Det värsta med måndagar är Dagens Nyheters anorektiskt tunna utgåva som väntar i tidningsstället. Vad kan det vara? 5-6 uppslag? Skärpning!

***

Den här veckan påbörjar jag arbetet med nästa Vanessa Frank-roman. Fram till i december har jag på mig att hitta på handlingen. Då åker jag till Sydamerika för att skriva i tre månader. Allt jag har hittills är skuggorna av en handling och en titel: Kokain.

***

Efter den stora branden i Chicago i oktober 1871 berättade ett ögonvittne om en liten flicka som antagligen var svensk. Hon kom rusande i vild panik med kläderna i lågor. En man försökte hjälpa henne. Tömde ett glas över henne. Men glaset innehöll sprit. Håret flammade upp. Hon försvann springande och gråtande i natten. Sedan jag läste det där tänker jag på henne då och då. Jag undrar vem hon var? Vad som sedan hände? Kanske klarade hon sig, ändå.

***

Jag måste tydligen byta skjorta innan jag kan ta itu med den här dagen. Hur jag vet det? Alldeles nyss mönstrade Linnea mig innan hon gav sig iväg. ”Byt skjorta älskling”, sa hon bara innan hon gav mig en puss, hastig som ett ormbett, och försvann ut genom dörren.

Jag fyllde trettiofyra för ett par dagar sedan och i och med det kan man väl säga att jag nu beträder ekvatorn av mitt liv. Vi kan väl enas om att det nu är för sent både att bli fotbollsproffs och att författa en modern Jack. Vad blev kvar av ungdomens ofantliga drömmar? Skriva +++-deckare och att driva en undangömd dagbok här på Aftonbladet.

Men Linnea uppvaktade mig fint, jag vaknade upp i en säng som sprakade av cellofanpapper och ljus. Hon sjöng utan att träffa en ton och gav mig kaffe och kanelbulle. Sedan meddelade hon att jag numera är förbjuden att låtsas sova när hon kliver in i ett rum.

”Varför då?” undrade jag häpet.

”Du är så jävla gammal nu att jag kan tro att du dött av en stroke eller nåt”, sa hon.

Jag promenerar mot Ica i den tidiga söndagsmorgonen. En spritentusiast som jag brukar se parkerad på en bänk i närheten kommer wobblande mot mig på trottoaren. Ansiktet är fårat som ett gammalt vinterdäck. Han höjer handen till hälsning och säger ”Tjenare” och jag besvarar med ett glatt ”God morgon”.

Vad jag älskar när gatorna är stilla farleder och man flyter förbi ett annat mänskligt skepp på det där vänskapliga sättet.

På tal om balkongen. Jag och Linnea är nyinflyttade på Tulegatan. Gatan är väl inte direkt hjärtat i det område som av stockholmare kallas Sibirien, snarare blindtarmen, men vi trivs. Det vi inte undersökte ordentligt innan vi köpte lägenheten var hur många soltimmar vi har på balkongen. Det vet vi nu. Två minuter. På midsommarafton. Klockan 05.57. Om man står på tå och lutar sig ut över räcket.

Därför har vi nu döpt den till ”Det eviga mörkrets balkong”.

På balkongen. Bortom de svarta takåsarna finns det som är Stockholm: vattnet, broarna, stenkajerna och återvinningsstationerna i grön metall. Jag kan höra stans väsande andedräkt, suckarna och skratten, som små vykort som letar sig in till mina trumhinnor och sorteras till intryck och känslor i min hjärnbark.

Förr om åren ville jag vara en ostämd cello i samtidens orkester.

Jag tänkte mig mitt framtida liv lika vilt och oberäkneligt som ett skogsrejv, men numera vill jag att det ska vara som en charterresa.

Min flickvän Linnea är förresten speciell på det sättet att hon i perioder bara äter en enda sak. I början av vårt förhållande var det vattenmelon. Sen blev det ananas. För ett par månader bytte hon till broccoli. Varenda gång jag såg henne vandrade hon omkring i lägenheten med en mossgrön atombombssvamp i näven. ”Äter du broccoli nu igen?” frågade jag. ”Ja, jag är Brocco-loco”, svarade hon och tog en stor tugga med hörntänderna som någon sorts vilde.

Haha, Brocco-loco. Det tycker jag var välfunnet.

Jag tar en promenad på Östermalm och upptäcker att på Karlavägen joggar motionärerna på cykelbanorna. Det är sant. Masa er dit själva, så får ni se. Långa rader av förmögna män klädda i kondomtajta shorts, pulsklockor och snabba solbrillor orsakar stor irritation bland trafikanterna. Vad är grejen med det? Varje gång en flåsande karavan av det där slaget passerar blir jag så irriterad att jag vill stanna till och ropa ”Så jävla fort går det inte, era rika fåntrattar”.

Jag och min flickvän Linnea har aldrig varit mer skuldsatta och ändå bor vi i en lägenhet som ser ut att ha varit utsatt för organiserad plundring. Jag börjar tycka att det tär på min psykiska hälsa att leva i ett hem med lika hög trivselfaktor som ett Shurgard-lager. Men Linnea är lugn. Hon är väldigt mañana-mañana och viftar irriterat bort mina förslag om att vi ska ta itu med den bruna skylinen av flyttkartonger.

Istället har hon kloka, tröstande visheter att bjuda på.

”Berlinmuren byggdes inte på en dag”, säger hon och får något fjärran i blicken.

”Inte Rom heller”, säger jag.

”Rom?”, frågar hon.

”Ja, man säger vanligtvis Rom i det sammanhanget”, säger jag.

”Tror du Berlinmuren byggdes på en dag?” undrar hon.

”Nej men…” försöker jag.

”Just det. Rom. Berlinmuren. Pyramiderna. Alla tre tog lång tid. Fattar du?”

”Jag antar det.”

Jag sitter på en uteservering när en skinande svart sportbil bromsar in. Ur den hoppar en lång kille med självförtroende – hade det här hänt 2008 hade jag beskrivit honom som en så kallad stekare. Han går fram till bordet bredvid mitt, där hans kompis sitter. De pratar om bilen, som uppenbarligen är ny.

”En riktig penisförlängare”, menar kamraten vid bordet.

Bilägaren vinkar avmätt till sig servitören, lutar sig tillbaka och kisar mot solen: ”Glöm inte att det bara en penisförlängare om man har liten penis. I mitt fall är bilen ett komplement.”

Efter att ha toppat Dagens Medias sajt och blivit länkad av författaren Camilla Läckberg på Instagram Stories tvingas jag konstatera att jag förlorat kontrollen. Till en början var detta forum drivet av lust och skrivglädje. En kall termometer i samtidens smutsiga armhåla.

Men min självbild har svällt. Antagit groteska proportioner.

På förmiddagen ringde jag runt till olika företag och krävde dem på pengar för att jag bar deras kläder. Jag kontaktade Uber Eats och ville ha rabattkoder att ”dela ut”. Jag ringde Aftonbladets tipstelefon och berättade viskande var jag befann mig. Jag köpte ett tandblekningskit för hemmabruk. Jag skrev ett meddelande till influencern Margaux Dietz och frågade om vi skulle starta en podcast innan jag bröt mig in i Michaela Fornis trapphus, stal hennes barnvagn och promenerade omkring på Djurgården.

Den här bloggen är inte längre en produkt kontrollerad av en människa. Ingen levande man eller kvinna kan tygla den.

Den har blivit ett monster.

Ett monster, större än sin samtid, som jag inte längre är förmögen att hantera.

Därför måste jag tyvärr meddela att jag, i samråd med mina chefer här på Aftonbladet, är tvungen att sluta blogga.

Jag vill tacka alla läsare för den här tiden.

Pascal Engman