Jag tar en promenad på Östermalm och upptäcker att på Karlavägen joggar motionärerna på cykelbanorna. Det är sant. Masa er dit själva, så får ni se. Långa rader av förmögna män klädda i kondomtajta shorts, pulsklockor och snabba solbrillor orsakar stor irritation bland trafikanterna. Vad är grejen med det? Varje gång en flåsande karavan av det där slaget passerar blir jag så irriterad att jag vill stanna till och ropa ”Så jävla fort går det inte, era rika fåntrattar”.
Jag och min flickvän Linnea har aldrig varit mer skuldsatta och ändå bor vi i en lägenhet som ser ut att ha varit utsatt för organiserad plundring. Jag börjar tycka att det tär på min psykiska hälsa att leva i ett hem med lika hög trivselfaktor som ett Shurgard-lager. Men Linnea är lugn. Hon är väldigt mañana-mañana och viftar irriterat bort mina förslag om att vi ska ta itu med den bruna skylinen av flyttkartonger.
Istället har hon kloka, tröstande visheter att bjuda på.
”Berlinmuren byggdes inte på en dag”, säger hon och får något fjärran i blicken.
”Inte Rom heller”, säger jag.
”Rom?”, frågar hon.
”Ja, man säger vanligtvis Rom i det sammanhanget”, säger jag.
”Tror du Berlinmuren byggdes på en dag?” undrar hon.
”Nej men…” försöker jag.
”Just det. Rom. Berlinmuren. Pyramiderna. Alla tre tog lång tid. Fattar du?”
Jag sitter på en uteservering när en skinande svart sportbil bromsar in. Ur den hoppar en lång kille med självförtroende – hade det här hänt 2008 hade jag beskrivit honom som en så kallad stekare. Han går fram till bordet bredvid mitt, där hans kompis sitter. De pratar om bilen, som uppenbarligen är ny.
”En riktig penisförlängare”, menar kamraten vid bordet.
Bilägaren vinkar avmätt till sig servitören, lutar sig tillbaka och kisar mot solen: ”Glöm inte att det bara en penisförlängare om man har liten penis. I mitt fall är bilen ett komplement.”
Efter att ha toppat Dagens Medias sajt och blivit länkad av författaren Camilla Läckberg på Instagram Stories tvingas jag konstatera att jag förlorat kontrollen. Till en början var detta forum drivet av lust och skrivglädje. En kall termometer i samtidens smutsiga armhåla.
Men min självbild har svällt. Antagit groteska proportioner.
På förmiddagen ringde jag runt till olika företag och krävde dem på pengar för att jag bar deras kläder. Jag kontaktade Uber Eats och ville ha rabattkoder att ”dela ut”. Jag ringde Aftonbladets tipstelefon och berättade viskande var jag befann mig. Jag köpte ett tandblekningskit för hemmabruk. Jag skrev ett meddelande till influencern Margaux Dietz och frågade om vi skulle starta en podcast innan jag bröt mig in i Michaela Fornis trapphus, stal hennes barnvagn och promenerade omkring på Djurgården.
Den här bloggen är inte längre en produkt kontrollerad av en människa. Ingen levande man eller kvinna kan tygla den.
Den har blivit ett monster.
Ett monster, större än sin samtid, som jag inte längre är förmögen att hantera.
Därför måste jag tyvärr meddela att jag, i samråd med mina chefer här på Aftonbladet, är tvungen att sluta blogga.
Varje morgon sitter jag på Thelins konditori på Odengatan och försöker skriva i en korseld av konferenssamtal. Innan pandemin utgjordes klientelet av vithåriga pensionärer med smulor över kläderna – ryckte någon till i sitt hörn visste man inte om de vill ha påtår eller behövde en hjärtstartare.
Men det är nya tider. Nu har tiotalet koffeinförgiftade män i Corona-skägg och dunvästar riggat upp sina kontor och schimpans-skriker i sina headset. Det här är inte längre ett konditori, det här är ett zoo som serverar dammsugare och wienerbröd.
Jag heter Pascal Engman och är författare. Mina böcker är för tillfället sålda till nästan tjugo länder, och tanken var att jag skulle resa runt till några av dem och prata om mig själv. Men allt är inställt. Istället blev jag kontaktad av Aftonbladet-chefen Eric Rosén som föreslog att jag skulle starta en blogg. Och nu sitter jag här, lite kissnödig, nervös som en förstagångsförbrytare, i mitt kontor i Vasastan. För tillfället kan jag rapportera att jag har ett nytt smeknamn på mitt arbetsrum: Drömmarnas teater. Det låter maffigt, det låter bra. På väggen har jag ett svartvitt fotografi av Ernest Hemingway och en flaska billig whisky rullar gemytligt i skrivbordslådan. Nu gäller det bara att producera.
*
Stockholm börjar bli sig självt igen efter sommaren. Trottoarerna börjar sakta fyllas av människor som varit på Gotland. För en vecka sedan var varje promenad i city som att vandra omkring i zombieapokalypsens första skälvande timmar. De få människor man mötte hade vilsna ansiktsuttryck och pratade skånska.
*
Jag var inne på en sushihåla nere vid Sankt Eriksplan igår. Jag var inte där för att äta, utan för att nyttja deras toalett. Rusade in kissnödig, knäskål mot knäskål. Blev insläppt. Lyfte på toalettlocket. Och jag säger då det. Bromsspåren i det vita porslinet – det var som om en grizzlybjörn långsamt drunknat och med ramarna försökt häva sig upp. Jag gjorde det jag skulle. Tvättade händerna så noga att de var alldeles såriga och röda. Och när jag klev ut blev jag krävd på tio kronor av en kvinna med Hitlerlugg. Jag hade en tiokrona löst i fickan som jag räckte över. Hon stoppade den i kassamaskinen. Jag tänkte att det är den här sortens ögonblick som föder hjältar och skapar legender. Stod tålmodigt kvar.
”Kvitto. Jag skulle vilja ha ett kvitto på den här transaktionen”, sa jag lugnt och kände mig som en socialdemokratisk Rosa Parks som stod upp för den svenska statskassan och byråkratin. Kvinnan rättade till Hitlerluggen, öppnade kassamaskinen, vägde tiokronan i handen, tittade hatiskt på mig, och räckte tillbaka den.
*
Jag vet inte vad jag känner för charkifieringen av matbutikerna? När jag växte upp utgjordes charken på sin höjd ett par grillade kycklingar med cykeldäck-konsistens som smakade otvättat kön och grillkrydda från Santa Maria. Nu? Nu är halva Ica-butikerna museiutställningar där fisk och köttstycken ligger i glasmontrar i väntan på mellanchefer med snusandedräkt och Padel-rack som är ute i eftermiddagen för att förverkliga sig själva genom att laga fransk fiskgratäng. ”Borgarfasoner!” vill jag fnysa och dunka skallen i glaset. Jag skrev ett par rader upp att jag inte visste vad jag kände för det här, men det gör jag ju alldeles tydligen. Det är piss, alltihopa.
