Min vardag

Linneas sinne för ordning är i nivå med en dement schimpans. Det är rena dårhuset här hemma. Tar hon av sig en tröja så viker hon inte ihop den och placerar i klädskåpet som en normalt fungerande person. Nej, hon lägger den på golvet. Tar ett skutt över plagget och vandrar vidare i livet. Vittjar hon garderoben lämnar hon den öppen så att man kan se rakt in i den totala apokalyps som råder därinne. Och har hon suttit på spikmattan lämnar hon den som en dödsfälla, med spikarna uppåt på golvet så att jag – när jag kliver upp mitt i natten för att gubbkissa – sätter fotsulan på den och ylande hoppar runt på ett ben i mörkret innan jag rasslar ihop i en sorglig liten hög på golvet.

Man kanske tror att jag blir förbannad, att jag höjer rösten, markerar att den här skiten inte är okej? Men nej. Jag älskar henne för mycket. Jag låter det passera av rädsla för att hon ska lämna mig. Istället vandrar jag omkring i vår lägenhet med krökt rygg som en hjälparbetare efter en fruktansvärd naturkatastrof. Gräver i rasmassorna. Räddar det som räddas kan.

Men nyss satte jag mig i soffan och kände något hårt nästan-penetrera ringmuskeln. Jag hoppade till. Oj, vad var det där, tänkte jag. Jag trevade med handen och fann en schampoflaska mellan skinkorna. Och då blev jag så förvånad att jag gjorde misstaget att fråga hur den hamnat där. Då flög Linnea upp och ryckte åt sig flaskan.

”Förlåt. Jag glömde att jag bor på ÖSTERÅKERANSTALTEN”, utbrast hon och lämnade rummet.

*Edit: En halvtimme efter att den här texten skrevs fann jag schampoflaskan stående på Linneas nattygsbord.