115 fällande domar i Europadomstolen för utomrättsliga avrättningar, försvinnanden och tortyr i Tjetjenien.

Ändå inte ett enda fall där ansvariga åtalats.

Av detta kan man bara dra en enda slutsats.

Rysslands ledare Vladimir Putin och Dmitrij Medvedev struntar fullständigt i vad EU och Europadomstolen säger. Med Zlatans nymyntade uttryck; de pissar på EU.

Lyssnade i går när Jan-Axel Nordlander, svensk ambassadör för mänskliga rättigheter, intervjuades i P 1:s Studio Ett. Han har inför president Dmitrij Medvedevs besök i Stockholm talat med ryska företrädare som försäkrar att ”det är deras strävan” att göra vad de kan för att rätta till brister i rättssystemet som gör att utredningar aldrig görs eller att förvarna aldrig åtalas trots att bevisning finns.

På frågan hur ryssarna förklarar detta svarar Nordlander.

– De lyssnar på vad vi säger men vi har inte sett till någon förbättring.

Med andra ord; ryssarna gör absolut ingenting.

Förutom att betala de böter Europadomstolen utdömer.

Ändå tycker Nordlander sig ha upptäckt nån form av hopp i uttalanden från Medvedev.

Mitt råd är: Lyssna mindre på vad paret Medvedev/Putin säger. Titta mer på vad de gör istället.

Tjetjenien och övriga norra Kaukasus betraktar Putin som del av Rysslands inre angelägenheter och därmed inget som omvärlden ska lägga sig i.

Oavsett hur många fällande domar Europadomstolen producerar så tänker Ryssland fortsätta att ignorera dem.

Om paret Putin/Medvedev vore intresserade av att rätta till missförhållandena skulle de skicka en mycket tydlig signal om att det inte längre går att tortera folk eller skjuta ihjäl dem på öppen gata och ändå gå fri.

Istället för att utreda brotten så befordras förövarna. Senast Ramsan Kadyrov, Rysslands företrädare i Tjetjenien som anklagas för att personligen ha gett fångar el-tortyr.

Mycket tydligare budskap än så kan Putin/Medvedev inte leverera till EU.

Problemet är att EU inte vågar vara lika tydliga tillbaka. 

Genom att inte följa upp domarna med några sanktioner mot Ryssland säger EU i praktiken till ryssarna ”vi kommer att fortsätta gnälla på er om mänskliga rättigheter men ni behöver egentligen inte bry er”.

Frågan är inte om Sarah Palin vill ställa upp i presidentvalet 2012 eller inte.

Hon vill. 

Frågan är; kan hon?

Jag är övertygad om att Palin har tre syften med sin självbiografi. Alla lika viktiga.

Hon vill hämnas på gänget runt John McCain som hon tycker behandlade henne illa.

Hon vill tjäna ”big bucks”. Med tanke på förskottet på över åtta miljoner kronor borde hon vara mångmiljonär inom kort.

Sist men inte minst – hon vill bereda vägen för en attack mot presidentposten.

Med normal logik borde alla sådana försök vara dödsdömda. Palin borde vara körd efter en katastrofal insats som vice presidentkandidat åt republikanen John McCain. 

Hon visade på monumental okunskap om världen runt henne. Hon blottade den breda klyftan mellan sina åsikter och hur hon lever i praktiken.

I en färsk opinionsmätning gjord av CNN säger 71 procent av tillfrågade amerikaner att hon inte är kvalificerad att bli president. I en Washington Post-mätning hävdar 53 procent att de definitivt inte skulle rösta för henne.

Men – och här kom mer det intressanta. Den siffran är inte så våldsamt mycket högre än motsvarande för Hillary Clinton inför valet 2008 (42 procent).

Dessutom säger 76 procent av tillfrågade republikaner att de har en positiv bild av henne.

Palin själv säger ingenting om sina eventuella ambitioner. Utom att hon vill göra vad hon kan för sitt land och att hon ”inte vet vilka dörrar som står öppna 2012”.

Sistnämnda formulering räcker för mig som indikation på att hon definitivt funderar på att ställa upp i presidentvalet men är osäker på om hon kan få ihop pengarna som krävs.

Eller också är det så enkelt att hon håller folk på halster för att hålla spänningen kring sin person vid liv. Och sälja ännu fler böcker.

De personliga kvaliteterna är vad hon har att spela med. Hennes korta politiska erfarenhet som guvernör i Alaska smäller inte högt. 

Men hon är ett känt namn över hela USA. Bara det räcker långt i ett primärval.

Hon har den där ”soccer mom”-framtoningen som går hem i många konservativa amerikanska familjer.

Någon självklar republikansk kandidat finns ännu inte för 2012. I nuläget ser det ut att vara närmast ett självmordsuppdrag att ställa upp mot Obama så kön är inte överdrivet lång. 

Att Palin står så långt från Obama på alla plan gynnar hennes chanser.

Bokturnén hon nu ska ge sig ut på ger inte bara klirr i kassan. Den funkar även utmärkt som förvalsturné.

2012 är långt borta. Mycket kan hända. Men det är definitivt för tidigt att räkna bort Sarah Palin. 

Annat än som vicepresident.

Silvio Berlusconi vill verkligen stå över lagen.

Rättvisan jagar. Italiens premiärminister skräddarsyr nya lagar.

Den förra ogiltigförklarades. Nu försöker han igen.

Kampen mellan rättsapparaten och Italiens premiärminister är en följetong utan slut. En katt- och råttalek som ytterst handlar om allas likhet inför lagen.

I dag skulle en ny rond har inletts där Berlusconi och hans bolag Mediaset ställts inför rätta vid en domstol i Milano åtalad för skattebrott. Rättegången ajournerades direkt till 18 januari.

Fram till dess hävdar Berlusconi att han är upptagen av ”konstitutionella ärenden”. I dag är han i Rom på ett toppmöte om svält.

Från 18 januari ska rättegången hållas varje måndag. Får Berlusconi förhinder är lördagar extradag.

Fram till för några veckor sedan var rättegången omöjlig. Berlusconi hade låtit stifta en lag som i egenskap av premiärminister gav honom immunitet mot åtal.

Men så ogiltigförklarades lagen av Italiens författningsdomstol eftersom den ansågs bryta mot grundlagen.

Så lätt ger Berlusconi inte upp.

Nu har hans partivänner i senaten lagt fram ett nytt lagförslag som innebär att alla åtal där rättegången inte slutförts inom två år ska kastas ut från domstolarna och läggas på glömskans sophög. Totalt får en rättegång ta högst sex år från första till sista instans.

För säkerhets skull ska lagen gälla retroaktivt. Det vill säga för flera av de åtal som Berlusconi har hängande över sig. 

Lagförslaget har tidigare förts fram av oppositionen för att snabba på Italiens notoriskt långsamma rättssystem. Nu plockas det upp av Berlusconis parti med perfekt tajming för att rädda sin egen ledare. Det verkliga syftet är så uppenbart att till och med en del av Berlusconis egna anhängare tycker han gått för långt.

Går lagen igenom hamnar skattefuskåtalet i papperskorgen liksom åtalet för att Berlusconi med dryga fyra miljoner kronor mutade  en juridiske rådgivare att vittna falsk.

Oavsett vad man tycker om åtalen och Berlusconis eventuella personliga skuld är detta schackrande med rättvisan otroligt pinsamt för Italiens rykte som rättsstat, både internationellt och på hemmaplan.

Ett mer tydligt exempel på hur makten manipulerar lagar för egen vinning går inte att hitta i Europa. 

Den politiska polariseringen mellan Berlusconis läger och motståndarna är så stark att alla normala hänsyn får ge vika när det gäller att behålla makten. Även om det sker till priset av att ett löjets skimmer dras över Italien. 

Berlusconi ser varje åtal som ett utslag av politisk förföljelse. Rättsapparaten styrs av ”kommunisterna” som vill komma åt honom.

Ordet rättvisa verkar inte existera i Berlusconis värld.

Folken vill att trupperna tas hem.

Regeringarna vill stanna kvar.

Precis som i fallet Irak håller det folkliga stödet för kriget i Afghanistan på att försvinna.

En majoritet av både britter, amerikaner och tyskar tycker att insatsen ska avslutas.

57 procent av amerikanerna är emot kriget. 63 procent av britterna och tyskarna. 82 av kanadensarna. Enligt bland annat de amerikanska opinionsinstitutet PEW. Siffrorna varierar och har en tendens att öka vid motgångar.

Bara 15 procent av amerikanerna är starkt för kriget.

Faktum är att det nästan inte går att hitta något land med trupper i Afghanistan där en majoritet av befolkningen stödjer de väpnade insatsen.

Skälen är åtminstone tre.

Orsak 1: Ingen verklig fredsinsats längre. I många länder, däribland Sverige, har insatsen i Afghanistan presenterats som en normal fredsinsats under FN-mandat. En sådan bygger på att det finns minst två stridande parter som skrivit på ett fredsavtal. Uppdraget för de utländska soldaterna är då att övervaka att fredsavtalet följs. Helst ska ingen dö.

I Afghanistan är förutsättningen helt annorlunda. Något fredsavtal existerar inte. Istället pågår ett allt intensivare inbördeskrig där talibanerna försöker ta tillbaka makten som USA tillsammans med lokala afghanska trupper tog ifrån dem i oktober 2001.

I takt med att talibanernas attacker ökar inser alltfler att det är ett krig som pågår. Folk (förutom britter och amerikaner) känner sig lurade. De trodde det handlade om ett rent fredsuppdrag.

Orsak 2: Fler och fler tror inte att kriget går att vinna. Kriget har pågått i åtta år men säkerhetsläget försämras hela tiden. Talibanerna blir starkare och starkare trots att den utländska truppnärvaron mångdubblats sedan början av kriget.

Fler och fler utländska soldater dör utan att Nato och USA vinner terräng. Amerikaner börjar få dåliga vibbar och minnas Vietnamkriget.

Orsak 3: Folk begriper inte längre varför Nato och USA är där. En majoritet stödde tanken på att störta den regim som gjort det möjligt för Usama bin Ladins al-Qaida att planera och genomföra terrorattackerna den 11 september 2001. Liksom målet att förvandla Afghanistan till en demokrati där kvinnor tillåts att arbeta och flickor får gå i skolan.

Presidentvalet i augusti i år blev med sitt omfattande valfusk ett fiasko som visade att landet är långt ifrån demokrati trots de mångåriga insatserna från omvärlden.

Färre vanliga människor tror längre på argumentet att kriget måste föras för att förhindra fler terrorattacker i Västvärlden. Tvärtom vinner uppfattningen att kriget istället föder nya terrorister med hat mot västvärlden terräng.

Regeringarna argumenterar mot folkviljan för en fortsatt krigsinsats. Afghanistan ”får inte överges”. ”Terrorismen måste besegras”. 

Om inte krigslyckan vänder kommer de här argumenten att avsätta ett antal regeringar som inte i tid uppfattat den kraftiga omsvängningen. 

Så sakta börjar oppositionen vakna. I Storbritannien för en stark falang inom labour fram kravet om en tidtabell för trupptillbakadragande. Samma krav kommer från partier i Tyskland. I USA våndas president Obama sedan veckor tillbaka om  han ska skicka fler trupper eller inte.

Obama hävdar fortfarande att ”Afghanistan är rätt krig.”. Folkviljans formulering lyder ”Afghanistan v a r rätt krig men är det inte längre”.

Vad tycker svenskarna?

Enligt en mätning Sifo gjorde i augusti i år bryter de mönstret från övriga länder. 42 procent anser att den svenska insatsen är rätt. 39 procent tycker den är fel. Resten är tveksamma.

Kanske har svenskarna ännu inte riktigt förstått att vi är i krig.

Vid det här laget har de flesta begripit att Sverige är i krig i Afghanistan.

Nästa steg är insikten att det blir värre. Förmodligen mycket värre.

Svenskarnas område är på väg att bli en ny front i kriget.

I södra Afghanistan genomför talibanerna 30-40 attacker varje dag. Dit är också merparten av den utländska truppnärvaron koncentrerad.

Talibanernas nya taktik är att tvinga de utländska trupperna att sprida ut sig över större områden.

Exempelvis runt staden Mazar-i-Sharif som är svenskarnas bas. Här finns en minoritet av pashtuner, folkgruppen ur vilken talibanerna huvudsakligen rekryterar. Eftersom rekryteringen intensifierats den senaste tiden kan svenskarna räkna med att talibanerna växer i styrka.

Det handlar inte om en regulär armé utan grupper av gerillasoldater som genomför aktioner av typen ”hit and run”. Som attacken i går mot ett svenskt militärfordon med en så kallad IED, improvised explosive devise.

Eftersom talibanerna inte strider i uniform är de svåra att urskilja från den vanliga lokalbefolkningen. Särskilt som det ofta handlar om män som har vanliga jobb och strider vid sidan av vid behov. 

Svenskarna slåss mot en osynlig fiende.

Talibanerna ökar sin närvaro i de norra provinserna även av andra skäl. På grund av de många striderna längs gränsen mellan Pakistan och Afghanistan har Nato problem att föra in vapen och förnödenheter via Pakistan. I ökad utsträckning använder man istället transportvägar från Ryssland och före detta Sovjetrepubliker ner genom norra Afghanistan.

Talibanerna försöker skära av de nya försörjningsvägarna.

Det räcker med några hundra talibaner som har tillgång till sprängmedel och detonatorer för att ställa till svåra problem både för svenskarna och Natos transporter.

Vägbomberna, IED:s, är mycket svåra att skydda sig mot. De är svåra att upptäcka. Några talibaner ligger en bit bort och fjärrutlöser bomben när militären passerar. 

Utgången är ofta dödlig. Även om fordonen är förstärkta.

USA har förlorat flera tusen soldater genom vägbomber i Irak. Talibanerna har lärt sig samma teknik.

Svenskarna blir mer utsatta nu när de i större utsträckning ska strida med afghanska förband som de utbildar. Ett led i att afghanerna själva ska ta över försvaret av sitt land.

Dit verkar det tyvärr ännu vara långt trots åtta år av utländsk truppnärvaro. Såg i tidningen Independent att en hög brittisk officer räknade med att det tar ytterligare tre år innan den afghanska polisen är tillräckligt stark och välutbildad för att kunna stå på egna ben.

Svenskarna gör bäst i att förbereda sig för fler skadade och kanske till och med döda.

Silvio Berlusconi dejtar en tonåring och har prostituerade på sina fester och ändå tycker över hälften av italienarna att han är en utmärkt premiärminister.

Gordon Brown stavar fel på ett namn och alla hatar honom.

Varför är det så?

Vad gör att vissa politiker är försedda med en teflonyta där alla obehagligheter studsar och försvinner  bort medan andras kroppar är en magnet som drar till sig skandaler och misstag?

Förmodar att jag tjänat några miljoner som PR-konsult om jag haft ett klockrent svar på den frågan.

Kan ändå inte låta bli att ställa den efter att ha tagit del av Gordon Browns senaste ”klavertramp”.

Karln har skrivit ett brev till en mamma som förlorat sin son i Afghanistan där han beklagar hennes sorg. För att öka känslan av att han verkligen är personligt berörd skrev Brown  brevet för hand. Familjerna till alla de 232 stupade brittiska soldaterna i Afghanistan har fått liknande handskrivna brev.

Den här gången stavade han fel till mammans namn vilket fick den djupt sörjande kvinnan att kalla Brown respektlös och lite till. Själv hävdar den brittiske premiärministern att han bara har en usel handstil.

Affären har trappats upp av att brittiska tidningen The Sun publicerat brevet där det sägs finnas 20 stavfel och utskriften av ett telefonsamtal som Brown hade med mamman Jacqui Janes för att gjuta olja på vågorna.

Av Browns lilla gest har blivit en politisk miniskandal.

Som det väldigt ofta blir när Brown är inblandad.

Han har en osviklig förmåga att alltid göra bort sig. Eller om det är omgivningen som ständigt tolkar hans handlingar negativt.

Jag tänkte på det när jag tidigare i veckan var i Berlin och såg Brown sitta på hedersläktaren vid Brandenburger Tor för att fira 20-årsjubileét av murens fall. 

Jag vill inte påstå att de andra statscheferna särskilt tydligt levde sig in i tillställningen. Men Brown var inte bara sitt vanliga buttra jag. Han såg dessutom rätt uttråkad ut. 

Han har helt enkelt utseendet emot sig. Vilket inte ska underskattas i en tid då TV och mobilkameror följer politikerna mer eller mindre 24 timmar om dynget. Allting registreras, ofta i närbild.

En politiker kan vara hur skicklig som helst men om han gör sig dåligt i bild är han dödsdömd.

I Berlin såg jag att Berlusconi satt och sov under firandet. Åtminstone blundade han väldigt länge. Om detta har jag inte läst en rad i utländska tidningar. Hade Brown blundat kan jag lova att The Sun haft bilden på förstasidan med en elak rubrik.

Tidningen har numera gått från att stödja Labour till att ställa sig bakom de konservativa och deras ledare David Cameron. 

I och med det har Brown fått ännu en mäktig fiende.

För även om The Sun varje dag har barbröstade kvinnor på sidan tre så har de också dagligen runt fem miljoner läsare, alltså presumtiva väljare.

Någon gång före nästa sommar måste Brown kalla till nyval. För varje nytt klavertramp som hamnar på The Suns förstasida så minskar hans redan usla chanser att bli omvald.

Däremot förvånar det mig inte det minsta om teflon-Berlusconi tar hem en jordskredsseger 2013.

Fråga mig bara inte varför.

Någon som har ett bra svar?

Tar en promenad tidigt på morgonen dagen efter murenfesten.

Går ner längs en rätt avfolkad Unter den Linden. De jag möter är stressade Berlinare på väg till sina jobb och enstaka turister som är ute i samma ärende som jag.

Framme vid Brandenburger Tor kan jag se att dominostenarna som i går kväll symboliserade murens fall redan är bortplockade. Utanför riksdagshuet där jag stod igår finns inte ens kravallstaketen kvar.

Kraftiga män i gula och oranga reflexvästar monterar ner läktare och belysning. En ensam joggare försöker navigera sig mellan truckar och metallstaket.

Jag går genom Bandenburger Tor precis som världsledarna gjorde i går. Går mellan öst och väst. Känns rätt odramatiskt och ofestligt denna morgon.

Vid en av pelarna ligger en bunt affischer för Fest der Freiheit ihopknycklade och våta.

På något sätt symboliserar de att firandet i går aldrig kom i närheten av folkfesten den 9 november 1989 när östberlinarna jublande och med en känsla av total overklighet strömmade över muren.

Vilket knappast var en överraskning. Den där unika känslan går aldrig att återskapa.

De ihärdiga regnet i går kväll gjorde sitt till för att dämpa glädjen. Förmodligen var det många som stannade hem.

Själv stod jag dryga två timmar några meter från där frihetshjälten Lech Walesa fällde de första dominostenarna. När han väl kom till skott var jag och alla som stod runt mig rejält blöta och frusna. Många skyndande hem när de sett de första stenarna falla.

Jag tror det var för de flesta Berlinare som för mig att det var själva upptakten som var den stora festen. 

Dagarna före när TV var fyllt av dokumentärer om Berlinmurens fall, tidningarna slogs om att presentera välfyllda minnesbilagor och muren diskuterades på varenda café och kneipe. 

Dagar då det fanns tid att återuppleva glädjen över ett fritt Europa.

Gårdagens fest var en tillställning där folket var åskådare i motsats till för 20 år sedan när de själva var huvudpersoner.

Nu ska jag checka ut från Wesien Grand. I kväll går direktflyget hem till Stockholm.

Blir det något 25-årsjubileum månne?

Muren föll för 20 år sedan men vart tog den vägen?

Många turister som kommer till Berlin letar förgäves efter någonstans där muren står kvar.

Vid Checkpoint Charlie finns inte en bit mur kvar.

Så hatad var muren av Berlinborna att de ville ha bort den fortast möjligt. Väldigt få tänkte på att det kanske vore smart att bevara en del av muren. Inte bara för turisterna utan även för att nya generationer av berlinare skulle kunna fatta åtminstone lite grann hur det var att leva inspärrad av muren.

När jag kör runt i Berlin hittar jag egentligen bara två ställen där en sammanhängande del av muren finns kvar.

Längs floden Spree, mellan Ostbanhof och Warschauer Strasse står 1,3 kilometer mur kvar. Muren är original men ser ändå allt annat än vanlig ut.

Konstnärer har smyckat ut varenda meter. Här ser jag förre Sovjetledaren Breshnev i en passionerad kyss med DDR-ledaren Erich Honecker. På en annan del spränger en trabant, den östtysktillverkade tvåtaktarbilen, genom muren i en symbolisk sammanfattning av murens fall.

Enda anledningen till att denna del av muren står kvar är att den klassats som ett konstverk. Sträckan har fått namnet East Side Gallery.

Kör tvärs genom hela stan till en annan del av östra Berlin. Regnet hänger i luften.

Längs Bernauer Strasse står den enda delen av muren som fortfarande ser ut som den gjorde före den 9 november 1989. De cirka hundra metrarna är bevarade som officiellt minnesmärke.

Muren är komplett med ”dödsremsan” mellan de två murdelarna och ett vakttorn. Gruset i ingenmanslandet är minutiöst krattat så att eventuella fotspår ska kunna upptäckas.

Från ett torn på andra sidan gatan har man bra utsikt över hela biten även om det just i dag är fullt av folk och guidebussar. Unga skolelever står framför muren med bandspelare runt halsen. Från högtalarna hör ljuset av hammare och mejslar som sprättar loss bitar av muren.

Just här inser man också hur osannolikt de östtyska myndigheterna ansåg det var att muren någonsin skulle falla.

I ingenmanslandet stod här en kyrka. Försoningskyrkan. Så sent som 1985 sprängde DDR kyrkan. Bara fyra år senare föll muren.

Sitter på en presskonferens i Berlins röda rådhus med förre Sovjetledaren Michail Gorbatjov. 

Många kan sägas ha spelat centrala roller för att en av vår moderna tids mest spektakulära händelser verkligen skulle bli av.

Men utan Gorbatjovs medverkan hade Berlinmuren aldrig kunnat öppnas.

Han myser småleende medan han berättar om hösten 1989.

Han hade, liksom jag själv, varit med på firandet av DDR:s 40-årsjubileum. Lyssnat på Erich Hoeneckers tondöva tal.

– När vi kom ut kunde vi inte undgå att se fackeltågen och höra talkörerna, berättar Gorbatjov. 

Polens premiärminister vände sig mot Gorbatjov och frågade om han förstod tyska.

– Tillräckligt för att förstå vart det här kan leda, svarade Gorbatjov.

Är detta slutet för DDR, undrade polacken.

– Förmodligen, svarade Gorbatjov.

Sovjetunionens dåvarande ledare börjar se gammal ut. Men hålla låda kan han. Av de fem personerna som sitter vid podiet är det bara en mans åsikter alla är intresserade av. Gorbatjov vet det.

Den stora lokalen är fullsatt. Journalister och fotografer trängs utefter väggarna för att få plats.

Alla vet att om Gorbatjov gett DDR-ledarna klartecken till att använda våld mot befolkningen så hade muren kanske fortfarande stått kvar. Därför är han lite av en hjälte i Berlin.

Gorbatjov berättar att man nästan dagligen diskuterade DDR och den tyska situationen inom det sovjetiska ledarskapet.

– Jag anade att saker skulle hända men inte att det skulle gå så snabbt. En återförening trodde varken Helmuth Kohl eller jag var aktuell förrän på 2000-talet. Vi var usla tippare. Historien satte oss på plats.

Den numera 78-årige Gorbatjov talar enbart ryska. Långa perioder glömmer han bort att låta tolken översätta. Hon antecknar febrilt för att inte missa något.

I början är den gamle mannens röst svag. Ju länge han talar desto mer kraftfull och lik den gamle världsledaren blir den.

Han betonar vikten av att inte göra om misstagen som ledde till andra världskriget och Tysklands delning. EU ser han positivt på men tycker att utvidgningstakten varit lite väl snabb. Vilket gäller även för Nato.

Plötsligt börjar Gorbatjov gräva i innerfickan på sin grå kostym. Han bläddrar i en tunn pärm och tittar på klockan. Dags att bryta upp. Om en timme ska han återigen gå den historiska sträckan från öst till väst. Nu med Angela Merkel och Lech Walesa. Den senare en annan av centralfigurerna bakom murens fall.

Ps. Ber om ursäkt för att en del av bilderna är av dålig kvalitet. Det beror på att jag ibland måste plåta själv och bara har tillgång till kameran i min iphone. Knappast den bästa kameramobilen. Ds

Några dagar innan jag reste till Berlin ringde jag Günther Schabowski, mannen som genom att för tidigt offentliggöra de nya resebestämmelserna i praktiken öppnade muren.

Jag träffade honom för tio år sedan och ville gärna göra en ny intervju. Bland annat ville jag veta om han fortfarande har kvar den där lappen som han läste högt ur på presskonferensen den 9 november.

Schabowski har hemligt nummer men I ett gammalt anteckningsblock hittar jag telefonnumret. 

Hustrun svarar. 

Hon är vänlig med meddelar att Schabowski är alltför sjuk för att kunna ge några intervjuer.

Blir ändå inte särskilt förvånad när jag i dagens Der Tagesspiegel läser en lång intervju med Schabowski.

Fösta frågan lyder; Hur mår ni?

Schabowski svarar att han är 80 år och att han det senaste halvåret drabbats av diverse sjukdomar men att han just nu på det hela taget mår bra. Han känner fortfarande stolthet över sin roll i murens öppnande. Han är mycket kritisk till DDR och menar att partiet gjorde det mesta fel.

Fast något svar på frågan var lappen finns ges inte i intervjun.