Ibland när jag sitter och skriver här hemma på Tulegatan kan jag inte låta bli att minnas kaféet jag skrev på i Spanien förra sommaren. Jag var alltid först på plats om morgonen. Intog min vanliga stol på uteserveringen. Fick en cortado och mineralvatten av en uttråkad servitör med porrfilmsmustasch. Bordet var ett rangligt fuskbygge. Varje knapptryck på datorn, varenda förbipasserande moped, skapade små jordbävningar som resulterade i böljande vågor i kaffet.

Snart kom de andra stammisarna: Äldre spanjorer med skjortorna instoppade i byxlinningen och de buktande magarna inpackade i breda skärp fällde upp sina tidningar som färggranna fjärilar över borden. Damer med cigaretter som en naturlig förlängning av sina kroppar kallade varandra ”guapa”, pratade om sina krämpor, berättade detaljerat om sin senaste knäledsoperation och skröt om sina barnbarn.

Ibland ropade en av damerna på mig som om jag vore en hundvalp, vecklade upp en servett i vilken hon dolt en smulig bakelse som hon bakat och tvingade mig att stoppa i munnen. Och jag log. Avlägsnade diskret ett svart hårstrå, innan jag tuggade och svalde, sade ”Tack, vad gott” men tänkte att jag hellre stoppat en handgranat i käften.

Hon var så vänlig och söt, så jag log igen med sockerglans på de där läpparna – som en bullrig a-lagare på Södermalm en gång pekade på och kallade för monkeylips – och damen fiskade upp ytterligare en hopknycklad servett ur sin handväska och tryckte i min hand.

Jag måste börja motionera igen. När vi hyrde hus i Nerja, förra sommaren, sprang jag sju kilometer längs strandpromenaden varenda dag. Hela sträckan kantades mysiga uteserveringar med sprakande paraplydrinkar och sorglösa pensionärer som drack öl, skyddade av parasoller. Det var 27-28 grader i luften. Den sista kilometern var jag kraftigt yr, bara ett dåligt besked från en hjärtattack.

Ja, den där löpturen var verkligen mitt eget lilla Vietnamkrig. Till en början. Men en dag knäckte jag koden.

Jag drog på mig träningskläderna och tog med mig tjugo euro. Sökte upp en servitör på ett av ställena i slutet av rundan, där ölen kostade två euro styck. Jag sa: ”Varje dag kommer jag att springa förbi här. Jag betalar nu för tio San Miguel, utspridda över tio dagar”.

Sedan flög jag fram de sju kilometerna. Istället för att krypa hem och falla ihop i en hög på marken framför Linnea som hånade och skrattade åt mig, joggade jag in i baren, fick en immig öl, ett leende, slog mig ner och blickade ut över Medelhavets vågor. Drack febrigt det kolsyrade guldet.

Sen torkade jag mig om munnen och vandrade hem. Rak i ryggen. Värdig som en OS-medaljör. ”Vad lång tid det tog?” kommenterade Linnea förvånat.

”Ja, jag tog en lite längre runda, träningen börjar verkligen ge resultat nu”, förklarade jag.

Nu funderar jag på att skaffa mig ett liknande upplägg på nån bar här i Stockholm. För att motivera mig själv en smula.