Jag sitter i Vasaparken och pillar med mitt bokmanus. En liten flicka kommer cyklande, med sin pappa springande tätt efter. Hans fötter smattrar i gruset, han hojtar ”Bra” och ”Försiktigt”. Armarna är utsträckta runt henne, beredda på att parera ett plötsligt fall.

Hon är i startblocken för ett cyklande liv. Vinglar fram. De korta benen trampar runt, runt, runt. Ansiktet under den svampformade hjälmen är hopknycklat av koncentration. Flätan piskar och studsar mot skulderbladen. Hon skulle kunna fortsätta ända till Åmål utan att bli det minsta trött! Fotgängare gör plats, vrider på huvudet, ler och nickar vänligt mot varandra.

Flickan och pappan försvinner – jag böjer ner blicken mot datorn på bordet – men jag bär med mig flickan och pappan en stund i min inre tv och jag tänker att det var en glimrande liten skärva av livet, så blixtrande vacker att jag vill gråta.

Tog en lunch med härliga Margaux Dietz igår. ”Jag har sovit i ett stort tält i natt”, förklarade hon utan att säga så mycket mer om den saken.

Jag dricker kaffe i solskenet och läser en bok när en lång man med en snusprilla stor som en komocka stannar till.

”Din jävel. Hur fan är läget då?” skrikfrågar han på brett dalmål.

Han kisar närsynt mot mig, med ögonhålorna som två minusstreck.

”Bra”, säger jag förvirrat.

Han lutar sig fram och granskar mig så nära att jag kan känna doften av hans frukost.

”Är det inte Thornberg?”

”Nej”, säger jag uppriktigt. ”Det är Engman.”

”Fan vad lik du är Thornberg. Haha. Fan. Ursäkta.”

Ibland packar jag en väska med träningskläder och tar med mig den och min ångest till mitt lokala gym för att springa på ett löpband. Idag träffade jag en man som gjorde mig illa till mods eftersom han bar ett fladdrigt svart linne som satt så löst att hans bröstvårtor kikade fram som ett par obehagligt ollonrosa ögon. Jag ville blunda men vet att det är en dålig idé när man står på ett löpband.

För ett par år sedan slöt jag nämligen ögonen under en springtur eftersom jag ville krama ur den sista helvetes-kilometern. Då tappade jag balansen och föll. Dunsade med en hög smäll in i väggen bakom. Jag såg stjärnor av smärtan. Hela gymmet stirrade och jag tänkte omtöcknad att det var bäst att låtsas som ingenting och med tonårstrotsig couldn’t care less-attityd ta sig upp igen.

Löpbandet rullade fortfarande.

Jag tog ett språng fram, kände mig som en cowboy som hoppar på hästen bakifrån på det där sättet de gör i västernrullar när indianerna nalkas och det är bråttom. Jag visste inte att det inte går att hoppa ombord på ett löpband i farten. Oförberedd på hastigheten dråsade jag ner på ärslet och rullade skrikande och fäktande in i väggen igen.

Jag kan rapportera att Linnea är på ett jävla humör. Hon flyter omkring som en drivmina i lägenheten, redo att detonera när som helst. Råkar jag förarga henne nu så kommer hon att Kalle Anka-explodera i ett vredesutbrott. Så jag håller mig ur vägen och smyger runt i mitt eget hem som en skicklig inbrottstjuv i väntan på att det här blåser över.

Jag tillbringade ett par förtrollade försommardagar med att läsa Ulf Lundells fina ”Vardagar 3”. Det jag framför allt bär med mig är hans nära relation till fåglar. Han behandlar dem kärleksfullt, ser deras flygande existens som små färgglada telegram från naturen.

Den enda fågel som frekventerat mitt liv de senaste månaderna är någon sorts skata, som satt på innegården på vår gamla lägenhet på Surbrunnsgatan och gapade som ett strandat fyllo i gryningen. Den väckte Linnea, som yrvaket kravlade ut på balkongen och vrålade åt den att vara tyst. Jag försökte vara den ”vuxna i rummet”. Påpeka att det inte är särskilt konstruktivt att skrika på en fågel, men då vände Linnea vreden mot mig.

Hon tittade hatiskt på mig med sina rödsprängda ögon och väste ”Jag ska skalla dig”. Sen lade hon händerna på balkongräcket igen och fortsatte utbyta högljudda förolämpningar med fågeln.

Jag kröp ner under täcket och lät dem hållas. Varje morgon vaknade jag upp till det där tvåfrontskriget. Fågeln kunde väl ursäktas för att den är en fågel, den bryr sig väl mest om att äta mask och matrester? Linnea, som vanligtvis är en tänkande och rationell människa, är väl den som jag borde vara bekymrad för i sammanhanget?

Det är ensamt att vara författare. Det första jag gör när jag släpat mig ur sängen är att dricka kaffe och läsa morgontidningen. Därefter skriver jag i ett par timmar. Sen vandrar jag omkring på det knarrande brädgolvet i lägenheten, klädd som en träl eftersom ingen ändå ser mig, tittar ut genom fönstret på betonglandskapet som utgör min utsikt.

Det en tillvaro att långsamt förlora förståndet i. Jag behöver sällskap. Helst skulle jag vilja ha en hund, men det får jag inte för Linnea. Men drömmen om ett socialt liv lever vidare. Häromdagen upptäckte jag en gammal äppelskrutt som ramlat ner bredvid slasken och övervägde för några sekunder att låta det ligga kvar, för att ha en egen bananflugefamilj cirklande runt mig som sällskap. Kanske borde jag börja samla på något?

Aftonbladet har beslutat sig för att förstora min så kallade puff på startsidan. Gott så. Samtidigt passade de på att byta bild av mig. Och, jag vet inte. Vad säger ni? Är det där en kille ni skulle låna ut femhundra kronor till? Be honom passa er handväska medan ni går på toaletten? Inte enligt min mormor, som tidigare idag hade vänligheten att ringa mig och recensera den.

”Du ser inte klok ut”, sa hon. ”Skulle jag se den där personen hade jag bara kunnat tänka en enda sak.”

”Vad då?”

”Spring” sa hon.

”Spring?” undrade jag.

”Ja, för spring helvete. Vart som helst. Men spring fort”, sa hon.

”Jag ska framföra det till mina chefer på tidningen, mormor”, sa jag.

”Gör det. Är de inte kloka? Den där människan är inte någon man vill ha att göra med. Det är inte en person man ska ha i tidningen.”

”Jag förstår.”

Av någon anledning beslöt jag mig för en tid sedan för att byta teleoperatör och därmed gick min telefonsvarare förlorad. Det var skådespelaren Sven Wollter som var vänlig nog att spela in mitt hälsningsmeddelande när vi hade fem minuter över i hans loge på Stadsteatern för ett antal år sedan.

De senaste timmarna har jag försökt spela in en ny. Själv. Problemet är att jag svamlar som en tonårspojke som med darrig röst försöker förklara för sin mamma hur adressen www.pornhub.com hamnade i webbhistoriken på familjedatorn.

Därför behöver jag få tag på en person med bra schvung i rösten som kan spela in meddelandet.

Alldeles nyss passerade jag en kutryggig och vithårig kvinna på Sveavägen. Samtidigt rann ett paket röda Marlboro ur hennes ficka och ner på trottoaren. Här kan jag göra en insats, tänkte jag, och kände mig som en finnig och godhjärtad scout när jag böjde mig fram för ge det till henne. ”Nej!” skrek hon så att saliven sprutade över min nacke. Jag frös till, backade snabbt undan som om hon dragit kniv. Toktanten tror att jag ska sno ciggen och kubba iväg, tänkte jag.

”Jag gör det själv”, fräste hon ilsket.

Och sen böjde hon på knäna och kroppen så långsamt att jag hunnit åka till Borlänge och tillbaka innan hennes fingertoppar fick kontakt med paketet. Hon var alldeles blå i ansiktet av ansträngning. Hela kroppen skakade. Problemet var att hon inte fick tag på ciggen. Det var som att se en leprasjuk kräfta försöka greppa en tvål. Efter en evighet lyckades hon och rätade på långsamt på ryggen. Hon gav mig en sista hatisk blick, pressade in en cigg mellan läpparna och sedan vaggade hon iväg.