Ett möte

Alldeles nyss passerade jag en kutryggig och vithårig kvinna på Sveavägen. Samtidigt rann ett paket röda Marlboro ur hennes ficka och ner på trottoaren. Här kan jag göra en insats, tänkte jag, och kände mig som en finnig och godhjärtad scout när jag böjde mig fram för ge det till henne. ”Nej!” skrek hon så att saliven sprutade över min nacke. Jag frös till, backade snabbt undan som om hon dragit kniv. Toktanten tror att jag ska sno ciggen och kubba iväg, tänkte jag.

”Jag gör det själv”, fräste hon ilsket.

Och sen böjde hon på knäna och kroppen så långsamt att jag hunnit åka till Borlänge och tillbaka innan hennes fingertoppar fick kontakt med paketet. Hon var alldeles blå i ansiktet av ansträngning. Hela kroppen skakade. Problemet var att hon inte fick tag på ciggen. Det var som att se en leprasjuk kräfta försöka greppa en tvål. Efter en evighet lyckades hon och rätade på långsamt på ryggen. Hon gav mig en sista hatisk blick, pressade in en cigg mellan läpparna och sedan vaggade hon iväg.