När jag drar ifrån gardinerna denna morgon är himlen mörkt grå. Som jag minns det var vädret detsamma i dag för 20 år sedan då Berlinmuren föll. Grått och råkallt.

Då var jag helt ovetande om den historiska händelse som skulle utspela sig några timmar senare. Nu vet vi alla hur Europas öde i ett slag förändrades.

Tyska morgon-TV visar en inspelning från presskonferensen där kommunistpartiets partisekreterare Günther Schabowski i praktiken öppnar muren. Känns konstigt när jag ser mig själv flimra förbi på de gamla bilderna med en undrande min i ansiktet.

På TV hotar de med regn under dagen och kanske även under kvällen när muren ska falla en gång till.

Har de senaste dagarna promenerat förbi de tusen dominostenarna som ställts upp från Potsdamer Platz till Riksdagshuset. De är betydligt lägre än den riktiga muren och målade i glada färger även om motivet ofta är muren.

Meningen är att stenarna – som egentligen inte är några stenar utan tillverkade av gipsplattor – i kväll ska börja fällas i varje ände. De sista stenarna ska falla tillsammans framför Brandenburger Tor där en rad höga dignitärer sitter på de uppbyggda läktarna.

Min känsla så här inför är att det blir ett högtidligt och lite stelt firande som det ofta blir när statschefer ska hålla högtravande tal. Återstår att se om människomassorna kan ändra på det.

En sak vet jag säkert. En folkfest som ens kommer i närheten av det som hände för 20 år sedan när östtyskarna strömmade över muren blir det inte.

Den spontana glädjen, den känslomässiga explosionen var unik. Den händer en gång och inte mer.

I tyska tidningar har jag läst att man förväntar sig bortemot en miljon besökare. 

I så fall blir det kaos. 

Visserligen är sträckan där stenarna står 1,4 kilometer lång men det är också trångt på båda sidor större delen av vägen. Bara ett fåtal av alla kommer att kunna se något live.

I går morse hämtade jag och fotograf Lotte Fernvall ut våra ackrediteringar. En sträng tysk dam med glasögonen hängande i snodd granskade kritiskt våra id-kort. 

Vi blev fotograferade och fick vars en plastbricka. När jag frågade vart vi hade tillträde med denna ackreditering blev svaret; ingenstans.

– Ni får stå bland allmänheten, säger damen.

Hon föreslår att vi sitter i presscentret och ser allt på video.

Knappast aktuellt. Då kunde jag lika gärna ha stannat i Stockholm och tittat på TV.

TV-tornet vid Alexanderplatz i östra Berlin än vid sidan av Brandenburger Tor kanske den sevärdhet som man mest förknippar med Berlin.

Vad många inte tänker på är att det också var en viktig symbol för kommunistregimen i det forna DDR.

Östtyskland ville visa att man var minst lika duktig som i väst. Gärna ännu skickligare. 

Man ville stärka de egna medborgarna självförtroende och samtidigt imponera på omvärlden.

Vad var då bättre än att bygga Europas högsta byggnad?

Hur viktigt projektet var bevisas av att dåvarande partichefen Walter Ulbricht personligen lär ha fattat beslut om exakt var tornet skulle ligga.

1969 stod det 368 meter höga tornet klart. En triumf för det socialistiska systemet på samma sätt som alla guldmedaljer vid VM och OS i olika idrottsgrenar (som dock senare ofta visade sig vara resultat av statligt organiserad doping).

När jag står vid foten och tittar upp får jag en känsla av omvänd svindel. 

På väg upp berättar hissföraren att det tar 40 sekunder att åka de 203 meterna upp till utsiktsplatsen. Det slår lock för öronen när vi bromsar in.

Här uppifrån ser man verkligen hela Berlin. På den gamla tiden ett utmärkt sätt att följa murens sträckning genom de centrala delarna av staden.

Jag identifierar omedelbart Riksdagshuset med sin speciella glaskupol och Brandenburger Tor. Det går också att se bort mot East Side Gallery där en bit av muren fortfarande står kvar.

Utsikten är lika vacker i kvällsmörker som på dagen.

Med återföreningen blev tornet en symbol för hela Berlin. Det är en av stans populäraste turistattraktioner med över en miljon besökare årligen.

Går omkring och mumsar i mig en rejäl portion ostalgi i en butik i stadsdelen Friedrichshain.

Ett eldorado för alla som längtar tillbaka till DDR-tiden och saker som fanns i gamla Östtyskland.

Chockladbitar med en Trabant på förpackningen. Goldkaffe som var kaffet som bryggdes i alla hem i DDR.

I en låda ligger dockor förställande, sandmädchen, sandflickan. Hon var huvudperson i det mest uppskattade barnprogrammet på östtysk TV. Så uppskattad att de gamla programmen fortfarande sänds i repris på tysk TV.

Fullt lika stor är nog inte efterfrågan på boken som jag hittar på ett av borden längst in i den rätt trånga butiken. ”Geschichte der SED” (DDR:s kommunistpartis historia) är en tegelsten på 675 extremt tätskrivna sidor med kapitel som ”Leninismens första etapp” och ”Uppbyggnad och stabilisering av den demokratiska antifascistiska statsmakten”.

Får jag nån tid över ägnar jag nog hellre den åt min Mankell-deckare som ligger på nattduksbordet..

Jag fingrar på en bunt papperspåsar som trycktes till Berlins 750-års jubileum. DDR:s huvudstad står det på dem. 

Presentpappret från DDR-tiden är nog inget som skulle gå att sälja i vanliga butiker idag. Kvaliteten påminner om billigt dasspapper.

Det är lätt att raljera över Mitropa-porslinet eller äggkopparna i plast med en tupp som sticker fram näbben. Men faktum är att många östtyskar bär på en längtan efter det förgångna. DDR upphörde väldigt abrupt. Mindre än ett år efter murens fall så återförenades de tyska staterna.

Då minns jag att östtyskarna stod och skrek ”ett mott ett”. Vilket betydde att de ville ha en västmark för varje östmark de hade i plånboken eller på banken. Den normala kursen var 1 till 5, typ. Helmuth Kohl erbjöd först en västmark för varje två östmark men var tvungen att ge sig inför den östtyska vreden. Pengarna var en avgörande drivkraft för DDR-medborgarnas stöd till återföreningen.

Men rätt snart drabbades många av dem av eftertankens kranka blekhet. Så kul var det inte i väst när man väl köpt sin Mercedes och färg-TV.

Jeannine Nagel, 38, berättar för mig att det är vanligt bland hennes 17-åriga dotters kompisar att hylla DDR. Det är coolare att vara född i Östberlin än i väst.

– Fast de har ingen aning om vad det är de hyllar, säger hon. De är som unga nynazister som längtar efter ett samhällssystem de aldrig upplevt.

Men det är inte bara de unga som längtar efter DDR.

Pensionären Ingrid Lämmel är med i en förening där man samlar på gamla DDR-saker och träffas en gång i månaden för att utbyta erfarenheter. Själv visar hon upp en glasburk med bockwurst från DDR och en förpackning med kakan kalte hund (kalla hunden) som var en favorit för 20 år sedan oh fortfarnde tillverkas i sin ursprungförpackning som är allt annat än modern.

– Ibland längtar jag efter de gamla smakerna, erkänner hon. Men muren den vill jag inte ha tillbaka.

Så länge så är fallet är ostalgin mer en törst efter trygghet än ett totalitärt system.

De fysiska såren efter Berlinmuren har haft svårt att läka. Murens ingenmansland fortsatte länge att påminna om den delade staden trots omfattande nybyggen. På vissa platser var muren omgiven av stora tomma ytor, framförallt på östsidan.

Östberlins flagnande husfasader var ytterligare ett tydligt bevis på delningen. Renoveringen har gjort underverk.

Nu upplever jag för första gången sedan 1989 att Berlin är e n stad, även om alla breda ”diken” inte är borta. 

När jag kliver av av S-bahn vid Potsdamer Platz är det svårt att tro att jag är i Berlin. De höga husen med sina glasytor och spacade arkitektoniska utseende gör att det känns mer som New York.

Berlins nya järnvägsstation Hauptbanhof är placerad precis på gränsen mellan öst och väst. Utseendemässigt påminner den mycket om övriga Berlinstationer med den rundade, hangarliknande överbyggnaden i glas. Allt är otroligt modernt och effektivt.

Stationen är enorm. Fyra plan med massor av shopping på flera av våningarna.

Egentligen ligger den lite off men placeringen bidrar ändå till att binda ihop stadshalvorna.

Tar en kvällspromenad ner till Potsdamer Platz för att titta på murstenarna, de så kallade dominosteine, som ska fällas på måndag för att symbolisera att det är 20 år sedan Berlinmuren öppnades över en natt.

Luften är rejält kylig. Det ångar om andedräkten. Ändå är det många människor ute i samma ärende.

De tusen stenarna är inte lika höga som muren var men tjockare. De är alla individuellt målade. Några av konstnärer, andra av skolelever. Gemensamt är att merparten är smyckade i glada och klatschiga färger. Motiven ofta i lite barnslig stil.

På en av stenarna hälsar Eifeltornet och TV-tornet vid Alexanderplats på varandra över en mur.

En annan föreställer Michail Gorbatjov på ena sidan med grönt ansikte och vargtänder och dåvarande tyske förbundskanslern Helmuth Kohl på den andra. Kanske hade vargtänderna passat bättre på Kohl? Det var ju Västtyskland som mumsade i sig DDR efter murens fall. Inte Sovjetunionen.

Muren är motiv på många av stenarna. Ibland öppnad med dragkedja eller med folk som tittar ut genom hålen.

Jag hör många svenska röster bland flanörerna. Det talas holländska, danska, franska, ryska och många andra språk vid sidan av tyska. Uppenbart är Berlin översvämmat med utländska turister som vill delta i firandet.

Den långa raden av stenar går hela vägen upp till riksdagshuset. Väl upplysta och på båda sidor omgivna av kravallstaket och biffiga vakter. Man vill inte gärna att nån ska gå in i förtid och få dem på fall.

Nån risk för att folkmassan ska behöva svälta på måndag finns inte. Längs hela raden av stenar doftar det förföriskt från gatustånden av currywurst och weissbeer.

Alla de stora gatorna runt Potsdamer Platz och Riksdagshuset är avstängda sedan flera dagar tillbaka.

Högst upp på sidan av varje sten står ”Berliner mauer 2009”. Det enda som stör mig är att flera av stenarna har reklam på sidan. Känns lite billigt.

Nu har folk börjat gå lös på mursegmentet som står framför ingången till mitt hotell. Nyss såg jag två kvinnor utrustade med ögonvisir, hammare och ett spett som försökte få loss bitar av muren. Precis som folk gjorde för 20 år sedan i ren glädje och ilska.

Förmodligen var dom utlänningar eftersom skylten på mursegmentet som talar om att all åverkan är absolut förbjuden bara står på tyska.

Eller så tycker de att när man nu ska fira att muren varit borta i 20 år så måste man också få hamra lite på de bitar som står kvar.

Sitter i en konsthall formad som en gigantisk kub och tar en fika. Det intressanta är inte konsthallen i sig utan dess utsida. Hela fasaden är en konstnärligt utformad kopia av Palats der Republik , i mindre skala.

Palats der Republik byggdes under DDR-tiden för att fungera som ett tjusigt Folkets Hus. Här hölls konserter, shower och andra kulturevenemang. Men också kommunistpartiets kongresser.

Jag var själv här tidigt på hösten 1989 då partiet firade DDR:s 40-årsjubileum i huset. Bottenvåningen bestod av en pampig hall med högt i tak. I trappan upp hängde genomskinliga glaskupol-lampor som bara skrek öststat.

Jag satt på läktaren och lyssnade på partichefen Erich Honecker när han höll sitt tal samtidigt som östtyskarna sedan en tid börjat demonstrera på gatorna mot regimen. Michail Gorbatjov, mannen som monterade ner Sovjetunionen några år senare, var också på plats. I motsats till Honecker gick han ut på gatorna och pratade med vanliga östtyskar.

Jag minns inte mycket av Honeckers tal annat än att han förbigick det folkliga upproret med total tystnad. Vad jag minns mest är att jag stötte på konståkningsprinsessan Katharina Witt i trappan upp. Precis som jag var hon sen.

Jag hittade henne sedan bland åhörarna som var där som hedersgäster. Hon var lätt att se bland alla kostym- och uniformsklädda gubbar med järnskrot på bröstet.

Efter Honeckers tal när de flesta applåderade artigt men avmätt satt hon med händerna stilla i knäet. En modig demonstration av en kvinna som själv var så beroende av det östtyska systemet för sin framgång.

Palats der Republik är förmodligen en av de saker som betytt mest efter murens fall för att få östtyskarna att känna sig överkörda och nedtrampade.

Eftersom byggnaden var en symbol för kommunisttiden ville många i Västtyskland att den skulle rivas. Framförallt som huset på sin kopparfärgade fasad pryddes av DDR-symbolen med en passare och en hammare.

”Wessies” ville ersätta kommunistkåken med det preussiska slottet Berlin Palace som byggdes på 1700-talet, troligen efter förebild av den svenska slottsarkitekten Tessin.

Slottet bombades och brändes sönder i andra världskrigets slutskede och revs sedan av kommunisterna för att bygga Palats der Republik.

Östberlinarna ville bevara byggnaden i ett läge när allt som DDR stått för kastades på soptippen. Även sånt som de tyckte var bra.

Striden pågick ända till 2006. Då fattades Förbundsdagen det slutgiltiga beslutet om att riva Palats der Republik.

Nu är det bara en tom gräsmatta där ”Folket Hus” stod. Ända till 2013 när slottet ska börja byggas.

Men strax framför den gamla platsen ligger kuben som jag sitter i just nu. En kvinna i konsthallens reception berättar att fasaden ska ses som en protest mot rivningen. Ett sätt att få Palats der Republik att leva ett tag till.

De som tagit initiativ till konsthallen brukade tidigare ställa ut sina verk i Palats der Republik.

Vad lär man sig av denna historia?

Att segrarna alltid vill skriva sin egen historia.

Om ett års rivs den här kuben också. Den ska ersättas av en tunnelbanestation.

Under tiden här i Berlin bor jag på Westin Grand i hörnet av de klassiska gatorna Under den Linden och Friedrichstrasse.

Ett perfekt läge för uppdraget att bevaka firandet av 20-årsdagen av Berlinmurens fall. Tar 5-10 minuter att promenera till Brandenburger Tor, symbolen för Berlin där det officiella firandet är koncentrerat. Ungefär lika lång tid tar det att spatsera ner längs Friedrichstrasse till Checkpoint Charlie, då för 20 år sedan den enda gränsövergång som utlänningar fick använda för att ta sig in och ut ur Östberlin. Dryga tio minuter räcker för att ta sig till Alexanderplatz, centrum i gamla Östberlin.

Jag bodde på hotellet även i november 1989 när muren föll. Då hette det bara Grand Hotel och var nyrenoverat av den östtyska staten för att man åtminstone skulle ha ett enda hotell som höll västerländsk standard.

Före Grand var det Hotel Stadt Berlin som gällde för oss reportrar. Rummen var i bedrövligt skick med dammtussar liggane utefter väggarna. Det klickade rejält varje gång man lyfte telefonluren och Stasi satte på sin avlyssningsutrustning. Numera är hotellet renoverat och har bytt namn till Stadt Park Inn.

Egentligen finns det nog bara ett enda hotell jag hellre skulle bo på i den här stan. Hotel Adlon som ligger precis vid Brandeburger Tor. Här bor alla kändisar som räknas när de är i Berlin.

Rumspriserna ligger dock på mer än det dubbla jämfört med mitt hotell. Med andra ord inget att tänka på i dessa kristider.

För att ge lite extra atmosfär inför firandet har Westin Grand satt ut ett av de 1,20 breda och 3,60 meter höga murfragmenten framför entrén (se bilden).

När jag drog ifrån gardinerna på hotellrummet i morse så sken solen och kastade ett guldaktigt sken över takåsarna. Jag kan se spetsen av TV-tornet vid Alexanderplatz från mitt rumsfönster.

Flera Berlintidningar har i dag kommit med minnesbilagor från murens fall för 20 år sedan. Till hotellfrukosten läste jag Berliner Zeitungs ambitiösa 16-sidiga bilaga som pryds av en bild där glada östtyskar strömmar genom muren med drömmar om en bättre framtid.

Berliner Zeitung intresserar sig inte så mycket för vad som egentligen hände den där dagen för 20 år sedan utan koncentrerar sig mer på frågan om de två tyska staternas har lyckats med återföreningen. Vad hände med alla förhoppningar, önskningar och drömmar?

Något klockrent svar ger inte tidningen men i en kommentar konstaterar chefredaktören Birgitte Fehrle att trots att fattiga städer i öst överösts med pengar ”är de ändå inte lyckliga”.

Återföreningen har kostat enorma pengar.

Till och med i år har notan gått på 14 biljoner kronor. Merparten av det utgörs av kostnader för pensioner och arbetslöshetsersättning. De egentliga kostnaderna för den fysiska återuppbyggnaden landar runt 3 000 miljarder kronor.

Men det är inte slut än. Fram till år 2019 beräknar man att det går åt ytterligare 900 miljarder kronor.

De östtyska stadskärnorna tillhör i dag Europas vackraste tack vare all renovering. Men bakom de pepparkaksidylliska fasaderna är det ofta tomt. Trots att muren är bort fotsätter folk att ”fly” till väst. Kvar blir de gamla och de som saknar framtidshopp.

Men allt är inte nattsvart. För första gången sedan murens fall har arbetslösheten de senaste åren börjat gå ner i de östra delarna. Med 14 procent är arbetslösheten fortfarande dubbelt så hög som i väst men trenden går åt rätt håll.

Östra Tyskland matchar dessutom väst när det gäller takten i ökningen av bruttonationalprodukten.

Den största barriären går det inte att sätta siffror på. Jag har på denna och tidigare resor träffat väldigt få före detta DDR-medborgare som inte i djupet av sitt hjärta fortfarande känner sig som DDR-medborgare.

Den mentala återföreningen är den svåraste.

BERLIN. Besöker man Checkpoint Charlie i dag kan Berlinmuren lätt kännas som en lite svulstig turistattraktion. Inte den front i kalla kriget mellan öst och väst som det en gång var. 

Framför vaktkuren som finns kvar på västra sidan står några unga män som hela dagarna klär ut sig i ryska, östtyska och amerikanska uniformer. Vill man bli fotograferad med dem framför sandsäckarna kostar det en euro per person.

Bredvid kan man få en visumstämpel för DDR stämplad i sitt pass eller köpa ryska eller östtyska krigsmedaljer. Jag skulle inte gå i god för äktheten.

När jag ser detta spektakel kan det inte hjälpas att jag blir lite nostalgisk för tiden innan muren föll. När hjärtat bultade snabbare bara jag närmade mig Checkpoint Charlie. När det var allvar.

När det var Café Adler som låg i hörnet Friedrichstrasse och Zimmerstrasse som serverade Nürnberger bratwurst med sauerkraut istället för dagens kedjecafé Café Einstein som bjuder på latte och wraps.

När de östtyska gränsvakterna med speglar undersökte underredet på varje bil som ville passera ut eller in i Östberlin.

För att uppleva lite av detta allvar måste man i dag besöka Checkpoint Charlie Mauer Museum som ända sedan starten drivits av familjen Hildebrant och deras passion att dokumentera muren och flyktförsöken i minsta plågsamma detalj.

Hans finns VW-bubblan som västtysken Kurt Wodel smugglade ut 55 östtyska flyktingar i innan han blev avslöjad. En åt gången fick plats i specialutrymmet under motorhuven.

Här finns ballkorgen som två östtyska familjer byggde och lyckades fly med över muren. Men först på andra försöket.

På museet finns en modell av det automatiska geväret som avlossade små metallbitar när någon bröt fotocellen i ingenmanslandet mellan murarna. 

Liksom otaliga personliga öden från människor som lyckades fly. De som misslyckades och dödades finns uppräknade med namn. De var många.

Museet är en nyttig påminnelse om hur muren fick sansade människor att ta extrema risker. Om hur det känns att vara inspärrad utan att sitta i en cell.

Om at det en gång faktiskt var allvar.