Ett dilemma

Jag har halvångest för en grej som hände igår. Jag satt på Thelins uteservering på Odengatan och skrev, när en tjej i de yngre tonåren kom cyklande på trottoaren. En äldre man stannade upp henne genom att fälla ut en arm. Han tornade upp sig över henne, vrålade så att spottet yrde.

”Det här är ingen jävla cykelbana. Fattar du inte det? Är du helt jävla dum i huvudet? Led cykeln din dumma fan.”

Flickan hoppade av sin cykel och mumlade ”Förlåt, förlåt”.

I sak hade han ju rätt, men han var så otroligt aggressiv. Hon blev rädd. Han var, trots att han var en åldring, mycket större än hon. Och hans gormande skrämde henne. På riktigt. Jag avskyr när människor ger sig på mindre personer, använder sin fysiska överlägsenhet för att skrämma.

Problemet var att jag blev så förbannad att jag gjorde samma sak. Jag började gasta och gestikulera från min stol. För att visa vad han utsatte henne för.

”Du kan väl säga till henne vänligt. Inte vara så jävla aggressiv. Vad är det för fel på dig? Hon är ett barn”, röt jag.

Och då blev han rädd, och lommade iväg. Nu kan jag inte bestämma mig för om jag gjorde rätt. Kanske tog jag i för mycket? Eller kanske var det bra, så han förstod vad hon gick igenom?

Jag vet faktiskt inte.