God morgon!

Det är ensamt att vara författare. Det första jag gör när jag släpat mig ur sängen är att dricka kaffe och läsa morgontidningen. Därefter skriver jag i ett par timmar. Sen vandrar jag omkring på det knarrande brädgolvet i lägenheten, klädd som en träl eftersom ingen ändå ser mig, tittar ut genom fönstret på betonglandskapet som utgör min utsikt.

Det en tillvaro att långsamt förlora förståndet i. Jag behöver sällskap. Helst skulle jag vilja ha en hund, men det får jag inte för Linnea. Men drömmen om ett socialt liv lever vidare. Häromdagen upptäckte jag en gammal äppelskrutt som ramlat ner bredvid slasken och övervägde för några sekunder att låta det ligga kvar, för att ha en egen bananflugefamilj cirklande runt mig som sällskap. Kanske borde jag börja samla på något?