Jag vaknar upp vid 07 av att tv:n står på. Tittar Linnea på Nyhetsmorgon? Nej, det är någon engelskspråkig Youtuber som skriker som en djävulsdyrkare om hur hon funnit harmoni i sitt liv:

Tittar ut genom fönstret. Blyertsgrått. Jag har ingen lust att gå upp och planera nästa roman, men jag måste bort från oljudet i sovrummet:

Plockar ur diskmaskinen medan jag väntar på kaffebryggaren. Allt är huller om buller därinne. Det ser ut som om Linnea stått en bit bort och kastat in tallrikar, bestick och skålar:

Slår i smalbenet på den nedfällda diskmaskinsluckan. Jag ser stjärnor av smärtan. Hoppar omkring på ett ben och skriker pubertalt ”Anus!”:

Linnea ropar från sovrummet att jag ska sänka rösten så att hon kan höra Youtubern vansinnesvråla om inre frid:

Läser Dagens Nyheter inne på mitt kontor:

Linnea och jag tar en promenad. På Biblioteksgatan får Linnea syn på en tv-kändis och tvingar mig att följa efter personen, som ett psykfall, i två kvarter för att se ”vad hon ska göra idag”. 

Vi äter lunch på Riche:

Petter Stordalen är på Riche. Jag berättar för Linnea om när han medvetet hoppade sönder mina fejksolglasögon under en intervju i Almedalen för ett par år sedan. Hon gav historien: 

Linnea meddelar att vi ska köpa doftljus och rökelser eftersom hon har ”höstkänsla”. Av tidigare år vet jag att det kommer att bli tuffa månader för andningsorganen:

Linnea placerar ut doftljus och rökelser i lägenheten och det luktar som jag inbillar mig att det gör när man besöker en häxdoktor i Calcutta: 

Klockan är åtta på kvällen och Linnea bestämmer sig för att baka ”bröd”. Ingredienserna är ägg och havregryn och sötningsmedel. Hon tvingar mig att smaka på sitt ”bröd”. Hade jag varit en domare i ett matlagningsprogram på tv hade jag ställt mig upp, kastat iväg en sked eller något, och skrikit ”vad i helvete är det här” innan jag stormat ut ur lokalen med kamerorna rullande. Men det gör jag inte. Jag säger att det smakar helt okej. Men sanningen är att betyget aldrig varit enklare att dela ut.

Igår var jag och Linnea nere på stan, innan jag skulle möta upp min Aftonbladet-chef Eric Rosén på Taverna Brillo. Plötsligt fick Linnea något jagat i blicken och rusade iväg för att göra någon sorts ansiktsbehandling.

För att ha något att sysselsätta mig med gick jag och handlade tre böcker: Familjen av Johanna Bäckström Lerneby, Tritonus av Kjell Westö och Livets små njutningar av Sigge Eklund. Med böckerna satte jag mig på Taverna Brillos uteservering.

Då hörde jag plötsligt: ”Tjenare mannen”. Det visade sig vara min gamla vän, Eagles-skådespelaren Sarah Gustafsson. Hon är kanske det trendigaste vi har i Sverige just nu. Hon var klädd par vida svarta byxor, en pullover, vit t-shirt och en grön fiskarmössa.

”Du ser ut som Loreen – när Loreen fortfarande var känd”, berömde jag.

Eftersom Sarah har koll på vad som gäller jag har höll jag upp min nya datorväska från Tiger.

”Är den här rätt?” undrade jag.

Hon vred och vände på den, granskade den kritiskt. ”Tiger. De har saggat ner sig rent generellt. Men gör fortfarande sjysst läder”, sa hon och räckte tillbaka den.

En annan rolig grej med Sarah: hon pratar på ett sätt som man gjorde på Södermalm på 1920-talet.

”Jag är på väg till Kristallen. Bjuder du på ett glas? Jag måste skumma upp mig.”

”Ska du ha på dig fiskarhatten på dig på Kristallen?” undrade jag försiktigt.

”Nej, jag tar nog av mig den.”

Sen försvann Sarah.

Jag satt kvar och läste ”Familjen” tills Eric Rosén och hans skägg dök upp.

Han var tio minuter sen. Jag antog att han fastnat med skägget någonstans, kanske i en tunnelbanedörr och därför blivit stående, så jag gjorde ingen grej av det.

När jag försökte begära mer utrymme för den här bloggen fick han något plågat i blicken och bytte smidigt samtalsämne. Vi åt varsin svamppasta, drack en massa vin och sen vandrade jag hemåt i kvällningen med oroskänslor i kroppen.

Linnea står framför spegeln och dricker en av de där gröna häxbrygderna som hon kallar juice. Jag har tvingats smaka dem, och kan meddela att det är som att smaka en klunk av djävulens badvatten. Nu står hon och stirrar sig själv i ögonen i den där spegeln och plötsligt fnissar hon till.

”Jag håller koll på mitt drickande”, säger hon.

”Va?”

”Fattar du inte? Jag håller koll på mitt drickande. Hehe.”

Sen lutar hon huvudet bakåt, sveper i sig resten och lämnar rummet.

Linneas sinne för ordning är i nivå med en dement schimpans. Det är rena dårhuset här hemma. Tar hon av sig en tröja så viker hon inte ihop den och placerar i klädskåpet som en normalt fungerande person. Nej, hon lägger den på golvet. Tar ett skutt över plagget och vandrar vidare i livet. Vittjar hon garderoben lämnar hon den öppen så att man kan se rakt in i den totala apokalyps som råder därinne. Och har hon suttit på spikmattan lämnar hon den som en dödsfälla, med spikarna uppåt på golvet så att jag – när jag kliver upp mitt i natten för att gubbkissa – sätter fotsulan på den och ylande hoppar runt på ett ben i mörkret innan jag rasslar ihop i en sorglig liten hög på golvet.

Man kanske tror att jag blir förbannad, att jag höjer rösten, markerar att den här skiten inte är okej? Men nej. Jag älskar henne för mycket. Jag låter det passera av rädsla för att hon ska lämna mig. Istället vandrar jag omkring i vår lägenhet med krökt rygg som en hjälparbetare efter en fruktansvärd naturkatastrof. Gräver i rasmassorna. Räddar det som räddas kan.

Men nyss satte jag mig i soffan och kände något hårt nästan-penetrera ringmuskeln. Jag hoppade till. Oj, vad var det där, tänkte jag. Jag trevade med handen och fann en schampoflaska mellan skinkorna. Och då blev jag så förvånad att jag gjorde misstaget att fråga hur den hamnat där. Då flög Linnea upp och ryckte åt sig flaskan.

”Förlåt. Jag glömde att jag bor på ÖSTERÅKERANSTALTEN”, utbrast hon och lämnade rummet.

*Edit: En halvtimme efter att den här texten skrevs fann jag schampoflaskan stående på Linneas nattygsbord.

Jag tillbringade ett par förtrollade försommardagar med att läsa Ulf Lundells fina ”Vardagar 3”. Det jag framför allt bär med mig är hans nära relation till fåglar. Han behandlar dem kärleksfullt, ser deras flygande existens som små färgglada telegram från naturen.

Den enda fågel som frekventerat mitt liv de senaste månaderna är någon sorts skata, som satt på innegården på vår gamla lägenhet på Surbrunnsgatan och gapade som ett strandat fyllo i gryningen. Den väckte Linnea, som yrvaket kravlade ut på balkongen och vrålade åt den att vara tyst. Jag försökte vara den ”vuxna i rummet”. Påpeka att det inte är särskilt konstruktivt att skrika på en fågel, men då vände Linnea vreden mot mig.

Hon tittade hatiskt på mig med sina rödsprängda ögon och väste ”Jag ska skalla dig”. Sen lade hon händerna på balkongräcket igen och fortsatte utbyta högljudda förolämpningar med fågeln.

Jag kröp ner under täcket och lät dem hållas. Varje morgon vaknade jag upp till det där tvåfrontskriget. Fågeln kunde väl ursäktas för att den är en fågel, den bryr sig väl mest om att äta mask och matrester? Linnea, som vanligtvis är en tänkande och rationell människa, är väl den som jag borde vara bekymrad för i sammanhanget?

Jag har fortfarande upproret i mig. Varje gång jag passerar en fartkamera fäller jag ner solskyddet, ger den fingret och skriker ”Ni kan aldrig ta mig aldrig mothafuckaaazz”, som en riktig bandit. Och varje gång ska Linnea förstöra det för mig.

”De tar ju inga bilder om du saktar ner innan du börjar vifta med fingret. Du kör ju för fan sextiofem när det är sjuttio”, säger hon.

”Det handlar om känslan, att visa makten att den inte kan kuva mig”, försöker jag förklara.

”Okej, gangstern. Kan du gasa lite nu? Jag vill komma fram nån gång.”

”Ja, jag ska.”

Min flickvän Linnea är förresten speciell på det sättet att hon i perioder bara äter en enda sak. I början av vårt förhållande var det vattenmelon. Sen blev det ananas. För ett par månader bytte hon till broccoli. Varenda gång jag såg henne vandrade hon omkring i lägenheten med en mossgrön atombombssvamp i näven. ”Äter du broccoli nu igen?” frågade jag. ”Ja, jag är Brocco-loco”, svarade hon och tog en stor tugga med hörntänderna som någon sorts vilde.

Haha, Brocco-loco. Det tycker jag var välfunnet.