Så var det dags för bokslut.

Det låter kanske inte så märkvärdigt att gå ner från 96 kilo till 91 kilo på de här åtta Pepp-veckorna.

Men jag är glad och stolt.

Efter att jag slutade med elitfotboll sommaren 2000 vid 24 års ålder har mitt liv varit – med vissa undantag – en resa mot tresiffrigt.

Jag är 174 centimeter lång och vägde knappt 80 kilo när jag spelade fotboll. Målvikten var 75 då jag är tungt byggd men jag låg snarare kring 78.

När jag drygt tolv år senare hoppade på Pepp, december 2012, vägde jag 96 kilo.

I dag väger jag alltså 91 kilo.

Jag har varken hetsbantat eller idiottränat. Jag har gjort gymnastik på morgonen i tio minuter under tiden äggen kokar. Sedan har jag ätit två stycken, duschat, gått till jobbat, käkat normal lunch och middag, sparat sprit och godis till helgerna, tränat två-tre pass i veckan och tagit en och annan längre promenad.

Med det livet tappar jag ett halvt kilo här, ett halvt kilo där. Snart är jag under 90 kilo, efter sommaren nere på 80 kanske.

Det här klarar vem som helst. Det vågar jag lova, eftersom journalistyrket är extremt krävande vad gäller konstiga arbetstider. Om jag lyckas sätta de här rutinerna, då kan du också göra det.

Som tack för att jag varit med i Pepp fick jag en resa till Portugal, en veckas träningsläger på Algarvekusten.

Träningsläger och träningsläger förresten…vi får väl se. Jag var i Vilamoura under EM 2004 och såg Sverige försvinna mot Holland på straffar…

…här har ni mig med Atlanten i bakgrunden kvällen före matchen, fin bild men tråkigt fotbollsminne, förstås.

Det är varmt och gött där nere, och om jag känner mig själv rätt blir det tid för ett och annat besök på Figos Bar den här gången också…

…här är jag, superfotografen Magnus Wennman och Aftonbladets allt-i-allo Janne Flash.

Nya bilder utlovas när vi landar i värmen igen, 20 april.

Gudarna ska veta att jag har tagit många beslut i mitt liv som inte varit särskilt genomtänkta.

Jag lät mig en gång fotograferas i blågul poncho och solhatt som en del av en reklamkampanj inför EM 2008. Jag såg inte klok ut. Det var ett stort misstag.

Jag blev dyngrak på Fotbollsgalans efterfest 2007, utslängd från Undici och när jag tidigt nästa morgon väl lyckades kravla ombord på planet till Madrid där Sverige skulle möta Spanien hade jag glömt datorn hemma. Det var ett ännu större misstag.

Mitt största misstag är nog ändå när jag bevakade fotbolls-VM 2006 i Tyskland och efter semifinalerna fick för mig att åka hem trots att jag hade biljett till finalen. Jag tänkte: “Äh, det händer nog inte så mycket ändå”, och drog hem till min dåvarande flickvän som ansåg att jag varit borta länge nog. Sedan satte Zinedine Zidane pannan i bröstet på Marco Materazzi i en av de mest klassiska VM-finaler i modern tid och mitt livs största misstag var ett faktum.

Vad vill jag ha sagt med det här? Jo, att hoppa med i Pepp går in på topplistan över bra beslut. Jag ska inte säga att kilona rasar men jag tappar ungefär ett i veckan utan att jag egentligen behövt förändra mitt liv så det stör. Det jag gör nu som jag inte gjort förut är:

* Tio minuters gymnastik varje morgon. Med gymnastik menar jag armhävningar, situps, upphopp, tåhävningar, stolen eller vad det nu kan vara.

* Jag äter alltid två ägg till frukost.

* Tack vare Viktklubbens hemsida där man för in vad man äter har jag järnkoll på hur mycket jag kan stoppa i mig per dag för att ligga på 1600 kalorier: två ägg, en bra sallad till lunch och en vanlig middag.

* På fredag och lördag tar jag lite lättare på det där, det kan bli både pizza och bärs men jag ser även till att ta långa helgpromenader.

* Jag kör två-tre rejäla pass i veckan på gymmet (en timme).

Detta funkar. Det här hinner jag med. Det är klart att jag fortfarande kan bli sugen på Dajm när jag går till kiosken för att köpa snus men nu vet vad det kostar i kalorier, då går suget att bemästra med hederlig tankekraft.

Innan Pepp-projektet är över avslutat kommer jag att väga under 90 igen. Innan beach 2013 börjar är jag under 80. Och plötsligt en vacker dag kanske jag har gått ner mina 20 kilo som var visionen.

…och skulle det inte bli så är det inte hela världen. Förra veckas gäster i studion – Quetzala Blanco och Dominika Peczynski – tyckte inte att jag behövde gå ner ett gram till utan var rena sexbomben ändå.

Sådant smicker är man inte bortskämd med.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser har vinden vänt. Och jag måste erkänna att det enbart beror på Viktklubbens hemsida.

Har inte hunnit träna ordentligt, däremot har jag följt de kalorianvisningar man får på sidan: jag får äta 1617 kalorier per dag och har hållit mig till det och ibland en bit under.

Det gav utslag på vågen redan efter en vecka, fem burkar folköl ner. Kolla måndagens program (avsnitt fyra) så ser ni själva.

Kul och spännande, och om inte annat får man det svart på vitt hur mycket man har att vinna på att strunta i att käka en Dajm till mellanmål.

Men nya prövningar stundar. Efter senaste invägningen var det helg och jag gjorde ett avsteg från det sunda livet. Vi snackar öl, vin, sprit, pizza, kebabtallrik, jordnötsringar och en bättre påse löst inom loppet av tre dagar.

På måndag återgick jag till mitt nya, mer kontrollerade jag.

Men hur påverkas vikten av en helg i frosseriets tecken? Det ska bli intressant att se.

Eller inte…

Dags för fotbollsreporter Laul att avlägga en veckorapport.

I dag träffade jag Viktklubbens träningscoach Shirin för en joggingtur, ett träningspass och det stående inslaget Vågen.

Efter en snabbis i Rålambshovsparken förflyttades vi oss till Friskis & Svettis varma lokaler ett snöbollskast bort.

Där träffade jag en av mina gamla fotbollstränare som konstaterade inför kamerateamet att “Om svenska landslaget hade haft hälften av Lauls spelförståelse, då hade det gått bättre mot Argentina”.

…sagt utan minsta ironi, tyvärr var inte kameran påslagen där och då.

Shirin jagade mig sedan runt en stationsövningsbana som var betydligt jobbigare än den såg ut, vilket delvis berodde på att jag fick hoppa hopprep med enbart vänsterbenet då det högra fortfarande lider sviterna av en thailändsk taxibils tyngd. Bra övningar dock som jag tar med mig till nya gymmet när det slår upp portarna här i Solna 2 mars.

(Gymmet, Fitness 24 Seven, kommer att ligga precis intill videobutiken som ligger precis intill lokala pizzerian – hela kostcirkeln i en och samma byggnad med andra ord).

Jag berättade också att jag fått in en rutin som fastnat på riktigt: träningscoach Shirin vill att jag ska börja varje morgon med gymnastik – viktcoach Josefine att jag ska äta ägg till frukost. Alltså startar jag dagen med att lägga två ägg i kastrullen och sätter på plattan. Sedan kör jag 110 situps, 50 armhävningar och statisk benträning i totalt cirka tio minuter. Därefter äter jag äggen och tar en en dusch. Låter väl som en fin start på dagen?

Men helt nöjd får man aldrig vara i den här branschen. När vågen åkte fram hade jag gått upp ett helt paket köttfärs. Shirin verkade dock köpa min bortförklaring: den här veckan har Argentina och Leo Messi varit i stan och jag jobbade 16-timmarspass måndag till torsdag. Funkar inte riktigt att leva hälsosamt då.

Men nya tag.

Och nya ägg.

Så var det åter dags att träffa en av coacherna, dietisten Josefine, eller fröken Kalori som jag råkade kalla henne när jag trodde att hon inte hörde.

Först var det invägning och döm om min förvåning när jag trots jul- och nyårshelg plus två veckor i Thailand hade gått n e r ett kilo.

Jag var peppad på ett rejält bakslag – stället 0,7 kilo i rätt riktning (om vi ska vara exakta).

Hur det har gått till vet jag inte riktigt. Kanske beror det på att januari blev en näst intill vit månad?

Träningen har gått sådär efter fotfiaskot och maten…tja, maten bestämde vi oss för att ta tag i på allvar i dag. Jossan och jag möttes upp på en stormarknad och vi skulle plocka ihop en matkorg för ett hälsosamt leverne.

Den blev ingen rolig syn kan jag meddela.

Groddar, kikärtor och svart matkorn (?). Då pratar vi ändå bara om toppen på hälsoberget.

Jag fick tjata för att behålla frukostflingorna men vaniljyoghurten ställde Jossan tillbaka. Så nu sitter jag är hemma med groddar, kikärtor, svart matkorn – och flingor som jag tydligen ska blanda med kranvatten?

Nåja, riktigt så illa är det inte. Ni får se själva när inslaget kommer i webb tv-programmet om en dryg vecka.

Lite roligt att jag hade plockat ihop en bättre påse löst också (det är fredag, På Spåret och jag fyller år). Men det gick visst inte för sig, den skulle Jossan bestämt ta ifrån mig. Men att lämna tillbaka redan plockat smågodis går liksom inte, och till slut hade vi inget annat val än att jag fick behålla allt snask.

Tihi.

Då var det dags att avlägga en första statusrapport i “vad-det-nu-är-man-har-gett-sig-in-på”.

Jag är Robert Laul, journalist på Aftonbladet, i första hand fotbollsreporter, programledare och krönikör på Sportbladet.

37 år gammal nu på fredag faktiskt.

Vi drog igång det här projektet strax innan jul, vågen touchade tresiffrigt innan den landade på 96 kilo med darr.

För en före detta elitfotbollsspelare, visserligen kraftigt byggd och med grov benstomme, var det alltså hög tid agera.

Efter ett första möte med coacherna Shirin och Josefine fick jag ett par handfasta tips att ta med mig över jul- och nyårsledigheten.

Ät mindre, träna mer.

Självklarheter kan tyckas men vad fan, jag gick all in: tog det vackert med julmaten, drog ner på biran, tio minuters gymnastik varje morgon, minst en halvtimmes promenad om dagen och två rejäla träningspass i veckan.

Sedan började eländet.

Jag åkte till Thailand på jobb med svenska landslaget. I två veckor bevakade jag deras januariturné med matcherna mot Nordkorea och Finland. Mycket jobb, mindre tid för träning, mat på oregelbundna tider. Det vanliga livet för en reporter på fältet som följer devisen “ät när du hinner, det brukar dröja till nästa gång”.

Tre dagar före hemresan kom det verkliga bakslaget. I samband med en taxiresa rullade biljäveln över min högra fot. Jag har alltid varit lite nyfiken på det där – hur känns det egentligen att ha en bil på foten?

Det känns, kan jag meddela.

Och det syns…

…det blev sju timmar på Karolinska efter att jag kommit hem, röntgad ur alla möjliga och omöjliga vinklar men inga frakturer, bara mosade mjukdelar och ett rejält skrapsår.

Någon träning är det inte tal om på en vecka eller två, och jag var givetvis tvungen att trösta mig med en pizza med dubbel botten och extra ost från min lokala bagare i Solna.

Efter denna första motgång är det bara att peppa igång på nytt, efter regn kommer solsken och yada yada.