Varje morgon sitter jag på Thelins konditori på Odengatan och försöker skriva i en korseld av konferenssamtal. Innan pandemin utgjordes klientelet av vithåriga pensionärer med smulor över kläderna – ryckte någon till i sitt hörn visste man inte om de vill ha påtår eller behövde en hjärtstartare.
Men det är nya tider. Nu har tiotalet koffeinförgiftade män i Corona-skägg och dunvästar riggat upp sina kontor och schimpans-skriker i sina headset. Det här är inte längre ett konditori, det här är ett zoo som serverar dammsugare och wienerbröd.
Jag heter Pascal Engman och är författare. Mina böcker är för tillfället sålda till nästan tjugo länder, och tanken var att jag skulle resa runt till några av dem och prata om mig själv. Men allt är inställt. Istället blev jag kontaktad av Aftonbladet-chefen Eric Rosén som föreslog att jag skulle starta en blogg. Och nu sitter jag här, lite kissnödig, nervös som en förstagångsförbrytare, i mitt kontor i Vasastan. För tillfället kan jag rapportera att jag har ett nytt smeknamn på mitt arbetsrum: Drömmarnas teater. Det låter maffigt, det låter bra. På väggen har jag ett svartvitt fotografi av Ernest Hemingway och en flaska billig whisky rullar gemytligt i skrivbordslådan. Nu gäller det bara att producera.
*
Stockholm börjar bli sig självt igen efter sommaren. Trottoarerna börjar sakta fyllas av människor som varit på Gotland. För en vecka sedan var varje promenad i city som att vandra omkring i zombieapokalypsens första skälvande timmar. De få människor man mötte hade vilsna ansiktsuttryck och pratade skånska.
*
Jag var inne på en sushihåla nere vid Sankt Eriksplan igår. Jag var inte där för att äta, utan för att nyttja deras toalett. Rusade in kissnödig, knäskål mot knäskål. Blev insläppt. Lyfte på toalettlocket. Och jag säger då det. Bromsspåren i det vita porslinet – det var som om en grizzlybjörn långsamt drunknat och med ramarna försökt häva sig upp. Jag gjorde det jag skulle. Tvättade händerna så noga att de var alldeles såriga och röda. Och när jag klev ut blev jag krävd på tio kronor av en kvinna med Hitlerlugg. Jag hade en tiokrona löst i fickan som jag räckte över. Hon stoppade den i kassamaskinen. Jag tänkte att det är den här sortens ögonblick som föder hjältar och skapar legender. Stod tålmodigt kvar.
”Kvitto. Jag skulle vilja ha ett kvitto på den här transaktionen”, sa jag lugnt och kände mig som en socialdemokratisk Rosa Parks som stod upp för den svenska statskassan och byråkratin. Kvinnan rättade till Hitlerluggen, öppnade kassamaskinen, vägde tiokronan i handen, tittade hatiskt på mig, och räckte tillbaka den.
*
Jag vet inte vad jag känner för charkifieringen av matbutikerna? När jag växte upp utgjordes charken på sin höjd ett par grillade kycklingar med cykeldäck-konsistens som smakade otvättat kön och grillkrydda från Santa Maria. Nu? Nu är halva Ica-butikerna museiutställningar där fisk och köttstycken ligger i glasmontrar i väntan på mellanchefer med snusandedräkt och Padel-rack som är ute i eftermiddagen för att förverkliga sig själva genom att laga fransk fiskgratäng. ”Borgarfasoner!” vill jag fnysa och dunka skallen i glaset. Jag skrev ett par rader upp att jag inte visste vad jag kände för det här, men det gör jag ju alldeles tydligen. Det är piss, alltihopa.
