Då var det dags att avlägga en första statusrapport i “vad-det-nu-är-man-har-gett-sig-in-på”.

Jag är Robert Laul, journalist på Aftonbladet, i första hand fotbollsreporter, programledare och krönikör på Sportbladet.

37 år gammal nu på fredag faktiskt.

Vi drog igång det här projektet strax innan jul, vågen touchade tresiffrigt innan den landade på 96 kilo med darr.

För en före detta elitfotbollsspelare, visserligen kraftigt byggd och med grov benstomme, var det alltså hög tid agera.

Efter ett första möte med coacherna Shirin och Josefine fick jag ett par handfasta tips att ta med mig över jul- och nyårsledigheten.

Ät mindre, träna mer.

Självklarheter kan tyckas men vad fan, jag gick all in: tog det vackert med julmaten, drog ner på biran, tio minuters gymnastik varje morgon, minst en halvtimmes promenad om dagen och två rejäla träningspass i veckan.

Sedan började eländet.

Jag åkte till Thailand på jobb med svenska landslaget. I två veckor bevakade jag deras januariturné med matcherna mot Nordkorea och Finland. Mycket jobb, mindre tid för träning, mat på oregelbundna tider. Det vanliga livet för en reporter på fältet som följer devisen “ät när du hinner, det brukar dröja till nästa gång”.

Tre dagar före hemresan kom det verkliga bakslaget. I samband med en taxiresa rullade biljäveln över min högra fot. Jag har alltid varit lite nyfiken på det där – hur känns det egentligen att ha en bil på foten?

Det känns, kan jag meddela.

Och det syns…

…det blev sju timmar på Karolinska efter att jag kommit hem, röntgad ur alla möjliga och omöjliga vinklar men inga frakturer, bara mosade mjukdelar och ett rejält skrapsår.

Någon träning är det inte tal om på en vecka eller två, och jag var givetvis tvungen att trösta mig med en pizza med dubbel botten och extra ost från min lokala bagare i Solna.

Efter denna första motgång är det bara att peppa igång på nytt, efter regn kommer solsken och yada yada.