt under vad som krävs för att hålla jordens uppvärmning under två grader. Presidenten vågar inte lova mer än vad han tror den amerikanska kongressen går med på.

Obamas närvaro höjer definitivt statusen på toppmötet och får garanterat arrangörerna att jubla. Att han kommer i början av mötet för att hålla sitt tal borgar för hausse redan i inledningen.

Annars brukar höjdarna flyga in på slutet för att ta åt sig äran av eventuella framgångar.

Även om Obama höjer temperaturen rejält är det inte samma sak som att hans närvaro garanterar framgång.

Jag kan tänka mig att Obama resonerat så här:

Åker jag till Köpenhamn tillfredställer jag alla ledare och miljöaktivister runtom i världen som tryckt på och ser min närvaro som en viktig markering från USA att vi tar klimatfrågorna på allvar.

Skulle det mot förmodan luta åt ett avtal kan jag återvända i slutet av konferensen och stjäla showen.

Rent logistiskt är resan en mindre ansträngning den här gången. Obama ska ändå resa till Oslo för att ta emot fredspriset den 10 december. En stopp i Köpenhamn är ingen större omväg men kan ge politiska pluspoäng.

För en vecka sedan stod jag bredvid den polske frihetshjälten Lech Walesa när han i Berlin fällde den symboliska muren som en del av 20-årsfirandet av murens fall.

Han mös riktigt ordentligt trots det ihärdiga regnet. 

Ingen tvekan om att han var en av huvudpersonerna bakom att muren till slut föll 1989. Han hade plats på hedersläktaren bland Angela Merkel, Hillary Clinton och andra dignitärer.

Därifrån är det rätt långt till en rättegångssal  i Warszawa.

Där försöker Walesa försvara sitt goda rykte mot Polens president.

Walesa har stämt Lech Kaczynski för att han pekat ut den före detta fackföreningsledaren som informatör åt kommunistpartiet.

Walesa begär en offentlig ursäkt och skadestånd på 280 000 kronor för att Kaczynski i en TV-intervju förra året påstod att bakom täcknamnet Bolek dolde sig i själva verket Walesa.

Anklagelsen tar inte ifrån Walesa hans insatser för att ge det kommunistiska systemet dödsstöten men solkar givetvis ner den annars starkt lysande hjälterollen.

Redan år 2000 vann Walesa den första av flera rättegångar där han anklagades för att ha varit spion åren 1970-76, under kommunistregimen.

Förra året kom en ny bok som gav anklagelserna ökad tyngd.

I ”Hemliga polisen och Lech Walesa” hävdar författarna att informatören ”Bolek” i verkligheten var Walesa. De har gått igenom hemliga polisens arkiv och hittat korsreferenser till Bolek i andra informatörers mappar som inte öppnats sedan 70-talet. Vilket därmed skulle bevisa att ”Bolek” är äkta och ingen figur som förfalskats i efterhand för att svärta ner Walesa.

I en intervju med tyska Der Spiegel hävdar en av författarna, historikern Slawomir Cenckiewicz, att de har bevis för att Walesa dessutom försökte undanröja bevisen i arkivet när han i början av 90-talet blev Polens president.

Sanning eller ej så visar den nya rättegången på problemet med att de forna öststaterna inte gjort upp med sitt förflutna.

I Polen, Tjeckien, Rumänien och Bulgarien är det mycket få som ställts inför rätta för övergrepp begångna under kommuniståren. 

Alltför många hade saker att dölja för att tillåta en stortvätt av den smutsiga byken.

Med följden att dessa länder är fulla av surdegar som ligger och jäser.

Därför återkommer stadigt anklagelserna mot Walesa.

Tyskland är egentligen den enda nation som försökt göra upp med sitt förflutna under DDR-åren. Med begränsad framgång. 

Partitoppar som Egon Krenz och Günther Schabowski skakade galler i några år.

Men de flesta av Stasiagenterna vandrar fortfarande fria omkring i det tyska samhället. Ofta som välbetalda psykologer och advokater.

De går inte att åtala. Stasianställda handlade på statens uppdrag. Så länge de följde östtysk lag kan de enligt västtysk lag inte dömas.

För att kunna åtala Stasichefen Erich Mielke var man tvungen att gräva fram några polismord från 30-talet som det gick att binda honom till.

Kommunistårens oförätter lever vidare. Många kränkta kommer aldrig att få någon upprättelse. Eller uppleva tillfredställelsen i att se de skyldiga straffas.

De får nöja sig med att förtrycket till slut besegrades.

Oavsett vad han gjorde 1970-76 så hade kommunismen fall inte varit möjligt utan män som Lech Walesa.

Dansken som sitter bekvämt tillbakalutad med en nyöppnad Hof i näven.

Är det bara en nidbild?

Dansken jobbar för dåligt, enligt en ny rapport.

Betydligt sämre än svenskarna. Danskarnas välstånd är hotat.

En gång i tiden låg Danmark på femte plats i välståndsligan. Nu har man rasat ner till 11:e plats och fortsätter kana utför. Enligt den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD spås Danmark få den sämsta ekonomiska tillväxten i OECD-området fram till 2014 tillsammans med Nederländerna.

Är man lagd åt det hållet är det lätt att känna en viss skadeglädje över vårt nordiska broderlands kräftgång när man läser Ekonomi- och handelsministeriets senaste ekonomiska analys.

De 123 sidorna är späckade av kurvor som pekar åt fel håll.

Och då handlar det inte bara om dagens finanskris utan om långvariga problem.

Danmark har tappat sedan mitten av 90-talet. Åren 1995-2008 är det bara Spanien och Italien som haft en sämre utveckling av produktiviteten.

Värst av allt – experterna famlar efter förklaringar.

Paradoxalt nog verkar den sjunkande arbetslösheten ha haft en negativ effekt på produktiviteten. Hälften av tappet förklaras av att alla de danskar som fått jobb de senaste åren inte är lika produktiva som de som redan finns i arbetslivet.

Jag pratar med Frank Rasmussen, ekonom på Ekonomi- och handelsministeriet. Han har svårare att förklara den andra hälften.

– Vi har inte hittat någon ”smoking gun”, säger han och då antar jag att han inte pratar om Saddams massförstörelsevapen.

Jag undrar om främlingsfientliga Dansk folkepartis framgångar ihop med bråket om Muhammedbilderna kan ha skadat den danska ekonomin. 

Det tror inte Frank eftersom den danska exporten klarat sig förhållandevis bra.

Högt danskt skattetryck, krångliga regler för utländska experter som vill jobba i Danmark och få innovativa idéer är andra teorier. 

Danmark får helt enkelt för lite inspiration från utlandet.

Kanske inte så konstigt i ett land som gör sitt bästa för att stoppa invandrarna redan vid gränsen.

Danskarna har åtminstone ett glädjeämne kvar. Den danska kronan är värd betydligt mer än den svenska. Danskarna kan med andra ord åka till Sverige och leka valutasvin.

Fast hur länge till?

Kan inte precis påstå att det känns som EU rockar. 

Hur kan Europeiska Unionen bli en starkare röst inom utrikespolitiken genom att välja en okänd person med tveksamma kvalifikationer till posten som ”utrikesminister”?

Som för de flesta andra är baronessan Catherine Ashton för mig ett oskrivet kort. Av hennes cv kan man utläsa att hon har begränsad erfarenhet av utrikespolitik. Därmed ett ganska begränsat kontaktnät inom området.

För dem som reagerat positivt på Ashtons utnämning verkar det vara viktigare att hon är kvinna och från vänsterblocket än att hon är lämpad för just denna uppgift.

Kanske visar det sig i efterhand ändå vara ett utmärkt val men på pappret fanns det dom som var mer lämpade.

Hur hon snabbt ska kunna bli EU:s utrikesröst i världen har jag lite svårt att begripa. Snarare borgar hennes utnämning för att de enskilda länderna fortsätter utforma sin utrikespolitik efter eget gottfinnande.

Ett av EU:s problem har under lång tid varit att man inte pratar med en röst i utrikespolitiken. Ett land tycker si, ett annat så.

För länder utanför EU är detta väldigt förvirrande. Vad tycker dom där européerna egentligen?

De olika buden urholkar budskapet. 

Hur hårt ska Israel pressas om bosättningarna? Ska man förhandla med terrorstämplade Hamas eller inte? Fler trupper till Afghanistan eller inte? Hur hantera Rysslands invasion av Georgien?

EU går mot mer och mer centralisering. Det finns en vilja inom EU-eliten att de 27 länderna ska uppfattas som ett starkt och mäktigt block av omvärlden. Precis som man i dag är en ekonomisk stormakt.

EU vill bli en lika stark röst i utrikespolitiken som USA. Samtidigt som många länder är tveksamma till att släppa utrikesfrågorna ifrån sig.

Bland annat för att överbrygga den motsättningen inrättades posten som EU:s utrikesminister, den så kallade höge representanten.

Jag föreställer mig då att man behöver en person som är mycket respekterad i Europas huvudstäder med förmågan att lyssna på de olika regeringarnas åsikter. Men samtidigt kunna formulera dessa i en kraftfull, gemensam röst.

Mycket lite talar för att Lady Ashton är denna person. Det fanns andra mer lämpade, även kvinnor.

EU säger att man vill bli en starkare röst men i praktiken agerar organisationen i motsatt riktning. EU-regeringarna är helt enkelt rädda för att en högprofilerad person ska driva en egen utrikespolitisk linje som de har begränsat inflytande över. Bättre då att välja en svag person.

Av de egenskaper som Lady Ashton har med sig i bagaget verkar ödmjukhet inte vara en. För BBC slår hon fast att ”hon är den bäst lämpade för jobbet”.

Jag undrar vad Carl Bildt säger om det.

Nyheten passerade tämligen obemärkt.

Få verkade se det sensationella i att de misstänkta huvudmännen för 11 septemberdåden ska ställas inför en civil domstol. I New York av alla ställen.

Ända tills Obama trampade rejält i klaveret i går.

I ett uttalande verkade det som han flera månader eller kanske till och med år innan rättegången ens inletts utdömde dödsstraff till den huvudmisstänkte Khaled Sheikh Muhammed.

Efteråt försökte han mildra effekten genom att hävda att han inte kommer att ha något med domen att göra.

Uttalandet var olyckligt av flera skäl men ändrar inte det faktum att beslutet om civil rättegång är ett djärvt grepp. En total helomvändning från de laglösa militärtribunaler som gällde under Bushs tid.

Jag tycker beslutet är bra. Kan inte se något skäl till varför terrorister och massmördare skulle behandlas på annat sätt än vanliga brottslingar.

En väl genomförd rättegång skulle också göra mycket för att återställa förtroende för den amerikanska rättvisan efter åren med Bush och Cheneys cowboy-stil och tortyrmetoder.

Vilket inte hindrar att Obama tar flera stora risker.

Risk nummer ett: Nya terrordåd.

Jag kan se varför USA vill hålla rättegången i New York. Bara ett stenkast från var de två tvillingtornen som utgjorde World Trade Center stod.

Det är ett uttryck för en uppkäftig amerikansk attityd. Lite som när Zlatan säger ”jag pissar på rasisterna”. Nu pissar Obama på terroristerna. De ska dömas på samma plats där de begick sitt brott.

Manhattan är trångt, tättbefolkat och hårt trafikerat. Jag kan inte ens föreställa mig vidden av de säkerhetsåtgärder som de amerikanska myndigheterna tänker ta till. Att hålla rättegången i New York är en inbjudan till al Qaida & Co att slå till med nya terrordåd.

Enda trösten är att just den här domstolen är expert på terrormål. Här åtalades och dömdes flera terrorister – Usama bin Ladin i sin frånvaro – för attackerna mot USA:s ambassader i Kenya och Tanzania 1998.

Risk nummer två: Allt annat än en fällande dom vore förödande för Obama.

USA har länge pekat ut Khalid Sheikh Muhammed som hjärnan bakom terrordåden. Han påstås ha erkänt. 

Problemet är att USA också erkänt av Khalid Sheikh Muhammed är en av de fångar som utsatts för skendränkning. Över hundra gånger. Skendränkning klassas som tortyr. Muhammeds erkännande kan mycket väl anses som värdelöst av domstolen.

Därför hänger mycket på den övriga bevisning som USA har. Bevis som ännu inte blivit offentliga.

Justitieminister Eric Holden försäkrar att han aldrig låtit fallet gå vidare till civil rättegång om han inte varit övertygad om en fällande dom.  Han tänker kräva dödsstraff för de totalt fem åtalade.

Eftersom det handlar om en federal domstol kan dödsstraff utdömas trots att delstaten New York avskaffat dödsstraffet. Sedan 60-talet har bara tre personer avrättats på federal nivå i USA. Alla under president George W Bushs tid.

Risk nummer tre. Rättvis rättegång?

Vitsen med en civil rättegång är att offentligt visa att USA är en rättsstat där till och med terrorister får en juste juridisk prövning. Men kan en helamerikansk jury verkligen frigöra sin från det nationella trauma som dåden den 11 september innebar?

Här kommer det att ställas stora krav på både domstol, försvarare och jury för att det inte ska kännas som Sheikh Muhammed och hans fyra medåtalade är dömda på förhand.

President Obama har inte precis gett dem hjälp på traven.

Drömscenariot är att även människor i arabvärlden ska tycka att de åtalade fått en rättvis rättegång.

Mardrömmen att de åtalade förvandlar rättegångsalen till en politisk arena. Det känner jag mig dock rätt övertygad om att domaren kommer att stävja direkt.

Obama verkar vara beredd att ta dessa risker för att skyla över ett annat misslyckande och brutet vallöfte .

När han tillträdde lovande presidenten att fånglägret Guantanamo skulle vara stängt inom ett år. Nu erkänner han själv att han inte kommer att klara det.

Obama har inte lyckats övertala övriga världen att ta emot de fångar mot vilka USA inte har några bevis. 

Omvärldens resonemang är helt logiskt. Om inte USA självt är berett att ta emot några av dessa fångar varför skull då andra länder göra det?