Jag står vid handfatet och upptäcker att min tandborste har mittbena och är blöt. Linnea tycker att det där med att ha separata tandborstar är ”lite flytande” och ”inte så noga”. Själv tycker jag att det är ”rätt så jävla äckligt” att dela.

*

Kommer till Thelins på Odengatan och upptäcker att mitt vanliga hörnbord är upptaget av två killar som skriker i headset. Jag vill dra kniv – men jag har ingen kniv. Allt jag har en dator med en romanidé och gnagande tomhet i bröstet som jag vet kommer att växa under dagen.

*

En halvtimme senare: Killarna reser sig. Jag flyger genom kaféet som en levande dartpil. Bordet är mitt. Seger! Triumf! Ordningen är återställd. Nu klamrar jag mig fast vid bordet som om det vore en alm och jag en skäggig demonstrant.

Varje morgon sitter jag på Thelins konditori på Odengatan och försöker skriva i en korseld av konferenssamtal. Innan pandemin utgjordes klientelet av vithåriga pensionärer med smulor över kläderna ­– ryckte någon till i sitt hörn visste man inte om de vill ha påtår eller behövde en hjärtstartare.

Men det är nya tider. Nu har tiotalet koffeinförgiftade män i Corona-skägg och dunvästar riggat upp sina kontor och schimpans-skriker i sina headset. Det här är inte längre ett konditori, det här är ett zoo som serverar dammsugare och wienerbröd.