En fin stund

Jag sitter i Vasaparken och pillar med mitt bokmanus. En liten flicka kommer cyklande, med sin pappa springande tätt efter. Hans fötter smattrar i gruset, han hojtar ”Bra” och ”Försiktigt”. Armarna är utsträckta runt henne, beredda på att parera ett plötsligt fall.

Hon är i startblocken för ett cyklande liv. Vinglar fram. De korta benen trampar runt, runt, runt. Ansiktet under den svampformade hjälmen är hopknycklat av koncentration. Flätan piskar och studsar mot skulderbladen. Hon skulle kunna fortsätta ända till Åmål utan att bli det minsta trött! Fotgängare gör plats, vrider på huvudet, ler och nickar vänligt mot varandra.

Flickan och pappan försvinner – jag böjer ner blicken mot datorn på bordet – men jag bär med mig flickan och pappan en stund i min inre tv och jag tänker att det var en glimrande liten skärva av livet, så blixtrande vacker att jag vill gråta.