Kanske börjar jag bli gammal? Alldeles vaknade jag upp och stoppade in mina kalla fötter i ett par gröna tofflor som jag stal från Steam Hotel häromåret. Och jag blundade och tänkte: Detta är livskvalitet. Inte när jag stal dem. Då var jag rädd och hade kaninpuls. Nej, utan när jag lär mina äckliga fötter omslutas av det tjocka tyget. Sedan tog jag nöjt ett par steg ut i köket för att brygga kaffe. Förmodligen ett par rätt stora steg närmre både stroke och prostataproblem.

Jag har kraftig huvudvärk. Det är beklagligt, inte minst eftersom jag inte ens hade förmånen att dricka sprit igår. Trots det känner jag mig bakfull.

*

Jag åt lunch på en restaurang i stan. Innan jag fick komma in tog en person fram en vit pistolliknande termometer och riktade den mot min panna. ”Du är okej”, sa hon och släppte förbi mig.

*

Snart slipper jag att leva i skuggan av en skyline av bruna flyttkartonger. Nästa vecka blir vår bokhylla klar och då ska jag äntligen packa upp mina böcker.

*

Träffade Alex Schulman på Taverna Brillo, som äntligen öppnat lunchserveringen. Men frukosten? Ingen vet. ”När i helvete öppnar ni frukosten?” skrikfrågade vi PG som är den som bestämmer. ”Hösten 2022”, sa han och log snett. Jag vet fortfarande inte om han skämtar. Det vet ingen. Men PG har nu lovat att ge oss nycklarna till lokalen, så att vi kan pipa in vid halv tio och ta en kaffe medan vi skriver på våra bokmanus.

*

Linnea går omkring hemma och spelar jullåtar eftersom hon har drabbats av ”julfeeling”. Snart kommer hon, på riktigt, att tvinga upp mig på vinden för att hämta ner julstjärnorna. Nu när jag tänker efter kan min huvudvärk bero på kombinationen Linneas ”julfeeling” och hennes kraftiga rökelser. Det är ett tvåfrontskrig jag utkämpar, här hemma.

Jag sitter på ett litet kafé och läser Aftonbladet. Papperstidningen. Kanske är det för att jag igår såg SVT-dokumentären om Jan Guillou? Runtomkring mig sitter andra gäster, med tidningarna uppfällda. Någon vänder blad och det prasslar gemytligt till. Jag tänker på hur mycket jag tycker om att läsa på papper. I mina händer ryms hela världen, och den väger inte mer än några gram.

Jag har tidigare berättat om kampen för att spela gitarr i mitt eget hem. Linnea stänger demonstrativt dörrar och kutar iväg som en skrämd hare så fort jag gör en ansats att sträcka mig efter mitt instrument.

Det är en kamp som går tillbaka redan till vår förra lägenhet på Surbrunnsgatan. I mars ringde det på ytterdörren. Det visade sig vara en granne. Här är konversation som fastnat som glassplitter i hjärnbarken på mig.

Hon: Hej!

Jag: Hallå där!

Hon: Vi har visning idag.

Jag: Vad kul, behöver ni ställa in lite grejer hos oss så är det helt lugnt.

Hon: Nej, det är inte därför jag är här.

Jag: Okej?

Hon: Du brukar spela gitarr ibland.

Jag: Ja, exakt.

Hon: Kan du låta bli att göra det de närmsta timmarna.

Jag: Vad sa du?

Hon: Kan du låta bli att sjunga och spela på din gitarr under vår visning? Snälla.

Jag: Okej.

Hon: Tack. Hej då.

Jag: Hej då.

Hela vår lägenhet som köket i en indisk restaurang. Varför? Jo, Linnea har köpt rökelser som luktar mango chutney och hasch. Jag snubblar ut i vardagsrummet och hon kvittrar ”God morgon” med ”Åh vad livet är härligt”-min, äschlet djupt nedtryckt på en spikmatta och munnen full av varmt vatten med gröna örter i. Utrotningshotade saker antagligen, men Linnea tycker väl att det ”gäller att passa på”. Hela grejen ska tydligen hjälpa henne att få en ”Rofylld start på dagen”.

Själv tycker jag att det är allt annat än rofyllt. Det är faktiskt obehagligt att gå och lägga sig i Vasastan men vakna upp i Bombay.

Nu finns min roman Änkorna att förbeställa signerad hos både Bokus och Adlibris!