I torsdags köpte jag boken Livets små njutningar av Sigge Eklund. De texter jag läst hittills är alldeles gnistrande vackra. Och idag lyssnade jag på Alex & Sigges podcast och roades av Alex segment ”Livets tre små vidrigheter”.

Inspirerad satte jag mig för att skildra en fjärde vidrighet:

Att gå på krogen i Stockholm som artonåring år 2004

Klockan är 23.03. Du och dina två kompisar Kim och Christian står i kön till Sturecompaniet. Det är december. Du trampar på stället. Armarna tätt intill kroppen för att hålla värmen, du försöker se oberörd ut, trots att det är så kallt i luften att ditt kön krupit in i din kropp för att inte dö.

Det blir er tur. Vakten granskar er äcklat i två sekunder, skakar på huvudet och säger:

”Tyvärr grabbar, det är fullt idag.”

Ni drar vidare. Söker er lycka på Laroy. Ny kö. Folk skriker, spyr och gråter. Vid det här laget är ni kraftigt nedkylda. Du ser på dina vänner. De har samma ansiktsfärg som Leonardo DiCaprio i filmen Titanic – sekunderna innan Rose bröt loss honom från dörren och han sjönk till botten.

Efter fyrtio minuter förbarmar sig en vakt. Han lyfter på repen. Ni betalar 100 kronor var till en tuggumituggande kickerstjej utan ögonbryn.

Sakta tinar du. Ni stryker omkring bland borden, på jakt efter ölslattar för att spara pengar. De smakar saliv och munherpes. Det är det närmsta du kommer att komma en kvinnas läppar den här kvällen. Det vet du inte då, men det är tyvärr det närmsta du kommer en kvinnas läppar det här året.

Ni ställer er i ett hörn, huvudena gungar i takt till musiken. Ingen kollar på er. Du gör ett tappert försök att kommunicera med en människa av motsatt kön.

Du vandrar fram till en tjej, försöker stamma fram något som du hoppas ska imponera. Hormonerna slår volter i kroppen. Du bär omkring på en skogsbrand i kalsongerna. Du är så kåt att du har svårt att formulera fullständiga meningar.

”Eh. Öh. Eh. Hej.”

Hon tittar förundrat äcklat på dig, ungefär som om hon kommit på sina föräldrar mitt i ett en sexakt.

”Hej då.”

Hon försvinner hastigt iväg.

Du, Kim och Christian beslutar er för att tillsammans slå på stort. För att imponera på er omgivning samlar ni ihop till en flaska mousserande vin. Det blir till att sälja av varenda fond dina stackars föräldrar sparat ihop åt dig imorgon om du ska ha råd att äta, men det är det värt.

Ni sträcker på ryggarna. Spejar ut i folkvimlet. Försöker hitta på samtalsämnen och skratta för att folk ska tro att ni är ett härligt sällskap.

En så kallad stekare i rosa skjorta och backslicken på sned svävar förbi och välter ut er surt förvärvade flaska. När du med panik i rösten ställer honom till svars tar han fram ett silvrigt kreditkort som skimrar till som en hoppande regnbågsforell och ropar ”En flaska mousserande bajs åt smågrabbarna”, betalar och försvinner.

Flaskan är nu tom. Ni håller hårt i den för att folk omkring er ska tro att den är full. Ni överväger att fylla den med slattar, gömda inne på toaletten, men låter bli.

Oj då. Tumult två meter bort.

Kim blir utkastad efter ett misslyckat försök att stjäla en oövervakad Rosa Pantern. Vakterna kopplar något slags grepp, bär iväg honom. Du lommar hjälplöst efter.

Ni stannar till vid en korvkiosk och trycker i er varsin ångande korv. Kvällen är slut. Det är dags att vandra hem, titta på reprisen av Scrubs och sedan sova.

Igår var jag och Linnea nere på stan, innan jag skulle möta upp min Aftonbladet-chef Eric Rosén på Taverna Brillo. Plötsligt fick Linnea något jagat i blicken och rusade iväg för att göra någon sorts ansiktsbehandling.

För att ha något att sysselsätta mig med gick jag och handlade tre böcker: Familjen av Johanna Bäckström Lerneby, Tritonus av Kjell Westö och Livets små njutningar av Sigge Eklund. Med böckerna satte jag mig på Taverna Brillos uteservering.

Då hörde jag plötsligt: ”Tjenare mannen”. Det visade sig vara min gamla vän, Eagles-skådespelaren Sarah Gustafsson. Hon är kanske det trendigaste vi har i Sverige just nu. Hon var klädd par vida svarta byxor, en pullover, vit t-shirt och en grön fiskarmössa.

”Du ser ut som Loreen – när Loreen fortfarande var känd”, berömde jag.

Eftersom Sarah har koll på vad som gäller jag har höll jag upp min nya datorväska från Tiger.

”Är den här rätt?” undrade jag.

Hon vred och vände på den, granskade den kritiskt. ”Tiger. De har saggat ner sig rent generellt. Men gör fortfarande sjysst läder”, sa hon och räckte tillbaka den.

En annan rolig grej med Sarah: hon pratar på ett sätt som man gjorde på Södermalm på 1920-talet.

”Jag är på väg till Kristallen. Bjuder du på ett glas? Jag måste skumma upp mig.”

”Ska du ha på dig fiskarhatten på dig på Kristallen?” undrade jag försiktigt.

”Nej, jag tar nog av mig den.”

Sen försvann Sarah.

Jag satt kvar och läste ”Familjen” tills Eric Rosén och hans skägg dök upp.

Han var tio minuter sen. Jag antog att han fastnat med skägget någonstans, kanske i en tunnelbanedörr och därför blivit stående, så jag gjorde ingen grej av det.

När jag försökte begära mer utrymme för den här bloggen fick han något plågat i blicken och bytte smidigt samtalsämne. Vi åt varsin svamppasta, drack en massa vin och sen vandrade jag hemåt i kvällningen med oroskänslor i kroppen.