Boston – Vancouver 4-0 (Period 2)

* * *

Morsning korsning utklassning!

Bruins klockar in en formidabel andraperiod och går upp i ledning med fyra fucking noll.

De gör mål i numerärt underläge, de gör mål i PP (mer överraskande…) och de gör mål fem mot fem.

Och naturligtvis är den här matchen över nu. Bruins har tappat 3-0-ledningar förr, men inte 4-0-diton och inte i ett sånt här läge, i en tredje period.

Det är dags att boka nya biljetter till Vancouver.

* * *

Jarkko, he he, jag minns inte – men det låter som att jag pratade med Calle Johansson. Då brukar jag vara glad och skratta mycket!

* * *

Samtidigt är Canucks förbryllande bleka, i synnerhet bakåt och i synnerhet i powerplay.

Ja, PP ser snyggt ut, men idag händer det inte mycket.

* * *

– Det var ingen som hade trott att vi skulle vinna i fyra raka…

Jag sätter mina återstående Tylenol-piller på att canuckerna kommer att plocka fram den klyschan när vi träffar dem efteråt.

Men jo, både Wennman och Höken trodde det…

* * *

När Canucks har PP är Marco Polo-Persson inte längre euchafferad.

Snarare…inkiett.

* * *

Erfoff, har han drabbats av samma febersjukdom som jag?

Vår tyske vän fumlar och fäpplar och ställer till det hela tiden.

Vad fan…

* * *

Jag vet PerN, det är tur jag inte jobbar med tv…

* * *

In med Läck!

* * *

Adde, sorry, jag har ingen koll på länkar – men som du ser står de utmärkta läsarna i den här bloggen gärna till tjänst.

* * *

Vi har The Green Men på en läktarsektion precis nedanför oss och just nu låter de sig plåtas ihop med segerrusiga Bruins-fans.
Om resultatet varit det rakt motsatta hade de förmodligen behövt livvakter.

* * *

Hur låter Holmgren idag då? Är han upphetsad? Mycket mål, det brukar han gilla!

* * *

Sir King, du och Marco Polo är helt överens – han tycker också att Thornton varit formidabel.

Det hindrar honom inte från att bli alldeles till sig när han upptäcker att Seguin sitter alldeles intill oss, på andra sidan ett litet skynke.

* * *

Vad har kommentatorn Guldbjörken tagit vägen, egentligen? Var inte han tungt Bruins-fan?

* * *

Nu blev en bebis i Vancouver-tröja, inzoomad i jumbon, grundligt utbuad.

Ha ha!

* * *

OK, då sitter vi av den här transportsträckan då, sen springs det på presskonferenser och annat och sen kommer det en slutrapport vad det lider.

Hoppas ni får en angenäm avslutning.

Boston – Vancouver 0-0 (Period 1)

* * *

Jaha, det där var ju jävligt otäckt.

När Horton låg och ryckte som värst på isen befarade vi alla det värsta.

Men nu har vi dessbättre fått besked att han kan röra alla lemmar i sin sjukhussäng.

Naturligtvis ska Rome, som var vårdslös och korkad redan förra matchen, ändå stängas av.

Tacklingen var inte bara sen. Den var väldigt sen.

Bort med skräpet bara.

* * *

Jonathan Richman får inte sjunga nationalsången idag heller, men Boston gör det rätt bra på egen hand.

Det låter faktiskt lika mycket som när Rogers klämmer i med O, Canada.

Bra jobbat, Beantown.

* * *

Men det är ju för taffligt av Bruins att inte kunna skapa mer när de har en femminutare; där förtjänade ju Canucks liksom att straffas med ett baklängesmål eller två också.

Men what’s new, som Storbjörn skulle sagt.

* * *

En av the major legacies i den här finalen blir uppenbarligen – ett finger.

För det händer ju igen i den här perren och den här gången är det gammel-Recchi som sträcker sitt långfinger, för avsmakning, mot LaPierre.

Ha ha, jag älskar det där.

* * *

Canucks enda PP var å andra sidan inte mycket att skriva hem om det heller.

* * *

Han har inte viftat med några plakat ännu, men redan när de spelar The Who’s Baba O’ Riley INNAN matchintrot står Marco Polo-Persson upp med ögon som lyser av Bruins-kärlek.

* * *

Oops, wonderkid Seguin är petad. Synd på så mycket potentiell grannlåt, kan jag tycka – men han fick inte mycket uträttat i de två första matcherna.

* * *

Tyvärr för Boston är det ju inte vem som helst som försvinner efter Romes övergrepp.

Hortons målsinne behövs, för att uttrycka det med maximal försiktighet.

* * *

Taggen, jag stod vid bakverksbuffén och tittade ett tag, men jag höll mig.

Nu jobbar vi.

* * *

Det är mäktigt tryck i ”Let’s Go Bruins”-ramsorna innan första nedsläpp – och inte blir det mindre mäktigt när Cam Neely dyker upp i jumbon, iklädd matchtröja, och hetsar fansen.

Det är väldigt nära att Marco Polo-Persson hakar på i det läget…

* * *

SirKing, vi sitter finfint på vanliga pressläktaren – dock på en del av den med väldigt smalt skrivbord, så laptoppen hotar hela tiden att ramla ner i..ja, lapen.

Då vet ni varför om det blir tyst från Boston i natt.

* * *

Det går ett byte, sen säger Marco Polo-Persson:

– Jag tror Bruins vinner det här.

* * *

Andraplatsen, vad var det för missriktad bitterhet?

Jag tycker väldigt illa om sånt där och har till exempel hela slutspelet tjatat om att Torres är en pappskalle som bara förstör för sitt eget lag med sina vårdslösa tacklingar.

Men har du bestämt dig för att det är så jag ser på världen antar jag att det inte går att ändra på, right?

* * *

Det är alltså fullt i Rogers Arena ikväll också; arton tusen har trängt sig in i Canucks hemmahall för att kolla på storbildsskärm.

Och enligt Jeff Marek på Hockey Night in Canada förärade de alla Horton med en varm applåd när han rullades ut på båren.

Det var ju fint.

* * *

Ja, Mathias – echaufferad är verkligen ordet!

* * *

 

 

Jamenvisst.

Det tog en bagarväckning pyramidale, en halvtimmes panik när inga taxibilar gick att uppbringa i hela Vancouver, en lång flight till Toronto, svårartad stress i immigration och tull samt en ny flight ner till United States of Amercia.

Men nu är vi i Boston.

För mer drama.
För mer fantastisk hockey.

För mer Stanley Cup-final.

Fy fan kul, säger jag.

Vad säger ni?

* * *

Eken, bloggens matglade sidekick har anslutit till the circus och går glatt omkring i Boston – iklädd Yankee-keps.

Det är ungefär som att gå i kippah i Gaza City.

När vi hoppar ur taxi utanför vårt gemensamma hotell håller bell-mannen mycket riktigt upp dörren för mig, men smäller igen den i ansiktet på The Oak Man.

– Ja, DU är välkommen, säger han sedan åt mig medan Ek får kravla sig ut från andra hållet.

Mycket roligt.

* * *

För mig var det helt enkelt så att två månader av sömnbrist, stress, långa resor och allmänt hög tempo slutligen tog ut sin rätt under strapatserna över kontinenten igår. Jag blev sjuk och har större delen av min första Boston-natt legat i feberfrossor och kallsvettats.

Nu är det, efter tung medicinering, något bättre, men jag känner mig fortfarande något spak och vill förvarna om att det just därför kan bli kortare, och avsevärt mycket sämre, inlägg här idag.

* * *
Den här finalen avgörs i natt, påstår jag härmed.

Om Vancouver tar tredje raka är det över; då tar de bucklan redan på onsdag.

Om Boston istället lyckas slå tillbaka kan det bli en mycket lång och oviss resa.

Insatserna börjar, med andra ord, bli höga.

* * *

Vi som tyckte det var så kul när LaPierre höll fram sitt finger för

Bergeron att tugga på i förra matchen.

Claudie Julien var inte riktigt lika road, kan jag meddela.

– Ligan tar ett beslut, de väljer att håna det. Om de tycker det är acceptabelt, then so be it, morrar han.

Ojvoj.

* * *

De långa resorna och den saftiga tidsomställningen är överhuvudtaget ett ämne för diskussioner i de Stanley Cup-skrudade environgerna i TD Garden och jag frågar Danne Sedin om det inte är jobbigt för dem som dessutom ska spela matcher.

– Jag menar, säger jag, det är slitigt till och med för mig.

Danne tittar upp, flinar och säger:

– Ja, och då är du i sån toppform!

Touché!

* * *

Att påstå att Boston drabbats av samma slags finalfeber som Vancouver vore att ta i; här finns ändå innevånare som åtminstone vissa tider på dygnet tänker på annat än Bruins.

Men likafullt – hockeyn är hetare i Beantown än de varit på flera decennier och stämningen i de ruffiga kvarteren runt Garden timmarna före första nedsläpp är riktigt upphetsad.

Även Boston wants the cup, no doubt.

* * *

Det är inte bara Oak Man som anslutit.

Med på mediatåget åker nu också Varpu, Päronmannen, TT-Sundberg, Janne Bengtsson och min dyre kollega Marco Polo-Pertsson.

Vi – jag och Marco Polo – ska se matchen ihop i pressboxen och med tanke på att han är Boston-fan monumentale kan det bli högst intressant.

* * *

Man hör också på folk där ute på stan att canuckerna inte står högre i kurs i Boston än vad Derek Jeter gör till vardags.

Framförallt Alex Burrows bör nog vara beredd på ett mindre varmt mottagande…

* * *

Adam Larsson kunde inte komma, men Gabriel Landeskog har följt med de övriga top prospectsen från combinen i Toronto till Stanley Cup-finalen för traditionsenligt mingel med media och spelare och believe me – det är rätt hjärtevärmande att se hur det lyser i ögonen på ynglingen när han får stå och prata med bröderna Sedin några minuter.

Att det kan komma att möta dem på isen redan nästan säsong har han svårt att greppa.

– Man känner sig lite liten, de är ju fortfarande mina idoler, säger han.

Gabriels allra största idol är dock Foppa och glädjen var stor när en assisterande coach i Kitchener som känner den svenske superstjärnan tidigare i år gav honom en signerad keps.

Tills han såg vad det verkligen stod.

– Foppa trodde tydligen att det var en tjej han signerade åt, för han hade stavat mitt namn Gabrielle…

Stor humor.

* * *

Janne B, Svenskans egen Larry Brooks, får en puck i huvudet under Canucks morgonvärmning.

Ett skott från Ryan Kesler – så typiskt; alltid otrevlig… – letar sig igenom glipan mellan plexit och skyddsnätet på ena kortsidan och droppar rakt ner i den bengtssonska hjässan.

– Det är ingen fara, jag fick bara en liten bula. Men jag borde lagt mig ner och skrikit och sen stämt dom på två miljoner, säger han.

* * *

Mark Messier är här och offentliggör kandidaterna till sin leadership award också.

Och nej:

Alexander Semin är inte nominerad i år heller.

Det är däremot Lidas – och det var väl sannerligen på tiden.

* * *

Vartannat säte på planet från Vancouver i går morse var ockuperat av en julgran – alltså fan med matchtröja – så det är inte så förvånande att se att Canucks nation tar över här och där även i Beantown. Jag hoppas dock att de uppför sig. Om man kommer till den här stan och kaxar kan det gå väldigt illa. Karaktärerna i filmer som ”Mystic River”, ”The Departed” och ”The Town” är inte tagna ur tomma intet, om man säger så.

* * *

Mathias, matcherna börjar alltid samma tid för att tv-kanalen NBC bestämt att det ska vara.

Det betyder mycket riktigt att de börjar redan 17.00 i Vancouver och det är ju väldigt tidigt, i synnerhet på vardagar. Det var dock trevligt att ha lite kvar av kvällen när slutsignalen hade gått och alla texter skrivna. Nu är det, å andra sidan, bara bra att det inte finns tid till något mer än att åka och krama kudde.

* * *

Marco Polo-Persson har till och med tagit med sig små plakat upp på pressläktaren.

– Jag lovar, jag ska inte vifta med dem, påstår han men det är något i tonen som indikerar att han inte kommer att kunna hålla det löftet när Krejci fullbordat det hat trick Nykvarns finest hoppas på.

* * *

Jodå, det är en hel ocean av Nucks-fans runt gästernas bås under värmningen och innan Boston ens hunnit reagera har de kört en dundrande ”Let’s go, Canucks”-ramsa.

Det hade Yankees-fansen aldrig kommit undan med.

* * *

Vad gäller resorna säger Daniel Sedin – när han hånat klart mig, alltså – att det visserligen är rätt tufft, men att canuckerna är betydligt mer vana vid långa flygningar och snabba tidsomställningar och att det nog kan ge en fördel i den här finalen.

* * *

Vill ni veta mer om hur Marco Polo-Persson har det här på sätet intill mig kan ni följa honom på twitter – abusabloggen lyder adressen, vilket är en hopskrivning av AB Usabloggen.

* * *

Okej, folks.

Dags att ta några feberdämpande, baka en rejäl prilla och sätta sig tillrätta.

Game on, för fan.

Vi hörs i enlighet med gamla traditioner, i pauserna.

Vancouver – Boston 3-2 (Slut).

* * *

Ännu en gång alltså.

Ännu en gång har Canucks det gudomliga flytet och avgör ett drama i exakt rätt ögonblick – när det svider som allra mest för motståndarna.

Och ännu en gång säger jag att det inte är någon tillfällighet.
Det är den sortens medvind The winners – de som är predestinerade att triumfera– alltid har.

Kort sagt:

Det är Canucks år i år.

* * *

Jag tackar för omtanken, men bagarväckning pyramidale väntar fortfarande.

Skillnaden är att jag möjligen, möjligen hinner få någon timmes sömn innan det är dags att braka ut till Vancouver International.

Vi får se om jag överlever.

* * *

Och Burrows är the man – igen.

Han håller ju egentligen inte den här klassen, inte riktigt, men när lag har såna här säsonger är det alltid någon av hans sort som kliver fram

* * *

Cam på Vancouver Sun utfärdar varningar om sin hemstad:

– Om du kan, undvik att gå ut på stan ikväll, säger han i hissen ner till omklädningsrumsracet.

Det kan jag; en mer angelägen frågeställning för mitt vidkommande är hur det kommer att låta utanför hotellrumsfönstret….

* * *

Tvillingarna beskriver de två första perioderna i den här matchen som sina sämsta i hela slutspelet.

– Vi var inte tillräckligt aggressiva och backarna följde inte med upp och forecheckade. Då blir det lätt för dem komma ur egen zon, säger de med grimaser som antyder att de verkligen var exceptionellt missnöjda med sitt spel.

Och då är det ändå den kedjan som står för samtliga tre mål…

* * *

Julien bara fnyser när någon tar upp frågeställning om matchhjälten Burrows egentligen inte borde ha varit avstängd i den här matchen.

– Om vi ens tänkte i de banorna vore vi ett lamt lag, menar han.

Sedan säger han att hans lag kan spela mycket bättre och att det ändå är lite uppmuntrande att de bara åkt på uddamålsförluster trots att de inte varit på topp.

That’s optimism talking.

* * *

Värst:

Jag är så uppe i varv att det kommer att ta åtminstone en timme att somna efter att boxarnäsan träffat kudden.

Då är det i princip dags att gå upp.

* * *

Bobby Lou får frågan om han har bra historia i Boston.

Han ser ut att tänka efter ett par ögonblick, ler milt och säger.

– Ja, låt oss se. Jag gjorde min första NHL-match i Boston, jag vann min första NHL-match i Boston och jag höll min första nolla i Boston. Det är väl okej?

Ojvoj.

* * *

Springer på Micke Samuelsson i korridoren utanför Canucks omklädningsrum. Han haltar fortfarande svårt och har ingen chans alls att göra en Malholtra, men är glad ändå.

– Det är som det är. Så länge vi vinner känns det bra, säger han och rättar till en väldigt snygg, ljus slips.

* * *

Det hade jag glömt, i första var ju Henke på väg att göra ett saftigt självmål mellan benen på Bobby Lou.

– Ja, han försöker alltid göra det på träningarna och man vet aldrig vad som händer när han är på isen, så jag var beredd, flinar målvaktsstjärnan.

* * *

Okej, läggdags nu.

Vi hörs när jag, någon gång i framtiden, tagit mark i Boston.

 

 

Ha, det gick snabbt.

11 sekunder tar det. Sen avgör av sudden-specialist Burrows. 3-2 till Canucks.

Mer kommer…om någon timme.

Vancouver – Boston 2-2 (Period 3 – övertid väntar).

* * *

Jo, det var ju klart.

När bagarväckning pyramidale och cross continental-flight väntar – då blir det övertid.

Morsning korsning.

Men Canucks skärper sig avsevärt under tredje, medan Bruins backar mer än vad som är nyttigt mot ett lagg med så mycket offensiv power och efter 09.37 gör Daniel Sedin sitt livs första finalmål.

Brak-drama is on the menu för resten av kvällen.

* * *

Nu kan man lugnt säga att det glöder i Rogers Arena igen.

Holy cow.

* * *

Det är inga dåliga alla har på tvillingarna.
De har en tyst första halva av matchen – och plötsligt är näsor rynkade överallt.

Told you.

Så länge de är med

* * *
Det uppskattas inte, men LaPierre är ju faktiskt obetalbart rolig när han håller fram handen mot Bergeron och erbjuder honom att ta en tugga.

* * *

Däremot ber jag att få sälla mig till kören av pundits som tycker att Henke ska skjuta mer.

När de kommer två mot en och han hamnar i tidsnöd, då måste ju bössan laddas.

* * *

Det är inte bara här inne det är stämning

Som ni säkert får se på tv har de stora bildskärmar ute på stan också, och där är det tiotusentals fyllskallar som följer matchen.

Alltså…om Canucks vinner det här blir det en saturday night Vancouver sent glömmer.

* * *

Lucic fick kritik i Boston efter första matchen, i Globe talade de till och med om att han måste vara skadad, men ikväll har han enligt min blygsamma åsikt varit grym.

Det kan bli han som sätter sudden-pucken.

Det kan bli Edler också.

Vi hörs nån gång, typ när jag kliver på planet.

 

Vancouver – Boston 1-2 (Period 2)

* * *

I fyra och en halv period håller Bobby Lou sin finalnolla.

Sedan gör Bruins två snabba, varav ett – hör och häpna – i powerplay.

Så gästerna har vänt.

Det är inte alls konstigt; under större delen av den här perioden är de klart bäst.

Canucks har visst tryck, och några saftiga chanser, minuterna efter tvåan, men har annars verkat fortsatt stressade och lätt oorganiserade, medan lagmaskinen från Massachusetts börjat spinna på flertalet cylindrar.

Nu blir det uppförsbacke för hemmalaget, att spela en tredje period när Boston har ledningen hör inte till det lättare  i den här världen.

* * *

Jaså, ljudet försvann under mitt Viasat-framträdande.

Jag misstänker att det handlar om hämndaktion för mitt pojkstreck igår.

Nu blir det krig!

* * *

Ojvoj, det är ett saftigt TT robbery på danske Hansens i princip helt öppna mål.

Värsta jag sett sen…ja, förra matchen.

* * *

Helt riktigt, Skulltown. Bruno Mars har också varit här och härjat sen senast. Men det är roligare att skälla på gamla Supertramp.

* * *

Tambellini, däremot, är bara fumlig när han inte utnyttjar SIN tomma kasse.

Islanders…

* * *

Jonathan Richman i högtalarna!

Stort.

Men – vet inte herr DJ att han kommer från Boston?

* * *

Sitter och tänker att vi sett väldigt lite tvillingmagi ikväll.

Just då lirkar Henke fram pucken till Danne, som glider in mellan Bruins-backarna och sånär får en vad som hade varit finalens grannaste mål.

Så länge dom är med kan vad som helst hända.

* * *

Ja, gowings, om du läser första inlägget är det meningen att det ska framgå hur det är här idag.

Wild.

Eller var, ska jag nog säga

För stämningen i Rogers, på väg mot rent överslag i förstaperren, har sjunkit dramatiskt.

Det är som att Canucks-fansen inte alls hade kunnat föreställa sig att Boston skulle kunna göra mål och nu sitter de här och kliar sig i sina ölstinna skallar.

* * *

When in Rome, eh. Två utvisningar på honom nu, för att han inte hängt med. In med Shoestrings kompis!

* * *

Mathias, Neil Young kommer ändå från Ontario och håller, tror jag bestämt, på Leafs.

* * *

Nu kommer Holmgren här och påstår att han inte hör ljudet i inslagen och således inte är inblandad i någon hämndaktion.

Jaja.

Sen frågar han om jag sett Thomas Gradin.

Så räkna med intervjuer med honom i tredje.

* * *

Klassiskt, Schauben. Men gammel-Mark kände förstås att du var missnöjd och bestämde sig för att visa den hårdaste kritikern i cyberspace att han fortfarande kan.

* * *

Som någon sa:

Ikväll avgörs det om det här blir en lång eller kort serie.

Just nu lutar det åt lång.

Nästa gång jag dyker upp här – någon timme efter slutsignal – vet vi.

Vancouver – Boston 1-0 (Period 1)

* * *

Fingerbitaren Burrows slår till i inledningsperiodens enda powerplay och lyckas vispa in ett skott som TT nog borde ha tagit.

Men någon påtaglig hemmadominans går det i övrigt inte att spåra.

Det är precis som Julia säger:

Lite stressigt, lite haspligt och lite chansartat

Om det fortsätter så kan vad som helst fortfarande hända.

* * *

Att Manny Malhotra verkligen är med behöver ingen betvivla.

Så fort Canucks kommer ut, och fansen ser nummer 27 i kön, börjar de skandera:

– Manny, Manny, Manny!

När han sedan gör sitt premiärbyte och, helt i enlighet med hollywoodsk dramaturgi, vinner första tekningen blir det folkfest i Vancouver.

Vackert.

* * *

Under de första tio minuterna är det lätt att vad bägge coacherna skickat ut sin spelare med för budskap:

Smäll på dom jävlarna.

Det proppas ett tag som vore det Super Bowl snarare än Stanley Cup-final.

* * *

Hinner efter värmningen spana in Viasats kommentatorskrypin.

Det ligger på motsatt sida från vanliga pressboxen, ovanför utvisningsbåsen, och meddelas kan att Holmgren och Calle har det väldigt trångt men trivsamt.

Nu behöver ni inte fundera mer över det.

* * *

Men Malhotra ser, bakom det där heltäckande visiret, ut som han ska bomba al Qaida-ställningar i Pakistan.

* * *

Så mycket fladderpuckar, konstiga studsar och felpassningar som det är kan man börja misstänka att isen inte mått helt bra av två konserter på två dygn.

Jävla Supertramp.

* * *

Nej, Rob! Inga fem perioder ikväll. Det är bagarväckning pyramidale imorrn igen – och sedan en lååång flygresa till Boston, via Toronto.

Jag ber om nåd…

* * *

Ryder skjuter bokstavligen masken av Luongo.

Coolt.

* * *

När Bono nu varit i Edmonton och som tack för lift i regnet gjort hjälte extraordinär av Oilers-centern Brule kunde man ju tro att Canucks skulle byta intro-musiken.

Men icke, de kastar sig som vanligt ut på isen till tonerna av ”Where The Streets Have No Name”.

Vad är dealen med det, någon som vet?

* * *

Det är stendum utvisning Chara tar. Eller rentav Zdeno-dum.

* * *

Stassen, för fan. Jag glömde ju den i introt.
Well, vi kör svart i grunden och sedan den ljusbeiga vårkavajen med matchen beige-spräcklig slips.

Alla kommer osökt att tänka på ZZ Tops ”Sharp Dressed Man”…

* * *

Stort reklampaus-jubel:

Trevor Linden blir inzoomad i jumbotronen.

* * *

Har ni fått någon tv-info om Torres? Det såg ut som han gjorde illa sig ganska rejält på slutet.

* * *

Dom spelade nyss ”Hey Hey My My” också, vilket väcker förhoppningar om att även Neil Young är in the house.

Då ska jag också applådera.

* * *

Nej, en kopp finalkaffe ska nu hällas upp och konsumeras.

Väl mött igen om åtta minuter.

Då är det gametime.

Saturday Night Boom Boom!

Ja, herregud.

Vi trodde det var drag i Vancouver i onsdags.

Nu är det helg och hela stan ser ut som pizzeria Valentino i Forssa Centrum i Borlänge före stora Brage-matcher – fast de har bytt ut det grön-vita mot blå-grönt.

Jag var ute i lördagsvimlet nu på förmiddagen och ni tror mig inte, men jag såg som allra mest tio personer som inte bar någon form av Canucks-regalia – och jag hörde absolut ingen som inte hängde med i de ”Go, Canucks, go”-ramsor som ekade mellan fasaderna på Robson

Vid vinst väntar en lördagskväll för historieböckerna på de här gatorna.

Det är för övrigt lika med yours truly Bjuppe.

Jag var upprymd i onsdags.

Nu dansar jag breakdance av upphetsning.

Det ska bli helt jävla fantastiskt att se den här underbara finalen rulla vidare i ett Rogers Arena som mycket väl kan komma att slitas loss från trossbotten (visst heter det så?) och glida ut i Stilla havet.

Är ni med mig i den svenska sommarnatten?

Jag hoppas verkligen det.

* * *

Innan vi går vidare vill jag ha följande sagt:

Kuken ballen Domnarvsvallen – IKB!!

Med 1-0-segern hemma på Domnarvsvallen idag gick magical Brage upp i serieledning i Superettan.

Lennart Johansson pokal på Vallen 2012, det har jag sagt länge!

* * *

Manny eller inte Manny, det är den stora frågan här just nu.

Manny Malholtra fick ju en puck i ögat under slutet av grundserien, tvingades genomgå en komplicerad operation i New York och förväntades vara borta resten av säsongen.

Men tekningsspecialistens rehabilitering har gått sensationellt snabbt och idag finns helt otippat chansen att han spelar.

I så fall väntar ett emotionellt jumbotron-ögonblick, spår Vancouver-media.

Ännu så länge vet vi bara att han ska vara med på värmningen – sedan tar Vigge Vigneault beslut.

* * *

Eftersom älskade Town Hall skandalöst nog inte finns längre fick Biffen, efter concierge-rekommendation, ta med den svenska media-ligan på Joe Fortes i torsdags kväll istället.

Det blev en formidabel sittning med fint blandad drajja, lysande ostron plockade i lokala vatten, en utsökt New York-stripp och härliga stories om Abris, Råttan Edberg, Roffe Zetterlund och Peo Brasar.

Vi kom dock aldrig så långt att Holmgren började sjunga Sjösala Vals, men finalserien är lång.

* * *

Det är fortfarande mycket snack om att Burrows bet Bergeron i fingret i onsdags och de dåliga skämten haglar.

Någon säger att det väl inte kan spela någon roll när hockeyspelare ändå inte har några tänder, någon annan menar att Burrows missförstått begreppet finger food”.

Själv konstaterar jag att Bruins får tugga i sig det där nu.

* * *

Igår var det desto lugnare – Biffen är för gammal för att vara ute och härja kvällen före match, numer. Jag åt en stilla room service-middag och försökte sen skrämma upp mig själv med The Rite på on demand, men fy fan vad dålig den var.

När Anthony Hopkins blev besatt av djävulen påminde han dock en smula om Raffi Torres de upprörda ögonblicken efter han blivit utvisad för ännu en idiotisk tackling from behind, det får man ge honom.

* * *

Det är gametime-decision även på Haimhus. Om han inte kan spela verkar det som att Vigge Vingeault satsar på Alberts istället – och inte Ballard. Han har alltså inte hört Fast Freddy Shoestrings teorier om vem som ska avgöra den här finalen.

Illa.

* * *

Enligt recensionerna i Vancouver Sun och The Province låg gräsröken tung över läktarsektionerna under Supertramp spelning här i Rogers i torsdags.

Hoppas vaktmästarna vädrat ordentligt sedan dess, annars kan det här bli en egenartad match…

* * *

Skäggkontrovers i Bruins:

Marchand anklagar unge Tyler Seguin för att använda färgningsmedlet Just For Men.

Seguin förnekar bestämt.

– Ha ha, verkligen inte. Jag har mycket bättre skäggväxt än Marshy!

* * *

Undras vad som skulle hända om spelarna de facto blev lite höga under match.

Mindre tacklingar tror jag man kunde räkna med. Förmodligen något lägre tempo i passningsspelet också. Och några riktigt sköna segergester.

Fan, man kanske ska hoppas på att vaktmästarna misslyckades med den där vädringen.

* * *

Snyggaste fan-tischan på stan idag:

En storbystad dam med en teckning av Daniel och Henrik över bröstkorgen – och så texten ”Support the twins”.

Now, that’s Bjuppe-humor!

* * *

Alla uppskattade Bjuppe-goes-tolv-igen-bilden i förra inlägget – utom fotograferna i vänkretsen.

De har sett den sortens lustigheter förr och tycker att T-Pain, Viasats kameraman, ska stämma mig…

* * *

Vid presskonferensen efter träningen i morse fick Henke frågan om det händer att folk blandar ihop honom och brorsan.

Lagkaptenen log, böjde sig fram mot mikrofonen och svarade:

– Pratar vi verkligen fortfarande om det?

Ja, det kan ju te sig något fantasilöst.

Å andra sidan har det gått så lång tid, och varit så många pressmöten, sedan senaste matchen att det inte finns något mer att fråga.

Två dagar mellan matcherna – det är mycket det.

* * *

Han kom just hem från Karibien och har inte mer med finalserien att göra än vad Kjell-Rune Milton har.

Ändå står Homer sedan några dagar om inte i fokus så nästan; det surras ständigt om honom och kanadensiska kollegor hör sig för om det går att honom för en kommentar.

Det beror på att Boston försöker använda Big Chara som just en Homer i powerplay – och att han misslyckats kapitalt i den rollen.

Nu vill murvlarna gärna höra med the best in business hur man gör för att nå resultat när man står i målgården och blir misshandlad av motståndarbackar.

Jag kan bidra med åtminstone ett delsvar:

Man står precis framför målvakten – inte vid sidan om honom. Och så blir det bra om man lyckas sticka fram klubbladet mot pucken när kollegorna avlossar sina skott.

* * *

Att döma av senaste blogginlägget skulle Big Papa Wennerholm kunna alternera som Sveriges elakaste filmkritiker.

Ha ha, vilken sågning!

* * *

Det är förstås coolt att Homer får ett verkligt erkännande – till och med av Don Cherry.

Det han gör hör till det svåraste, mest krävande som finns in the game of hockey och han gör det bättre än någon annan.

Ja, Homer alltså. Inte Cherry…

* * *

Holmgren har nu gett ett halvt löfte om att nämna Brages sensationella serieledning i nattens sändning.

Ni får hjälpa till och hålla om han uppfyller det.

Annars ska jag se till att förstöra fler inslag för honom…

* * *

På lappen jag drar i murvlarnas matchvinnarlotteri står det Tyler Seguin.

Därmed får man väl ändå säga att jag har hygglig chans på potten.

* * *

Peter Haber! Tack ”Mac den andra”, han är ju ett klockrent lika-som-bär med Holmgren.

Och jag behöver den typen av moteld.

Holmgren menar nämligen att jag ser ut som Loket Olsson på bilden från igår…

* * *

Mitt på läktarsektionen ovanför Canucks utvisningsbås:

Två glada landsmän i Tre Kronor-tröjor, vikingahjälmar och en stor svensk flagga emellan sig.

Man blir ju lite rörd…

* * *

Har samma utmärkta plats på pressläktaren igen – med samma serveringsfat bakom ryggen. Men ikväll kommer jag att få dofta av köttfärslimpa istället för cordon Bleu.

* * *

Manny M får en rungande ovation redan när han kommer ut till värmningen.

* * *

Ska man tro Loob – och det ska man uppenbarligen alltid göra – vinner Canucks med två måls marginal ikväll.

They’d better, skulle jag vilja påstå. De behöver 2-0 med sig över till andra sidan kontinenten, annars blir det väldigt jobbigt där borta.

Hur som helst:

En stor, klassisk Stanley Cup-final står för dörren igen.

Visst är det grymt?

Jag återkommer på sedvanligt vis i pauserna.

 

 

Okej, har ni tittat färdigt på bilderna i förra inlägget?

Då ska ni få den verkliga klassikern – när Bjuppe, 12 år, förstör inslag för The Glimmer twins från Viasat…