Det enda smeknamn jag haft var när en några år äldre kille i skolan kallade mig för ”Pastaskallen”. Det roade mig inte särskilt mycket. Jag bar inte namnet som en skimrande medalj på bröstet, om man säger så.

Jag funderar på ett smeknamn till en karaktär till min nästa roman. Då minns jag plötsligt det bästa smeknamn jag konfronterats med. Det var en norsk kille som kom till Stockholm i mitten noll-noll-talet. Han festade hela tiden. Var ohyggligt rik, sades det. Pengarna hade familjen gjort på olja. Därför kallades han kort och gott för ”Oljan”. Det roade mig mycket, minns jag.

Man vet att man lever i Anders Tegnells Sverige när ens första reaktion är: Jag hoppas verkligen att de inte var fler än femtio personer.

På tal om födelsedagar och presenter: Varför tror barn att man blir glad av att konfronteras med deras patetiska teckningar när man fyller år? Och varför uppmuntrar föräldrar detta skitbeteende? Varje år är det samma visa. Där står en liten förnumstig pojke med gröna snorkråkor hängande som druvklasar under näsan, rycker en i byxbenet och sträcker fram ett skrynkligt A4-papper. Och bakom den lilla bastarden står en stolt förälder med glansig blick och säger: ”Albin har gjort den alldeles själv”. Man tittar på teckningen och tänker: ”Det hoppas jag – för om det är du som ritat den här jävla giraffen med tre ben och svans som en porrfilmspenis borde du donera dig själv till forskningen”.

Ska man verkligen behöva ta den där skiten bara för att man är släkt? Jag vill ha häftiga prylar, elektronikgrejer, sprit, pengar till resor när jag fyller år – inte ett illa tecknat klövdjur. Men jag tror att jag äntligen hittat ett sätt att få slut på den här terrorn.

Snart fyller en liten fyraåring jag känner fem. Då är det dags för tillbaka-kaka. Jag ska inte köpa Lego, tv-spel eller något annat kul. Nej, jag ska rita en teckning åt den gnidna ungen som tack för senast. ”Jag har gjort den alldeles själv”, ska jag säga när jag räcker fram den.

Det värsta med måndagar är Dagens Nyheters anorektiskt tunna utgåva som väntar i tidningsstället. Vad kan det vara? 5-6 uppslag? Skärpning!

***

Den här veckan påbörjar jag arbetet med nästa Vanessa Frank-roman. Fram till i december har jag på mig att hitta på handlingen. Då åker jag till Sydamerika för att skriva i tre månader. Allt jag har hittills är skuggorna av en handling och en titel: Kokain.

***

Efter den stora branden i Chicago i oktober 1871 berättade ett ögonvittne om en liten flicka som antagligen var svensk. Hon kom rusande i vild panik med kläderna i lågor. En man försökte hjälpa henne. Tömde ett glas över henne. Men glaset innehöll sprit. Håret flammade upp. Hon försvann springande och gråtande i natten. Sedan jag läste det där tänker jag på henne då och då. Jag undrar vem hon var? Vad som sedan hände? Kanske klarade hon sig, ändå.

***

Jag måste tydligen byta skjorta innan jag kan ta itu med den här dagen. Hur jag vet det? Alldeles nyss mönstrade Linnea mig innan hon gav sig iväg. ”Byt skjorta älskling”, sa hon bara innan hon gav mig en puss, hastig som ett ormbett, och försvann ut genom dörren.

Jag fyllde trettiofyra för ett par dagar sedan och i och med det kan man väl säga att jag nu beträder ekvatorn av mitt liv. Vi kan väl enas om att det nu är för sent både att bli fotbollsproffs och att författa en modern Jack. Vad blev kvar av ungdomens ofantliga drömmar? Skriva +++-deckare och att driva en undangömd dagbok här på Aftonbladet.

Men Linnea uppvaktade mig fint, jag vaknade upp i en säng som sprakade av cellofanpapper och ljus. Hon sjöng utan att träffa en ton och gav mig kaffe och kanelbulle. Sedan meddelade hon att jag numera är förbjuden att låtsas sova när hon kliver in i ett rum.

”Varför då?” undrade jag häpet.

”Du är så jävla gammal nu att jag kan tro att du dött av en stroke eller nåt”, sa hon.

Jag promenerar mot Ica i den tidiga söndagsmorgonen. En spritentusiast som jag brukar se parkerad på en bänk i närheten kommer wobblande mot mig på trottoaren. Ansiktet är fårat som ett gammalt vinterdäck. Han höjer handen till hälsning och säger ”Tjenare” och jag besvarar med ett glatt ”God morgon”.

Vad jag älskar när gatorna är stilla farleder och man flyter förbi ett annat mänskligt skepp på det där vänskapliga sättet.

På tal om balkongen. Jag och Linnea är nyinflyttade på Tulegatan. Gatan är väl inte direkt hjärtat i det område som av stockholmare kallas Sibirien, snarare blindtarmen, men vi trivs. Det vi inte undersökte ordentligt innan vi köpte lägenheten var hur många soltimmar vi har på balkongen. Det vet vi nu. Två minuter. På midsommarafton. Klockan 05.57. Om man står på tå och lutar sig ut över räcket.

Därför har vi nu döpt den till ”Det eviga mörkrets balkong”.

På balkongen. Bortom de svarta takåsarna finns det som är Stockholm: vattnet, broarna, stenkajerna och återvinningsstationerna i grön metall. Jag kan höra stans väsande andedräkt, suckarna och skratten, som små vykort som letar sig in till mina trumhinnor och sorteras till intryck och känslor i min hjärnbark.

Förr om åren ville jag vara en ostämd cello i samtidens orkester.

Jag tänkte mig mitt framtida liv lika vilt och oberäkneligt som ett skogsrejv, men numera vill jag att det ska vara som en charterresa.

Min flickvän Linnea är förresten speciell på det sättet att hon i perioder bara äter en enda sak. I början av vårt förhållande var det vattenmelon. Sen blev det ananas. För ett par månader bytte hon till broccoli. Varenda gång jag såg henne vandrade hon omkring i lägenheten med en mossgrön atombombssvamp i näven. ”Äter du broccoli nu igen?” frågade jag. ”Ja, jag är Brocco-loco”, svarade hon och tog en stor tugga med hörntänderna som någon sorts vilde.

Haha, Brocco-loco. Det tycker jag var välfunnet.