Jag rullade skrikande och fäktande in i väggen

Ibland packar jag en väska med träningskläder och tar med mig den och min ångest till mitt lokala gym för att springa på ett löpband. Idag träffade jag en man som gjorde mig illa till mods eftersom han bar ett fladdrigt svart linne som satt så löst att hans bröstvårtor kikade fram som ett par obehagligt ollonrosa ögon. Jag ville blunda men vet att det är en dålig idé när man står på ett löpband.

För ett par år sedan slöt jag nämligen ögonen under en springtur eftersom jag ville krama ur den sista helvetes-kilometern. Då tappade jag balansen och föll. Dunsade med en hög smäll in i väggen bakom. Jag såg stjärnor av smärtan. Hela gymmet stirrade och jag tänkte omtöcknad att det var bäst att låtsas som ingenting och med tonårstrotsig couldn’t care less-attityd ta sig upp igen.

Löpbandet rullade fortfarande.

Jag tog ett språng fram, kände mig som en cowboy som hoppar på hästen bakifrån på det där sättet de gör i västernrullar när indianerna nalkas och det är bråttom. Jag visste inte att det inte går att hoppa ombord på ett löpband i farten. Oförberedd på hastigheten dråsade jag ner på ärslet och rullade skrikande och fäktande in i väggen igen.