Kanske börjar jag bli gammal? Alldeles vaknade jag upp och stoppade in mina kalla fötter i ett par gröna tofflor som jag stal från Steam Hotel häromåret. Och jag blundade och tänkte: Detta är livskvalitet. Inte när jag stal dem. Då var jag rädd och hade kaninpuls. Nej, utan när jag lär mina äckliga fötter omslutas av det tjocka tyget. Sedan tog jag nöjt ett par steg ut i köket för att brygga kaffe. Förmodligen ett par rätt stora steg närmre både stroke och prostataproblem.
Jag har kraftig huvudvärk. Det är beklagligt, inte minst eftersom jag inte ens hade förmånen att dricka sprit igår. Trots det känner jag mig bakfull.
*
Jag åt lunch på en restaurang i stan. Innan jag fick komma in tog en person fram en vit pistolliknande termometer och riktade den mot min panna. ”Du är okej”, sa hon och släppte förbi mig.
*
Snart slipper jag att leva i skuggan av en skyline av bruna flyttkartonger. Nästa vecka blir vår bokhylla klar och då ska jag äntligen packa upp mina böcker.
*
Träffade Alex Schulman på Taverna Brillo, som äntligen öppnat lunchserveringen. Men frukosten? Ingen vet. ”När i helvete öppnar ni frukosten?” skrikfrågade vi PG som är den som bestämmer. ”Hösten 2022”, sa han och log snett. Jag vet fortfarande inte om han skämtar. Det vet ingen. Men PG har nu lovat att ge oss nycklarna till lokalen, så att vi kan pipa in vid halv tio och ta en kaffe medan vi skriver på våra bokmanus.
*
Linnea går omkring hemma och spelar jullåtar eftersom hon har drabbats av ”julfeeling”. Snart kommer hon, på riktigt, att tvinga upp mig på vinden för att hämta ner julstjärnorna. Nu när jag tänker efter kan min huvudvärk bero på kombinationen Linneas ”julfeeling” och hennes kraftiga rökelser. Det är ett tvåfrontskrig jag utkämpar, här hemma.
Jag sitter på ett litet kafé och läser Aftonbladet. Papperstidningen. Kanske är det för att jag igår såg SVT-dokumentären om Jan Guillou? Runtomkring mig sitter andra gäster, med tidningarna uppfällda. Någon vänder blad och det prasslar gemytligt till. Jag tänker på hur mycket jag tycker om att läsa på papper. I mina händer ryms hela världen, och den väger inte mer än några gram.
Jag har tidigare berättat om kampen för att spela gitarr i mitt eget hem. Linnea stänger demonstrativt dörrar och kutar iväg som en skrämd hare så fort jag gör en ansats att sträcka mig efter mitt instrument.
Det är en kamp som går tillbaka redan till vår förra lägenhet på Surbrunnsgatan. I mars ringde det på ytterdörren. Det visade sig vara en granne. Här är konversation som fastnat som glassplitter i hjärnbarken på mig.
Hon: Hej!
Jag: Hallå där!
Hon: Vi har visning idag.
Jag: Vad kul, behöver ni ställa in lite grejer hos oss så är det helt lugnt.
Hon: Nej, det är inte därför jag är här.
Jag: Okej?
Hon: Du brukar spela gitarr ibland.
Jag: Ja, exakt.
Hon: Kan du låta bli att göra det de närmsta timmarna.
Jag: Vad sa du?
Hon: Kan du låta bli att sjunga och spela på din gitarr under vår visning? Snälla.
Jag: Okej.
Hon: Tack. Hej då.
Jag: Hej då.
Hela vår lägenhet som köket i en indisk restaurang. Varför? Jo, Linnea har köpt rökelser som luktar mango chutney och hasch. Jag snubblar ut i vardagsrummet och hon kvittrar ”God morgon” med ”Åh vad livet är härligt”-min, äschlet djupt nedtryckt på en spikmatta och munnen full av varmt vatten med gröna örter i. Utrotningshotade saker antagligen, men Linnea tycker väl att det ”gäller att passa på”. Hela grejen ska tydligen hjälpa henne att få en ”Rofylld start på dagen”.
Själv tycker jag att det är allt annat än rofyllt. Det är faktiskt obehagligt att gå och lägga sig i Vasastan men vakna upp i Bombay.
Ibland när jag sitter och skriver här hemma på Tulegatan kan jag inte låta bli att minnas kaféet jag skrev på i Spanien förra sommaren. Jag var alltid först på plats om morgonen. Intog min vanliga stol på uteserveringen. Fick en cortado och mineralvatten av en uttråkad servitör med porrfilmsmustasch. Bordet var ett rangligt fuskbygge. Varje knapptryck på datorn, varenda förbipasserande moped, skapade små jordbävningar som resulterade i böljande vågor i kaffet.
Snart kom de andra stammisarna: Äldre spanjorer med skjortorna instoppade i byxlinningen och de buktande magarna inpackade i breda skärp fällde upp sina tidningar som färggranna fjärilar över borden. Damer med cigaretter som en naturlig förlängning av sina kroppar kallade varandra ”guapa”, pratade om sina krämpor, berättade detaljerat om sin senaste knäledsoperation och skröt om sina barnbarn.
Ibland ropade en av damerna på mig som om jag vore en hundvalp, vecklade upp en servett i vilken hon dolt en smulig bakelse som hon bakat och tvingade mig att stoppa i munnen. Och jag log. Avlägsnade diskret ett svart hårstrå, innan jag tuggade och svalde, sade ”Tack, vad gott” men tänkte att jag hellre stoppat en handgranat i käften.
Hon var så vänlig och söt, så jag log igen med sockerglans på de där läpparna – som en bullrig a-lagare på Södermalm en gång pekade på och kallade för monkeylips – och damen fiskade upp ytterligare en hopknycklad servett ur sin handväska och tryckte i min hand.
Alldeles nyss åkte jag taxi. Chauffören var en ung kille i min ålder. Solglasögon. Keps. Han berättade att han var trött, för att han varje morgon kör en liten kille till skolan. Gratis. Innan sina taxipass.
Lillkillens pappa hade gått bort och det var änkan som bett honom. Jag tänkte att jag hade att göra med en stor filantrop och varm medmänniska.
”Vad fint”, sa jag beundrande. ”Var pappan en vän till dig?”
”Pappan? Va? Nej. Honom kände jag inte. Alltså, jag försöker få till en dejt med mamman.”
Jag vet inte vad det är med mig, men jag är på ett otroligt gott humör idag. Kanske är det för att jag ska klippa mig, kanske är det för att jag inte förstår bättre? Alldeles nyss inte bara sjöng jag i duschen. Nej, jag dansade också. Stäm mig då! Kör in mig i finkan! Men man måste omfamna den här sortens sinnesstämning i dessa dystra tider.
