Min ensamhet når nya nivåer. Jag sitter vid mitt skrivbord och arbetar med strukturen på nästa Vanessa Frank-roman. För tillfället går det inte särskilt bra. Jag känner mig lika vilsen som när jag och mina kompisar i början av nittiotalet försökte bygga en rymdraket av bråte vi hittat i en container (vi lyckades inte).

Magen kurrar. Jag fäller ihop datorn, reser mig och säger högt: ”Nu går jag på lunch”. Allt som hörs är ett knäppande ljud i elementet bakom skrivbordet som jag inte är händig nog att göra någonting åt.

Jag försökte häromdagen att åtgärda det genom att sparka på det, men det enda som hände var att jag fick ont i foten och ljudet fortsätter att rubba mina cirklar.

Det är ensamt att vara författare. Det första jag gör när jag släpat mig ur sängen är att dricka kaffe och läsa morgontidningen. Därefter skriver jag i ett par timmar. Sen vandrar jag omkring på det knarrande brädgolvet i lägenheten, klädd som en träl eftersom ingen ändå ser mig, tittar ut genom fönstret på betonglandskapet som utgör min utsikt.

Det en tillvaro att långsamt förlora förståndet i. Jag behöver sällskap. Helst skulle jag vilja ha en hund, men det får jag inte för Linnea. Men drömmen om ett socialt liv lever vidare. Häromdagen upptäckte jag en gammal äppelskrutt som ramlat ner bredvid slasken och övervägde för några sekunder att låta det ligga kvar, för att ha en egen bananflugefamilj cirklande runt mig som sällskap. Kanske borde jag börja samla på något?