Mitt bästa träningstips

Jag måste börja motionera igen. När vi hyrde hus i Nerja, förra sommaren, sprang jag sju kilometer längs strandpromenaden varenda dag. Hela sträckan kantades mysiga uteserveringar med sprakande paraplydrinkar och sorglösa pensionärer som drack öl, skyddade av parasoller. Det var 27-28 grader i luften. Den sista kilometern var jag kraftigt yr, bara ett dåligt besked från en hjärtattack.

Ja, den där löpturen var verkligen mitt eget lilla Vietnamkrig. Till en början. Men en dag knäckte jag koden.

Jag drog på mig träningskläderna och tog med mig tjugo euro. Sökte upp en servitör på ett av ställena i slutet av rundan, där ölen kostade två euro styck. Jag sa: ”Varje dag kommer jag att springa förbi här. Jag betalar nu för tio San Miguel, utspridda över tio dagar”.

Sedan flög jag fram de sju kilometerna. Istället för att krypa hem och falla ihop i en hög på marken framför Linnea som hånade och skrattade åt mig, joggade jag in i baren, fick en immig öl, ett leende, slog mig ner och blickade ut över Medelhavets vågor. Drack febrigt det kolsyrade guldet.

Sen torkade jag mig om munnen och vandrade hem. Rak i ryggen. Värdig som en OS-medaljör. ”Vad lång tid det tog?” kommenterade Linnea förvånat.

”Ja, jag tog en lite längre runda, träningen börjar verkligen ge resultat nu”, förklarade jag.

Nu funderar jag på att skaffa mig ett liknande upplägg på nån bar här i Stockholm. För att motivera mig själv en smula.