Inget land i världen avrättar fler än Kina.

Nu har regimens domstolar slagit till igen.

Dödsstraff mot sex personer som var inblandade i upploppen i provinsen Xinjiang tidigare i år.

De var anklagade för mord, mordbrand och rån.

Men för myndigheterna handlar straffen egentligen om att kväsa alla försök från lokalbefolkningen, uigurerna, att bryta sig loss från Kina.

Upploppen har sin grund i att Kina under lång tid uppmuntrat vanliga kineser att bosätta sig i den östliga provinsen. Uträkningen är att lokalbefolkningen så småningom ska vara i minoritet vilket är tänkt att försvaga deras självständighetssträvanden. 

Kina använder samma taktik i Tibet.

Regimen tvekar inte att använda dödstraffet som ett av många medel för att bli av med misshagliga element.

Omvärlden ids inte ens reagera längre. Utom en gång per år när Amnesty kommer med sin rapport om länder som tillämpar dödstraff.

Kina toppar år efter år med någonstans mellan 3 000 och 4 000 avrättningar efter summariska rättegångar.

Ett annat land som hamnar längre ner på listan bland idel förtryckarregimer är USA. 

Inte en särskilt smickrande omgivning för frihetens bastion.

Dödstraffet är ovärdigt i ett civiliserat samhälle. Borde vara dags för kineserna att fundera över andra medel för att hålla ihop sitt land.

Att Kina stärker sina relationer med Afrika är inget fel i sig. Men sättet kineserna gör det på gör en lätt mörkrädd.

När militären i Guinea nyligen öppnade eld rakt in i en folksamling på en fotbollsstadion i huvudstaden Conakry dödades över 150 människor.

Hela världen fördömde spontant övergreppet. Till och med Afrikas egen samarbetsorganisation, OAU, var snabba med att kräva att de ansvariga ställs till svars. OAU brukar annars inte gilla att fördöma ens diktaturer.

Så vad gör då Kina i detta läge?

Jo, man är i färd med att ge Guinea att mångmiljardlån på mycket förmånliga villkor i utbyte mot mineraler och olja.

Kinas politik är att inte ställa några villkor när man ger lån eller bistånd. Kina handlar med några av Afrikas värsta diktaturer utan att låta sig påverkas av bristen på demokrati eller mänskliga rättigheter.

När andra länder backar och till och med inför sanktioner så ställer Kina upp med en hjälpande hand. Så har man gjort i Sudan och Zimbabwe.

Taktiken gör att Kina tillförsäkrat sig leveranser av olja och viktiga mineraler till sin industri.

Kinas handel med Afrika uppgår nu till närmare 750 miljarder kronor. Den har fyrdubblats på fyra år.

I Afrika uppträder Kina som mer råkapitalist än västvärlden.

Ryssland ligger på 107:e plats i tidskriften The Economists demokratiindex för världen 2008.

Landets finns under rubriken hybridregimer, demokrarti och diktatur i förening.

Trenden är nedåtgående. Från året innan halkade man ner fem platser.

Efter att ha tagit del av resultaten från lokalvalen i Moskva känner jag mig rätt säker när jag skriver att det inte lär bli någon klättring uppåt 2009.

I valet fick premiärminister Vladimir Putins parti närmare 70 procent av rösterna.

Av övriga partier var det bara kommunisterna som klarade 7-procentsspärren med 13,2 procent av rösterna.

Oppositionen är i praktiken utraderad.

Tragedin har sin grund i statens medvetna taktik att slå ner all opposition. Förpesta deras tillvaro. Arrestera deras företrädare. Neka dem möjlighet att föra ut sitt budskap.

Men den är också ett utslag av ett ryskt folk som i praktiken säger som Bert Karlsson; ”vi vill ha diktatur – bara det är Vladimir Putin som bestämmer”.

En majoritet av ryssarna verkar inte kunna skaka av sig Tsar-arvet.

Så länge ekonomin går hyfsat ser de inget större värde i politisk mångfald. 

I politisk mening är man på väg tillbaka till ett Sovjettillstånd. En modell som tangerar den kinesiska där rå kapitalism förenas med politisk ofrihet.

Kanske något för Bert Karlsson att vidareutveckla?

I Afghanistan/Pakistan har Barack Obama ännu inte gjort något som kan motivera Nobels fredspris.

Tvärtom.

Rätt snabbt efter att han flyttat in i Vita Huset skickade Obama ytterligare 20 000 soldater till Afghanistan. De har fortsatt att döda ett oacceptabelt stort antal afghanska civila. Många i bombattacker mot mål där USA  inte har koll på vad som är talibaner och vad som är civila.

Ofta är det många barn som dödas i bombattackerna.

I Pakistan skickar USA ut sina obemannade flygplan, så kallade drönare, för att jaga al-Qaidas toppar. Inte sällan mot Pakistans valda regerings uttalade vilja.

 Även dessa bombattacker slutar ofta med arga och förtvivlade civila som undrar varför deras kvinnor och barn dödas medan terroristerna oftast visar sig ha varit någon annanstans.

Obama har ärvt kriget men han har också gjort klart att han i motsats till Irak inte tänker avsluta det förrän USA sargat al-Qaida och talibanerna så svårt att de inte kan planera några nya terrordåd mot Västvärlden.

Då får han hålla på länge. Och skicka ännu fler soldater.

Vilket är precis vad han grunnar över just nu. Hans militära rådgivare hävdare att det behövs uppemot 45 000 fler soldater för att kunna besegra talibanerna. Då närmar vi oss snart nivåerna i Irak när Bush startade kriget.

Inom några veckor ska Obama ge besked om sin nya strategi. Han har redan sagt att det inte blir tal om någon minskning av styrkorna.

Om Obama tar emot fredspriset när han precis skickat 45 000 soldater till Afghanistan ser det inte särskilt bra ut.

Vad han än gör är Afghanistan ett krig han inte kan vinna. Däremot kan det om några år få honom att framstå som en lika krigshetsande president som George W Bush. 

En president som definitivt inte gjort sig förtjänt av fredspriset.

Jag tror de flesta svenskar länge trott att de svenska trupperna i Afghanistan är ute på ett tämligen ofarligt fredsuppdrag.

De två senast skadade svenska soldaterna är en smärtsam påminnelse om att inget kunde vara mer felaktigt.

Värst av allt; vi kan räkna med att fler svenskar kommer att dödas och skadas.

När svenskarna stationerades i norra Afghanistan var området kliniskt fritt från talibaner och andra islamistiska element. Så är det inte längre.

Talibanerna har etablerat sig även i Mazar-i-Sharif och genomfört en rad attacker. Både rena eldöverfall och utplacering av vägbomber. Svenskarna är alltmer utsatta.

Även om de här två svenskarna skadades i en eldstrid så är ”roadside bombs” den stora risken. De slutar nästan alltid med döden eller mycket svåra skador. Afghanerna har lärt sig från sina kompisar i Irak hur det går till. 

Trots stora förluster har amerikanerna inte hittat något botemedel mot de fjärrstyrda bomberna som utlöses när en bil passerar.

Svenskarna måste vänja sig vid att de numera av många afghaner – inte bara talibaner – betraktas som en krigförande part och inte en fredsstyrka. Svenskarna står under Nato-befäl.

Lokalbefolkningen älskar inte talibanerna men de är afghaner och inte utländska inkräktare.

En annan faktor som talar för ökade svenska förluster är att soldaterna ska börja utbilda afghansk militär på kompaninivå. Det gör att de tvingas exponera sig mer. Soldaterna ska leva, träna och strida ihop med sina afghanska kollegor.

Långt bort från den relativa tryggheten av den svenska campen i Mazar-i-Sharif.

Enda som är säkert med den årliga spekulationen om vem som ska få Nobels fredspris är att vi som tippar väldigt sällan prickar rätt.

För att inte riskera ännu ett misslyckat tips nöjer jag mig med att lyfta fram några av huvudkandidaterna.

Fältet i år är ovanligt öppet. Någon självklar fredsinsats att belöna finns inte.

Ändå har den norska Nobelkommittén tagit emot rekordmånga nomineringar, 205 stycken.

Kinesiska dissidenter är några av dessa.

Två huvudfavoriter är Hu Jia som förra året dömdes till 3,5 års fängelse för ”subversiv verksamhet” och Wei Jingsheng som avtjänade 17 år i fängelse för att han uppmanade till reformer av Kinas kommunistparti. Numera bor han i USA.

Med Nobelkommitténs tidigare uppkäftiga sinnelag i åtanke borde en kinesisk pristagare vara gjuten eftersom det i år är 20 år sedan massakern på Himmelska Fridens Torg i Peking. Men med tanke på att man 1989 gav Tibets andlige ledare Dalai Lama priset så kanske det blir lite väl mycket av politiskt statement.

Kanske törs man inte heller äventyra den nya världsordningen där USA och Kina ska samarbeta närmare.

USA:s president Barack Obama är nominerad men det vore konstigt om han fick priset. Visserligen säger han många bra saker om fred och nedrustning men han har inte hunnit göra så mycket än. Påläggskalv är han definitivt.

Kanske är dags igen för den lilla människan som gjort en stor insats (förra året gick ju priset till Finlands före detta president Ahtisaari).

Denis Mukwege från krigshärjade Kongo är en sådan. Hans sjukhus i Bukavu för våldtagna kvinnor är en ljuspunkt i en annan till synes hopplös konflikt.

Bland institutionerna är Internationella krigsförbrytartribunalerna för f d Jugoslavien och Rwanda tänkbara pristagare. De har med tålmodigt arbete visat att de som ligger bakom folkmord inte längre kan komma undan.

Rätt många av de förhandsfavoriter som nämns i år har jobbat hårt för fred men inte nått ända fram.

Det gäller den kvinnliga colombianska senatorn Piedad Cordoba som länge försökt få till en förhandlingslösning av kriget mellan regimen i Colombia och Farc-gerillan.

Ghazi bin Muhammad, medlem av den jordanska kungafamiljen försöker få igång en dialog mellan olika religioner i Mellanöstern.

Sima Samir, ledde i många år kampen för mänskliga rättigheter i Afghanistan och är nu FN-sändebud i Darfur. Där är fred fortfarande långt borta.

Den som hoppas på en svensk pristagare lär nog bli besviken. Hans Blix har visserligen varit i ropet sedan han ledde sökandet av Saddam Husseins icke-existerande massförstörelsevapen. Men eftersom hans inspektioner inte avvärjde Irakkriget känns vägen till ett fredspris lång.

Fakta 1: Om det är nån som undrar varför fredspriset delas ut i Norge när övriga pristagare utses i Sverige så beror det på att Alfred Nobel fastslog det i sitt testamente. Kommittén som utser kandidaterna består av norska politiker som utses av Stortinget.

Fakta 2: Så här lyder Alfred Nobels ord i sitt testamente om vem priset ska tilldelas: ”den som hafva gjort menskligheten den största nytta” och att en del tilldelas den person som ”som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”.

Medan president Obama ruvar på sin nya strategi för Afghanistan funderar alla på hur USA och väst ska kunna vinna kriget.

Svaret på den frågan tror jag är; det kan dom inte.

Uthållighet är viktigt både när man sparar på börsen och ägnar sig åt nationsbyggande. Men någonstans går gränsen när det är dags att sälja surdegarna.

I dag har USA stridit åtta år i Afghanistan. Många andra västländer har varit där nästan lika länge.

Striderna har kostat på. Både i mänskligt lidande och ekonomiskt.

USA har förlorat nästan 900 soldater. Totalt för västländerna ligger siffran på 1 445. 

Afghanska civila som dödas är det ingen som håller redan på men de kan räknas i tusental.

Miljarderna fortsätter att ticka på. Tankesmedjan National Priorities har räknat ut att USA hittills spenderat 228 miljarder dollar (1 596 miljarder kronor) på militära operationer i Afghanistan. Bara hittills i år är kostnaden 60 miljarder dollar.

Kriget kostar i år 5 miljarder dollar i månaden mot 3,5 miljarder förra året.

Kostnaden för USA:s krig i Irak och Afghanistan passerar nästa år biljonvallen. Märk väl. Då är  kostnaden för den livslånga sjukvård som många av de skadade soldaterna behöver inte inräknad.

Alla dessa pengar och allt detta lidande. För vad?

Resultatet är deprimerande.

Kaoset i Afghanistan med talibanernas framryckningar och ett fuskval som undergräver demokratin är värre än när talibanernas störtades 2001.

Ok. Några ljusglimtar finns, det måste jag medge. Kvinnorna i städerna kan jobba och slipper bära burka, slöjan som stänger in även ögonen bakom ett nät.

Flickor kan gå i skola. Afghanerna har fått bekanta sig med demokrati.

Men där stannar det liksom.

Vad hade inte alla dessa pengar kunnat göra om de använts till annat är krigföring?

Någonstans saknas proportionerna mellan kostnaden och vad man åstadkommit.

Världen är inte ett dugg säkrare mot terrorism i dag. Snarare har kriget i Afghanistan precis som det i Irak bidragit till att föda nya terrorister.

Afghanistan ser alltmer ut som en ”lost cause”. Västvärlden kan aldrig vinna ett krig där. 

Bara upprätthålla nån slags ordning tills det afghanska civilsamhället är tillräckligt starkt för att ta över själv.

Det borde vara dags snart.

Är president Barack Obama en fegis?

Han vill inte träffa Dalai Lama när denne besöker Washington i veckan.

Allt för att inte uppröra Kina.

Obama blir i så fall den första presidenten på 18 år som inte tar emot Tibets religiöse ledare när denne besöker USA.

Besöket kommer vid en känslig tidpunkt för Obama.

I november ska presidenten resa till Kina för att träffa sin kollega Hu Jintao. Visiten är ett led i Obamas försök att på allvar förbättra USA:s relationer med Kina och Ryssland.

Obama inser att han behöver ha både den kommande supermakten och den före detta med sig för att lyckas med sin utrikespolitik.

* Iran – Utan ryskt och kinesiskt stöd i FN:s säkerhetsråd finns det inga möjligheter att införa riktigt tuffa sanktioner mot mullorna i Teheran för att få dem att avstå från att skaffa kärnvapen.

* Klimatfrågan – Kina och USA står för 40 procent av världens samlade utsläpp av växthusgaser. Varje försök att på allvar stoppa uppvärmningen av planet kräver att båda skär ner sina utsläpp drastiskt.

* Världsekonomin – Kina spelar en avgörande roll för att få hjulen i ekonomin att börja rulla på allvar igen. USA och Kina måste dra åt samma håll och inte motarbeta varandra för att det ska fungera. Obama är också orolig att Kina försöker övertala andra länder att ersätta dollarn som världsvaluta.

Obama vill vara säker på att inga ”ovidkommande” frågor står i vägen för hans försök att röka fredspipa med kineserna.

Dalai Lama – som fick Nobels fredspris 1989 – är ett rött skynke för ledarna i Peking. De ser i hans försök att få ett långtgående självstyre för Tibet en fara för att stora delar av Kina ska brytas samman av etniska konflikter.

Därför är det en stor framgång för Kina om man lyckas förmå en amerikansk president att inte träffa Tibets andlige ledare.

Även om han har sina realpolitiska skäl så tar Obama en stor risk när han vänder Dalai Lama ryggen. Han kan bli betraktad som en ryggradslös fegis som ger efter för Kinas påtryckningar.

Särskilt som det inte är mer än ett drygt år sedan som Kina slogs till med våldsam kraft mot den tibetanska oppositionen inför OS.

Vilken är Obamas nästa eftergift? Tänker han låta bli att ta upp Kinas brott mot mänskliga rättigheter av rädsla för att förarga Hu Jintao?

Hans räddning än så länge är att Dalai Lamas sändebud tonat ner det hela och sagt att det bara handlar om att hitta rätt tidpunkt för ett möte med Obama. Det är inte så att presidenten helt vägrar träffa Dalai Lama.

Ändå framstår Obama som räddhågsen i jämförelse med företrädaren George W Bush.

I oktober 2007 träffade Bush för tredje gången Dalai Lama och var översåg när denne fick en hedersmedalj av kongressen. Något som gjorde kineserna rasande.

Bush svar: Låt Dalai Lama vara ifred.

För övrigt noterar jag …

att en tredje Papandreou nu tar över regeringsmakten i Grekland. Jag har inget emot den nye svensktalande premiärministern Giorgos men det är ändå ett tecken på en osund demokrati. Två familjedynastier verkar ha delat upp grekisk politik mellan sig. Sitter det inte en Karamanlis vid makten är det en Papandreou. Dags att släppa in någon annan.

Jag är inte det minsta förvånad över att Norge toppar FN:s statistik över bästa landet i världen.

Personligen älskar jag Norge och norrmän.

Har träffat mängder av dem på resor utomlands och de är ALLTID otroligt trevliga.

Har jobbat ihop med många norska journalister på uppdrag utomlands. Alltid lika hjälpsamma.

Varje gång jag är i Norge – vilket tyvärr inte är särskilt ofta – blir jag glad.

Det vilar något oskuldsfullt och oförstört över Norge som väcker ens storebrorkänslor, som jag beskrev i min blogg för någon vecka sedan efter att ha varit i Oslo och bevakat norska valet.

”Jag hör av mig samma dag och ville ha ackreditering till partiernas valvakor. Inga problem blir svaret. Någon deadline existerar inte.

När jag väl dyker upp på Fremskrittspartiets valvaka på den Norske Teater, en tvärgata bort från Karl Johan ärr det idel glada miner i entrén.

Jag säger mitt namn och får min ackrediteringsbricka att hänga runt halsen. Ingen ber att få se något id-kort. Ingen söker igenom min ryggsäck. Ändå står jag nån timme senare på en knapp armslängds avstånd från partiledaren Siv Jensen.

Det är som om säkerhetsdiskussionen från 11 september aldrig nått vårt västra broderland. Och vet ni vad, det känns rätt trevligt.”

Jag vill tillägga att jag blev lika vänligt bemött av de andra partierna.

Solen sken dessutom över Akers Brygge, hamnområdet mitt i Oslo så vad kunde man mer begära.

Jag är också imponerad över norrmännens klokhet. Hur många länder i världen skulle klara av oljerikedomen lika bra?

Norge har inrättat en statlig oljefond dit alla oljeinkomster går. Regeringen får inte använda mer än fyra procent av pengarna varje år. Oljerikedomen ska även framtida generationer kunna ta del av. Något det råder fullständigt partipolitisk enighet om. Med ett undantag. Populistiska Fremskrittspartiet.

Norrmännen är även duktiga konfliktlösare. Vem låg bakom det första fredsavtalet mellan Israel och palestinierna 1993? Jo, norska diplomater. På sitt vanliga ödmjuka sätt tog de inte åt sig äran utan lät Bill Clinton kamma hem de politiska poängerna.

Efter det har de testat sin förmåga på bland annat på Sri Lanka, dock inte med lika bra resultat.

Dessutom försöjer norrmännen delvis Sverige. På ett år arbetar 70 000- 80 000 svenskar på norska sjukhus, restauranger och inom andra serviceyrken. Det är som en medelstor svensk stad.

Svensk och arbetslös? Åk till Norge och tjäna bra med pengar.

Enda nackdelen med vårt västra broderland jag kan komma på på rak arm är priserna. Norge är ruskigt dyrt. Eller vad ska man säga om 150 kronor för en pizza?

Är det nån som kan komma på fler nackdelar?

Ska man se mellan fingrarna med anklagelser om krigsförbrytelser ifall det gynnar en framtida fred?

Frågan är aktuell sedan USA pressat palestinierna och arabländerna att sluta driva på för att få upp FN-rapporten om kriget i Gaza i FN:s säkerhetsråd.

Rapporten som blev klar för några veckor sedan hävdar att såväl Israel som Hamas begick krigsförbrytelser.

Israeliska soldater sköt medvetet ihjäl palestinska civila. Även i fall där de viftade med vit flagg och där det bara rörde sig om kvinnor och barn. Detta skedde systematiskt.

Rapporten går så långt som att säga att en del av de israeliska krigsbrotten kan klassificeras som ”brott mot mänskligheten”.

Palestinska grupper gjorde sig också skyldiga till krigsbrott när de sköt raketer mot israeliska städer och byar i syfte att döda så många civila som möjligt.

Huvudförfattare till rapporten är Richard Goldstone. En känd före detta chefsdomare för krigsförbrytartribunalerna om forna Jugoslavien och Rwanda. Med andra ord en ansedd och välrenommerad herre.

Goldstone och hans grupp rekommenderar att Israel och Hamas ska dras inför säkerhetsrådet. Om de där inte går med på att genomföra oberoende undersökningar om vad som hände ska de åtalas vid den internationella brottmålsdomstolen.

När rapporten släpptes tog det hus i helsike i Tel Aviv. Israelerna kände sig falskeligen anklagade och hävdade att hela Gazakriget var ett enda stort självförsvar. Ett krig där 13 israeler dödades mot omkring 1500 palestinier.

Premiärminister Benjamin Netanyahu sa rent ut att om rapporten fick internationellt stöd skulle det innebära ”ett dråpslag för fredsprocessen”.

I klartext; glöm fredförhandlingar om rapporten tas upp i säkerhetsrådet.

Inför detta hot har USA förmått palestinierna att backa. De ställer sig inte längre bakom rapporten. Den kommer att ligga i malpåse åtminstone till mars nästa år.

Är det verkligen rätt att göra så?

Den rimliga ordningen borde vara att krigsförbrytare ställs inför rätta och döms om tillräckliga bevis finns för deras skuld. Så har skett i imponerande många fall i Rwanda och forna Jugoslavien.

Ska Israel och Hamas plötsligt få något slags fribrev med en rätt fåfäng förhoppning att det ska leda till återupptagna fredsförhandlingar?

Redan innan rapporten kom var hoppet om återupptagna förhandlingar lika stort som att få uppleva en svensk sommardag i januari.

Ännu mindre att parterna skulle komma fram till ett hållbart fredsavtal. Så länge Israel vägrar att sluta bygga bosättningar på ockuperad mark är det utsiktslöst.

Att wheela och deala med krigsförbrytelser känns inte bra. Internationell lag borde gälla lika för alla.