Ni har ju hört vad alla säger:

NHL vill under inga omständigheter gå miste om all popularitet, all goodwill och alla pengar Winter Classic-matcherna genererar och därför kommer konflikten att avbrytas i god tid innan rekordfajten mellan Leafs och Wings ska avgöras inför 110 000 pers på Michigan Stadium i januari.

Yeah right.

Vi borde ha fattat att den sortens förhoppningar grundar sig på monumental underskattning av beslutsamheten och arrogansen hos Gary Bettman.

Toronto Star rapporterar nu att han helt iskallt tänker ställa in Winter Classic redan i november – för att vrida ett förhandlingsvapen ur händerna på NHLPA.

Detta ska han enligt Stars källor ha klargjort för the Board of Governors i New York förra veckan – och ingen av de närvarande ägarna tycks ha protesterat.

– Typisk skrämseltaktik. Det visar att ligan inte har några planer på att förhandla inom överskådlig framtid, säger en anonym NHLPA-representant till samma tidning.

Exakt.

Bettman kommer aldrig att vika sig – och det kommer inte spelarna, under Fehrs ledning,  heller. Inte förrän ytterligare en säsong ställts in, när de inte längre har något val …
Omvärldens enda lilla hopp är och förblir en spricka i ägarleden, att MSG-Dolan får med sig några revoltörer –  till exempel Leonsis, av någon anledning tror jag på honom i det här sammanhanget – och hissar vit flagg.

Men det är ett bra litet hopp det.

* * *

Ingen ände syns på således NHL-konflikten, men nu har Rick Nash i alla fall debuterat för Rangers – och gjort mål.

I mitt vardagsrum alltså. Jag har till sist lyckats skaffa mig EA Sports NHL 13 och spelar så det svider i tummarna.

Kul – men också frustrerande som en trap gillrad av Jacques Lemaire i mitten av 90-talet.

Några här i kommentatorsfältet har hävdat att skillnaderna sen senast inte är så stora, men det är som att påstå att en Big Mac och en New York  Strip Steak på Sparks är ungefär samma sak.

Det handlar ju i flera avseenden om ett helt nytt spel, locos.

Och det roar mig inledningsvis så lagom mycket; jag tycker det känns omöjligt att hantera och skriker efter de första matcherna rakt ut att jag tänker fortsätta spela NHL 12, sådetså

Fast så brukar det alltid låta i det här vardagsrummet, jag är skeptisk till nyheter och blir grinig när jag inte längre behärskar nåt jag nyss var – relativ – fena på.

Allt kommer antagligen bli kungligt vad det lider.

Om jag redan nu tvingas krama ur mig en recension är plusen dock färre än minustecknen.

Så här:

Plus: Den uppspeedade skridskoåkningen är fantastisk; det känns rent hisnande när Gabby Gabby Hey får upp Messi-hastighet och åker slalom mellan Islanders-backarna.

Plus: Det känns lättare att få iväg dundrande slagskott – och de tycks ha lättare för att gå in. Det har jag alltid efterlyst, inget är ju roligare än att avlossa feta slagskott.

Plus: Man gillar ju uppdateringen av soundtrack, vinjetter och kommentarer. Det är så jag rycker till när jag hör Gary Thorne och Bill Clement säga nåt jag inte hört sju tusen gånger tidigare (om att slottet är prime real estate, till exempel…)

Minus: Det absolut sämsta är att all action bryts direkt efter avblåsning. Därmed blir det betydligt svårare att starta slagsmål – och helt omöjligt att dundra in i målvakterna; det som var så rasande skoj på tolvan. Vad är det för skit, vem har tagit det PK-beslutet?

Minus: Precisionen i passningarna tycks ha reducerats. Kanske mer verklighetstroget, men lite tristare – är det inte?

Minus: Att det är svårare, och tar längre tid, att vända och stanna. Det var en av mina specialiteter, att snabbt komma ut ur sarghörnen i eleganta bågar och snärta in otagbara handledsskott bakom Fleury och Brodeur. Väldigt irriterande.

Minus: Tacklingarna förefaller något svårare att dela ut, och är inte heller lika brutala som i förra upplagan. Det är förmodligen en del av försöken att snygga till och göra spelet mer respektabelt. Det gillas inte.

Minus: Det är nåt alldeles oerhört svårt att vinna tekningar plötsligt. Jag har bara vunnit ett par tre stycken på alla matcher och måste helt enkelt göra nåt fel. Hjälp mig, hur går det till?

Sen råkar jag personligen anse att EA Sports borde ägna mer tid åt att ge fler spelare verklighetstroget utseende.  Calle Hagelin ska inte behöva se ut som en polsk kulstötare.

Fast det är en anmärkning i marginalen, det medges.

* * *

Idag, fredag, skulle NHL-lagens camper ha börjat, men träningsrinkarna över hela kontinenten ligger öde och ekar tomma.

Det känns…miserabelt.

Inga förhandlingar pågår heller. Det sägs att parterna haft korta, informella kontakter, men de överlägger inte på riktigt – och inte ett knyst har hörts från vare sig Bettman eller Fehr under veckan.

Så man kan ju ifrågasätta det uppriktiga i bägge sidors försäkringar om att de känner ”urgency” och vill göra allt för att säsongen ska komma igång i tid.

* * *

Rick Nashs premiärmål för Blueshirts kom mot Islanders (när man lär sig nåt vill man ju ha så svagt motstånd som möjligt, ho ho) och var inget Foppa-frimärke direkt; han höll sig framme på den generösa retur Nabokov lämnade på ett Gabby-skott.

Men ändå, han känns bra i Rangers-tröja. Cool. Det kommer funka fint det här, Sather.

* * *

Jag noterar med belåtenhet att debatten om lockouten rasar i kommentatorsspåret.

Gott så, jag har förståelse och respekt för alla åsikter i frågan och kräver verkligen inte att alla ska hålla med mig.

Mina synpunkter är ärligt redovisade i förra inlägget – samt i ett antal krönikor som går att hitta på nätet – och jag har inga avsikter att vare sig ändra eller utveckla dem, framförallt för att det är så tråkigt och tröttsamt.

Låt mig ändå  understryka ett par saker.

•Jag står när push comes to shovels på spelarnas sida i den här konflikten, det är riktigt – men jag anser inte att de och deras dysfunktionella fackförening helt saknar skuld i att vi befinner oss i den här deprimerande situationen. De visade till exempel en väldigt onödig omedgörlighet när de utan diskussion förkastade förslaget till nytt spelsystem i höstas och dessvärre satte nog den omedgörligheten tonen för fortsättningen  – och de hade verkligen kunnat inleda förhandlingarna oerhört mycket tidigare än i slutet av juli, NHL ville börja redan för ett år sedan och det var direkt oansvarigt att inte ens svara på inbjudan.  Inte tycker jag synd om dem heller, var har jag påstått det?

• Kärnan i min kritik mot ägarna är tredelad och ser ut så här. 1. De vann allt i förhandlingarna förra gången, motparten fick ge sig på varje punkt – både i fråga om reda pengar och rättigheter. Att då bara kräva nya eftergifter i nästa förhandling, utan att vara beredd till en enda egen , är att bete sig som en bully och jag förstår att motståndarsidan känner sig förolämpad. Avsaknaden av vilja till meningsfulla kompromisser, av förståelse för att motparten inte bara vill bli överkörd, av intrycket att man söker partnerskap och gemensamma lösningar,  är provocerande. 2. Det system som infördes efter förra lockouten var ägarnas eget. Helt och hållet. Om det nu, som de säger, är trasigt, tycker i alla fall jag att ett visst mått av ödmjukhet skulle kunna vara på sin plats. Man kan erkänna att man tydligen hade fel – och att reparationen måste utföras gemensamt. Inte enkom av sidan som gav upp alla krav förra gången för att systemet i fråga skulle kunna införas. 3. Det är något alldeles galet i det faktum att ägarna ena stunden, av fri vilja,  delar ut fetare och längre kontrakt än de gjort sedan fri marknad härskade– och i nästa vänder sig om och förklarar att man inte längre har råd att betala så mycket pengar. Den bristen på logik underminerar all trovärdighet. Och inte är det väl kontigt att en Zach Parise ruttnar när han kommer överens med Minnesota om en del – och det sedan visar sig att Minnesota aldrig hade för avsikt att leva upp till dealen?

Det bör här också påpekas att NHL nu till skillnad från för åtta år sedan inte åberopar ekonomiskt trångmål . Några lag – placerade på marknader utan naturligt efterfrågan, av Bettman – har svårt att få debit och kredit att gå ihop, men ligan som helhet befinner sig på en helt annan planet idag. Det här handlar om att de rent principiellt anser att fördelningen är sned – och inte så lite om att NFL och NBA fick  bra dealar i sina senaste förhandlingar.

Ja, nu blev ju det här lik förbannat en ganska lång utveckling, men tro mig – jag hade inte kul medan jag utförde den….

* * *

Strålle Strålman har so far gjort ett beskedligt intryck under NHL 13-matcherna, så risken finns att magin från i våras är bruten och mig förvånar det inte om även det är Gary Bettmans fel.

* * *

Inget i det här är dock enkelt eller entydigt och jag kan samtidigt instämma i åsikten att det inte är alldeles rimligt att spelarna ska ha 57 procent av intäkterna – likaså i att de är något orealistiska när de tror att de inte ska komma att tvingas ge upp något mer än några procent på framtida intäkter.

Men det bottnar i gammal surdeg, i  hur de anser sig ha blivit behandlade i tidigare förhandlingar – och i att de anlitat en fackpamp med betydligt mer militant hållning än föregångarna.

Det mest frustrerande är förstås att allt kommer att sluta med en fifty-fifty-deal, eller åtminstone något i närheten – och när den är ratificerad kommer vi står och undra varför i helvete det skulle vara så besvärligt att ta sig dit.

* * *

Om röran i Sverige har jag inget annat att säga än att oklarheten i situationen gynnar absolut ingen.

* * *

Jim Devellano, Red Wings frispråkige vicepresident, hymlar i alla fall inte.

Han berättar i en radiointervju i Michigan att anställda i företag enligt hans syn på saken är boskap och inget mer.

Tack för uppriktigheten, den lär särskilt uppskattas av spelarna i Detroit.

* * *

Var har Eric, kommentatorsspårets enfant terrible, tagit vägen? Jag saknar honom.

* * *

Nu ska jag se om Bäckis kan göra mål på Fleury i NHL 13.

Allt annat vore skandal.

För bara några veckor sedan var jag en glad optimist.

Jag levde fortfarande i föreställningen att de inblandade ändå har såpass mycket vett innanför hjälmar och blankpolerade direktörsflintar att de skulle hamra ihop en ny deal i tid – och om en lockout likafullt utbröt skulle den bli kort.

Den tillförsikten är nu long gone och ersatt med cynsim och svartsyn.

Jag tror att hela säsongen är hotad.

På allvar.

Parterna i den här miserabla konflikten står ju så långt ifrån varandra att de inte ens förhandlar om samma saker. De olika buden behandlar helt olika delar av det tänkta kollektivavtalet, varmed verkliga motbud aldrig formuleras.

Det är som att se new yorkers försöka ro i den där vattenpölen i Central Park – de drar årorna åt varsitt håll och åker bara runt runt.

Och nu blir det vara värre.

Bettman varnade i onsdags om att de förslag som läggs när en lockout väl utbrutit och ligan redan skadats ekonomiskt kommer att rymma ännu sämre villkor för spelarna – och i så fall indikerar pitbull-terriern Donald Fehr att han kan komma att häva upp hela lönetakssystemet på förhandlingsbordet igen.

Det vore att utlysa kärnvapenkrig och vi som bara vill se hockey kan cykla till Bahamas om vi vill, det är bara morsning och goodbye för oss.

Jag är ledsen att behöva komma med så bedrövliga prognoser och tro mig – jag delar varje uns av er vrede, besvikelse och uppgivenhet

Det är ynk det här.

Ynk.

* * *

Som Zach Parise sa borta vid Times Square i onsdags:

– Gary och hans lockouter…han älskar dem verkligen.

Ja, i sanning.

Ni vet ju vad ett Gordie Howe hat trick är – ett mål, en assist och ett slagsmål.

Nu kan vi föra in ”A Gary Bettman hat trick” på samma lista över odödliga begrepp.

Tre lockouter på arton år…

Men får verkligen gratulera till den fantastiska bedriften.

* * *

Personligen försöker jag ändå jobba upp lite upprymdhet över tanken på att få åka till helt okända hallar i Oklahoma, San Antonio, Albany och Portland för att kolla på OEL, Pääjärvi, Yayo, Youngblood Adam Larsson och Markström.

Och vem vet, det kanske kommer…

* * *

Ingen vet när nästa förhandlingsrunda kommer att äga rum, allt vi kan vara säkra på är att NHL någon av de närmaste dagarna meddelar att inledningen av camperna, plus första veckans träningsmatcher, har ställts in.

Framåt helgen följer resten av camperna och resten av träningsmatcherna.

Först därefter når vi den första av de så kallade ”pressure points” alla håller ögonen på, för då står de första grundseriematcherna – och med dem reda pengar, för bägge parter – på spel.

Fast så mycket pressure blir det ändå inte för spelarna. I början av oktober får de nämligen tillbaka åtta procent av det de betalade till escrow förra säsongen – i snitt 200 000 dollar per skalle

Inte förrän i slutet av oktober uteblir lönen helt – och inte förrän dess kan vi snacka pressure point på riktigt.

* * *

Här har vi sällan något gott att säga om Mora, men lite kittlande är det allt att Anze Kopitar tycks vara på g till MIK.

Bra jobbat på Siljans norra strand.

Nu väntar vi bara på att klubben på södra sidan av samma sjö agerar och ringer en pjäs av samma kaliber.

* * *

Att säga att ägarna här borta talar med kluven tunga är en underdrift; de framför, eller signalerar,  så vitt skilda  budskap beroende på vilka de vänder sig till att Johnny Sack i ”Sopranos” framstår som Guds eget sanningsvittne.

Sedan 1 juli har de dyngat ut kontrakt värda sammanlagt 11, 1 miljarder kronor – inklusive en hel drös de sista timmarna innan lockouten utbröt, så de kunde försäkra sig om de mest eftertraktade stjärnornas tjänster.

Därefter vänder de sig alltså om till resten av världen och påstår att de inte har råd att betala så höga löner.

Som om vi var helt pantade, som om vi inte såg vad de gör, som om vi inte skulle fatta att det argumentet bara är en luftpastej och att de egentligen inte alls lider ekonomiskt men ändå vill ha mer.

* * *

Först firade vi min storebrors 50-årskalas i dagarna tre, sedan blev det race mot ögonblicket då Garys hat trick fullbordades.

Så jag har fortfarande inte kunnat trösta mig med NHL 13, och kan inte heller komma med någon recension.

Ännu.

Men korsa fingrarna nu – såvida det inte händer något dramatiskt denna måndag promenerar jag direkt efter frukost till närmaste Best Buy och köper mitt hett efterlängtade exemplar.

Sen ska det jävlar spelas.

* * *

Damien Cox på Toronto Star kan det vara si och så med, men det här är en rätt intressant ”take” på hela den här soppan – om att relationen mellan NHL och NHLPA sedan länge är ohjälpligt förgiftad.

http://www.thestar.com/sports/hockey/nhl/article/1257428–nhl-nhlpa-relationship-50-shades-of-nasty-cox

* * *

Lite hopp kan den obotligt optimistiske kanske spinna kring Henke Lundqvist uttalande häromdagen.

– Jag undrar om ägarna verkligen är så eniga den här gången…

Ja, de the board of governors röstade visserligen unisont för Bettmans förhandlingsstrategi i veckan, men man får ändå känslan av att somliga – till exempel den egensinnige Dolan i New York – skruvar på sig inför tanken på sånt här onödigt trassel.

Ett tecken var att Dave Maloney, som är anställd av Dolans MSG, i lördags publicerade sina första tweets på flera månader – och sågade NHL i strimlor.

Hade han kunnat göra det utan bossens tysta – eller kanske inte ens så tysta – medgivande?

Jag tvivlar.

Och blir det en spricka i ägarleden, då får Gary stora problem.

* * *

Den som vill en spöklik bekräftelse på att lockout verkligen pågår kan ju kolla på nhl.com – eller lagens egna hemsidor.

Så länge lockout pågår får de inte använda aktiva spelare, eller deras bilder, för marknadsföring – så där är bara en massa nostalgi just nu.

* * *

Man ska dessutom ha klart för sig att just Rangers kan vara det lag som i sportslig mening har mest att förlora på en utdragen konflikt.

De är set for en riktig run mot Stanley Cup nu, för första gången på flera decennier – men tåget kan gå om säsongen förstörs.

Så låt oss hoppas Dolan verkligen får med sig några andra tveksamma – Leonsis i Washington och Illitch i Detroit, till exempel – och gör revolt.

Då kanske vi blir av med hat trick-mannen också…

Jaha, efter en lång och seg dags väntan slog klockan midnatt här på den amerikanska östkusten – och i samma stund utbröt den förbannade lockouten.

Jag har tills vidare inget mer att säga än att det är alldeles för jävligt.

I övrigt hänvisar jag till sportbladet.se, där flera texter i ämnet – inklusive en krönika – snart ligger och väntar på er.

Som varande NHL-freak med stargazer-tendenser har man ju inte haft många större stunder än onsdagseftermiddagen på jättelika Marriott-skrapan vid Times Square.

Ett veritabelt lämmeltåg av  superstars av varierande kaliber passerar medan vi – en diger samling stabila representanter för tredje statsmakten – står och hänger utanför den enorma balsal där NHL-PA i dagarna två ska överlägga för att, om möjligt, rädda inledningen av säsongen.

Det är imponerande även ur rent, hur ska vi säga, kraftmätningsmässig synvinkel.

Enigheten och kampandan påminner om när vi skulle strejka på Borlänge Tidning i mitten av 90-talet och Lars-Gunnar Larsson – idag tungt ankare på Gävle-Dala – fick oss att känna oss som de mest stridbara proletärerna sedan Jimmy Hoffa anförde The Brotherhood of Teamsters i 50-talets Amerika.

Frågan är om det räcker för att få Gary Bettman erkänna sig besegrad – eller ens slå en desperat icingpuck.

Svar:

Näppeligen.

Kommissionären beskrev det bud ligan lämnade igår som mycket generöst– särskilt som man backade om förslaget att omstrukturera det som kallas ”hockeyrelaterade inkomster” – men konstaterade också att spelarnas preliminära svar inte innebar något nytt alls.

NHLPA, å sin sida, tyckte inte mycket förändras eftersom spelarnas del av den gemensamma kakan reduceras från 57 procent till blott 46 – alltså en elvaprocentig sänkning.

Jag hör också på de spelare jag pratar med – till exempel Zäta och Dogge och Hanky Tank Tallinder – att de inte har mycket hopp.

De försöker vara optimistiska  och säger att de ska göra allt att för att hitta en lösning, men blickar och ton i röster röjer dem.

Så det är låst och såvida inget helt otroligt inträffar de kommande två dagarna har yours truly 06.01 på söndag morgon, svensk tid, det dystra uppdraget att rapportera att en ny konflikt utbrutit.

* * *

Iakttagelser som måhända inte har så mycket med

Dogge Murray är med vit bomullsskjorta och vass liten stråhatt snyggast klädd i hela fackföreningen, Micke Samuelsson har odlat en stilig moppemustasch och Alfie är långhårig som en grungerockare igen.

Meddelas endast i denna blogg.

* * *

Surrar intensivt med nordamerikanska kollegor som kommer att stå utan arbetsuppgifter så länge konflikten pågår och de flesta, inklusive en heavy weight som Brooksie,  är fortfarande övertygade om att den inte blir längre än ett par månader.

Men det finns de som börjar hota med att hela säsongen kan gå förlorad – igen.

Den utmärkte Pat Leonard från Daily News håller till exempel en oroväckande utläggning om varför det kan bli så.

Men den sortens pessimism står jag bara inte ut med, så jag får lov att citera Tårtan:

Stop coaching, Pat!

* * *

Dogge utgör stilmässigt ett lysande undantag. I övrigt att kan man konstatera att hockeyspelare inte anstränger sig så det gör ont när de inte måste.

Shorts, flipfops,  t-shirts och baseboll-kepor är the outfit of choice på de flesta håll.

* * *

Donald Fehr tillstår att spelarna tvingas ge upp mindre pengar i ligans senaste förslag till deal, men tillägger:

– It’s going from an extraordinarily large amount to a really very big amount.

Det kallar jag distinktion…

Mest frustrerande med hela den här siffer- och procentexercis är att alla vet att det kommer att sluta med nånting i närheten av en fifty-fifty-deal – och ändå måste vi traggla oss igenom den här plågsamma, stentråkiga processen.

Kom till sans, snälla.

12.01 natten mellan lördag och söndag kan vi sluta undra och spekulera och hoppas.

Då utlyser NHL ännu en lockout och drygt sju hundra hockeystjärnor står i ett slag utan lag att spela med den här säsongen.

Något mirakulöst KAN förstås hända under veckan, men absolut inget tyder på det. Parterna står fortfarande så långt ifrån varandra att de inte ens kan komma överens om vad det är de ska diskutera – och hur.

Frågan är nu var spelarna kommer att ta vägen om konflikten blir utdragen.

Ni såg väl  den feta enkät  vi gjorde med 30 av de svenska spelarna i lördagens tidning?

Om inte – här är den:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/internationellt/nhl/article15408007.ab

Där framgår att ingen ännu så länge är i närheten av att ha klart med klubbadress i någon främmande liga – och så länge alla fortfarande har känslan att det här kommer att lösas innan december, och det har de allra flesta, är det ingen som kommer att stressa för att få signa i Ryssland eller Schweiz.

Framgår gör också att somliga, till exempel Bulan Berglund och Kron Wall of Pain, är rejält upprörda över att de inte får komma hem till Sverige.

Det förstår jag.

Här blir de utskällda efter noter om de inte kommer hem och spelar VM efter en lång, slitsam säsong – men nu kan de bara dra åt helvete.

Snyggt.

Ja, det skulle innebära en del stök och oro i de befintliga trupperna – men det är lika i andra länders ligor och i dem ser man givetvis det priset som värt att betala för att få se världens bästa spelare.

Varför ska det vara så räddhågset i just Sverige?

Överhuvudtaget tycker jag reaktionen på de svenska hockeyligornas ställningstagande i frågan – som blockerar en svensk hockeyhöst av guds nåde –   varit alldeles för beskedlig.

Annat var det när samma slags beslut togs inför den första lockouten, 94-95.

Då osäkrade Peter Wennman Magnum-revolvern och sköt prick i spalterna.

Han kommer inte ihåg det själv, säger han skrockande från London när han påminns, men jag minns bestämt att de ansvariga till och med blev kallade ”pissråttor”.

I tidningen.

Så blev det ändring också!

* * *

Tomas Holmström har inte tagit något beslut om sin framtid, säger han till Detroit Free Press.

– Jag funderar fortfarande och tänker ta god tid på mig, heter det.

Samtidigt meddelas att Red Wings är enda tänkbara klubben och att familjen vill att han ska spela.

Vill jag också – och i just Homers fall gör det nog inget om off season blir några månader längre än normalt; hans sönderslagna lekamen behöver tid på sig att för återhämtning och förmodligen är det just konfliktens omfattning Piteås finest avvaktar.

* * *

På onsdag håller NHLPA stormöte här på Manhattan och det låter som att nästintill varenda jädra spelare ämnar komma hit.

En gammal revolutionär blir ju alldeles varm i bröstkorgen och börjar spela Billy Bragg. Här har ni sången som ska eka i korridorerna i NHL-skrapan på sjätte avenyn, pojkar.

* * *

Den här tiden på året brukar jag sitta och fila på stora säsongstipset och analysera var och ett av de 30 lagen och jag funderar nu också, men den sedvanliga jätteansträngningen känns som misshushållning med energi när det förmodligen inte blir nåt spel i höst.

Skulle de sedan börja spela i december måste man göra om det i alla fall för då är förutsättningarna, med ett nytt och komprimerat spelschema, helt annorlunda.

Men låt oss säga så att jag just nu tror att New York Rangers spelar final mot antigen St Louis Blues eller Vancouver Canucks i vår.

* * *

Nä, NHL-konflikten får mig inte att tänka på Billy Bragg, jag försökte bara vara lite rolig.

Efter att ha suttit och följt referaten från förhandlingar i några veckor börjar jag tvärtom osökt associera till den här finfina monologen från Magnus & Brasses kanske finaste krogshow.

* * *

Det mest knäckande med att också Allsvenskan sätter stopp för NHL-spelarna är att Toby Orr Enström mycket väl hade kunnat hamna i Leksand annars.

Han har varit där på hockeyskola under uppväxten, hans brorsa har spelat i A-laget, han är god vän med urleksingen Johan Hedbä Hedberg och när jag under den där enkätintervjun i fredags tog upp ämnet kom det en saftig teaser till svar.

– Ja, om vi fått spela i Allsvenskan men inte i Elitserien hade chansen i alla fall varit större än någonsin tidigare, meddelades det från Winnipeg-trakten.

Fan, allsvenska bossar – ni måste ju tänka om!

* * *

Som sagt, den här nya bloggplattformen gör det mycket lättare och mindre tidsödande att ladda upp bilder än den gamla.

Detta tänkte jag nu demonstrera genom att kasta ut några favoriter i repris, huller om buller.

Enjoy.

 

 

 

Nu har vi exakt…låt oss se…tolv dagar kvar.

Sen blir det lockout.

Jag är ledsen, men det är i praktiken ett faktum.

Det kändes lite lovande när ägarna med sitt senaste bud tycktes gå NHLPA till mötes genom att plötsligt avstå från 450 miljoner dollar, men det visade sig mest vara en chimär då ungefär samma summa skulle placeras i escrow istället – den escrow spelarna hatar nästan lika intensivt som de hatar varandra under långa slutspelsserier.

Så svaret från fackpamp Fehr blev i princip ett långfinger i luften och i nuläget är förhandlingarna bara ett felskär på offensiv blå från att stranda helt.

Fehr och hans närmaste har i och för sig förskansat sig  nånstans här på Manhattan för att kunna hasta till förhandlingsbordet om Bettman kallar, men stolarna i konferensrummen på NHL-kontoret på sjätte avenyn har stått tomma hela Labor Day-helgen.

Tiden rinner ut, vi har snart en deprimerande NHL-konflikt till.

* * *

Ser ni, bloggen har fått nytt utseende och opererar på ny, modern plattform.

Det var fan på tiden – den förra började kännas lika förlegad och tungrodd som en fax.

Jag är fortfarande inte helt hemma på hur allt funkar, särskilt inte vad gäller kommenterar, men jag har jobbat i det här formatet under valet och med nya New York-bloggen (ni missar väl inte DEN? https://bloggar.aftonbladet.se/bjurmansnewyorkblogg) och kan försäkra alla att det kommer bli mycket bättre nu.

Framförallt:

Det är väldigt mycket smidigare att ladda upp på bilder här, så framöver kommer era desperata böner om fler illustrationer från NHL-världen att besvaras.

* * *

Det första som kommer att hända när Gary Bettman på kvällen lördag 15 september förkunnar att spelarnas tagits ut i lockout är att camperna, som ju ska börja strax därpå, kortas kraftigt eller ställs in helt.

Förmodligen kommer den första veckans träningsmatcher att strykas också, och därefter hela försäsongen.

Sedan, när ungefär en vecka förflutit, tvingas de börja skära i grundseriens spelschema.

Först då skulle jag tippa att det blir riktig kräm i förhandlingarna, för då börjar allvaret rimligen stå väldigt klart för alla inblandade.

* * *

Personligen tror jag faktiskt att Page Six Sean Avery har alldeles rätt när han, som ett avsked till hockeykarriären, säger att Rangers hade haft större chans att slå Devils om han fortfarande ingått i truppen.

Han har under alla år på Broadway haft en enastående förmåga att få ledande spelare i just Devils ur balans – inte sällan med högst tveksamma medel, men ändå – och när de slapp den oförskämda fähunden kunde de, tyckte jag bestämt att det kändes som, spela ut på ett annat sätt.

Men säg det till Tårtan Tortorella och se om du har några trumhinnor kvar efter den avhyvling som följer…

* * *

Om de visste vad en lockout kommer att kosta mig, i prestige såväl som i pengar, skulle parterna i de pågående (?) förhandlingarna jobba hårdare.

I vintras var jag så säker på att det här skulle lösa sig att jag lovade Tomas Ros – ni vet Front 242-Åke – en middag på Per Se, Manhattans dyraste krog, om det blev ny konflikt.

Det kommer många sms från det hållet just nu kan jag säga…

* * *­

Skoj att Canucks gett  Eddie Läck ett kontrakt som borgar för att han blir Corey Schneiders backup i fortsättningen; han har slitit tappert i AHL i flera år och är värd chansen.

Men med det draget från klubben eskalerar ju nyfikenheten på var Roberto Luongo, med sitt jättekontrakt, ska hamna.

Det är fortfarande i första hand Toronto och Florida det surras om och jag hoppas nånstans på just Toronto.

Febern hans ankomst skulle orsaka i Big Smoke vill man vara med om,  liksom.

* * *

Ah, jag erkänner.
Det börjar kännas obehagligt i solar plexus nu.

Jag längtar så satans mycket efter att se hockey och vill sitta  HÄR snart igen.

Så snälla du Gud jag inte tror på, kan du inte göra så att farbror Bettman en morgon vaknar och känner att ”nä, vi skiter i det här. Jag vill inte ha ytterligare en konflikt on my record, vi ger spelarna vad de förtjänar och börjar, som planerat, lira 11 oktober”.

Ge oss ljudet av skridskor som skär i isen och puckar som träffar kall metall, ge oss doften av zamboni-avgaser och suspensoar-svett, ge oss vyerna av en Kron Wall of Pain som open ice-smackar Dany Heatly till nästa torsdag och Geno Malkin som fintar höftlederna av Zdeno Chara, ge oss känslan när det är sjutton sekunder kvar av Kalifornien-derbyt mellan Sharks och Kings och Jumbo Joe Thornton kastar sig raklång för att rädda pucken kvar i offensiv zon så att jakten på kvittering kan fortsätta och hela Sharktank är på tårna i ett infernaliskt kom-igen-nu-grabbar-vrål.

Please. Please. Please!

* * *

I veckan ska jag hänga på US Open-tennisen ute i Flushing Meadows.

Ser jag några NHL-svenskar – och chansen är mycket stor – kommer det rapport här framöver.

Som någon skrev på en hockeysajt i Kanada under onsdagen:
– Det bästa med de senaste sju åren är man sluppit se hockeyskribenter analysera komplicerade frågor som rör business och juridik…
Ha ha, touché!
Det är verkligen inte lätt för en lallare som jag att förstå den här sortens processer – och ju mer man försöker sätta sig in i detaljerna, desto mindre begriper man.
Om Ros ändå förklarat att man behöver examen både i affärsjuridik och makroekonomi – och helst lite psykiatri också – för att täcka NHL…
Men nu sitter vi här, med hockeyskribentskägget i brevlådan, och nåt måste man ju säga.
Som att det där lilla hoppet som tändes igår evaporerade helt när farbror Gary idag kommenterade NHLPA-förslaget.
Han gick inte in på några specifika detaljer och aktade sig för att säga att ägarna redan förkastat motpartens bud, men man hörde på tonen och vi-ser-olika-på-världen- och klyftan-är-djup-kommentarerna att de ser merparten av idéerna i som non-starters.
Han följdes sedan av en Fehr som för första gången visade de huggtänder han gjort sig känd för tidigare under sin karriär.
– Spelarna fick göra väldiga eftergifter förra gången. Det är de inte beredda att göra igen, hette det bland annat.
Det är en hållning jag har förståelse för – ägarna fick som sagt ALLT de ville senast och ska nu alltså ha ännu mer – men likafullt:
Two tribes go to war och att en arbetsmarknadskonflikt i någform kommer är i princip lika säkert som att det gör ont att stå i vägen när Zdeno Chara skjuter.
* * *
Ledsen gnagare, men Viktor Fasth har rätt i den här artikeln:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/internationellt/nhl/article15263643.ab
Det vore absolut bättre för honom att, även vid lockout, åka över till Nordamerika och anpassa sig till spelet på liten rink i AHL.
* * *
Ingen har kommenterat det faktum att NHL-spelarna kan förbjudas att medverka i OS i framtiden.
Är det inget som bekymrar någon?
* * *
Jag vet inte varifrån det kommer, men den vanligaste gissningen just nu är att NHL-säsongen kommer att börja dagen efter Thanksgiving Day.
Det är 23 november, det.
Men igen:
Räkna inte med att någon form av klart besked förrän minuterna innan midnatt 15 september.

Det kom inget motbud från NHL-spelarna under tisdagen. Inte om man med ”motbud” menar respons på motpartens tidigare bud.
Herr Fehr, för första gången flankerad av de tyngsta kamraterna i the brotherhood of NHL-proffs (Crosby, Ovetjkin och Stamkos, till exempel), låtsades i det förslag han under förhandlingarna i Toronto la fram inte ens om det inledande utkastet från ligan. Istället presenterade han, och spelarna han företräder, en helt ny skiss till system.
Lite förbluffande. Speciellt, skulle jag gissa, för Bettman & co. Men ändå logiskt. Den där första given från ligan togs aldrig på allvar av någon, spelarna såg det snarast som blandning av provokation, förolämpning och skämt.
Nu är frågan hur ägarna går vidare. En första reaktion kan komma redan under onsdagen.
Min gissning är, tyvärr, att de kommer att rynka sina dyra näsor och skaka på huvudet.
Ja, det är mycket som, för en utomstående, ter sig rimligt i spelarnas anbud. De går till exempel klokt nog med på att avstå en del av den sammantagna vinsten – oklart dock med hur många procent – under de närmaste tre åren och de har definitivt en poäng i att det inte bara är de allena som ska stå för finansiellt stöd till klubbar med ekonomiska problem utan att det bör vara en börda som de delar på tillsammans med de rika klubbarna.
Problemet för NHL är ju egentligen inte pengar i sig. Det är att de pengarna är så ojämnt fördelade.
Men för första är det mycket lite som tyder på att Bettman går med på ”övergångsmomentet” i det här avtalet – han och hans bundsförvanter ägarna vill ha en överenskommelse som sträcker sig över betydligt fler år än tre.
För det andra har fat cat-klubbar som Rangers, Flyers, Red Wings, Bruins och Maple Leafs aldrig varit intresserade av att dela med sig av sina rikedomar. Eventuell välgörenhet ska komma från spelarnas fickor, punkt och slut,
Och för det tredje accepterar de knappast att spelarkontraktens konstruktion, som Fehr föreslagit, förblir oförändrad. Någon form av begränsning av kontraktens längd kommer att krävas, likaså någon förlängning av såväl rookie-kontrakt som tidsspannet innan en spelare kan bli free agent.
Positivt för oss som inte vill något annat än att se NHL-hockey är dock, som jag är inne på i texter ni kan läsa i blaskan idag, att spelarna inte vill röra lönetaket som sådant.
En ny strid om dess vara eller inte vara hade kunnat kosta hela säsongen, lätt. Ägarna skulle aldrig ge upp det igen, under några omständigheter.
Nu finns det ändå hyggligt manöverutrymme, någotsånär jordmån för att få en deal till stånd. Förmodligen inte i tid till seriestarten, därtill är tiden för knapp, men konflikten ska inte behöva pågå längre än i en månad eller två.
Givet förutsättningarna tror jag man får nöjd med det.
* * *
När NHL:s skatteredovisning offentliggjordes häromdagen blev förresten Gary Bettmans egen lön, som av en händelse, känd.
Det visar sig att han förra året drog in 8,5 miljoner dollar – eller sådär en 59 miljoner kronor.
Det är mer än vad exempelvis Steven Stamkos, Henrik Zetterberg, Zdeno Chara, Patrick Kane, Henrik Lundqvist, bröderna Sedin och Jonathan Quick tjänar.
Rimligt, tycker ni? Han står för en lika värdefull insats som spelarna?
Och som ett fan i Toronto hojtade innan han svepte in i konferenssalen igår:
– Är du också beredd att gå ner i lön, Gary?
* * *
En fråga som inte alls nämnts alls ännu är NHL-spelarnas framtida medverkan i OS, men jag vill flagga för att den är högst osäker.
Spelarna vill definitivt vara med i Sotji om två år, framförallt de ryska, men ägarna har tröttnat på att stänga ner ligan i två veckor vart fjärde år – i all synnerhet när turneringen äger rum i en annan tidszon och gör just ingen för att öka intresset på hemmaplan.
Risken är stor att det är en av frågorna där facket kommer att få böja sig, för att få igenom andra, trots allt viktigare krav.
Begår Ovetjkin kontraktsbrott och åker hem i alla fall i så fall? Han har ju hotat med det.
* * *
Klockan var halv i natt, svensk tid,  när jag insåg det förödande hjärnsläppet.
Jag hade på ställe efter ställe i texterna till pappersutgåvan skrivit ERIC Fehr istället för DON Fehr – och alltså lyckats få det att framstå som att jag inte vet skillnad på NHLPA-bossen och Nicklas Bäckströms förre lagkamrat.
Tack vare snabba insatser av underbara redaktörer  hemma i Stockholm ska det ha hunnit ändras, men klumpen i mellangärdet när man kommer på att man begått ett sånt fel…den är inte att leka med.
* * *
Noterade efter förra inlägget att en och annan, framförallt djurgårdare, ser en eventuell NHL-konflikt an med stor förtjusning enär såna som Kronwall, Hörnqvist, Josefson, Zibanejad, Landeskog, Krüger och Murray skulle komma hem och hjälpa hjältarna tillbaka upp i Elitserien.
Sure, jag fattar det. Men om konflikten nu, som de flesta tror, bara pågår i någon månad – hur gör man då? Vad händer med truppen om sju sådana ess plötsligt sticker tillbaka till Nordamerika mitt i november?
Det blir något för klubbarna hemma i Sverige att reda ut, det.
* * *
Rangers slog Flyers med 4-1 på NHL 12 igår och tro’t om ni vill, men visst fan gjorde Strålle Strålman mål igen – med ett dundrande slagskott från blå i powerplay.
Han borde få ett särskilt EA Sports-pris vid nästa års Awards-gala.
* * *
Bloggens särskilde vän Andreas Lilja har opererat en höft och blir borta till åtminstone slutet av oktober, kanske även till början av november.
Trist, men han kan glädja sig med att snus aldrig smakar bättre än under lång konvalescens.
* * *
Ja, då har vi bara att vänta på nästa giv från Bettman då, förhoppningsvis redan idag.
Men hold your horses, absolut ingenting kommer att ens närma sig en lösning förrän klockan tickar mot midnatt 15 september.
Tung prestige och stora egon är inblandade, glöm inte det för en sekund.
 

Ah, fuck.
Det blir nog ganska garanterat konflikt ändå.
Jag har låtit mig luras av den försåtligt välvilliga tonen hos de inblandade under sommaren och kände mig tills alldeles nyss förvissad om att det här kommer lösa sig, men när veckans förhandlingsrunda avslutades i New York idag krackelerade fasaden.
Kommissionär Bettman lät meddela att vi kan sluta hoppas på spelarfackets fantasier om att det går att spela vidare under gällande avtal tills en ny överenskommelse träffats.
Ägarna har inga som helt planer på att fortsätta operera under kollektivavtalet från 2005 och finns ingen ny deal 15 september – om 37 dagar – blir spelarna lockoutade igen, punkt och slut.
Samtidigt tillstod NHLPA-bossen Donald Fehr – äntligen – att parterna i de avgörande ekonomiska frågorna står extremt långt ifrån varandra.
– Det finns en betydande klyfta, hette det.
Det kommer sannerligen inte som någon chock, det inledande bud ligan presenterade för en månad sedan var ju ett skämt, men Fehr har gått och idisslat olidligt länge och därmed slösat bort värdefull tid. Nu lovar han att motbudet ska föras till torgs på tisdag, men det är så dags. Kontrahenterna har då alltså bara fem veckor på sig att kompromissa fram ett uppgörelse och överbrygga sin ideologiska Grand Canyon.
Chansen att det ska lyckas är, tyvärr, minimal.
Så:
Räkna med åtminstone oktober och november utan NHL-hockey (den roligaste tiden på året, då det finns så mycket annat att glädas åt…).
Idioti?
Kan man tycka.
Det är något självdestruktivt, på gränsen till suicidalt, över en proffsliga som är på väg mot sin tredje arbetsmarknadskonflikt på arton år – just som den krigat sig till aldrig tidigare skådad popularitet.
Men som Damien Cox på Toronto Star – en sanslöst negativ, för att inte säga gnällig,  skribent, men ändå – konstaterat både i åtskilliga tweets och i den här läsvärda krönikan (http://thestar.blogs.com/thespin/2012/08/the-beginning-of-the-long-slow-march.html):
Båda sidorna lärde sig förra gången att en strejk/lockout, trots stormar av indignation i media såväl som i supporterleden, på  sikt inte kostar dem ett skvatt.
Tvärtom, ligan har slagit vinstrekord på vinstrekord efter den inställda säsongen 04/05 och den som tror att något annat, eller något mer,  än just det – the almighty dollar – ingår i kalkylerna är naiv.
Vem har mest rätt – eller snarare minst fel?
Well, man kan ju börja med att slå fast att ingen sida kan räkna med några sympatier från omvärlden. När resten av samhället plågas av nästan tioprocentig arbetslöshet och många bara med yttersta möda får ihop till själva nödtorften är den logiska och välgrundade reaktionen på dylika stridigheter mellan å ena sidan miljardärer och å andra miljonärer bara äckel och avsmak.
Men personligen ger jag ägarna största delen av skulden – av en räcka skäl.
Här är några:
•De fick allt de ville förra gången – inklusive det lönetak spelarna från början svor på att aldrig acceptera. Och de har som sagt tjänat mer pengar än någonsin tidigare. Ändå är det de som är missnöjda och ånyo kräver ”uppoffringar” enbart vav motparten.
•De beskriver de långa, framtunga megakontrakten som ohållbara – men fortsätter erbjuda dem som fula gubbar erbjuder småbarn godis. Ryan Suter, Zach Parise och Shea Weber har som bekant alla fått såna mitt under pågående förhandlingar – av klubbar som ska höra till dem som har det knapert. Det är likvärdigt med att skälla på, och bråka med, en som gamblar för mycket – och ändå bjuda honom eller henne till Vegas varje helg. Inte trovärdigt, liksom.
•De har en poäng i att det är orimligt att spelarna, som nu, får 57 procent av de sammantagna intäkterna. Men att i ett slag sänka andelen till 46 procent, som i det första budet,  är lika orimligt. En split på 50/50 förefaller mest skälig. Ägarna skulle inte ha någon produkt alls att erbjuda om det inte vore för spelarna och deras talang – och å andra sidan skulle spelarna inte få någonting alls för sin talang om inte ägarna var beredda att investera i dem. Hence: 50/50. Det vore fan om de inte skulle kunna enas om den fördelningen. Och också dela på bördan i omfördelningen av stålar från stora till små marknader (alltså från Rangers och Maple Leafs till Coyotes och Panthers…).
Samtidigt är jag personligen kluven till hela filosofin bakom ägarnas och ligans hållning i de här frågorna. Det handlar om människor som inom andra fält verkat på helt fria marknader – och haft såna framgångar på de öppna marknaderna att de kunnat köpa sig professionella idrottsklubbar. Att just de människorna – Dolan i Rangers, den ärkekonservative Snider i Flyers och pizzakung llitch i Red Wings, till exempel –  plötsligt blir halvsocialister som vill ha en reglerad, riggad marknad för ”rättvisans” skull…det känns lite absurt.
Ja, lönetaket har haft positiva effekter på konkurrensen, helt sant. Det vore verkligen trist om det tilläts bli som i europeisk fotboll, med blott några få, stenrika och oåtkomliga superklubbar som alltid vann.
Likafullt är det nåt som skaver i upplägget, nåt som känns onaturligt och fel.
* * *
I NHL 12 är det inte, och blir aldrig, någon konflikt – mer än när jag råkar ha Detroit och ser till Kron Wall of Pain ständigt tacklas, slåss och förgriper sig på målvakter, förstås.
Men man börjar ju bli ivrig över att få sätta sina vinda gamla boxartänder i nästa version nu och det är bara några veckor kvar. Sen kommer NHL 13.
Att döma av den här preview-videon blir det riktigt häftigt också, kolla bara:
http://www.easports.com/nhl/media/play/ea-video/0Yjjw0D9guY
Frågan är nu bara om Anton Strålman är lika formidabel i detta uppdaterade format. Han har dominerat hela sommaren, kan jag meddela…
* * *
Vad NHL-konflikten kommer att betyda för Elitserien och Allsvenskan är förstås en kittlande fråga för er där hemma.
Lite knivigt blir det för klubbarna, för till skillnad från förra gången räknar ingen med att den här lockouten kommer att pågå hela säsongen, snarare någon eller några månader. Slår exempelvis Modo då sönder sin spelartrupp för att ge plats åt bröderna Sedin, Vigge Hedman, Tobias Enström, Alexander Edler och Alex Steen – ett litet tag?
You tell me.
* * *
Den som befinner sig i stockholmstrakten kan dock se livs levande NHL-stjärnor redan ikväll, torsdag.
Just Kron Wall of Pain arrangerar nämligen sin årliga välgörenhetsmatch för moderklubben ute i Järfälla och på isen finns, förutom tacklingskonstnären själv, såna som Gabriel Landeskog, Patric Hörnqvist, Jacob Josefson, Jonathan Ericsson, Johnny Oduya, Gustav Nyquist, Nicklas Grossman, Marcus Krüger, Tom Wandell och gamle Notan, Mattias Norsström.
* * *
I sammanhanget ska man förstås inte heller glömma det vår omstridde kommentator, ”Skånske Jan”, påpekade under förra säsongen:
Både Bettman och Fehr har egon så stora att de skulle kunna bo i egna hus ute i The Hamptons…
* * *
Jag tycker ”Homer” ska fortsätta.
* * *
Vad gäller den lilla oro somliga i kommentatorsspåret uttryckt över mitt eget arma öde i händelse av konflikt kan jag bara säga att om det är någon gång det ska bli lockout så är det just i år.
I oktober och november går ju presidentvalskampanjen upp i varv på allvar så jag har liksom saker att fokusera på ändå.
Men tack för omtanken!
* * *
Vi hörs på tisdag igen, när Fehr lagt sitt motbud.
Då vet vi förmodligen alldeles bestämt att det inte blir någon hockey i oktober.

Morsning, old amigos..
Semestern i regnets rike är över och papa bloggbiff tillbaka i New York City.
Så nu ska vi se till att det blir lite mer frekvens på inläggen här.
Och vi kan ju börja med en hyggligt färsk nyhet jag skulle vilja kalla en av sommarens godaste:
Alfie fortsätter.
Det var jag långt ifrån säker på när han efter förlusten i den sjunde avgörande konferenskvarten mot Rangers i april stod i omklädningsrummet på Garden och pratade om sin karriär. De blanka ögonen och den lågmälda rösten indikerad snarast att en fortsättning var högst tveksam. Aningen mer hoppfullt kändes det när han någon månad senare dök upp på Awards-showen i Vegas. Då hade gnistan återkommit i blicken och leendet var brett. Och när den störste idrottsstjärna Ottawa nånsin haft nu bestämt sig för att köra åtminstone ett år till framstår allt annat bara som dumt.
Den gånga säsongen var ju hans bästa på flera år, slutspelet var – trots hjärnskakning – ytterligare en stegring och Senators har chansen att göra nåt riktigt häftigt framöver.
Nu väntar vi bara på ett likadant besked från Homer i Detroit.
Där känns utsikterna dock tyvärr mörkare. Piteåbjässen har slitit ut både knän och rygg och höfter och allt annat man kan slita ut under femton långa år – och fick dessutom se sin bäste polare gå i pension just som sommaren skulle börja.
Men man kan ju hoppas.
Den karaktären, den offerviljan och, inte minst, de intervjusvaren skulle komma att saknas.
* * *
Sommaren blev, i alla fall ur ren semestersynpunkt, så värdelös att den borde ställas inför rätta.
I Borlänge kunde vi bara sitta och titta medan sjok efter sjok av regnsjuka, blågrå moln pumpade in från både norr och söder – och helt blå himmel såg jag bara en gång, i Göteborg förra helgen.
Så chockas om tonen blir grinig framöver. Man behöver RIKTIG svensk sommar för att kunna fungera normalt nu när isarna ska spolas upp igen.
* * *
Ser att många vill ha kommentarer om att Rangers till sist lyckades Blockbuster-trejda till sig Rick Nash.
Nå, jag säger:
We’ll see.
Nash är onekligen en väldigt begåvad hockeyspelare och det finns behov av hans sort här i Gotham City, särskilt som nyopererade Gaborik inte ser ut att kunna spela förrän i december, men han har spelat hela sin karriär i Columbus och ingen vet hur han kommer att reagera på det obarmhärtiga strålkastarskenet i The Big City.
Blue Jackets fick inte lika absurt mycket som de hade hoppats i utbyte, men priset – Dubinsky, Anisimov och Erixon – blev ändå högt.
Jag menar, Duby. Han var inte bara en hockeyspelare här. Han var en karaktär, en folkhjälte, en publikfavorit.
Och visst är det trist för lill-X:et att han tvingas lämna New York och farsans gamla klubb, men i gengäld  får han chansen att spela mer, rentav etablera sig i ligan, när han slipper en Tårtan som uppenbarligen inte trodde särskilt mycket på honom.
* * *
Vet inte om ni såg det, men sista veckan i regnriket åkte jag till Sandviken – av alla ställen – och kollade när Bäckis, tillsammans med bland andra Jacob Markström, körde specialdesignad redcord-träning med den förträfflige Sebastian Falk.
Bortsett från  att en plufselufsbloggare inte känner sig helt bekväm med att stå och titta när elitidrottsmän pressar sig till det yttersta i övningar han själv skulle avlidit av efter två minuter, var det givande och intressant.
Intrycket är att Valbo’s finest, som under Falks ledning utvecklat ett helt nytt sätt att åka skridskor, går mot rena rama monstersäsongen.
* * *
Läget i förhandlingarna om ett nytt kollektivavtal är oförändrat. Ligan presenterade sitt första, rätt så chockerande skambud redan för tre veckor sedan, men spelarfacket har fortfarande inte kommit med något motbud.
Men parterna överlägger här i New York den här veckan och framåt helgen har de europeiska proffsen stort möte i Barcelona, så snart lär den NHLPA-basen Fehr replikera.
Då, men först då, vet vi hur stor eller liten risken för konflikt är.
Jag är fortfarande försiktig optimist, det vore så oerhört destruktivt med lockout/strejk igen, men efter Bettmans inledande utspel har klumpen av oro i mellangärdet blivit lite större.
* * *
Lycka kan se ut på så många sätt. Ibland består den bara av att komma hem från lång resa och hitta en hel bunt nya, olästa nummer av The Hockey News i postfacket.
* * *
Ekvationen går egentligen inte ihop, men likafullt: Jag tror att Semin kan bli en succé i Carolina – samtidigt som Washington tjänar på att han försvinner.
* * *
Ja, Bikinipop. Ullevi 28/7 var en för historieböckerna. Men det ska vi inte orera om för mycket här, det finns hockeyfans med så konstig smak…
* * *
Trodde verkligen inte att Nashville hade råd att matcha Flyers makalösa bud på Weber, men när de nu hade det var det alldeles oerhört givet att hissa lädret. Om de tappar både Suter och Weber hade Preds varit ett bottenlag i väst, helt plötsligt.
* * *
Shane Doan ska skriva nytt jättekontrakt, Luongo försöker hitta ny klubb, Hasek vill göra comeback, Detroit saknar fortfarande acceptabel backbesättning…jo, det lär finnas många skäl att återkomma här inom kort.
Nu ska jag njuta av att det är varmt och uppehåll i världens bästa stad…