Dags för en tillbaka-kaka

På tal om födelsedagar och presenter: Varför tror barn att man blir glad av att konfronteras med deras patetiska teckningar när man fyller år? Och varför uppmuntrar föräldrar detta skitbeteende? Varje år är det samma visa. Där står en liten förnumstig pojke med gröna snorkråkor hängande som druvklasar under näsan, rycker en i byxbenet och sträcker fram ett skrynkligt A4-papper. Och bakom den lilla bastarden står en stolt förälder med glansig blick och säger: ”Albin har gjort den alldeles själv”. Man tittar på teckningen och tänker: ”Det hoppas jag – för om det är du som ritat den här jävla giraffen med tre ben och svans som en porrfilmspenis borde du donera dig själv till forskningen”.

Ska man verkligen behöva ta den där skiten bara för att man är släkt? Jag vill ha häftiga prylar, elektronikgrejer, sprit, pengar till resor när jag fyller år – inte ett illa tecknat klövdjur. Men jag tror att jag äntligen hittat ett sätt att få slut på den här terrorn.

Snart fyller en liten fyraåring jag känner fem. Då är det dags för tillbaka-kaka. Jag ska inte köpa Lego, tv-spel eller något annat kul. Nej, jag ska rita en teckning åt den gnidna ungen som tack för senast. ”Jag har gjort den alldeles själv”, ska jag säga när jag räcker fram den.