Ulf Lundell och hans fåglar

Jag tillbringade ett par förtrollade försommardagar med att läsa Ulf Lundells fina ”Vardagar 3”. Det jag framför allt bär med mig är hans nära relation till fåglar. Han behandlar dem kärleksfullt, ser deras flygande existens som små färgglada telegram från naturen.

Den enda fågel som frekventerat mitt liv de senaste månaderna är någon sorts skata, som satt på innegården på vår gamla lägenhet på Surbrunnsgatan och gapade som ett strandat fyllo i gryningen. Den väckte Linnea, som yrvaket kravlade ut på balkongen och vrålade åt den att vara tyst. Jag försökte vara den ”vuxna i rummet”. Påpeka att det inte är särskilt konstruktivt att skrika på en fågel, men då vände Linnea vreden mot mig.

Hon tittade hatiskt på mig med sina rödsprängda ögon och väste ”Jag ska skalla dig”. Sen lade hon händerna på balkongräcket igen och fortsatte utbyta högljudda förolämpningar med fågeln.

Jag kröp ner under täcket och lät dem hållas. Varje morgon vaknade jag upp till det där tvåfrontskriget. Fågeln kunde väl ursäktas för att den är en fågel, den bryr sig väl mest om att äta mask och matrester? Linnea, som vanligtvis är en tänkande och rationell människa, är väl den som jag borde vara bekymrad för i sammanhanget?