Inte en så god morgon!

Jag vaknar upp av att det skriks nere på gatan. ”Öh! Kom igen!”. ”En till!”. ”Så ja gubben, så jaaaa!”. Vad i helvete är det som pågår, tänker jag och masar mig försiktigt fram till fönstret.

Därnere har fem medelålders människor, klädda i t-shirts och shorts, gjort om trottoaren till ett gym. Det är sant. De har släpat dit olika sorters redskap och vikter som de nu lyfter och bär omkring medan en av dem ropar ut order som en senil cirkusdirektör. En av dårarna bara springer som om han vore jagad av en rånare, fram och tillbaka längs gatan.

Jag står där och känner mig som en ostämd cello i samtidens orkester innan jag drar igen fönstret med en smäll och brygger kaffe så starkt att jag måste kippa efter andan när jag tar en klunk.