1-2.
Efter mål av bland andra Johnny Thunders – och Redden.
Håll med om att det är lite magi i uppvärmningsobservationerna?
* * *
Mitt under nationalsångerna är det ett ungt par precis nedanför pressläktaren som börjar grovhångla-
De håller till och med på och gräver innanför tröjor och byxlinningar (nej, hm, jag är ingen fluktare, men…vafan, de står ju precis framför mig…).
Får man göra så?
* * *
Det finns de som säger att Henke ska hålla sig inne i kassen…
* * *
Ja, Kmannen, eller så hade de kunnat spela ”No fun.
För det har det varit.
Det är för jävligt med Ron Asheton, men i The Joe kan man tyvärr inte förvänta sig några hyllningar.
Där uppe har de ingen som helst koll på det lokala musikarvet. De verkar tro att tönten Kid Rock är det häftigaste Detroit frambringat.
* * *
Och visst, kanadensiska nationalsången är ju fin, men kan den vara så upphetsande?
* * *
Andra målet…ja, Lundqvist har haft roligare ögonblick i karriären…
* * *
Den i alla fall i vissa avseenden tunge skådisen Kevin James zoomas plötsligt in i jumbotronen – och föräras dånande ovationer.
Garden faithful gillar kackiga komedier, kan man alltså slå fast.
* * *
Jag trodde Habs skulle få lida av skadan på Price, men Halak är ju rena Peter Åslin.
* * *
Vadå, DD, Letterman? Är han här? Det har inte vi fått se. Men zoomar de in honom, då jävlar ska jag jubla också.
* * *
Intrycket att det är ovanligt lite Habs-fans på Manhattan består.
Det jublas förstås lite vid målen, men de brukar ju sitta och sjunga och köra organiserade ramsor.
Ekonomin är förstås sur även i Kanada.
* * *
En samling salta rodeo-ryttare, som ska ha tävling här i hallen i veckan, zoomas in.
De kanske kan gå ner till Rangers-spelarna i pausen och förklara hur det går till när man tar tjuren vid hornen…
* * *
Guillaume Latendress är ju ett namn det också.
* * *
Det är på grund av den här lökiga armé-pennan det går som det går.
* * *
Nu sitter hångelparet och stirrar surt rak fram.
Det måste helt enkelt till lite teatralisk musik för att de ska tända till.
* * *
Okej, ny rapport kommer i nästa paus.
Sen får vi se.
Blir det inte roligare sjappar jag  nog i tredje så jag hinner hem till nedsläpp i Edmonton-matchen.

Stor kväll ikväll.
Sudden gör ju comeback uppe i Edmonton.
Det ska bli otroligt kul att se honom i en Canucks-tröja.
Men först värmer vi upp med lite original six-batalj på Garden.
Rangers mot Montreal.
Det kan bli skoj det med.
* * *
Blade Runner-regn på Manhattan idag igen.
Från de där fönstren jag visade häromdagen ser man intet;  allt är insvept i låga moln och väta.
I små portioner gillar jag det intensivt.
* * *
Har glömt att matchen börjar först 19.30 – halv två för er – och kommer så tidigt att blott Brooks och några ivriga, fransktalande kanadicker finns på plats i det sunkiga pressrummet.
Och ute i hallen repar John Amirante nationalsångerna.
* * *
Det är upp till bevis för Rangers ikväll.
Var den fina insatsen mot ett darrigt Pittsburgh bara en tillfällig lyckträff – eller har laget tagit ett kliv framåt?
Kan de upprätthålla någon form av kontinuitet?
Om en stund vet vi.
* * *
Nu kommer ytterligare en Montreal-reporter in, ser den berömde kollegan från Post vid den sedvanliga platsen i hörnet och utbrister:
– Ah, Lawrence Brooks!
Lawrence?
* * *
Lidas är so far enda svensk som blivit uttagen till All Star-festen i slutet av månaden.
Så många fler ska ni inte räkna med.
Givetvis förtjänar Bäckis en plats i östlaget, men han blir offer för samma idiot-principer som Zäta.
NHL ser det ju som livsviktigt att varje lag i ligan representeras av åtminstone en spelare och Caps-platsen lär vara paxad, om man säger så.
 Apkonster.
* * *
Och vad ska man tro om Habs?
Det har varit lite upp och ner även hos den klassiska 100-åringen, men bortsett från en torsk mot Devils i fredags och en övertidsförlust mot Hurricanes har de vunnit de senaste åtta matcherna.
Blåskjortorna får fanimig vara på tårna om det här ska gå.
* * *
Få se nu, Zäta – förra slutspelets MVP  –  platsar inte i västlaget, enligt NHL:s allvetande uttagningskommitté.
Men det gör superstars som Dustin Brown, Shane Doan, Milan Hejduk och Keith Tkachuk.
Morsning korsning.
* * *
Varpu ligger hemma i magsjuka och Eken har av oklara anledningar blivit kvar i Ottawa.
Så inte nog med att blir ensamt ikväll.
Kaffetillförseln är hotad.
Jag kanske ska tvinga någon av de fotograf-idioterna här i pressrummet att springa några vändor åt mig.
Då skulle de hålla käften i åtminstone någon minut.
* * *
Henke, däremot, kan nog bli uttagen i Eastern.
Om nu NHL fastnat för Rosie…
* * *
Ruutu är alltså en Tyson-epigon på fler sätt än man tror+.
Hysteriskt kul.
* * *
Å andra sidan ska ingen inbilla sig att spelarna blir ledsna över att sidsteppas av All Star-juryn.
Ni kommer aldrig att få höra någon av dem säga det, men tro mig:
De njuter mycket, mycket, mycket hellre av den långa ledighet som förunnas icke-uttagna.
Det är naturligtvis också just därför så många av de som de facto får äran plötsligt drabbas av så mystiska skador när uppehållet närmar sig…
* * *
Förre Rangers-stjärnan Ron Dugay säger i News idag att Blushirts borde städsla Sean Avery på nytt.
Det vore just snyggt.
Å andra sidan stod det på Page Six häromdan att the bad boy varit på überhippa Bungalow 8 med Scott Gomez, Chris Drury och Markus Näslund (!) kring nyår, så vem vet…
* * *
”Teenage wasteland” på dundrande volym i högtalarna nu.
Då vet vi:
Uppvärmning.
* * *
Det verkar inte vara fullt lika många Habs-fans på de ärevördiga läktarna som vanligt.
Synd.
De brukar borga för liv i luckan.
* * *
Kovalev ser förstås löjligt stencool ut när han, utan hjälm och så lagom engagerad, glider runt på värmningen.
Han är NHL:s Johnny Thunders.
* * *
Ja, Granvista, det hade varit fantastiskt att vara i Edmonton.
Det gick dock inte just ikväll.
Men vänta bara…
* * *
Till och med Redden var bra mot Pittsburgh och han ser lite het ut nu på värmningen också.
Kan bli nåt ikväll.
* * *
Pennbrist råder.
Jag fattar inte, det är bara några veckor sedan jag var nere i en boklåda vid Washington Square och köpte flera dussin exemplar av favoritpennan, men de är redan spridda för vinden.
Nu får jag sitta här och anteckna med en reklampenna från US Army.
Det bådar inte gott.
* * *
Colton står och flinar som en vettvilling under värmningen.
Det kanske beror på att George Laraque inte syns till på andra planhalvan…
* * *
Det är knökat med scouter på pressläktaren ikväll.
Phoenix, Anaheim, Carolina, Edmonton, Philadelphia och Pittsburgh har alla folk på plats.
Nåt kan vara i görningen.
* * *
Kallt här ikväll, egendomligt nog.
Hoppas det inte säger något om vad vi får se för slags match.
Jag tippar 3-2 och lovar återkomma i första paus.
Ni hänger väl med?

Ah, fan.
Det gick ju inte det där, Karin Boye till trots.
Beklagar – ungbloden hade gjort sig förtjänta av en stor framgång.
Men det är inte lätt att vinna en final mot kanadicker som fått vinnarinstinkten med bröstmjölken, i Kanada, med 20 000 fanatiska hemmafans på läktarna.
Den som behöver få utlopp för fientliga känslor visavi kanadensare som buade åt Hedman och Markström – och höll upp självgoda skyltar om vem som äger sporten hockey – kan med fördel kolla på de här fina klippen (del 2 finns i en länk strax under, som ni kan se).
De blir inte mindre gött av det faktum att det är en viss Tom Renney som står i Kanadas bås – och att han häromdagen berättade för Post att han fortfarande inte sett om den här matchen.
För övrigt 1: Man har ju viss koll på hur  det slutar, men det är fanimig fortfarande spännande att se.
För övrigt 2: Titta noga så ser ni en av den här bloggens gudfäder, Niklas Larionov Eriksson, i båset…
För övrigt 3: Det var verkligen inget fel på magnifike Sigge Svenssons första straff heller….
För övrigt 4: Det går fortfarande inte att förstå att han vågade…
* * *
Apropå Eriksson är han numer juniortränare i Leksand och som sådan var han naturligtvis uppe i natt och såg finalen.
I andra paus skickade jag ett mess och frågade hur det här skulle vändas.
Svaret löd:
– Mer Ramones i högtalarna.
Thats my #16.

Jaha, Rangers har Penguins hemma ikväll.
Men ni får ursäkta patriotismen – jag stannar faktiskt hemma och ser JVM-finalen istället.
Såna lär man inte få uppleva så många , så…ni har förståelse för det, väl?
Livbloggningsmässigt hänvisar jag till den eminente Mats Wennerholm.
* * *
Tack för alla kanadensiska OS-trupper i inlägget här nedan.
Kul att så många tog den uppgiften på så stort allvar.
Nu har jag en klarare bild av hur det skulle kunna se ut.
* * *
Erik, tjötröven från Ytterby, fyller 25 år idag.
Grattis, säger bloggen.
* * *
De två matcherna i dag, Rangers-Penguins och Edmonton-Islanders, hade väl NHL kunnat flytta på ändå?
Det finns inte en svensk eller kanadensisk spelare som inte vill se finaldrabbningen i Ottawa.
* * *
Det ryktas att svenska NHL-spelare, efter att ha tittat in i den här bloggen, står i begrepp att sala ihop till en ny soffa åt mig.
Va fan, den är mycket finare än den såg ut på den där taskiga mobilbilden…
* * *
Det är två lag i minikris som möts på Garden och Varpu, som varit på morgonträning,  har ett bra förslag:
De borde byta coacher.
Efter tre år med den hårdföre Therrien skulle kidsen i Pittsburgh förmodligen må bra av att få lensmekas av gentlemannen Renney  – och vice versa.
* * *
Oscar Möller kommer att göra något stort i natt, jag bara känner det på mig.
* * *
Apropå Therrien är Sid The Kid , enligt Larry Brooks, våldsamt missnöjd med både honom och annat.
Läs här.
* * *
Stor final väntar.
Ni som kan TV-sportens krönika från fotbolls-VM 1994 vet vad som gäller såna gånger.
Karin Boye.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Let’s go, småkronor!

God kväll.
Bloggen har varit hängig sedan hemkomsten från Chicago. Han gav sig nog, högmodig som vanligt, ut i Illinois-kylan lite för tidigt.
Nu är vi dock på väg in i matchen igen och jag tänkte ni skulle få en liten uppgift .
Häromsisten tog ni ju ut tänkta Tre kronor-trupper till Vancouver-OS nästa år.
Idag säger jag:
Kanada.
Hur skulle en kanadensisk OS-trupp se ut om den togs ut idag?
Eftersom det finns så löjligt många alternativ tycker jag det är en hysteriskt svår uppgift, men känner jag mina kommentatorer rätt har ni bestämda uppfattningar i frågan.
Schaub, jag hoppas återigen mycket på dig …
* * *
Det roligaste som hände under lördagskvällen var förstås att Semin försökte slåss.
Det såg ut som han spelade bongotrumma på Marc Staal.
* * *
Bara att ta ut centrar känns ju mer eller mindre omöjligt.
Vem av Sidney Crosby, Joe Thornton, Patrick Marleau, Vincent Lecavalier, Brad Richards, Jeff Carter, Jonathan Toews, Marc Savard och Joe Sakic ska inte vara med?
* * *
Så när gör Sudden sin comeback?
I Edmonton på onsdag – eller hemma mot St Louis på fredag?
Jag hoppas, av en rad skäl, på det senare alternativet.
Framförallt:
Att inte iscensätta karlns första match i Canucks-tröja på hemmaplan vore att det begå PR-mässigt självmord.
* * *
Det finns en del backar att välja på också.
Dan Boyle, Dion Phanuef, Shea Weber, Brian Campbell, Duncan Keith, Rob Blake, Sheldon Souray, Mike Green, Chris Pronger, Scott Niedermayer, Dennis Wideman, Brad Lukovich, Mike Commodore…
Det enda vi väl alla kan vara överens om är att Wade Redden inte bör vara med, right?
* * *
Pittsburgh nedanför slutspelsstrecket.
Man får ju nästan förstå att Crosby börjar veva.
Vad är det som händer?
Håller Therrien på att förlora sitt lag?
* * *
Jag håller förstås med alla föregående talare om att All Star-uttagningen känns som ett stort skämt.
Det är högst tveksamt om jag ens åker på skiten i år. Det var inte särskilt roligt i Atlanta förra året, trots The Hives.
* * *
Bilder på den gamla korresoffan efterfrågades ju häromsisten.
Här är den.

För er som inte känner till det…den köptes in av Bert Willborg, Bladets dåvarande man i New York, 1980 och har sedan varit grundpelaren i otaliga korrars möblemang i lika otaliga lägenheter runtom Manhattan.
Jag hävdar att den en dag måste fraktas hem och ställas ut i monter på redaktionen.

Här har ni utsikten från fönstret på kontoret också.

Klart inspirerande.
* * *
För New York Islanders måste en 3-5-förlust mot San Jose på bortaplan ses som en framgång.
När matchen började tyckte jag det kändes som att några stackars mörtar skulle gå upp mot The Great White.
* * *
Granvista, matchen igår gick i Washington och jag kan inte vara överallt.
* * *
Det är förstås otroligt svårt att vinna en final mot Kanada i den kanadensiska huvudstaden, men satan vad hårt vi håller tummarna för kidsen i den här bloggen.
Kör så det ryker!

Världens bäste back har studerat era kommentarer.
Jag sitter i pressrummet och håller på att uppdatera dem när jag plötsligt märker att någon står nerböjd och blänger över axeln.
Det är Lidas, på väg till podiet för presskonferens, som stannat för att köra lite med sin fellow mas.
– Kollar du andra så du vet vad ska tycka, skrockar han.
Ha!
* * *
Tog lång tid det här.
Sorry.
Men det blir så när vi hinner få med saker i papperstidningen.
Då får jag att göra
* * *
Det blev ju ett klassikt scenario för årets upplaga av Red Wings.
Först underläge – sedan seger.
Fast spelarna hade skoj hela tiden, visar det sig.
– Det var mycket roligare än jag trodde, säger Lilja..
– Alla hockeyspelare borde få uppleva det här, tycker Lidas.
– En otroligt cool upplevelse, säger Samuelsson.
– Jag hade inte trott  att det skulle vara så roligt, ler till och med Zäta
* * *
På förekommen anledning:
Att vara taxichaffis och inte hitta till ett av de mer profilerade hotellen i staden där man jobbar, det tycker jag är likvärdigt med att vara hockeyspelare och inte veta att man byter sida i varje period.
* * *
En 6-4-förlust är inget som verkar störa Blackhawks-fansen alltför mycket.
De sjunger och dansar sig  ut ur sin klenod till arena.
Stor dag i Windy City, detta.
* * *
Bobby Hull påminner om en godmodigare Van Morrison när han skrålar sig igenom den där hockeysången.
* * *
Man förväntar sig att spelarna ska sitta och gnugga köldskadade tår i omklädningsrummet efter tre timmar i kylslagen
Men inte alls.
Bortsett från att de befinner sig i ett baseboll-hem är det samma tillbakalutade här-har-vi-det-gött-känsla som möter
– Vi frös inte det minsta, förklarar The Mule.
– Tvärtom, på bänken hade vi varmluft. Det var riktigt mysigt, nästan så man inte ville åka ut på isen….
* * *
Lidas tänkte på sin barndom i Avesta och Skogsbo under matchen.
– När det blåste snö över isen, då kändes det som när man lirade på uterinken hemma, säger han drömskt.
Ja, men Chicago är ju Sveriges Avesta…
* * *
I morgon flyger Red Wings vidare till Minneapolis.
Hdw, kan vi få veta exakt när?
* * *
1932 pekade Babe Ruth på en punkt intill klockan på Wrigley Field.
Sedan drog han en homerun exakt på den punkten.
I princip gjorde Datsyuk om det konstverket idag.
* * *
MN Johan, jag är hemskt ledsen, men…nä, det finns ingen möjlighet för mig att komma upp.
Men nån gång, jag lovar…
* * *
Ja, jag föredrar ju fortfarande den inbäddade, varma spa-känsla i en modern hall som Wachovia Center, men okej – en gång om året kan  den här sortens friluftsdag vara kul.
Fast jag vidhåller att Miami och Las Vegas borde vara intressanta spelplatser i fram tiden.
Nu slår vi igen nyårsbutiken.
Hörs inom kort.

3-4 nu.
Och såvitt jag kunnat utröna är det helt rättvist.
Red Wings har tagit över även spelmässigt, har de inte?
* * *
Jag är beredd att sitta ute för att se bättre, men får inte.
Det är här, i sarghöjd på 60 meters avstånd, jag ska sitta, punkt och slut.
* * *
Lite oväntat att just Zäta gör en så bra match.
Han är den som på förhand verkat minst sugen på det här friluftsäventyret.
* * *
Är dock ute i environgerna och försöker hitta en tjuvplats nånstans.
Och att komma ut i gångarna under läktarna att gå rätt in i en vägg av ölstank.
Usch.
Är det inte bara äckligt att sitta och hinka bira i sån här kyla?
* * *
Nu går det förbi cheerleaders i bara shorts utanför Batter’s eye-fönstret.
Jag känner mig genast piggare.
* * *
Datysuk-baljan ser jag tydligt på tv-skärmar som börjat funka bättre nu.
Poesi.
* * *
Med modern teknik borde det gå att få en fungerande is i Miami eller Vegas.
I’m just saying…
* * *
Ni ska inte sörja att ni inte får höra NBC-kommentatorerna.
De sitter och gafflar om all möjlig skit och plötsligt blir det mål och då skriker de bara rakt ut:
– Oj…kolla, nu blev det mål.
Nötter.
* * *
Okej, slutrapporten kan bli riktigt sen idag.
Det är mycket att göra efter detta.
Men håll ut, nån gång kommer den.

Jag är ledsen, men jag har inte så mycket att berätta om  matchen
Jag ser den nämligen inte.
Jo, det är nånting som rör sig där ute mellan första och tredje bas, men från där jag sitter går det inte att utröna så mycket mer än att somliga har vita tröjor och andra svarta.
På tv-sändningen inne i vårt lilla krypin är det fem sekunders irriterande fördröjning – när den alls funkar. Vi har några slags säregna tillfälliga avbrott också.
Men ni som ser på riktig tv-sändning kanske kan berätta för fabror vad som händer?
* * *
The Friendley Confines, kallas den ärevördiga gamla arenan.
Men det känns väl så lagom friendly när hela arenan under uppvärmningen står upp och skriker ”Detroit sucks”.
* * *
Jag förstår dock att Blackhawks gör tre mål och Red Wings ett.
Det kan man utläsa av det faktum att stora läktaren formligen exploderar emellanåt.
En rätt cool syn, helt bortkastad är inte upplevelsen.
* * *
Det får ha varit vilka plan det vill, hdw.
Jag är vare sig beredd på dem eller det fyrverkeri som plötsligt avlossas precis utanför Batter’s eye-fönstret – och en riktigt svår olycka håller på att inträffa…
* * *
Härifrån får man intrycket att det ändå är rätt intensivt och fartfyllt och rent av fysiskt.
Stämmer det?
* * *
U2:s ”New year’s day” är förstås en tung hit i reklampauserna.
* * *
Jag borde redan innan nedsläpp ha skrivit något om att Samuelsson skulle vara het i kylan.
Ingen verkade mer peppad efter träningen igår.
* * *
På läktaren vid sidan av oss sitter det en kille med trombon.
Att jag inte tänkte på att jag skulle ta med en sån.
* * *
Okej, hjälp mig nu. Berätta vad det är för slags match jag närvarar vid men inte ser.

Guten morgon, som min vän Stig Ågren i Palm Springs alltid ropade så glatt han kunde när han väckte en och visste att det kanske inte stod så förbannat bra till.
Själv ägnade han sig aldrig åt nåt så poänglöst som baksmällor. Istället klev han, även efter de blötaste nätter,  upp vid sju och vägrade må nåt annat än bra.
Så:
Guten morgen!
Hur har ni det?
Lite kämpigt med vätskebalansen?
Lite skakigt?
Lite ångestladdat över sånt som sades och gjordes under natten?
Ha ha, jag vet hur det kan vara en nyårsdag. Själv brukade jag försöka bota alla såna symptom med backhoppning från Garmisch-Partenkirschen.
Ni får använda den här bloggen i samma syfte nu.
Jag är er Plex i  motvinden.
* * *
Termometern visar på något mildare temperatur idag, men det är en chimär.
Vi har fått in rå, fuktig luft från Lake Michigan – och dessutom blåser det en elak Chicago-vind.
Jag är rätt glad att jag inte behöver åka skridskor om nån timme.
* * *
Natten?
Jo, den var trevlig här också.
Spelarna la sig tidigt och därefter gick bloggen ut och partajade med deras fruar.
* * *
Snö kan det bli också.
Det måste man ju nästan hoppas på. För totalt-annorlunda-faktorn.
* * *
Ja, Rille. Det är möjligt att den där mössan går bort. Men jag hade ingen egen med mig och fick ta en som låg och skräpade i pressrummet. Så kan det gå.
* * *
Några nyårslöften?
Jag har ett:
Jag ska aldrig mer dricka. I alla fall inte med spelarfruar kvällen innan matcher som börjar vid tolv.
* * *
Stämningen verkar det inte bli några problem med.
Redan när jag anländer, två och en halv timme innan första nedsläpp, är det igenkorkat med Blackhawks-fans i de sädiga kvarteren runt Wrigley.
Och de har kul.
Såklart.
Är det nåt amerikaner är bra på så är det att ställa till med fest inför såna här tillställningar.
* * *
Ivanhoe...visar dom fortfarande den?
Det var ju ett annat baksmällepiller den här dan.
Så vill ni får ni förstås se mig som Ivanhoe också.
* * *
Rille, jag tror inte du ska hoppas för mycket på fajter.
Bland spelarna talades det igår mycket om att spelet nog knappast blir särskilt fysiskt under de här egenartade förutsättningarna.
* * *
Alltså…tolv. Vad är det egentligen för jävla tid att starta en nyårsdagsmatch på?
* * *
41 000 kommer att sitta här inne vid matchstart.
Men som Prigoda var inne på i en kommentar finns det extraplatser utanför arenan också.
De som äger husen runt Wrigley har bygg läktare på taken med perfekt vy över center field och även dit kan man köpa biljett.
Det är väldigt coolt.
* * *
Nu ser jag att Loitzl vann i Garmisch-Partenkirchen.
Heja.
* * *
Isen är fortfarande ett aber, sägs det här.
Det är stora sprickor och till och med kratrar i den.
Fint om någon vrider sönder ett knä i en sån här jippo-tillställning.
* * *
Gary Bettman går förbi bakom Biffens rygg.
– Happy new year, säger han till ingen speciell.
Äh, håll käften, gubbe.
* * *
Ifall ni missade den vanliga artikeln idag svarade Detroit-svenskarna så här på frågor om när de senast spela utomhus.

– Jag kommer inte riktigt ihåg, det måste ha varit i Stöde nån gång. Där hade de ingen hall. Fast jag har spelat i kalla hallar och vet hur det känns när tår förfryser.
Henrik Zetterberg.

– Det minns jag faktiskt inte. Men det kan ha varit i Norrköping. Där fick vi spela utomhus med Landsbro några gånger. Fast det är väldigt länge sen, jag var inte gammal.
Johan Franzén.

– Jag växte upp på utomhus-is hemma i Skogsbo. Ofta spelade vi på en frusen sjö. Det jobbigaste var inte kylan, det jobbigaste var att man fick håla på och leta efter pucken i snödrivorna emellanåt.
Nicklas Lidström.

– I Mariefred hade vi bara utomhusrink. Det var min hemmaplan tills jag var fjorton. Det är mycket sköna minnen som bubblar upp nu, jag tycker det är kanonkul att spela utomhus igen.
Mikael Samuelsson.

– Tror du inte det fanns uterinkar i Skåne? Jovisst. I Rydebäck, utanför Helsingborg.  Det var så det började för mig, jag spelade på den rinken mellan jag var fem och nio.
Andreas Lilja.

– Jag kommer inte ihåg exakt, men det bör ha varit i tolvårsåldern. I Stockholm fick ständigt spela utomhus i knatteåldern. 08.00 på nåt IP i nån förort…föräldrar stod och huttrade på läktarna…det var ju så det var, ha ha.
Niklas Kronwall.

– I Norrland var det ju rätt kallt ibland. Vi hade inget annat väl än att spela i sjutton minusgrader. Man fick springa in och värma sig ibland och sen sticka ut igen.. Fast själv kände man ju inte att man frös, det var de vuxna som fick säga åt en.
Tomas Holmström.
* * *
De nordamerikanska kollegorna brukar vara extremt seriösa, men idag tror jag bestämt att vi ser ett och annat mosigt nyårsdagsplyte också i pressrummet.
* * *
Batter’s eye, heter pressboxen där de placerat Biffen.
Den är säkert utmärkt på baseboll – med lite god vilja kan man nog påstå att man verkligen stirrar slagmannen i ögonen – men för det här evenemanget lämnar den en del i övrigt att önska, som en insändarskribent skulle uttryckt det.
Det är långt till rinken och jag har dessutom bara sikt över halva banan.
Att få riktig känsla av match kommer att vara omöjligt.
Å andra sidan: Det är inomhus, det finns kaffe och man kan se det man behöver på tv-skärmar.
* * *
Varning, varning – Gärngesarsel i kommentatorsspåret!
* * *
Det kan vara gruset i mina ögon, men det ser ut som vi har nåt slags nederbörd nu.
Och vimplarna på det stora läktartaket smattrar ilsket i vinden.
Kul!
Nu ska jag gå och hämta lite hett kaffe.
Vi hörs i första paus.

Gott nytt år ber jag att få önska NHL-bloggens alla smarta, roliga och allmänt underbara läsare.
I skrivande stund har det  för de flesta av er hunnit bli det nu.
Nytt år alltså.
Men jag är kvar i 2008 ytterligare några timmar.
Så könstigt kan det vara.
* * *
Wrigley Field…vad gäller amerikansk idrott finns det, med möjligt undantag för Fenway Park i Boston,  inget heligare än det här dragiga gamla bygget.
Och jag har faktiskt varit här förut.
Höken och jag gjorde nåt slags baseboll-reportage i Windy City  för två somrar sedan och såg Cubs mot, tror jag, Kansas City.
Då var det knakade fuktigt och varmt.
Det är det sannerligen inte nu.
– Men dig såg man ju knappt utomhus överhuvudtaget, säger Homer anklagande när vi ses i omklädningsrummet efter Red Wings timme på den rätt lökiga Wrigley-isen.
Nej, givetvis.
Jag är väl inte dum heller.
* * *
Hdw gör comeback som kommentatorsspårets egen flygledare.
Vi andra gör vågen.
* * *
Precis som Fenway ligger Wrigley i ett coolt område också, fullt av smala, vindlande gator, låga hus, fräcka barer och egendomliga butiker.
Men får ett nästan brittiskt intryck och det  är vanligtvis inget gott omdöme för en anti-britt som Biffen, men…just nu är det det i alla fall.
* * *
Brian Campbell ser ut som mytomspunne leksingen Niklas Eriksson när han står i Cubs fräsiga omklädningsrum och håller föredrag om hur det var att spela utomhusmatchen i Buffalo förra nyåret.
Fast han är förstås inte riktigt lika cool.
* * *
Eftersom solen gassar över windy city får spelarna dra tjocka streck av sånt där svart mojs under ögonen, ni vet sånt  amerikanska fotbollsspelare alltid använder.
Det har dom inget emot.
– Det är ju inte så ofta vi får chansen , flinar Lidas.
Har det effekt?
Det tror Lilja.
– Jag blev bländad först, men så  provade jag det svarta och det blev faktiskt bättre.
 Kronwall är  dock övertygad om att hans skånske backkollega bara fantiserar.
– Det är nog mest psykologiskt. Men visst ser jag rätt grym ut?
Onekligen.
* * *
Visst, det är Cubs hemmaarena det här.
Men ändå.
Lite oroande är det att se ett baseboll-trä stå lutat mot Dustin Byfugliens plats i omklädningsrummet.
* * *
Det är ligans två snyggaste tröjor som ska exponeras i den här matchen.
Och nu blir de faktiskt ännu snyggare.
Båda lagen kör i vintage-ställ som får till och med en souvenir-vägrare som undertecknad att fundera över om det inte är läge att hissa lädret.
* * *
Jim Bedard, Red Wings godmodige målvaktscoach, kommer pulsande över center ´field, ser bloggen och säger, som alltid:
– Systembolaget.
Ja, där skulle man vara…
* * *
Det är rena Stanley Cup-trängseln inne i bägge omklädningsrummen.
Lille Hudler har så svårt att komma till sin plats att han rent av får lov att ge ett stycke storväxt bloggare från Borlänge en armbågstackling…
* * *
Som hdw redan varit inne på i kommentatorsspåret har ägarfamiljen Illitch  sett till att Red Wings-spelarna fått med sig familjerna på nyårsresan till Chicago och efter det reguljära träningspasset åker farsorna i laget skridskor med sina kids på Wrigley-isen.
– Det är så bra som det kan bli, menar Lidas.
* * *
I Skåne har det aldrig funnits några utomhusrinkar.
Tror jag.
Men det har det tydligen visst det.
– Jo för fan, hojtar Lilja, Rydebäck. Det var där jag började spela och det var minsann utomhus.
Rydebäck?
* * *
Men även om nu familjerna är med lär det inte bli så värst mycket till nyårsfest för Red Wings-spelarna..
– Matchen börjar ju tolv. Så vi måste åka från hotellet vid nio. Då ska man ha käkat frukost också. Det kan nog bli rätt jobbigt vid tolvslaget, suckar Zäta,
Det är nästan så man hör ett sting av längtan hem till Privé…
* * *
Så länge man rör på sig…
Det är mantrat i bägge omklädningsrummen när det kommer frågor om kylan.
Men om man blir utvisad rör man sig inte särskilt mycket, vilket det känns angeläget att påpeka för såna som Kronwall och Lilja.
De ser rätt oroliga ut vid blotta tanken.
– Men där måste de väl ha värmeelement och grejor, säger ”Kronner” nervöst.
Det är inte att ge sig fan på.
Ska man få ett straff så ska man väl…
* * *
När jag innan frukost ser coach Babcock på väg in genom entrén med tidningsbunt under armen inser jag att jag hamnat på samma hotell som Stanley Cup-mästarna.
Jobbigt.
För dem alltså.
Jag har hållit hela hotell vakna med mina snarkningar förr…
* * *
Isens kvalitet verkar dock oroa spelarna mycket mer än kylan.
Det är bara Zäta som grimaserar lite över hur kallt det är.
– Ja, han vill ha det lite mer ordnat för sig, flinar Micke Samuelsson.
* * *
Här har vi ett litet bildspel från dan före dan.

Hockeyrink i arla morgonstund.

Det inre på klassiska Wrigley Field.

Ah, bildfan hamnade på snedden. Annars hade det stått: – Öh, vet du var muggen ligger. – Ja,  det är där borta vid Zäta.

Utomhushockey…dan dagen, den sargen.

Tomas Ros idoler tränar.

Kaos i Blackhawks omklädningsrum. Hårde Duncan Keith närmast.

Zamboni in the sun.

Dagens rätt: Surkall Chicago-biff med extra dubbelhaka.

Stanley Cup-mästare på väg över Center Field (heter det väl?)
* * *
Då inväntar vi tolvslaget i Chicago.
Jag har ingen aningen om vad jag ska göra. Antigen går jag väl och sätter mig på nån bar, eller så så kör jag en simpel room service och kollar fyrverkerierna över Michigan-sjön från hotellrumsfönstret.
Ensamhet är bloggarens lott, också på nyårsafton.
Hur som helst, igen:
Gott nytt år på alla.
Vi hörs från matchen.