Slut – efter en helt sanslös kamp i tredje.
Rangers vinner 2-1, men det satt långt inne.
Ojvoj.
Mer senare.

NY Rangers – Ottawa 2-1 (Period 2)
* * *
And the drama goes on…
Rangers ser ut att rycka med två mål, helt otippat signerade backduon Marc Staal och Dan Girardi, efter grova försvarsmissar av Ottawa.
Men i ett powerplay drygt två minuter efter 2-0-målet smackar Alfie in en reducering, så känslan inför sista (?) akten är densamma:
Detta kan sluta hur som helst.
* * *
Det formligen gungar i betongen efter 1-0-målet, som när Springsteen fyrade av ”Twist and Shout” på Ullevi 85.
Jag har aldrig känt det förut och hoppas inte hela Gris-Olles sektion kommer ner och träffar nacken snart.
* * *
Det är framförallt på andra målet Senators går bort sig — och det grovt – men ser inte som det ska på första heller,
Om Jared Cowan motstått frestelsen att försöka proppa Callahan hade Staals läge aldrig uppstått.
* * *
Ser först nu, mannen på raden precis nedanför min del av pressläktaren har Samuelsson-tröja på sig.
Då borde det gå bättre för hemmalaget än så här.
* * *
Fan vad mycket han vill, Alfie, hur han kramar ur sig allt han har för att det här inte ska ta slut ikväll.
Ingen som helst tillfällighet att han gör mål.
* * *
Mja, Zanoj, jag har ju inte tagit det ur luften och hittat på själv – det är så matchen hypas i lokal media.
Det här med game 7, när allt dras till sin spets, har en alldeles särskilt, mytisk attraktionskraft på amerikaner och new yorkers.
* * *
Det ser obetalbart ut när Del Zotto står och crosscheckar Neil i ryggen om och om igen och Neil till slut sig vänder sig om och bara tittar på honom med en lilla-ponken-blick.
Och i samma ögonblick får MDZ den utvisning som tar Sens tillbaka in i matchen.
Han är inte korkad, Neil.
* * *
Det är fullt krig mellan Gris-Olle och dom ständigt stående han kallat ”assholes” hela kvällen.
Inte helt oväntat tycker de inte att de tillmälena är så roliga och börjar käfta emot om att det är Game 7 och kan inte han också ställa sig upp, men herregud, man kan inte börja bråka med Gris-Olle.
Han får ett utbrott, skriker så saliven sprutar över ryggarna på oss som sitter i skottlinjen och hittar på helt nya, betydligt grövre öknamn.
* * *
Hur ska ni ha det med Calle Johansson nu? Tidigare under säsongen har det hetat att han ”hatar” Rangers, nu håller han plötsligt på dem.
Han försöker nog bara återge vad han ser, utan att hålla på någon.
* * *
Det har dom på jumbon i Philadelphia också Eric – uppmaningar att ”make som noise”.
Välkommen tillbaka, det var för tråkigt när du var ute och åkte buss.
* * *
Utvisningen Kuba tar med en och en halv kvar av andra är Ottawas första på hela matchen.
De är alltså lika disciplinerade som Devils och Bruins i de två närmast föregående matcher jag sett.
Men det är ju inte som att Rangers direkt utlöser någon Kuba-kris med det PP:t….
Nej, usch. Får man verkligen dra så usla hegerforsare?
* * *
Stanley Cup är sannerligen nummer ett för mig också, men med så sensationellt många NHL-proffs i Tre Kronor-truppen blir det svårt att inte engagera sig åtminstone lite den här gången.
* * *
Hade tänkt köra en lista när första slutspelsomgången var över, men eftersom vi inte får något uppehåll blir det lite svårt , men ah, den kommer när den kommer.
* * *
Nu rättar vi till slipsarna och gör några åkarbrasor.
Det är dags för perioden som kan bli den sista i Garden för säsongen – eller skicka Rangers vidare in i slutspelet.
Snart vet vi.

NY Rangers – Ottawa 0-0 (Period 1)
* * *
Det ser ut ungefär som väntat på ett Garden där känslostormen är som en kategori 5-orkan i Mexikanska golfen i slutet av augusti.
Hemmalaget inleder i ursinnig frenesi och vräker skott mot Missster Anderson, men Senators överlever rusningen.
Sen blir det jämnare, men alltjämt otroligt intensivt, och sen tar gästerna över på slutet, efter utvisningen.
Så?
Ja, eftersom blåskjortorna inte spräckte nollan där i början känns det  som detta kan sluta precis hur som helst.
* * *
Så okej, New Tork – i rubriken.
Morsning korsning
Jag såg det inte ens.
Övertändning, för att uttrycka det mycket milt.
* * *
Silfverberg flyttas snabbt till fjärdelinan och får inte spela så mycket, men fatta vilken upplevelse.
SM-final i all ära…det här är nåt annat än Läkerol.
* * *
Chris Neil har gjort intryck på Garden faithful och får sig ramsan ”Neil’s an asshole” tillägnad – och det med ett eftertryck som inte hörts sedan Boudreau i förra årets sa att publiken här är tystlåten…
* * *
Ja, GA och Zanoj , det har ju inte spelats några andra riktigt stora matcher sedan dess; absolut inga Game 7 och inga när förväntningarna varit så stora på Rangers.
* * *
Alfie blir också påhoppad, helt taskigt. Sens-fansen som är hör gör de vanlig nedräkningen i elfte minuten – och hemmapubliken tar över med ett par Toronto-inspirerade ”Alfie sucks”.
Men det gör han ju inte alls, han har varit toppen i den här perioden.
* * *
Har inga synpunkter på nationalsången.
Det var United Center när Amirante drog den amerikanska, så den gick inte att höra.
Det kan förklara påstådd svajighet också. Amirante är ju vanligtvis kung.
* * *
Nej, Effe, jag kommer att ha mycket dålig koll på vad som händer i Fort Lauderdale.
Men jag räknar med att du och Nalle håller mig uppdaterad.
* * *
Gris-Olle är förstås het ikväll – men hittills mest på de lallare som måste ställa sig upp så fort Rangers kommer in i anfallszon.
Han brölar nästan oavbrutet att dom skitstövlarna ska sätta sig ner – och han har mitt helhjärtade stöd.
* * *
Micke NHL, det där har du missförstått.
Jag är ingen true blue. Jag är en true yellow and blue och håller på svenskarna i alla lag.
Och vinner Sens det här, vilket är mycket möjligt, så kommer bloggen att följa dem och Washington i fortsättningen.
* * *
Entourage-Erik, den formidable, bara struntar i att insatsen är så hög och gör bort två blåskjortor på blålinjen – som om det vore träningsmatch i oktober.
Det är den sortens nerver som gör att man blir störst
* * *
Ja, vem det nu var som frågade – på pressläktaren jublas ingenting. Det är ingen som tror mig, men bortsett från de gånger när jag slagit Eken hårt på armen i Verizon Center när Bäckis gjort snygga mål, sitter jag faktiskt alltid helt oberörd och visar inga känslor alls.
* * *
Rangers har mycket puck, men det är precis som i de tidigare mötena på den här isen.
När ett smart spelande Ottawa väl kommer in i anfallszon känns det hela tiden väldigt, väldigt farligt.
* * *
Tror fantamme att jag rentav är lite svettig på överläppen. Sån anspänning är det.
* * *
Jo, Spezza säljer den där utvisningen bra, men i ett sånt läge – vem skulle inte gjort det?
* * *
Kaffe kommer det inget den här pausen, trots att det verkligen skulle behövas.
Men jag ska i alla fall stå upp och andas en stund.
Vi hörs snart.
 

Jag är snart 45 år, men väntar alltjämnt på att det ska hända.
Att jag ska bli vuxen.
Att jag ska skärpa mig.
Att jag ska  bli ansvarsfull och sansad och inte tycka att meningslösa saker är så fruktansvärt roliga.
Så var ju vuxna när jag var liten. Dom läste tidningen med allvarliga miner och svarade med ett avmätt,  överseende ”jaja” när man hoppade jämfota över att det skulle bli Macahan på TV, att det fanns nya sorts surisar i sortimentet hos godishandlarn på Hagavägen eller att Mats Åhlberg hade gjort hat trick för Leksand.
Men jag är fortfarande likadan, fortfarande lika fnissig och lättexalterad och storögd inför det som ger vardagen färg och sväng och spirit.
Så  när jag nu sitter här på min stol i det gamla pressrummet och väntar på den största hockeymatch som spelats i the woooorld’s most famous arena sedan Game 7-finalen 14 juni 1994 känner jag en eufori som i sin blodtryckshöjande intensitet inte går att klä i ord och som riktiga, vuxna människor i ännu lägre utsträckning skulle kunna förstå.
Det är säkert löjligt.
Omoget.
Den feges omedvetna flykt undan viktigare saker.
Eller nåt
Men det skiter jag högaktningsfullt i.
Det här är något av det häftigaste jag någonsin varit med om och jag är ohyggligt glad över att det känns så, att jag aldrig blev en av de allvarliga tråkmånsarna utan verkligen får känna hur pulsen stiger när det är dags för en klassisk, mytisk, big fucking Game 7 på Garden.
Och för att travestera Lou Reed i den för ändamålet lämpliga titeln ”Perfect Day”:
– I’m glad I’ll get to spend it with you.
Ni är ju, i de flesta fall, likadana och nu ska vi ha fruktansvärt kul ihop.
* * *
Att det här är, och i ännu högre grad kan bli, en speciell dag i The Greatest City in The World, har varit tydligt ända sedan tidiga morgonen.
Det hänger liksom i luften, ett slags spänning och förväntan och elektrisk laddning som bara baseboll och amerikansk fotboll vanligtvis utlöser i storstadsdjungeln..
I love it.
Den här sporten, och det här laget, flyger under radarn praktiskt taget för jämnan och att få se en sådan inzooming i det allmänna New York City-medvetandet är en jävla fröjd.
Garden är förstås epicentrum  och redan tre timmar före matchstart föremål för ett mediaintresse som liknar ingenting.
Vid det laget brukar det vara jag, och möjligen Brooksie, som sitter i vår suveräna isolation och knattrar, men nu är det fullt så det knakar både i pressrum och korridorerna runtomkring.
Murvlar och kommentatorer och reportrar har flugit in från hela Nordamerika  och på nåt sätt har jag till mig oändliga glädje fått behålla min plats på pressläktaren, men mina vanlig sidekicks får finns sig i att se på bildskärmar, för på deras stolar sitter heavy weights från Toronto och Philly som inte missar sånt här.
Stor match, sa jag det?
Otroligt stor.
* * *
Har inget att rapportera om Strålle Strålmans T-shirtval inför den här do-or-die-smällen.
Han har ingen alls, nämligen
Han sitter i bara bringan efter morgonvärmningen och talar om hur roligt det ska bli att få spela en sån här match.
Det betyder förmodligen att det verkligen är allvar nu.
* * *
Som ni kanske ser satsar vi ovanligt hårt på sportbladet.se i natt också.
Jag lallar på som vanligt i den här bloggen – men för den som vill ha kontinuerliga uppdateringar avlossar den eminente fin-Emil Karlsson också en Cover-It-Live-smocka under matchens gång.
Kolla på sportbladet.se
* * *
Calle Hagelin, däremot, bär den tischa som Strålle gjorde till bloggfavorit inför första mötet i den här serien och som har ett ”The right way…” på framsidan och ett ”…the only way” på baksidan.
Att han tycker att det är allvar nu behöver man dock inga tröjtryck för att förstå. Det syns i ögonen och hörs på rösten när den vanligtvis pratglade sörmlänningen helt kort säger:
– Allt känns som det ska. Jag är laddad. Det här blir kul.
Kan vara idé att hålla koll på honom ikväll.
* * *
Har försökt messa och ringa Jakob Silfverberg i flera dagar, men oväntat nog – han har rykte om sig att vara världens trevligaste grabb – inte fått något svar.
Gåtan får sin lösning när jag träffar honom i Senators omklädningsrum efter morgonvärmningen:
– Jag försöker låta bli att använda den svenska mobilen. Det blir så dyrt, säger han.
He he, nästan lite rart. Den sortens problem kommer SM-kungen inte att behöva bekymra sig om i framtiden.
Just då, efter värmningen vet han inte om han ska spela eller inte, men det verkar det som att han ska.
Nummer 33 – Cacke Larssons gamla nummer, mer än något annat – är i alla fall med på värmningen.
Kul!
* * *
Tårtan håller under förmiddagen ännu en meningslös presskonferens under vilken han bara svarar ja och nej och ”vi vill vinna” och ser tjurig ut.
Varför ska det vara så jävla omöjligt?
Alla andra tränare klarar av att vara civiliserade och anständiga även under pressande slutspel, men den här måste vara knölig och oförskämd och ovillig att svara ens på de snällaste frågor.
Det är lite pinsamt för hela Rangers, faktiskt.
* * *
Jag gör en Gretzky idag.
Under slutspelet brukade han, sägs det, alltid stanna kvar i hallen mellan morgonvärmning och match – och när vi nu har en sån här högtid följer jag det exemplet.
Går i och för sig ut för en sen lunch under eftermiddagen, men i övrigt har hela dagen tillbringats här,
Då kommer man i rätt sorts stämning på ett djupare plan.
* * *
Här kommer att bli ett fruktansvärt jävla liv ikväll.
Och inte bara på läktarna.
De har plötsligt ställt en trumslagarkvintett, ett slags hurtigare Kroumata, ovanför utvisningsbåset och av eftermiddagens repetitioner har framgått att de klarar av att låta som en 747:a som går in för landning på  JFK.
* * *
Problemet med att stanna kvar i hallen hela dagen är att kostymen måste sitta på redan från början och jag därmed riskerar att komma in i match-groove för tidigt.
Helst vill man ju ha en liten extra emotionell kick när och det brukar komma när kavajen är knäppt.
Men det löser jag genom att knyta fast slipsen först efter den
Allt känns som det ska.
* * *
Henke är också med på morgonvärmningen och sitter efteråt och ser helt avslappnad ut när upphetsade journalister sträcker fram sina mikrofoner under näsan på honom.
Fan vet om han inte till och med ler.
Det var oväntat.
* * *
Står, som det alltid slutar med att man gör såna här dagar, och bara hänger i en korridor när en glad Erik Karlsson trampar för bi.
Jag grattar till Norris-nomineringen och han skiner upp ännu mer.
– Tack! Det blir grymt i Vegas, särskilt som nu Henke kommer också. Det kan du väl hälsa, lite diskret….
Nej, det kan jag inte. SÅ avslappnad är han inte sju timmar före matchstart.
* * *
U-båtar dyker plötsligt upp överallt.
Just som jag satt mig på pressläktaren dyker det upp två unga män och börjar hojta på mig på svenska från Gris-Olles ännu lediga plats på sektionen bakom.
De säger snälla saker om bloggen och lägger plötsligt till:
– Ja, vi är U-båtar, men vi läser allt.
Ha ha, underbart!
* * *
Alfie tvekar inte när jag frågar om den här matchen i alla fall kommer in på topptiolistan över de största han spelat.
– Absolut, det är det. Ska bli fruktansvärt spela den , här i New York och allting.
Huruvida det också kan vara hans sista vill han inte svara på.
– Jag gör som ”Lidas” och lämnar besked när jag fått känna efter, heter det.
* *:*
Undras om man törs fråga de här honoraties som tagit Varpus plats om de kan gå och hämta kaffe i pauserna?
Förmodligen inte…
* * *
Häromkvällen var det någon som frågade om jag sett några Game 7-draman på Garden tidigare.
Nej, det har bara spelats tre stycken i historien – 92, 94 och 94 igen – och då var Bjuppe fortfarande popsnöre hemma i Sverige.
Så det här är en unik upplevelse.
* * *
Alfies skägg blir för övrigt bara mer och mer sensationellt – och hustrun Bibbi är, av lätt förklarliga skäl, glad över att det bara ska sitta där så länge slutspelet pågår.
– Hon sa att det var lite bösigt och klippte till och med lite på halsen, skrockar den legendariske kaptenen.
Bösigt var ordet.
* * *
Av de tre Game 7-matcherna här hemma har Rangers by the way vunnit – samtliga
* * *
Nu är värmningen är slut och temperaturen på Garden stiger ytterligare.
Det känns ända in i benmärgen att vi är med om något mycket stort.
Hoppas ni känner något av det där hemma också.
Nu åker vi.

Boston – Washington 1-2 (Slut – övertid)
* * *
Stanley Cup-mästaren 2012 kommer alltså att heta New York Rangers, St. Louis Blues, Nashville Predators, Philadelphia Flyers, New Jersey Devils, Phoenix Coyotes, Los Angeles Kings, Florida Panthers, Washington Capitals eller Ottawa Senators (och jag tog dom i seedad ordning så ni behöver inte försöka läsa in något i den listan…).
The times they are-a-changing, som den störste konstaterade.
* * *
– Det finns inget större än att vinna på övertid i en Game 7, säger Hunter på sin presskonferens och försöker låta bli att ställa sig upp och slita av skjortan av glädje.
I sanning.
Och jag tycker Capitals förtjänat det.
De genomförde sin tveklöst bästa slutspelsserie under Ovie/Bäckis-eran och gjorde exakt som de skulle mot Juliens blytunga maskin.
Imponerande.
* * *
Den där listan i början betyder alltså att de senaste sju mästarna – Bruins, Blackhawks, Penguins, Red Wings, Ducks, Hurricanes och Lightning – är borta, några dessutom sen länge.
Igen – Dylan visste vad han talade om.
* * *
Vilka eminenta läsare vi har i den här bloggen.
Bruins-fansen är krossade och knäckta, men en efter en dunkar ni – Kyrre, Zornie, Sir King Kenny och inte minst den förträfflige Storbjörn – in classy, civiliserade kommentarer.
Jag är hedrad.
* * *
Vad var det Tim Thomas stannade och pratade med Bäckis om så länge under the handshake?
– Han bad om ursäkt för alla klubbor i mitt ansikte i andra matchen. Så han var medveten om det, men inte NHL…he he, fnissar Valbo’s finest och fortsätter…
– Jag uppskattade det verkligen, otroligt rakryggat av honom. Han har klass.
Ja, det har man ju haft på känn – trots den där egenartade fäblessen för Glenn Beck.
* * *
Det är kanske inget perspektiv som får er att slå kullerbyttor, men jag jublar över att det härmed är klart att vi får se svenskar i finalen.
För det betyder att jag kommer vara på plats, no matter what.
Ute i väst har vi förvisso fortfarande det helt svensklösa Kings, men öst-laget kommer att ha blågula inslag, vilket det än blir.
Kanske kan man rentav hoppas på landsmän i båda omklädningsrummen den här gången. Det har inte hänt sen Alfie och Samme Påhlsson möttes 2007.
* * *
Clutch-Ward alltså. Han gjorde ju inte annat än avgörande mål med Predators i fjolårets playoff – och trots att det inte gått nåt vidare i grundserien och inte sett särskilt bra ut under slutspelet heller är det just han som kliver fram och trycker in avgörandet en sån här gång.
Ibland vet GM McPhee vad han gör.
* * *
Kan inte låta bli att erkänna för Bäckis att jag känner viss lättnad över att slippa jaga honom för svar på VM-frågan.
Han skrockar glatt.
– Jag är jäkligt glad över att slippa svara på den också.
Kan tro det.
* * *
Vad känner Lille Fridolf Boudreau en sån här kväll?
Känner jag honom rätt är han bara glad.
* * *
Serien mellan Bruins och Capitals kallas den jämnaste i hela Stanley Cup-historien, ser jag.
Och mycket svårare kan det inte bli att skilja två lag åt. Samtliga sju matcher slutade med uddamålsseger och fyra gick till övertid.
– Det var som den jämnaste någonsin den kändes också, säger Bäckis.
* * *
– Jag är i chock, säger Tim Thomas till nhl.com.
– Jag trodde verkligen att vi skulle vinna i kväll, jag hade en stark magkänsla av att det här inte var vägs ände för oss.
Nej, den känslan verkar många av tungviktarna i den här första slutspelsomgången ha haft i åtskilliga viktiga matcher och det är uppenbarligen inte särskilt nyttigt.
* * *
Man skulle ju bra gärna vilja veta hur Storchen Bäckström firar det här…
* * *
Vilka Caps får möta till helgen är inte klart ännu. Det blir Rangers om de tar sin Game 7 imorrn, annars antigen Philadelphia eller New Jersey.
Och Ottawa-reportrarna vet inte förrän sent i morgon kväll om de på fredag morgon ska flyga hem eller till Fort Lauderdale eller till Philadelphia.
* * *
Som ni som kollade in det där famösa Hej Världen-inslaget vet har jag Empire State Building, i hela dess majestätiska längd, precis utanför skrivbordsfönstret och jag lämnar er härmed med upplysningen att den i natt lyser i Rangers-färgerna blått, rött och vitt.
Vi hörs när det är dags för den största matchen i Madison Square Garden på arton år.

Otroligt.
Mästarna ute.
Och Ward – som Caps hämtade från Nashville för att han var så lysande på att avsluta just slutspelsmatcher – gör det.
Otroligt, säger jag.
Och ber att få återkomma när pulsen gått ner lite.

Boston – Washington 1-1 (Slut – övertid väntar)
* * *
Ja, naturligtvis.
Övertid.
Jag är för tagen för att säga så mycket.
Det här blir ju…andlöst.
En sak bara:
Om Bruins vinner kommer Ovetjkin drömma tyska mardrömmar hela sommaren.
Den där räddningen Seidenberg är det brutalaste en tysk gjort mot en ryss sen kriget.
Ojvoj.
Ja, det kan vi upprepa:
Ojvoj.

Boston – Washington 1-1 (Period 2)
* * *
Nu har mästarna tagit över.
Det gick bra för Caps så länge de hade ledningen och kunde styra och tajta till och göra det svårt, men efter Seguins kvittering har de fått betydligt svårare.
Framförallt har de ju ingen offensiv längre och så fan att det går i en Game 7.
Dags att titta norrut för Bäckis och Ovie och gåtan Semin igen.
* * *
Young Seguin är den som bär offensiven – och säsongen – åt mästarna.
Han gjorde övertidsmålet i söndags och kvitterar nu.
Imponerande, tycker en blek borlängebo i New York.
* * *
Nej, Notorius, Varpu har sin egen soffa ute i Brooklyn och sitter i den.
Men när hennes fästman kommer åkande från downtown Stockholm nästa månad ska jag bjuda hem dem på lite tv-hockey och grogg.
* * *
NHL låter alltså farbror Walkom döma den här matchen.
Det var han som missade den tackling som i efterhand renderade Torres 25 matchers avstängning – och som bestraffning får han ta en av säsongens hetaste matcher….
Vilket skämt.
* * *
Mja, Tadd, i några av de tidigare matcherna har ju Bruins legat på som uppretade bålgetingar i offensiv zon och jag tror nog Julien talade sanning när han önskade att få samma upplägg i inledningen ikväll,
* * *
Jädra styggelse att andra omgången inleds redan på fredag.
Man behöver, hävdar jag envist åtminstone en dags uppehåll för att hämta andan – och för att på allvar känna vi kliver in i en ny fas.
Men nejdå, säger NBC att det ska börja på fredag så böjer sig NHL framåt och låter det börja på fredag.
* * *
Lite Varlamov-associationer väcker Holtby allt. Bra, bra, bra– och så kommer det ett fatalt misstag som  kostar ledning/match/säsong.
Att släppa en sån där retur, en sån här kväll, är som gå omkring plakat i Newark med hundradollarssedlar uppstickande ur fickorna.
* * *
Både spelare och journalister från Ottawa sitter på vassa nålar just nu.
Om Bruins vinner är det klart att de, vid eventuell vinst mot Rangers, får åka till Boston – till helgen.  Men om inte vet dom inte var dom ska förrän New Jersey och Florida, som börjar en och en halv timme efter monstermatchen på Garden,  spelat klart.
Vid Florida-vinst ska väskorna taggas Fort Lauderdale, vid New Jersey-vinst Philadelphia.
Garrioch på Sun berättade att han flyg till fyra platser bokade på fredag – inklusive hem – och hotellrum i Boston, Fort Lauderdale och Philly.
Lätt att bevaka, eller spela, playoff är det inte…
* * *
Boston är lika rädda för att ta utvisningar som New Jersey igår och har alltså inte gett Caps ett enda powerplay ännu.
Med nämnda Lucic och Marchand på isen är det en prestation.
* * *
Ok, period 3.
Kan bli nåt i så kallad hästväg.

Boston – Washington 0-1 (Period 1)
* * *
Fan, Bruins får smaka på lite egen medicin – mot Washington.
Hade man aldrig kunnat drömma om för bara ett år sedan, men den tjurrusning mästarna såklart planerat i inledningen blir aldrig av för att motståndarna gör det så trångt och tätt och syrefattigt där ute.
Och sen kliver krigaren Hendrick fram och styr in ett Carlson-på-taket-skott.
Ojvoj.
* * *
I alla fall åtta sjundematcher förra året vann laget som gjorde första målet.
Sån historia betyder förstås nada ett år senare, men det är en liten historisk nuggett för er att tugga på så här i pausen, tycker jag.
* * *
Det är lite Peter Svensson i Cardigans över Holtbys look och det lovar gott för Caps, han är en av de absolut lugnaste och minst lättupphetsade jag nånsin träffat.
* * *
Man skulle också kunna säga att Washington, genom hela den här serien,  gjort vad Montreal gjorde mot Washington för två år sedan.
Jag sitter faktiskt och får den känslan hela tiden.
* * *
Nä, skånske Jan – jag hade andra uppdrag idag och kunde inte lämna New York i tid.
Grattis till ledningen i bloggens tipslista by the way, den borde du kunna njuta av över en välblandad grogg ikväll.
* * *
När det är sånt här tryck i TD Garden, då är det inte lätt att vara bortalag, det kan jag försäkra. De hårdföra Boston-fansen gjuter en intensitet i sin stridsrop, sina ramsor och sitt jubel som känns ända in i benmärgen.
* * *
Johannesson, det pre game-evenemanget med Pröjsarn minns jag allt – möjligen för att det var första och hittills enda gången jag gjort nåt sånt.
* * *
Med saftigt jack över näsryggen och två begynnande blåklockor ser ju Chara ut som en serietecknare på gott humör försökt göra karikatyr på en hockeykrigare involverad i en brutal slutspelsserie.
Fantastiskt.
* * *
Pata, det speciella om Coyotes vinner är ju att de inte har någon ägare utan i princip drivs av ligan och att Bettman himself borde få sitt namn inristat i bucklan…
För övrigt tror jag, vem det nu var som frågade, att ja – med Smith i kassen är det inte fullständigt otänkbart att de kan ta sig till final.
Och helt själviskt skulle jag inte ha något alls emot att tillbringa några vårdagar i den betagande Arizona-öknen…
* * *
Lucic och Marchand finns för att provocera och reta, det trodde jag ni visste.
Outhärdligt för motståndarfans – exalterande för de egna.
* * *
Adam Proteau är bästa NHL-twittraren.
Nu konstaterar han out of the blue att Dale Hunter skulle passa i en ny Blues Brothers-film.
Ja, ha ha.
* * *
Personligen tycker jag det mest förvånande med Vezina-nomineringarna är att St. Louis Blues inte är representerat, men Halak och Elliott tog förmodligen ut varann.
* * *
Vad är det Hunter gjort med, och sagt åt, Ovetjkin för att få honom att ändra attityd?
Han är, åtminstone bitvis, samma slugger på isen som tidigare, men ger ett helt annat, ödmjukare intryck när man ser honom i båset.
Det är nåt lite mirakulöst över det.
* * *
Hur är pulsen, Storbjörn?
* * *
När han nu är på tapeten  (fast det är han ju inte, hur skulle det se ut, han är ju i båset) måste jag återigen skryta om att jag druckit bira med Dale Hunter.
Det var han väldigt bra på.
* * *
Ny kopp ska hällas upp och ny snus placeras under läppen, på höger sida den här gången.
Sen kör vi igen.

Och här kommer den:
Den första i raden av Game 7-skådespel som avslutar första slutspelsomgången.
Regerande Stanley Cup-mästarna Boston Bruins mot Washington Capitals i TD Garden i Beantowns vibrerande North End.
Det blir fruktansvärt roligt och spännande och jag hoppas innerligt ni gör mig sällskap här i den luggslitna gamla korresoffan.
Ska vi säga så?
* * *
Min uppladdning har för dagen bestått av en tripp med Del Boca Vista-pråmen ut till Tarrytown för Rangers sista riktiga träning innan morgondagens monstruösa match på Garden och återigen har jag slagits av två underligheter.
1. Det är bra märkligt att ett så förment glamoröst lag som New York Rangers bor mitt ute i skogen; fan under vissa sträckor på den slingriga Old Saw Mill Road kan man ju får för sig att man är på väg mellan Orsa och Sveg.
2. Det hjälper inte att det är slutspel, att stå i en sån där ful, kall och dragig plåtlåda till träningshall och titta på hockey är inte mycket roligare än att vara på sammanträde.
Däremot är det fortfarande, efter två-tre hundra gånger,  häftigt att komma in i ett luxuöst NHL-omklädningsrum och se skridskor och klubbor och axelskydd som tillhör några av världens bästa spelare, höra det ständiga gafflandet – identiskt med det man hör när division 5-hjältarna i Bullermyren, och alla andra idrottslag i världen, byter om – och känna doften av…ja, hockey.
* * *
Det här är såklart den svåraste utmaning Bäckis och Mojo och de andra nånsin stått inför som hockeyspelare.
Bruins är som sagt regerande mästare – och dom blev det genom att vinna tre Game 7-rysare.
Det säger en del.
Ja, många i Capitals har också erfarenhet av att spela avgörande sjundematcher men, ehum, de vet mer om hur man förlorar dem…
Nu spelar Dale Hunter-versionen av laget i och för sig avsevärt mycket bättre, tätare slutspelshockey än Lille Fridolf Boudreau-diton och det ökar ju chanserna något.
Likafullt:
Klarar dom det här är det en magnifik bragd.
* * *
Okej, hej världen…
Själv skulle jag aldrig får för mig att se mig själv på rörlig bild, men ni kanske kan ha lite skoj åt det här reportaget från Casa La Biffen på Manhattan. Jag och korresoffan, inslagets verkliga stjärna, lär dyka upp efter sådär en 18 minuter:
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/resa/hejvarlden/article14729573.ab
* * *
Som väntat är Henke en av tre Vezina Trophy-kandidater och jag stövlar fram och säger nåt om det ¨väl nu får vara tredje gången gillt.
– Mja, säger Lundqvist tveksamt, är det inte fjärde gången jag är nominerad.
– Nej, envisas jag, det är tredje.
Sen stövlar jag iväg för att prata med Bork Bork och Henke börjar överlägga med PR-gurun JR.
Sen ropar han plötsligt över hela omklädningsrummet och håller triumfatoriskt upp fyra fingrar.
Visst.
Han har rätt.
Det är fjärde gången han har chansen att vinna världens finaste målvaktspris.
Och jag kan ju gå och gömma mig bakom John Scotts jättelika träningsställ.
* * *
Men Wilbur då, nu blir jag alldeles generad…tack så hjärtligt för de fina orden.
* * *
 – Kul att se dig igen, det var ett tag sen, säger jag åt Bork Bork Hagelin.
– Ja, svarar han och flinar, har du varit bortrest eller?
Disco!
* * *
22 år gammal ska Braden Holtby alltså stå upp och försöka rädda säsongen mot en av de effektivaste Game 7-maskiner som funnits.
Herregud, i den åldern vek jag ner mig inför pressen att ringa ett jobbigt telefonsamtal till försäkringskassan.
Klarar han det är han DC-hjälte av samma kaliber som Abraham Lincoln.
* * *
Tårtans presskonferenser har ju börjat likna rena farserna.
Han håller en idag också, i ett litet kyffe i den där träningshallen, och den är precis
Han svarar ”ja” och ”nej” och ”vi ska vinna” och ”det tänker jag inte berätta för er” och sen går han, grinig som en femåring någon tagit trampbilen av.
Kan inte NHL ge honom dispens så han slipper de där meningslösa uppvisningarna. Det vore en lättnad för alla inblandade.
* * *
Okej, nu tar vi några djupa andetag.
Game 7 är här.