Jag måste börja motionera igen. När vi hyrde hus i Nerja, förra sommaren, sprang jag sju kilometer längs strandpromenaden varenda dag. Hela sträckan kantades mysiga uteserveringar med sprakande paraplydrinkar och sorglösa pensionärer som drack öl, skyddade av parasoller. Det var 27-28 grader i luften. Den sista kilometern var jag kraftigt yr, bara ett dåligt besked från en hjärtattack.

Ja, den där löpturen var verkligen mitt eget lilla Vietnamkrig. Till en början. Men en dag knäckte jag koden.

Jag drog på mig träningskläderna och tog med mig tjugo euro. Sökte upp en servitör på ett av ställena i slutet av rundan, där ölen kostade två euro styck. Jag sa: ”Varje dag kommer jag att springa förbi här. Jag betalar nu för tio San Miguel, utspridda över tio dagar”.

Sedan flög jag fram de sju kilometerna. Istället för att krypa hem och falla ihop i en hög på marken framför Linnea som hånade och skrattade åt mig, joggade jag in i baren, fick en immig öl, ett leende, slog mig ner och blickade ut över Medelhavets vågor. Drack febrigt det kolsyrade guldet.

Sen torkade jag mig om munnen och vandrade hem. Rak i ryggen. Värdig som en OS-medaljör. ”Vad lång tid det tog?” kommenterade Linnea förvånat.

”Ja, jag tog en lite längre runda, träningen börjar verkligen ge resultat nu”, förklarade jag.

Nu funderar jag på att skaffa mig ett liknande upplägg på nån bar här i Stockholm. För att motivera mig själv en smula.

Vi har haft problem med avrinningen i duschen under helgen. Efter ett par sekunder under strålen vadar man omkring i decimeterhögt, grumligt vatten. ”Vet du något om detta?” frågar jag Linnea. Hon sträcker upp handflatorna i luften som en italiensk fotbollsspelare som just fått frispark emot sig och skakar på huvudet.

Jag böjer mig muttrande fram, sticker in mina fingrar i det äckliga avloppsröret och gräver runt. Får tag på något slemmigt, sliter fram det. Det är hår. Långt, blont hår från en människa. Det ser ut som om en sinnessjuk person skalperat sig själv, rullat ihop håret till en liten boll och tryckt in det i avloppsröret.

Jag håller upp den framför Linnea, pekar fram och tillbaka mellan hennes skalle och den äckliga hårbollen i min hand.

”Det är ganska likt ditt hår”, säger jag.

”Nej, det är det inte alls”, svarar hon och går därifrån.

Jag har halvångest för en grej som hände igår. Jag satt på Thelins uteservering på Odengatan och skrev, när en tjej i de yngre tonåren kom cyklande på trottoaren. En äldre man stannade upp henne genom att fälla ut en arm. Han tornade upp sig över henne, vrålade så att spottet yrde.

”Det här är ingen jävla cykelbana. Fattar du inte det? Är du helt jävla dum i huvudet? Led cykeln din dumma fan.”

Flickan hoppade av sin cykel och mumlade ”Förlåt, förlåt”.

I sak hade han ju rätt, men han var så otroligt aggressiv. Hon blev rädd. Han var, trots att han var en åldring, mycket större än hon. Och hans gormande skrämde henne. På riktigt. Jag avskyr när människor ger sig på mindre personer, använder sin fysiska överlägsenhet för att skrämma.

Problemet var att jag blev så förbannad att jag gjorde samma sak. Jag började gasta och gestikulera från min stol. För att visa vad han utsatte henne för.

”Du kan väl säga till henne vänligt. Inte vara så jävla aggressiv. Vad är det för fel på dig? Hon är ett barn”, röt jag.

Och då blev han rädd, och lommade iväg. Nu kan jag inte bestämma mig för om jag gjorde rätt. Kanske tog jag i för mycket? Eller kanske var det bra, så han förstod vad hon gick igenom?

Jag vet faktiskt inte.

Jag åt middag på Supper igår. Det var en otrolig upplevelse, rakt igenom. Maten var så god att jag ville rusa in på toaletten och kräkas, för att få plats med mer. Till slut var jag så mätt att jag rasslade ihop i en liten hög på golvet och släpade mig mellan stolsben och gäster och ut i sensommarkvällen.

Supper är:

2003 gav jag och min kompis Victor oss ut på en tågluff genom Europa. Vi var 16 år gamla. Packningen bestod av tre t-shirtar var, några underkläder, ett block i vilket vi skulle skriva ett politiskt manifest, varsin MP3-spelare med Lars Winnerbäck, Ebba Grön, Nirvana, Oasis, Beatles, Bob Marley och Maná.

Här är några korta vykort från resan:

*

Det är tidig morgon i mitt pojkrum. Vi ligger skavföttes och försöker sova i min enkelsäng. Vi är som två soldater inför en räd in i fiendeland. I gryningen packar vi våra ryggsäckar. Innan vi lämnar rummet håller Victor upp en näve kondomer, flinar och säger: ”Hur många ska vi ta med?”. Jag flinar tillbaka. ”Alla, men vi får säkert köpa fler”.

*

Köpenhamns centralstation. Vi står under ljustavlan. Lyckliga läser vi namnen på möjliga destinationer. Milano. Geneve. London. Prag. Paris. Vi kan ana ljusen från städerna som glimmar som enorma nöjesfät, därnere på kontinenten.

*

Hamburg. Den natten sover vi i en park vid foten av den stora sjön. Vi kramar våra schweiziska arméknivar, livrädda för att bli rånade.

*

På vandrarhemmet i Berlin bor vi ett rum med fyra eller fem andra. Mr. Lee, som han skämtsamt ber oss kalla honom, kommer från Sydkorea. Han är trettiofem och oskuld. Han har aldrig druckit en droppe alkohol. Vi köper vodka och bjuder honom. Han blir full. Vi hör honom genom det öppna fönstret, när han raglar omkring på hostelets innergård där festen pågår dygnet runt. Mr. Lee skäller ut de andra gästerna för att han alltid måste diska efter dem och för att han är så jävla ensam. ”You are a bunch of pigs”, skriker han. ”Vi kanske inte borde tryckt i honom en massa sprit?” viskar jag till Victor. ”Jag tror det är bra att han för första gången i sitt liv lättar på trycket och säger vad han egentligen känner”, säger Victor och jag tänker att han nog har rätt.

*

Min uniform den här månaden är ett par löst sittande ljusa jeans, en svart t-shirt med en gitarrspelande Kurt Cobain och ett läderhalsband. Mitt hår är långt, smutsigt, slutar nästan vid axlarna och jag är smal som en kota.

*

Vi köper tre gram marijuana av en spanjor som heter Miguel. Han är i Tyskland för att söka jobb, men det går inte särskilt bra. Jag och Victor sitter svettiga i det varma rummet och försöker med skakande händer rulla de gröna bladen i papper till något att röka. Till slut går vi ner på innergården. Byter bort vår gröna påse mot tre färdigrullade jointar.

*

Vi flyger fram, högt ovanför över Berlin. Love Parade. En miljon technoälskade bögar dansar klädda i latex på lastbilsflak eller till fots längs en av Hitlers paradgator. ”Det var nog inte så här han tänkte sig att det skulle bli”, skrattar Victor. ”Det är det vackraste jag sett”, skriker jag i hans öra. Det knullas i vartenda buske och hörn av Berlin den natten. Jag och Victor ligger utslagna i en park när dagen gryr.

*

Från Victors ryggsäck hänger en vattenskopa i snidat trä.

”Varför har du med dig den?” undrar jag.

”För att dricka ur, så klart.”

*

Prag. Det är varmt och vi kånkar våra ryggsäckar upp för kullen mot Zizkow eftersom vi är för snåla för spårvagnen. Utanför barerna står hålögda prostituerade och pratar med mc-killar som bär frisyrer som var moderna 1983. Vi hittar ett hostel som ägs av en kvinna med samma gula hårfärg som en rökskadad tapet.

*

Om dagarna sover vi, nätterna ränner vi omkring på gatorna och blir ett med de karaktärerna i de kantstötta kvarteren. Nätterna är i Zizkow är mörka och luktar våld och fylla. Slagsmål och kvinnohandel i en enda lång, svartvit film. Vi sitter storögda på första raden.

*

”Var ska vi?”

”Jag vill ha värme!”

”Medelhavet! Söderut!”

*

Det är kokhett på tåget som ringlar sig genom Frankrike. Det är den 14 juli och överallt runt oss pågår firandet av Stormningen av Bastiljen. Kupéerna är tjocka av vit rök. Sista stationen innan Spanien är vi helt ensamma i vår vagn som luktar matrester, öl och hasch. Vi sitter helt nakna och spelar kort. En medeltidsborg reser sig på en kulle som ett enormt sandslott och hälsar oss välkomna till Katalonien. Innan gränsövergången pressar vi våra anemiska, svettiga skinkor mot tågfönstret och skriker ”Hej då, Frankrike! Hej då!”.

*

Vi är hungriga men panka. Måste spara pengar. Går in på McDonald’s. Victor, eller om det är jag, stjäl rabattkupongerna som ligger vid sidan av kassan. Två QP till priset av en. Vi äter QP i en vecka till frukost, lunch och middag. Än idag kan jag inte äta QP.

*

Cadiz. Elena är tjugoett. Över hennes axlar rinner den där sortens mörkbruna hår som alltid ser fuktigt ut, en tandställning som glimmar och gnistrar när hon ler. Hennes tunga smakar metall.

*

Valencia:

”Hur gamla är ni killar?”

”Vi är arton.”

”Ni ser ut som spädbarn.”

”Vi är arton.”

”Ni är usla på att ljuga men kom in, sitt längst in i baren där ni inte syns från gatan om ni ska vara här.”

*

Jag har tolv euro kvar. Jag har inte ätit på två dagar. Men när jag är i Strasbourg vattnas det i munnen när jag ser alla baguetterna bakom glasdisken i vänthallen. Jag köper en, sliter upp den ur pappret, sjunker ner på marken och äter den sittande på stenläggningen. Jag känner mig som ett skadat djur.

*

I mitt pojkrum i Stockholm packar jag upp ryggsäcken. Alla kondomerna, varenda en, är kvar. Jag ringer Victor. Linjen sprakar och brusar. Vi skrattar åt det där med kondomerna. Han är kvar på kontinenten, någonstans i Amsterdam och dricker öl.

Linnea står framför spegeln och dricker en av de där gröna häxbrygderna som hon kallar juice. Jag har tvingats smaka dem, och kan meddela att det är som att smaka en klunk av djävulens badvatten. Nu står hon och stirrar sig själv i ögonen i den där spegeln och plötsligt fnissar hon till.

”Jag håller koll på mitt drickande”, säger hon.

”Va?”

”Fattar du inte? Jag håller koll på mitt drickande. Hehe.”

Sen lutar hon huvudet bakåt, sveper i sig resten och lämnar rummet.

Jag står vid handfatet och upptäcker att min tandborste har mittbena och är blöt. Linnea tycker att det där med att ha separata tandborstar är ”lite flytande” och ”inte så noga”. Själv tycker jag att det är ”rätt så jävla äckligt” att dela.

*

Kommer till Thelins på Odengatan och upptäcker att mitt vanliga hörnbord är upptaget av två killar som skriker i headset. Jag vill dra kniv – men jag har ingen kniv. Allt jag har en dator med en romanidé och gnagande tomhet i bröstet som jag vet kommer att växa under dagen.

*

En halvtimme senare: Killarna reser sig. Jag flyger genom kaféet som en levande dartpil. Bordet är mitt. Seger! Triumf! Ordningen är återställd. Nu klamrar jag mig fast vid bordet som om det vore en alm och jag en skäggig demonstrant.

Jag vaknar upp av att det skriks nere på gatan. ”Öh! Kom igen!”. ”En till!”. ”Så ja gubben, så jaaaa!”. Vad i helvete är det som pågår, tänker jag och masar mig försiktigt fram till fönstret.

Därnere har fem medelålders människor, klädda i t-shirts och shorts, gjort om trottoaren till ett gym. Det är sant. De har släpat dit olika sorters redskap och vikter som de nu lyfter och bär omkring medan en av dem ropar ut order som en senil cirkusdirektör. En av dårarna bara springer som om han vore jagad av en rånare, fram och tillbaka längs gatan.

Jag står där och känner mig som en ostämd cello i samtidens orkester innan jag drar igen fönstret med en smäll och brygger kaffe så starkt att jag måste kippa efter andan när jag tar en klunk.

Vi lever i ett nytt tidevarv. Nej, jag syftar inte på Coronan. Jag talar om Är du medlem-samhället. Apoteket. Tidningen. Matbutiken. Gymmet. Överallt ständigt denna fråga ”Är du medlem?”.

Det är lojalitet de söker, men jag tycker det börjar kännas som att vara intvingad i en destruktiv relation med en svartsjuk partner som vill hålla koll på vartenda steg jag tar. Mobilen har ständig hicka av alla dessa mejl från organisationerna jag numera är en del av.

Rabatt! Minns du oss? Hoppas du var nöjd!

Kanske är det den hurtiga, insmickrande tonen i mejlen och sms:en som jag avskyr. Som om ett medlemskap hos Apotek Kronan innebär att man per automatik vill träffa andra pollenallergiker och åka ut till Tyresö och grilla korv tillsammans.

Allt jag ville ha var två kronors rabatt på ett paket Alvedon, men nu har jag signat upp i farmaceuternas eget Jehovas vittnen.

På tal om fåglar. Igår satt jag på en uteservering när jag plötsligt kände något varmt och kladdigt träffa mitt högra lår. ”Det är omöjligt”, tänkte jag, eftersom jag satt under en markis. Men mycket riktigt. En illasinnad fågel hade låtit sina grönvita restprodukter landa på mig, genom en tio centimeter bred glipa i markisen.

Ni ser själva bilden.

Jag bad den vitklädde servitören om en servett och förklarade vad som hänt. Och han nickade tankfullt och värdigt, såg upp mot himlen och sa beundrande: ”En prickskytt. Det finns en riktigt skicklig prickskytt däruppe någonstans.”