Min ensamhet når nya nivåer. Jag sitter vid mitt skrivbord och arbetar med strukturen på nästa Vanessa Frank-roman. För tillfället går det inte särskilt bra. Jag känner mig lika vilsen som när jag och mina kompisar i början av nittiotalet försökte bygga en rymdraket av bråte vi hittat i en container (vi lyckades inte).

Magen kurrar. Jag fäller ihop datorn, reser mig och säger högt: ”Nu går jag på lunch”. Allt som hörs är ett knäppande ljud i elementet bakom skrivbordet som jag inte är händig nog att göra någonting åt.

Jag försökte häromdagen att åtgärda det genom att sparka på det, men det enda som hände var att jag fick ont i foten och ljudet fortsätter att rubba mina cirklar.

Det värsta med måndagar är Dagens Nyheters anorektiskt tunna utgåva som väntar i tidningsstället. Vad kan det vara? 5-6 uppslag? Skärpning!

***

Den här veckan påbörjar jag arbetet med nästa Vanessa Frank-roman. Fram till i december har jag på mig att hitta på handlingen. Då åker jag till Sydamerika för att skriva i tre månader. Allt jag har hittills är skuggorna av en handling och en titel: Kokain.

***

Efter den stora branden i Chicago i oktober 1871 berättade ett ögonvittne om en liten flicka som antagligen var svensk. Hon kom rusande i vild panik med kläderna i lågor. En man försökte hjälpa henne. Tömde ett glas över henne. Men glaset innehöll sprit. Håret flammade upp. Hon försvann springande och gråtande i natten. Sedan jag läste det där tänker jag på henne då och då. Jag undrar vem hon var? Vad som sedan hände? Kanske klarade hon sig, ändå.

***

Jag måste tydligen byta skjorta innan jag kan ta itu med den här dagen. Hur jag vet det? Alldeles nyss mönstrade Linnea mig innan hon gav sig iväg. ”Byt skjorta älskling”, sa hon bara innan hon gav mig en puss, hastig som ett ormbett, och försvann ut genom dörren.