Samtal med min ex-granne

Jag har tidigare berättat om kampen för att spela gitarr i mitt eget hem. Linnea stänger demonstrativt dörrar och kutar iväg som en skrämd hare så fort jag gör en ansats att sträcka mig efter mitt instrument.

Det är en kamp som går tillbaka redan till vår förra lägenhet på Surbrunnsgatan. I mars ringde det på ytterdörren. Det visade sig vara en granne. Här är konversation som fastnat som glassplitter i hjärnbarken på mig.

Hon: Hej!

Jag: Hallå där!

Hon: Vi har visning idag.

Jag: Vad kul, behöver ni ställa in lite grejer hos oss så är det helt lugnt.

Hon: Nej, det är inte därför jag är här.

Jag: Okej?

Hon: Du brukar spela gitarr ibland.

Jag: Ja, exakt.

Hon: Kan du låta bli att göra det de närmsta timmarna.

Jag: Vad sa du?

Hon: Kan du låta bli att sjunga och spela på din gitarr under vår visning? Snälla.

Jag: Okej.

Hon: Tack. Hej då.

Jag: Hej då.