Glasögonormen

Jag bär sällan glasögon offentligt, vilket har att göra med ett trauma jag burit med mig i tio år. Jag hade hämtat ut mina första brillor. Mörkgröna, rektangulära – mer Carl Bildt än Harry Potter, så att säga. Redan på väg hem från optikern satte jag dem fylld av stolthet på mig, plötsligt såg jag världen i HD.

Men jag hade bara hunnit bära dem i tio minuter eller så när en dåre kom körande mot rött i en sportbil. Det var en hårsmån från att jag avslutade mitt liv som ett skabbigt rådjur på hans motorhuv.

Jag skrek. Hytte med näven.

Denna neandertalare i människokläder stannade då sin bil mitt i gatan och ställde sig bredbent, som om han var i färd att föda fram ett barn stående. ”Var det något eller, din glasögonorm!?” ropade han.
Och jag hade inga svar. Jag kunde bara stå och fisk-kippa efter luft. Han nöjde sig med det, hoppade in i sin bil och for iväg.