2-3 står sig genom andra akten.
Och nu är det mer konventionell grundserielunkstillställning.
Det vill säga:
Inte fullt lika skoj.
Men jag intalar mig att det där bara var en transportsträcka i väntan på en brakande urladdning i sista.
* * *
Ja, Mathias, att ”flässa” är borlängemål för att fnissa och skrocka och flamsa.
Men man får passa sig, flässar man för mycket får man – helt i enlighet med den jante-infekterade bruksandan – äta flässgröt i morgon .
* * *
Att döma av den här matchen har surjämten, Edler, tagit typ sju kliv framåt i år.
Han var bra även ifjol, men inte hade han väl sån här pondus i sitt spel, och inte tog han väl så här många djärva initiativ?
OS, här kommer A. Edler.
* * *
Fan också, tar ett enda popcorn.
Sen är det omöjligt att sluta.
De kunde lika gärna servera heroin…eller inte…men, äh, ni fattar vad jag menar.
* * *
När Bobby Lou här på slutet får masken avslagen ser han för några ögonblick så gramse ut att jag tror att han ska börja veva.
Då hade ju Maaarty tvingats åka över och replikera och det hade verkligen varit nåt.
* * *
Hm, var tog alla kommentatorer vägen?
* * *
Alla andra svenskar på isen har ju lämnat djupa avtryck i protokollet, så det är dags för Samme nu.
Vänta ska ni se.
* * *
Vad säger du, Robin? Drottningen på waivers? Nej, jag ser bara att de plockat Erik Christensen från Ducks – ett ingrepp som väl inte direkt ser ut som att det räddar säsongen. Vet du mer? Berätta.
* * *
Plötsligt går Davydenko förbi och ser ut som en som skulle ha kunnat brottas mot Mickey Rourke i ”The Wrestler”.
* * *
Jag har plötsligt fulla tangentbordet i små popcorn-flagor.
Satan.
* * *
Svd-Bengtsson har dragit.
– Vi var bara här för att få lite bilder i första. Nu drar vi in till Manhattan och har lite kul. Mors, säger han och sveper iväg mot hissarna..
En idé som god som någon.
Å andra sidan kan det knappast bli roligare än att se en korpulent mas nysa och tappa glasögonen över läktarräcket…
* * *
Nu har de bytt mot Springsteen mot Bon Jovi.
Perioderna får den musik de förtjänar, kan man säga.
* * *
Då åker vi igen då.
Låt oss hoppas att det slutar som det började.
Slutrapport är att vänta senare.

Det är svenskfest i Newark ikväll.
Kolla bara statistiken efter första.
Daniel Sedin: 1 mål + 1 assist.
Henrik Sedin: 2 assist.
Alexander Edler: 2 assist.
Niclas Bergfors: 1 mål.
Ojvoj.
3-2 står det – och det är inte bara resultatet som indikerar att jag i alla fall hade något slags poäng när jag påstod att den här sortens sällsynta möten mynnar ut i skojig hockey.
Här råder vilda västern
* * *
Maaarty får vara glad om Bobby Lou skojade när han hävdade att det är insatsen i den här matchen som avgör vem som får förtroendet i OS.
En puck slänger han mer eller mindre in i egen bur, en annan släpper han lite väl enkelt utifrån slottet.
* * *
Som Bengtsson säger:
– Vilken publikfest…
Mm, nu blir kommentator Per sur igen, men det är bedrövligt lite folk i The Rock.
Jag har sett bättre uppslutning i Borlänge ishall, fantamme.
Vad är det frågan om?
Devils är ju bra i år, ska det vara så svårt att få hit Jersey-borna?
* * *
Det dröjer nästan fem minuter innan första avblåsningen i perioden.
Också det kan man, vill jag påstå, se som ett tecken på att det här inte är någon standardmatch.
* * *
Men det är klart, i de här trakterna finns ju så oerhört mycket att göra.
Hur ska en sketen NHL-match kunna konkurrera?
* * *
Jag har hört finländare – ja, hennes förnamn börjar på V – oroa sig över backbeståndet till OS.
När man ser Sami Salo avlossa stora kanonen vid 2-0-målet är det svårt att förstå – även om Maaarty nu var oskymd och borde ha stoppat den pucken.
Fast han ska förstås hålla sig frisk också.
* * *
Det kan förstås också vara så att Devils-fansen stannar hemma för att de hört att det sitter clowner på pressläktaren och är oroliga för att få läsglasögonen i pallet…
* * *
Strax innan Bergfors smackar in 3-1-reduceringen spelar de ”Dancing in the dark” i pa:t.
Mycket passande.
Det är precis vad Devils gör fram tills dess.
* * *
Det är inte direkt något fel på Daniel Sedins scud-missil utifrån vänsterkanten heller.
Jävlar!
* * *
Anders Hedberg kommer fram och hälsar och väluppfostrad som han är gör han ingen affär av att Aftonbladets utsände sitter och blänger med glasögon vindare än ett Marek Malik-skott.
* * *
Ja, Canucks spelar alltså ut hemmalaget första femton och när det står 3-0 kan jag svära på att matchen är över.
Men sin vana trogen trampar Devils bara på, oberörda av underläget,  och nu har vi verkligen match.
Den ämnar jag titta på.
Vi hörs i paus 2.

Good evening och välkommen till The Garden staten –  home of Frank Sinatra, Bruce Springsteen, Tony Soprano och Niclas Bergfors.
Här, mitt i charming Newark, ska det spelas hockey i kväll, mellan Devils och sällsynta gästen Canucks.
Bloggen är influgen direkt från Michigan och tänker, i alla fall i bildlig mening,  svinga som en Keith Ballard matchen igenom.
Han hoppas innerligt att han har sina förträffliga läsare med sig i adventsnatten.
* * *
För att kunna leverera något riktigt matnyttigt i ett sånt här inledande inlägg ska man egentligen ha varit med och snorat under morgonvärmningen tidigare på dagen.
Men när Canucks och Devils skakade liv i benen här i förmiddags satt jag på och led i kastvindarna mellan Detroit Metropolitan och LaGuardia.
Så jag ber om ursäkt om ni tycker att ni så här i början får höra för lite om Micke Samuelssons val av schampo, Edlers synpunkter på arkitekturen i downtown Newark och Bergfors tejpningsteknik.
Det kommer i slutrapporten.
* * *
Hygglig målvaktsmatch i The Rock i kväll.
Maaaaarty och Bobby Lou är ju de giganter som slåss om förstaspaden i Kanadas OS-lag.
Det har inte undgått kanadensisk media – och att det inte undgått kanadensiska media har inte undgått Longo (ha, vad sägs om DEN meningen!).
Enligt Dan Rosen på NHL.com högg stjärnkeepern så fort han såg murvlarna efter träningen i förmiddags.
– Hörrni, Stevie Y (Yzerman, numer Team Canada-coach) skickade ett sms och berättade att den som spelar bäst ikväll får stå i OS, hojtade han.
Rätt skojigt där, Roberto.
* * *
Det var för övrigt påfallande märkligt att befinna sig i Detroit när Wings spelade hemma – och inte vara på The Joe.
Jag såg den ärevördiga gamla plåtlådan  från hotellrumsfönstret och enligt den utmärkte John Hahn – världens bäste PR-man, tro  mig – låg det en ackreditering och väntade på Biffen ända in i slutperioden.
Men det fanns en liten promilles chans att beslutet om Saab skulle komma redan under måndagskvällen och då hade det inte varit alldeles lyckat om jag suttit i ishallskakafonin och flässat åt Homers målgårdsräder.
Så det var bara att sitta där vid fönstret som en Askungen med något bredare höfter och titta på den legendariska arenan, som lyste så förföriskt långt där borta i mörkret…
* * *
Maaarty, förresten, har ”gjort” en Ulf Samuelsson och blivit amerikansk medborgare.
Enligt Star-Ledger promenerade den kanadensiske superstjärnan igår över till The Federal Building i centrala Newark – mitt emot The Rock – svor eden och fick certifikatet som bevisar att han nu är an American.
Det betyder nu inte att han inte kan spela för Kanada  i OS och istället beefar upp USA:s chanser med några hundra procent, sorry jänkare. Reglerna har ändrats sedan Robocop åkte offside i Nagano.
I Kanada har man, inte helt oväntat, ändå svårt att förstå manövern.
– Han har en del att förklara när han kommer hem, säger brorsan Dennis till Star Ledger.
* * *
Under pendeltågsresan ut genom grådasket kommer det förnämlig cougar av  Sharon Stone-sort och sätter sig bredvid Biffen.
Så ni vet.
* * *
Om Anton Strålman blir uttagen till OS – och jag kan inte tänka mig något annat just nu – lär han få höra en hel del om den här akrobatiska uppvisningen.
Ett klassiskt shownummer, skulle jag vilja påstå.
* * *
Younblood börjar göra riktigt avtryck i Jersey nu.
Killen som går framför mig från Penn Station mot The Rock har faktiskt Bergfors-tröja på tröja.
Jag blir så upphetsad att jag försöker ta en bild i steget, men misslyckas så kapitalt att jag vägrar publicera. Det finns fotografer i vänskapskretsen och de skulle aldrig sluta håna mig.
* * *
Faktum är att Edler mycket väl skulle kunna HA synpunkter på arkitekturen i Newark.
Han är tystlåten, men när surjämten väl öppnar munnen brukar det komma ut mycket oväntade saker.
* * *
Det är fortfarande en fröjd att passera Alling Street på vägen hit.
* * *
Apropå Youngblood gick Ronnie Sandahl och fyllde 25 år i går.
Bloggen konstatera att tiden till slut kommer ikapp även the wonderkids och ber att få ropa grattis över den stora oceanen.
* * *
BaconBerglund, jag skulle gärna ha sett Red Wings mot Washington ikväll.
Men det är svårt när de inte möts.
Har du druckit för många pilsner nu?
* * *
Till skillnad från några som uttalat sig i kommentatorsspåret tror jag det här kan bli en festlig tillställning.
Dels är det alltid roligt att se Canucks live på den här kusten, det sker ju inte precis efter varje löning – dels brukar det kunna bli rätt öppet och oförutsägbart när lag som möts så sällan går i clinch.
Hur bra lagen än försöker scouta varandra känner Devils inte Canucks på samma sätt som de känner exempelvis Rangers eller Flyers och därför blir det…öppnare.
Ja, det är i alla fall vad jag intalar mig nu när bagarväckningen i Motown i morse börjar kännas…
* * *
Tågresan över – eller snarare under – Hudson-floden  går fortare än beräknat – och då menar jag inte bara för att Sharon Stone sitter på sätet intill… – så jag kliver in genom pressentrén mer än två timmar innan första nedsläpp.
Och eftersom skrivrummet i The Rock är en sån gravkammare tar jag omedelbart hissen upp till den spatiösa pressläktaren.
Där visar det sig att speakern repar.
– Tonight’s season ticket holder is…please rise for our national anthem, håller han på och gapar i den helt tomma hallen.
Hade man inte trott, att även speakern värmer upp.
* * *
Det här tror ni inte på, men det är alldeles sant.
Under uppvärmningen kommer Svenskans Janne Bengtsson plötsligt fram och säger hej.
Då blir jag så till mig att jag nyser, tappar glasögonen – och får till min fasa se dem ramla över pressläktarbänken, ner på sektionen nedanför.
Pajaskonster på högsta nivå – och Bengtsson står bara och gapar.
En vakt där nere dock upp dem och den gode Svenskan-mannen störtar ner och hämtar brillorna åt mig.
De sitter nu vint och jävligt, men är otroligt nog inte trasiga.
Tur det, utan glasögon hade det blivit så många stavfel att ni trott att jag boozat upp mig på vägen ut hit.
Jisses…
* * *
Större delen av mig värmningen ser jag, på grund av mitt clown-nummer, bara i ett dis, men något sänder mig ändå att Micke Samuelsson sätter en.
* * *
Nu ska jag försöka andas ut efter mitt sällsamma missöde – och böja till brillorna.
Vi hörs i första paus.

Bloggen är tillbaka på östkusten och tar om någon timme sikte mot Newark, där Devils går upp mot sällan sedda gästen Canucks i natt.
Är ni med på den?

Eventuella läsare i Trollhättan-trakten kan nog räkna vad en USA-korre har för sig just nu…

Vänner, jag befinner mig på annat slags uppdrag ikväll, så det blir tyvärr inget bloggande från Garden.
Återkommer om några dagar, jag lovar.

Så underbart.
Sudden träffar Thåström – och får gåshud.
Det börjar stå klart att Big Mats är lite coolare, och har lite bättre musiksmak, än vad som framkommit genom åren.
Han kan ju sin Springsteen också, vilket om inte annat framgick när bloggen råkade springa på honom när han satt och svettades på en träningscykel i en korridor utanför omklädningsrummet i United Center i våras och började hojta om ”Born to Run”.
Själv fick jag samlingen ”Be-bop-a-lula hela jävla dan” med posten i förrgår och sitter här och febrar som en FivePoints åt ”Fanfanfan”, ”Sönder boulevard” och förkrossande ”Långtbort”.
Som Marky Mark Larsson konstaterade i bladet för några dagar sedan:
Ingen sjunger blues som Joakim Thåström.
* * *
Det här är en av de bästa, mest välskrivna och rörande hockeytexter jag någonsin last.
Som Niclas Schaub, förstklassig hockeyskribent på Svenska fans, konstaterade när han hade vänligheten att skicka länken:
”Artikeln vänder upp och ner på föreställningen om att ALLA hockeylag är klubbar för testosteronstinna alfahannar. Praise Miami Universitys hockeylag”.
Ja, och God bless Brian Burke.
* * *
Gött att se att Erik Karlsson gjort så bra ifrån sig i farmarligan att Senators plockar upp honom igen.
Det är av såna det blir nåt, såna som inte ger upp, såna som använder en degradering som sporre för ännu hårdare satsning.
* * *
Det är i sanning inte ofta jag längtar hem till Elitserien, men när Foppa och Macke återförenas, då börjar det där SAS-planet ute på Newark dra..
Tur man kan följa Sportbladets eminente Abris uppifrån Swebank.
* * *
Hat trick av Heatley, hat trick av Marleau – och Jumbo Joe slår passningar med precisionen hos en neurokirurg.
Den är förlåten som faller för frestelsen att börja tro på Sharks i år igen…
* * *
Det är alltid uppfriskande att tala med Toby Orr Enström.
Efter den vilda västern-artade vändningen i Raleigh igår kunde man ju tro att han skulle vara överlycklig, men när jag fick tag i honom på mobilen efter slutsignalen suckade han över de två första perioderna istället.
– Det kan inte fortsätta så här, suckade han.
– Vi måste spela bra hela matcherna. Om vi gör det kan vi vara med och tampas med vilka andra lag som helst.
Nå, det blir, verkligen,  till att bekänna färg mot Flyers i natt.
* * *
Idag är bloggen på länkhumör.
Det här är och förblir något av det mest underhållande jag sett på en hockeyrink.
Gud var på bra humör när han skapade Pavel Datsyuk. 
* * *
Om inte Mellon Arena var för Rangers vad algblomning är för östersjötorsken, då kanske Tårtans gossar hade kunnat revanschera sig för praktfloppen mot Tampa 
Men glöm det.
* * *
Ok, ha så kul ikväll nu.
Shoey gör mål, Zäta och Patric Hörnqvist gör mål.
Själv är jag ute på byn och kliver inte ut på den här scenen igen förrän på måndag.

Men vad fan.
Wings blir nollade hemma i The Joe – för andra matchen i rad.
Nu måste väl till och med den stoiske Ken Holland börja bli lite svettig under armarna.
Ja, en hel kedja av högsta klass är borta – men inte ska väl The Big Red Machine behöva drabbas av sån monumental målkramp för det?
Outgrundlig är den , hockeyvärlden.
* * *
Nä, Fredde b, vi har Big Papa Wennerholm nere i Florida.
Så det är han som får gå in och försöka klämma några citat ur Henke ikväll.
Jag avundas honom inte…
* * *
Ska man gissa att verkligheten börjar komma ikapp Colorado nu?
Ja, det ska man.
* * *
Nu har det börjat blåsa så vådligt i Gotham City att rutorna här uppe på 48:e våningen skakar.
Tur i oturen för Rangers att de ska flyga till Pittsburgh i natt och slipper landa i dylik orkan framåt småtimmarna.
* * *
Vad trevligt, Romang, att se ett hängivet Thrashers-fan i kommentatorsspåret.
Såna ser man inte så ofta att det stör, precis.
Mitt intryck är att ditt lag för första gången på några år är värt att börja ta på allvar nu – och att Toby Orr håller på att hitta riktigt lysande form.
* * *
Dom kom med riktigt sugig delivery-mat från Duke’s ikväll. Kycklingen smakade ungefär som Rangers försvarsspel såg ut. Blä.
* * *
Man kanske borde ha fattat att såna som Antropov och Afinogenov skulle födas på nytt i Kovaltjuks sällskap.
* * *
Chicago-spelarna åt förmodligen för mycket kalkon igår. Det var därför de själva blev uppätna av ankorna idag.
Usch, vad dåligt.
Men jag gillar dåligt ibland.
* * *
Bästa teorin om vad Tiger Woods skulle ut i bilen och göra halv tre på morgonen kommer från nattchefen Ihse:
– Han ville komma först i kön till Black Friday-rean på Wal-Mart!
* * *
Nu ska jag ta och se några gamla ”Sopranos”-avsnitt, tror jag bestämt – bland annat det när det är Thanksgiving och stackars Gigi gör en Elvis på muggen.
I morgon får ni klarar er helt utan bloggen, är jag rädd.
Biffen har åtagande ute på stan.
Men på måndag blir det liveblogg – antigen från Garden eller, möjligen, nån annanstans.

Vad trevligt att ni saknar lille Biffen.
Men jag har alltså haft en del att pyssla med under dagen och kvällen.
Nu är deadline emellertid passerad hemma i Tjockhult och jag ska ta och kolla lite på…mja, det blir väl Rangers i första hand.
Har jag något att säga ser ni det här senare.
Om inte är kommentatorsspåret ändå öppet hela natten.
Välkommen att babbla på.

Om bara några timmar är det Thanksgiving – helgen som får hela USA att stå stilla på ett sätt som exempelvis julafton bara kan drömma om.
Meningen är att man under denna icke-religiösa högtid ska tänka på sina ”blessings” och jag passar, som avslutning på den här Texas-bloggen,  på att börja redan nu.
Jag är tacksam över att den här serielunksmatchen till sist tog slut.
Jag är tacksam över att det ändå blev lite roligt och spännande under övertidsperioden.
Jag är tacksam över att de har straffar i NHL – matcher SKA avgöras och Blues visade fin killer-instinkt mot Turco.
Jag är tacksam över att de Dallas-svenskar som spelade den här matchen är så pass väluppfostrade att de trots nederlaget pratar länge och redigt med bloggen.
Jag är tacksam över att fansen har sån humor att man kan få se unga damer som står och viftar med skyltar där det står ”Hey Modano, I like older guys” (däremot vet jag inte om jag är lika tacksam när jag tänker på att ”Old Guy” Modano är 39 år. Själv är jag ju 42…).
Jag är tacksam över att de spelar Tom Pettys ”Even the losers (get lucky sometimes)” i American Airlines-hallen när Ty Onkel Kånkel tar den sista straffen – även det vittnar ju om viss humor.
Jag är tacksam över att jag får åka hiss med El Belfour och nästan frågar honom om han minns upphetsningen i Dalarna när han anlände, den som var så stor att Grängesarslet lämnade direktrapporter i webradion för varje gatukorsning han passerade.
Jag är tacksam över att jag inte behöver se Blues oftare, för som Wandell påpekar när jag säger att matchen var rätt tråkig blir det ofta så när de är inblandade…
Jag är tacksam över att jag har läsare som stannar uppe och fyller kommentatorsspåret med inspirerade inlägg trots att klockan hinner passera både två och tre och fyra på natten (men var tog den förmodade nattugglan BaconBerglund vägen?).
Jag är tacksam över att hon som ser ut som Pamela Ewing står och röker precis utanför pressentrén när jag kliver ut i den svala men skönt krispiga Texas-kvällen.
Jag är tacksam över att kommentatorn Dahlgren tycker att jag ska åka till Sharktank, men det får han ta med mina chefer (och lyckas han övertala dem blir jag ännu mer tacksam…).
Jag är tacksam att min upper body injury – ta i trä – tycks vara läkt och inte kommer att störa mig ens om konkurrenter som Oak Man försöker med tjyvknep just i de trakterna.
Jag är tacksam över att Ghost Bar här på W Hotel är öppen ytterligare några timmar.
Jag är tacksam över att jag fick se den där pepperoni-zeppelinare; oj vad fin den var.
Jag är tacksam över att jag tippade Blackhawks som finalliag i vår.
Och jag är, slutligen tacksam, över att jag i morgon ska åka hem till New York och gå på Thanksgiving-middag hos Elaine’s eget skyddshelgon Father Pete.
Vi hörs vad det lider, tack ska ni ha.