Jag kan inte påstå att jag är någon motståndare till Lissabonfördraget.

Tycker det verkar vettigt att lätta lite på vetorätten för enskilda länder. Kan inte heller se något fel med att EU-parlamentet får mer att säga till om.

Och även om jobbet förmodligen inte går till Carl Bildt så är det bra att EU får en ”utrikesminister” med lite mer klös bakom naglarna än i den nuvarande ordningen.

Så egentligen hoppas jag att irländarna röstar ja till fördraget så att EU kan gå vidare.

Men en sak gör mig förbannad och får en del av mig att hoppas på ett irländskt nej.

Hur kan man först ha en folkomröstning och sedan inte respektera resultatet?

För bara drygt ett år sedan röstade irländarna nej. Nu ska de tvingas säga ja.

Det är precis sånt här som ger EU dåligt rykte. 

Budskapet från makthavarna är att det spelar ingen roll vad vanligt folk tycker. Röstar ni inte som vi vill så gör vi om valet.

Det är faktiskt ja-sidan största fördel i dag. Nej-sidans folk stannar hemma därför att de tycker det är meningslöst att rösta. De tror att de tvingas gå till valurnorna en gång till om det blir nej igen.

Låt oss hoppas att vi slipper se det.

Hur mycket är en människa värd?

Israel friger 20 fängslade palestinska kvinnor i utbyte mot en video som visar att den israeliske soldaten Gilad Shalit lever. 

Han har hållits fängslad av Hamas sedan han kidnappades vid gränsen mot Gaza 2006.

Otaliga timmar har ägnats åt förhandlingar och medling för att få Shalit fri. Samtidigt sitter flera tusen palestinier i israeliska fängelser. Många på dubiösa grunder. 

Precis som Shalits anhöriga längtar deras familjer efter sina kära.

20 fångar för en video.

Är palestinska fångar värda så lite därför att de egentligen inte begått några allvarliga brott? Eller är Shalit så värdefull som symbol att Israel är beredd att tömma sina fängelser för att få tillbaka honom?

Israel sätter en ära i att alltid få tillbaka sina soldater. Även om de är döda.

När kvarlevorna efter två israeliska soldater som kidnappades i norra Israel 2006 återlämnades till Israel fick libanesiska hizbollah över 200 kroppar från dödade palestinier i utbyte

Om det behövs 20 fångar bara för att få en video, hur många måste då släppas för att få Shalit fri?

Utrikespolitisk matematik i den högre skolan.

Kommunist-Kina firar 60 år.

Även om det nu för tiden inte är så mycket bevänt med kommunismen.

Kina har på 60 år gått från ett utfattigt bondesamhälle till en modern industrination. En resa som det tog många europeiska länder betydligt längre tid att göra.

Jag minns när jag första gången besökte Kina i början av 1980-talet. För första gången kunde man resa i landet på egen hand. Kineserna stirrade på oss som vi kom från en annan planet. Några försökte på stapplande engelska ta kontakt.

Utanför Pekings då första och enda lyxhotell samlades folk i klungor och glodde in på den upplysta flärden. Sen satte de sig på sin cyckel och uppslukades av motorvägen av plingande tvåhjulingar. Bilar var sällsynta på den tiden.

Annat är det i dag när bilköerna är oändliga, märkesbutikerna ligger på rad och skyskraporna trängs mot himlen. Och när nästan varje kines blivit aktieägare.

Fast den största resan är kanske ändå den mentala. Från ett land där hundratals miljoner människor alla uttalade exakt samma åsikt och viftade med Maos lilla röda. Till dagens frimodiga diskussioner på gator och torg.

Från den mörkblå Maodressen till senaste västerländska mode.

Jag undrar vad den resan satt för spår i kineserna.

Kommunistpartiet fortsätter att lägga sig i stort och smått men fungerar inte längre som åsiktspolis. Så länge man inte är direkt regimkritisk vill säga.

Hur länge håller den kinesiska modellen där kapitalismen och kommunismen förenas på ett unikt sätt?

Förmodligen så länge som flertalet kineser fortsätter att få det bättre materiellt.

För övrigt…

noterar jag att USA offrar den amerikanske diplomaten Peter Galbraith, FN-sändebud i Afghanistan. Han höjde rösten rejält mot valfusket under presidentvalet i augusti. Nu har Obama insett att han nog ändå får dras med Hamid Karzai som president. Med Galbraith kvar på posten är bra relationer utsiktslösa.

Ryssland och Georgien hävdar båda att det var den andre som startade kriget förra sommaren.

Nu, över ett år senare, ger EU båda rätt.

Georgien var den som avlossade första skottet men Ryssland hade länge provocerat fram konflikten och var inte sen att invadera Georgien, hävdas det i EU-rapporten.

Att i efterhand bena ut vad som hände är alltid bra för att stävja försök till historieförfalskning.

Även om det kan tyckas lång tid för utredarna att komma fram till sin rätt självklara slutsats.

För alla som följde den gradvisa upptrappningen av konflikten är det glasklart att Ryssland gjorde sitt yttersta för att få georgierna att utdela den första rejäla snytingen. Allt för att i efterhand kunna skylla konflikten på den hetlevrade georgiske premiärministern Saakashvili.

Denne hade varit ofin nog att direkt utmana Rysslands president/premiärminister Vladimir Putin. Putin ville täppa till käften på Saakashvili precis som han gjorde med oligarken och miljardären Michail Chodorkovskij när denne trots varningar från Kreml visade att han hade politiska ambitioner.

Av de två är Saakashvili trots allt den som klarat sig bäst. Han sitter till Putins vrede kvar i presidentpalatset i Tblisi medan Chodorkovskij delar sin tid mellan en rättegångssal i Moskva där han riskerar ytterligare 20 års fängelse och en dragig cell i bortre Sibirien.

För övrigt tycker jag….

lite synd om Gordon Brown, Storbritanniens premiärminister. Hur han än försöker göra sig attraktiv som labourledare så blir det bara fel. Nu har till och med tidningen The Sun tagit sin hand ifrån honom.

Han har ett sätt och en framtoning som i motsats till föregångaren Tony Blair stöter bort folk. Brown ger intryck av att vara självgod och butter.

Fortfarande sur för att Blair snodde jobbet som labourledare medan nya labour ännu kändes fräscht och attraktivt.

Inom ett drygt halvår är Brown troligen körd som både premiärminister och labourledare. Före 1 juli nästa år måste han utlysa nyval.

Var i Norge nyligen för att bevaka norska valet. Trots att Norges ekonomi i år väntas bli större än den svenska (norrmännen är bara hälften så många) är det svårt att inte drabbas av storebrorskänslor. Normännen verkar fortfarande så oskyldiga och oförstörda.

Ta bara det här mer partiernas valvaka.

Jag hör av mig samma dag och ville ha ackreditering. Inga problem blir svaret. Någon deadline existerar inte.

När jag väl dyker upp på Fremskrittspartiets valvaka på den Norske Teater, en tvärgata bort från Karl Johan ärr det idel glada miner i entrén.

Jag säger mitt namn och får min ackrediteringsbricka att hänga runt halsen. Ingen ber att få se något id-kort. Ingen söker igenom min ryggsäck. Ändå står jag nån timme senare på en knapp armslängds avstånd från partiledaren Siv Jensen.

Det är som om säkerhetsdiskussionen från 11 september aldrig nått vårt västra broderland. Och vet ni vad, det känns rätt trevligt.

För övrigt…

undrar jag vad Iran tänker på när de testskjuter två av sina medeldistansrobotar bara några dagar innan de ska börja förhandla med USA om kärnenergiprogrammet. Försöker de visa sig tuffa, skaffa sig bättre förhandlingsläge eller vad?

Känns inte som det optimala sättet att ta Barack Obamas utsträckta hand.

Medan vi i Sverige förfasas över våldet i invandrartäta stadsdelar som Rosengård, Bergsjön och Gottsunda så finns det länder nära oss där läget är snäppet allvarligare.

En rysk undersökning visar att 60 procent av svarta som lever i Moskva blivit fysiskt misshandlade i rasattacker. 

Ofta är angreppen mycket våldsamma. En man från Nigeria blev upprepade gånger knivhuggen i ryggen och sedan skjuten. I ett annat fall försökte angriparen skalpera sitt offer.

Då talar vi om attacker som enbart sker på grund av hudfärg.

I undersökningen listar afrikaner saker de underviker att göra av rädsla för attacker.

* Åka tunnelbana.

* Undvika offentliga platser med stora folksamlingar.

* Gå ut under ryska helgdagar eller dagar då stora fotbollsmatcher spelas.

Brittiska BBC uppger att 10 000 afrikaner officiellt bor i Moskva men att den verkliga siffran är mycket högre. Mänga vistas illegalt i hopp om en bättre ekonomisk framtid.

De får betala ett högt pris.

För övrigt noterar jag…

att arbetsgivarna via Svenskt Näringsliv kräver att del blir noll i löneökningar för 2010. Jag utgår ifrån att detta är tänkt att gälla enbart arbetstagare och inte högre chefer. Bland dem är man inte ens beredd att avstå bonus under dåliga tider.

Bortglömda konflikter finns det gott om i världen.

Glömda i den meningen att de ligger i medieskugga.

Det kan vara att kriget pågår långt borta. Att det inte kommer några dramatiska bilder. Konflikten i sig är kanske inte tillräckligt svartvit och lättbegriplig.

Paradisön Sri Lanka tillhör de glömda och underrapporterade.

För några månader sedan tog ett 30 år långt inbördeskrig officiellt slut. Den singalesiska regeringen besegrade rörelsen Tamilska tigrarna. Åtminstone tillfälligt.

För grundkonflikten är kvar. Folkgruppen  tamilerna tycker att de diskrimineras av majoritetsfolkets singaleser. Även om inte alla tamiler vill bilda en självständig stat på Jaffna-halvön så vill en majoritet ha ett långtgående självstyre.

Nu är konflikten fryst.

Fortfarande sitter runt 150 000 tamiler i slutna läger i landets norra delar. Regeringen verkar inte riktigt ha bestämt vad de ska göra med dem. Samtidigt som de försöker vaska fram eventuella Tamilska Tigrarna-sympatisörer ur flyktingskaran.

Regeringen i huvudstaden Colombo har lagt locket på. Trots att de hävdar att kriget är slut får inga journalister resa fritt i landet eller besöka flyktinglägren. De vill inte visa omvärlden hur illa de behandlar sina egna medborgare.