Jag saknar Spanien!

Ibland när jag sitter och skriver här hemma på Tulegatan kan jag inte låta bli att minnas kaféet jag skrev på i Spanien förra sommaren. Jag var alltid först på plats om morgonen. Intog min vanliga stol på uteserveringen. Fick en cortado och mineralvatten av en uttråkad servitör med porrfilmsmustasch. Bordet var ett rangligt fuskbygge. Varje knapptryck på datorn, varenda förbipasserande moped, skapade små jordbävningar som resulterade i böljande vågor i kaffet.

Snart kom de andra stammisarna: Äldre spanjorer med skjortorna instoppade i byxlinningen och de buktande magarna inpackade i breda skärp fällde upp sina tidningar som färggranna fjärilar över borden. Damer med cigaretter som en naturlig förlängning av sina kroppar kallade varandra ”guapa”, pratade om sina krämpor, berättade detaljerat om sin senaste knäledsoperation och skröt om sina barnbarn.

Ibland ropade en av damerna på mig som om jag vore en hundvalp, vecklade upp en servett i vilken hon dolt en smulig bakelse som hon bakat och tvingade mig att stoppa i munnen. Och jag log. Avlägsnade diskret ett svart hårstrå, innan jag tuggade och svalde, sade ”Tack, vad gott” men tänkte att jag hellre stoppat en handgranat i käften.

Hon var så vänlig och söt, så jag log igen med sockerglans på de där läpparna – som en bullrig a-lagare på Södermalm en gång pekade på och kallade för monkeylips – och damen fiskade upp ytterligare en hopknycklad servett ur sin handväska och tryckte i min hand.