Jörgen och hans nål

Vittjar posten på hallmattan. Ett kuvert är brunt, namn och adress är skrivna med blå bläckpenna. Jag får genast en mikroflashback. Var det inte så klamydiatest-kallelserna såg ut när man var tonåring? Kallelsen skulle vara anonym som en pojke på en skolgård omgiven av fiender, för att inte föräldrarna skulle upptäcka att man var en depraverad liten djävul som försökte ligga med allt som hade puls.

Sedan fick man gå till en skallig man i fyrtioårsåldern som hette typ Jörgen borta vid Odenplan och som lade pannan i cellofanskrynkliga veck och med trötthet i rösten frågade om man brukade använda kondom. Och man rodnade, stammade och pep:

”Oftast, men inte alltid”.

”Det är bra att göra det, serru”, sa han. ”Svider det när du kissar?”

”Nej”, kved man.

Sedan var det ner med byxorna, mister. Fram med lilla ostkroken. Och Jörgen tog fram en nål, lång som en linjal, greppade ens darrande kön mellan tumme och pekfinger och förde in sylen i urinröret och hade man inte redan svidkiss, så hade man svidkiss och gick omkring hjulbent i ett par dagar efter att ha varit i kontakt med Jörgens jävla tortyrinstrument.

Men det här gången är det inte Jörgen som vill ses. Det är bara en trevlig äldre läsare som tackar för Råttkungen. Sånt gör en glad!