Jag bär sällan glasögon offentligt, vilket har att göra med ett trauma jag burit med mig i tio år. Jag hade hämtat ut mina första brillor. Mörkgröna, rektangulära – mer Carl Bildt än Harry Potter, så att säga. Redan på väg hem från optikern satte jag dem fylld av stolthet på mig, plötsligt såg jag världen i HD.

Men jag hade bara hunnit bära dem i tio minuter eller så när en dåre kom körande mot rött i en sportbil. Det var en hårsmån från att jag avslutade mitt liv som ett skabbigt rådjur på hans motorhuv.

Jag skrek. Hytte med näven.

Denna neandertalare i människokläder stannade då sin bil mitt i gatan och ställde sig bredbent, som om han var i färd att föda fram ett barn stående. ”Var det något eller, din glasögonorm!?” ropade han.
Och jag hade inga svar. Jag kunde bara stå och fisk-kippa efter luft. Han nöjde sig med det, hoppade in i sin bil och for iväg.

När jag och Ann-Marie Skarp åt middag igår gick hockeyspelaren Douglas Murray förbi med sin son. ”Dig känner jag igen”, hojtade Ann-Marie glatt. Ann-Marie är mycket hockeyintresserad och sedan började hon berätta om sina tre favorithockeyspelare i NHL.

Erik Karlsson. Ann-Maries omdöme: ”Jävligt het!”

Henrik Lundqvist. Ann-Maries omdöme: ”Jag kommer aldrig glömma bilderna på när han klev ut på flygplatsen i Köln efter en lång Atlanten-flygning. Inte ett veck i kostymen. Såg hur fräsch ut som helst.”

Douglas Murray. Ann-Maries omdöme: ”Fortfarande snygg!”

Åt en härlig tretimmars middag igår med fina Ann-Marie Skarp, som gav mig mitt första bokkontrakt och som jag har så otroligt mycket att tacka för.

Varenda kafé i Stockholm är antingen fullt eller stängt. Taverna Brillo, där de flesta frilansskribenter håller till, öppnar inte frukostserveringen förrän den första september. Jag vandrade förgäves omkring i city i jakt på ett skrivbord och en kaffe. Men jag var inte ensam. Hela innerstan var full av vilsna frilansare med laptops under armarna, Alex Schulman satt och såg djupt förvirrad ut på Fabrique på Humlegårdsgatan. Själv drog jag i varenda kontakt jag har. Slutligen fick jag asyl på Aller Media vid Östermalmstorg. Väl där fick jag både kaffe och skrivbord och en stel Corona-armbåge av min gamla Expressen-kollega Johannes Selåker. Nu sitter jag och lyssnar på Svensk Damtidnings veckomöte och läser Dagens Nyheter.

Den där första sekunden av vakenhet är man bara skuggan av en människa. Man har ett medvetande, men inte mer än så. Den här morgonen varade den där stunden i fyra-fem sekunder. Jag visste inte vad jag var för djur eller om jag hade ett namn. Jag bara stirrade in i vår blåa tapet och flämtade som en fisk.

En liknande sak hände mig när jag hade Corona i april. Febern var så stark att jag inte visste om jag verkligen var författare. Jag ropade efter Linnea, som sov på soffan, men eftersom det var mitt i natten hörde hon mig inte. Hade jag verkligen skrivit en bok som hette Patrioterna eller hade jag bara drömt det? Inte ens när feberdimmorna lättat något på morgonen var jag säker.

Jag släpade mig upp, stöttade mig mot väggarna, och stapplade fram till bokhyllan. Drog med fingrarna över bokryggarna innan jag slutligen fann mitt namn på Patrioterna och andades ut.

Jag vet att ni febrigt längtat. Och ja, nu väntan är över. Här kommer den här helgens Plus-betyg:

Skulle shoppa kläder. Linnea följde med. Det blev ”hennes show” om man säger så. Jag köpte inte ett enda plagg. Hon köpte fyra: 

Åt en kebabrulle: 

Blev magsjuk: 

Blev kallad ”tönt” av Linnea för att jag låg och höll mig för magen och ojade mig. 

Satt på Thelins och trodde att en kille vinkade åt mig. Jag höjde en vit Rör inte min kompis -handflata och log. Men det var inte mig han vinkade åt, utan en person som satt bakom mig. 

Insåg att jag måste klippa mig, min frisyr just nu är nere på. . Jag ser ut som en sydamerikansk knarkmula efter en tiotimmars flight. I bagageutrymmet.

Drömde att Linnea legat med PR-killen André Frisk. 

Betalade räkningar: . Blev  när jag beslöt mig för att dricka whisky samtidigt. Ett litet knep som jag brukar använda mig av: att långsamt fyllna till medan företag och banker tar mina pengar.

Lagade en skål otroliga nudlar med räkor. Okej, jag ska inte överdriva. Den var . Egentligen har jag ingen aning eftersom jag dränkte den i en koreansk röd döds-sås som gjorde att hela käften domnade bort. Jag läspar fortfarande, en dag senare, efter den smakupplevelsen.

Jag måste börja motionera igen. När vi hyrde hus i Nerja, förra sommaren, sprang jag sju kilometer längs strandpromenaden varenda dag. Hela sträckan kantades mysiga uteserveringar med sprakande paraplydrinkar och sorglösa pensionärer som drack öl, skyddade av parasoller. Det var 27-28 grader i luften. Den sista kilometern var jag kraftigt yr, bara ett dåligt besked från en hjärtattack.

Ja, den där löpturen var verkligen mitt eget lilla Vietnamkrig. Till en början. Men en dag knäckte jag koden.

Jag drog på mig träningskläderna och tog med mig tjugo euro. Sökte upp en servitör på ett av ställena i slutet av rundan, där ölen kostade två euro styck. Jag sa: ”Varje dag kommer jag att springa förbi här. Jag betalar nu för tio San Miguel, utspridda över tio dagar”.

Sedan flög jag fram de sju kilometerna. Istället för att krypa hem och falla ihop i en hög på marken framför Linnea som hånade och skrattade åt mig, joggade jag in i baren, fick en immig öl, ett leende, slog mig ner och blickade ut över Medelhavets vågor. Drack febrigt det kolsyrade guldet.

Sen torkade jag mig om munnen och vandrade hem. Rak i ryggen. Värdig som en OS-medaljör. ”Vad lång tid det tog?” kommenterade Linnea förvånat.

”Ja, jag tog en lite längre runda, träningen börjar verkligen ge resultat nu”, förklarade jag.

Nu funderar jag på att skaffa mig ett liknande upplägg på nån bar här i Stockholm. För att motivera mig själv en smula.

Vi har haft problem med avrinningen i duschen under helgen. Efter ett par sekunder under strålen vadar man omkring i decimeterhögt, grumligt vatten. ”Vet du något om detta?” frågar jag Linnea. Hon sträcker upp handflatorna i luften som en italiensk fotbollsspelare som just fått frispark emot sig och skakar på huvudet.

Jag böjer mig muttrande fram, sticker in mina fingrar i det äckliga avloppsröret och gräver runt. Får tag på något slemmigt, sliter fram det. Det är hår. Långt, blont hår från en människa. Det ser ut som om en sinnessjuk person skalperat sig själv, rullat ihop håret till en liten boll och tryckt in det i avloppsröret.

Jag håller upp den framför Linnea, pekar fram och tillbaka mellan hennes skalle och den äckliga hårbollen i min hand.

”Det är ganska likt ditt hår”, säger jag.

”Nej, det är det inte alls”, svarar hon och går därifrån.

Jag har halvångest för en grej som hände igår. Jag satt på Thelins uteservering på Odengatan och skrev, när en tjej i de yngre tonåren kom cyklande på trottoaren. En äldre man stannade upp henne genom att fälla ut en arm. Han tornade upp sig över henne, vrålade så att spottet yrde.

”Det här är ingen jävla cykelbana. Fattar du inte det? Är du helt jävla dum i huvudet? Led cykeln din dumma fan.”

Flickan hoppade av sin cykel och mumlade ”Förlåt, förlåt”.

I sak hade han ju rätt, men han var så otroligt aggressiv. Hon blev rädd. Han var, trots att han var en åldring, mycket större än hon. Och hans gormande skrämde henne. På riktigt. Jag avskyr när människor ger sig på mindre personer, använder sin fysiska överlägsenhet för att skrämma.

Problemet var att jag blev så förbannad att jag gjorde samma sak. Jag började gasta och gestikulera från min stol. För att visa vad han utsatte henne för.

”Du kan väl säga till henne vänligt. Inte vara så jävla aggressiv. Vad är det för fel på dig? Hon är ett barn”, röt jag.

Och då blev han rädd, och lommade iväg. Nu kan jag inte bestämma mig för om jag gjorde rätt. Kanske tog jag i för mycket? Eller kanske var det bra, så han förstod vad hon gick igenom?

Jag vet faktiskt inte.

Jag åt middag på Supper igår. Det var en otrolig upplevelse, rakt igenom. Maten var så god att jag ville rusa in på toaletten och kräkas, för att få plats med mer. Till slut var jag så mätt att jag rasslade ihop i en liten hög på golvet och släpade mig mellan stolsben och gäster och ut i sensommarkvällen.

Supper är: