Hate to say I told you so, men visst:
Alfie sätter trean med ett karaktäristiskt, brakande slagskott.
Det är bara att hänga med bloggen på värmningarna så får ni veta hur det blir…
* * *
3-0 alltså – och det är fullständigt i sin ordning.
Rangers är katastrofalt bleka och sega och oinspirerade.
Nu börjar det nog snart bli dags att fundera på om det verkligen är Renney och Pearn som ska coacha det här laget.
* * *
Så fort han prickat in sitt missil till skott börjar det eka här inne:
”Alfie! Alfie ! Alfie”.
Han är gud i Ottawa, Alfredsson.
* * *
Från ett hotellrum i Umeå, där två klassiska leksingar ligger och ser Canal plus-sändningen, kommer följande meddelande:
Arto Blomsten dominerar kraftigt!
Det tvivlar jag inte på. ”Ärtan” har alltid varit en hjälte.
* * *
Jesse Winchester gör mål också.
Och det är klart, heter man så bör man väl ha krut i bössan…
* * *
Nånstans känns det signifikativt att det är reklam för Viagra vid Rangers bås…
* * *
Om jag förstår speakern rätt är det Fast Freddy som, av någon anledning, fått uppdraget att utse en sång Scotiabank-publiken ska sjunga allsång till.
Och han blåser dem galant genom att säga Neil Diamonds ”Sweet Caroline” – vilken fansen här inne glatt ger sig i kast med.
Det är ju Rangers segersång, det….
* * *
Vi har i alla fall fått se lite av The Ruutu show – och den är underhållande.
* * *
Jodå, Hård. Här i Kanada smakar kaffet fint.  Jag har visserligen utvecklat en viss fäbless också för det amerikanska blasket, men detta är ännu bättre.
* * *
Nä, Ejvery. Blev ingen slips. Jag var lite seg efter nattens barrunda för att orka hålla på med några slipsknutar. Och hittills har väl den här matchen inte förtjänat någon slips heller.
* * *
Det roligaste som händer under perioden – bortsett från Alfies balja – är några av scenerna när de kör sån hångelkamera på jumbotronen.
De som blir inzoomade ska, är det tänkt, kyssas lite – och några tar det uppdraget på sånt allvar att man anar att det föds nya Senators-fans om nio månader.
* * *
Slutakt då.
Rangers har,  får vi väl fortsätta tjata om, vänt underlägen förr, men idag finns det verkligen, verkligen inget som tyder på att det ska ske.
Mustascherna ryker, lita på det.
Slutrapport får ni vänta med ganska länge, men den kommer någon gång i natt.

Ja, visst var det träningsställ Sens bar under värmningen.
De riktiga specialtröjor de kommer ut med till matchen är nånting helt annat.
Klart värdiga en klassiker som ”Back in black” – på repeat här inne mest hela tiden idag.
* * *
Ja, Rangers har hållit hela föredrag om hur de måste börja matcherna bättre – och så gör de en sån här skitperiod.
1-0 står det alltså för den som till äventyrs inte vet, efter ett powerplay-mål av Spezza.
Och bortsett från några sekvenser precis här på slutet har det varit Senators för hela kanadensiska slanten.
* * *
Nån pre game-show blev det inte alls.
Det tackar vi för.
* * *
Ruutu drar visserligen på sig en utvisning här på slutet, men dessförinnan hinner han reta Mara så mycket att Rangers-backen inte kan hålla sig från att börja veva – och får en tvåa.
Det är till slikt man ska ha såna provokatörer.
* * *
16-6 i skott…
* * *
Man kan höra några spridda burop när Redden har pucken första gången, men när Senators, något originellt, förärar honom en hela jumbotron-hyllning i ett spelavbrott är jublet desto mer vildsint.
Trevligt. Så snälla är fansen hemma på Garden aldrig…
* * *
Intrycket från i torsdags bekräftas:
Senators-fansen är blyga – och stämningen därför lite avslagen.
Jag trodde det skulle bli riktigt ställ nu när det är lördag och allt.
* * *
Många stammisar lyser so far med sin frånvaro i kommentatorsspåret.
Är ni ute och krökar?
* * *
Bänkgrannarna är från Quebec och babblar intensivt på franska.
Jag vänjer mig aldrig med det där. Hockey och franska…det stämmer inte.
* * *
Jo, man kan nog förstå att spelarna blir lite, lite frustrerade över herr Lyndons nationalsånger.
Det är nåt alldeles otroligt vad han wailar på den sista stavelsen i ”O, Canada”.
* * *
Kaffet smakar alldeles utomordentligt idag också.
* * *
Pizza-kedjan blir varmare och varmare, tycker jag det ser ut som.
Och tipset kvarstår:
Alfie kommer att sätta en – om inte förr så i tom kasse sista femton sekunderna.
* * *
Rangers målvaktströnare, Benoit, går omkring här på pressläktaren och ser lite ängslig ut.
Men so far har väl Drottningen hållit fortet rätt bra?
* * *
Då åker vi igen då.
Ge oss bra hockey, tack.

Idag börjar vi, som liten uppvärmning, med en rolig Robin Williams-historia Alfie återgav igår.
Williams  berättade under ett  framträdande i Ottawa härom kvällen att han varit på U2-konsert och att Bono i ett mellansnack vid den stått längst fram på scenen och, långsamt, klappat sina händer ovanför huvudet.
Efter en lång stunds dramatisk tystnad meddelade irländaren sedan ödesmättat:
– För varje gång jag klappar dör ett barn i Afrika.
Då hördes en panikartad brittisk röst utifrån publikhavet:
– So for fuck’s sake, mate, stop clapping!
* * *
Spritfest vore väl att ta i, men jag satt i alla fall i hotellbaren och lät mig förnedras av av mobbarna från Rangers PR-avdelning nån timme igår kväll.
Den mest säregna synen där var Perry Pearn.
Han – som ansvarar för blåskjortornas powerplay – har ju verkligen skäl att fira…
* * *
Idag är Kanadas Kung Bore om möjligt på ännu strängare humör.
När vi nyss tog en så kallad närvaro-byline utanför Scotiabank fick han mig, med några riktigt brutala vindbyar, att börja gråta.
* * *
Det var ett par MSG-journalister som blev hyggligt bladiga i den där baren igår.
Så nu vet ni varför om Rangers-spelarna drar sig undan när reportrarna andas på dem i pausintervjuerna…
* * *
Just nu värmer Senators med fotboll i korridoren utanför det lilla presskyffet.
Precis som när han spelade med Penguins verkar Ruutu mest entusiastisk – och skicklig.
Fast så är ju inte Alfie med heller.
* * *
 Spelarna har hållit en låg profil på hotellet, men innan frukosten här på morgonen åkte jag i alla fall hiss med Chris Drury.
Han verkade ha varit i poolen.
Är inte det konstigt?
* * *
You bet, Ace. Jag tänker inte missa min första chans att se en Hockey night in Canada när jag nu är här. Så det blir definitivt att åka hem till hotellet och kolla tv efteråt.
* * *
Det är lite svettigt när jag ska kliva i bilen utanför hotellentrén.
Praktiskt taget hela Rangers sitter nämligen i sin buss intill och tittar på, och jag är övertygad om att jag ska göra bort mig på nåt vis.
Dessbättre är det ju automatväxel på bilarna här, så jag slipper få gubbstopp – och klarar att ta mig ut utan att köra in i blomrabatterna också.
1-0 till bloggen.
* * *
Wade Redden avlägger alltså sitt första besök i Scotiabank – hans hemmahall under 70 säsonger, eller vad det nu var – sen flytten till New York.
Han tror dock på ett hjärtligt välkomnande från fansen, säger han i Ottawa Sun.
– Jag har gjort mycket bra i den här stan, menar han.
Å andra sidan, skulle gamle Wade bli utbuad så är han ju van från sin nya hemmaplan…
* * *
Exklusiv information:
De ivrigaste Rangers-spelarna att komma in i spelarbussen är Drottningen, Colton och Blair Betts.
De står och väntar i hotellobbyn redan fem minuter innan chauffören behagar svänga upp framför entrén.
* * *
Som ni kan se i en liten stänkare här intill har Senators ägare alltså varit out west och försökt sjunga lite locksånger för Mats Sundin
Det vore nåt – Sudden och Alfie i samma lag.
Men kan Maple Leafs ansikte utåt de senaste decennierna verkligen spela i Ottawa? Eller, för den delen, i Montreal? Jag undrar verkligen det, jag.
* * *
Det står några fnittriga autografjägare utanför hotellet också. Unga tjejer. Det är förstås därför Colton är så ivrig…
* * *
Senators är alltså back in black idag.
De ska spela i nya, svarta matchställ mot Rangers
– Tröjorna har lite retro-look. De är rätt snygga, upplyser Alfie.
Ska bli kul att se, säger jag – även om man brukar både kunna ha och mista den typ av pre game-show som tydligen följer med tröjvisandet.
* * *
Morrow borta resten av säsongen…nu tror jag att det är dags att börja oroa sig för Dallas på allvar.
* * *
Det finns förhoppningar om att Ruutu ska ta revansch på Dubinsky för gurglet under straffarna i måndags.
– Men det blir nog inget. Det där är glömt, menar Alfie.
Men jag fortsätter hoppas. Det handlar ju ändå om Ruutu.
* * *
Stars borde definitivt ge sig in i ”Sudden”-jakten.
* * *
Spelarna gillar matcher som börjar 15.00.
– Ja, det är perfekt,  säger Alfie.
– Ett är för tidigt. Nu kan man gå upp i normal tid, ladda upp hemma under förmiddagen och sen är man ju hemma igen och får vara med familjen hela kvällen.
Bloggare är glada de också. De hinner ju hem och se, exempelvis, Calgary-Detroit.
* * *
Det är Drottningen som står idag, tydligen. Henke får fortsätta vila efter syndafloden mot Vancouver. Synd på Canal plus-publiken och allt…
* * *
Jag kommer inte ihåg namnet, men han som sjunger nationalsången här idag är tydligen bra.
Ändå har spelarna svårt för honom.
– Han tar för lång tid på sig. Särskilt den där sista stavelsen drar han ut på hur länge som helst. Då vill ju vi börja spela, flinar Alfie.
* * *
Det verkar dock som att vi får se Gomez ikväll. Han har fått akupunktur i sitt sura ben och är nu hyggligt fit for fight igen.
* * *
I den här bloggen har vi ju en särskild relation till japanske mästaren Ricard Persson och det värmer mitt gamla hjärta att se hans namn fortfarande finns på ett par små skyltar i Senators omklädningsrum. Han spelade ju här säsongerna 00-01 och 01-02.
Alfie minns tydligt.
– Ja, särskilt minns jag att vi spelade mycket pingis. Och jag vann varenda match. Det kan du hälsa om du pratar med honom, skrockar göteborgaren.
Kan vi få en respons på det påståendet från norra Japan, måhända?
* * *
Nu pågår värmningen. Det är inte precis samma drag som när Habs var här i torsdags, men det är i alla fall några Rangers-fans som står vid spelargången och viftar lite med nån liten vimpel.
Och Ottawa-tröjorna? Jo, svart är ju coolt. Men här uppifrån ser de ut som träningsställ. Och det kanske det är också, nu när jag tänker på det. De riktiga nyheterna tar de väl inte fram förrän det är showtime…
* * *
En kvinnlig fotograf i middagsloungen håller på att bryta ihop när hon hör att Henke inte ska stå.
– Är det sant? Faaaaan, jag hade verkligen velat se honom, stönar hon.
Hm.
* * *
Idag är det Alfie som ser het ut på värmningen.
Han gör mål på Big Valley, det törs jag nästan lova.
* * *
Brooks är här, liksom nye Obernauer från News, Zippy från Newsday och den trevlige Gross från The Record.
Men Zinser lyser med sin frånvaro. Varför då? Skiter Times i den här fina matchen? Skandal.
* * *
Den här bloggen har sammanlagt fått 11 580 kommentarer.
Den som blir nummer 12 000 får något riktigt fint av mig, personligen.
Det är bara att försöka hålla räkningen, hdw…
* * *
Tips?
Jag tror att Ottawa vinner med 3-1, faktiskt.
Om inte annat så för att de nog bra gärna vill raka av sig de där fula mustascherna nu.
Hoj voj, häng nu med ikväll.
Jag återkommer enligt traditionellt upplägg i första pausen.

Ingen ska komma och påstå att det är särskilt roligt att  titta på hockeyträning – ens när det är NHL-stjärnor på isen.
Man blir lika uttorkad i själen som av att följa soundchecks med noggranna rockband.
Likafullt sitter jag under den kanadensiska vargavinterns kallaste dag i Scotiabank Place och mår som en prins när Craig Hartsburg drilla sina senatorer.
Trots de sega övningarna ute på isen – den ena till synes mer meningslös än den andra; behöver de verkligen träna på att passa puckfan? –  känns det…häftigt. Det är nåt med doften av is och zamboni-avgaser, med det avslappnande i att sitta i ett av de bekväma (nåja) sätena bakom båset, nåt med ljudet som fortplantar sig ut från spelargången när en materialare står och slipar skridskor, nåt med den vänliga god morgon-hälsningen både kollegor och pr-människor och spelare möter med, nåt med känslan av att trampa på de våta gummimattorna på väg in mot omklädningsrummet.
Bloggen vill kort sagt ha fram att den känner sig privilegierad som får vara med om såna tråkigheter…
* * *
Heartbreak, lyder rubrikerna i lokalpressen idag.
Och visst var det.
Ottawa förtjänade att vinna matchen mot Habs.
Men det brukar underlätta om man gör mål på de chanser man får.
* * *
Att man inte ska trampa på klubbmärket på stora omklädningsrumsmattan är en regel i de flesta organisationer, men i Ottawa tar dom den på sånt allvar att PR-männen känner sig nödgade att påminna oss utbölingar.
– Ni vet va, säger de oroligt, att ni inte kan gå där va?
Bra attityd. Jo, jag menar det. Det ska fan inte komma nån och sätta en skitig skosula på klubbmärket.
* * *
It sure can get cold in Ottawa, för att travestera Tom T. Hall.
Det har inte varit klokt idag.
Kan det verkligen vara meningen att homo sapiens ska bo och verka i ett dylikt klimat?
* * *
 Veckans avslöjande:
Alfie har skaffat mustasch.
Det har hans lagkamrater också – allihop.
– Ja, det är en grej vi kör nu. Ingen får raka av den förrän vi brutit den här förlustsviten, berättar han och kliar sig lite i sin småglesa, rödlätta variant.
Ibland är man glad att man inte spelar i hockeylag.
* * *
Det var en plockning Price gjorde under straffarna igår som kändes som en Picasso-målning.
* * *
Apropå straffarna skickade Ottawa för andra gången i rad ut Ruutu för att slå en sådan.
Tjenare, liksom.
Som Henke sa i måndags när de frågade om han blev förvånad över att han fick se finländaren istället för Alfie vid mittpunkten.
– Förvånad, ja. Men inte ledsen…
Alfie menar dock att det finns skäl att använda provokatören från Helsingfors  i såna övningar.
– Han var en av Pittsburghs bästa på straffar och vi har varit usla. Jag satte den allra första straffen i NHL sedan straffmomentet infördes, i premiärmatchen mot Toronto året efter lockouten, men sen har det bara gått utför…
* * *
Laraque och hans lagkamrater har lämnat hotellet – och istället ersatts av New York Rangers.
Henke låter direkt ängslig när jag under ett telefonsamtal i ett helt annat ärende berättar vi delar Ottawa-adress för natten.
– Jahaja, säger han med en ton som antyder att han tror att jag ska hålla hela hotellet vaket till gryningen med det som på lokaltidningsspråk brukar kallas sprifest.
Och nu när jag tänker på det…
* * *
Senators-Rangers i morgon alltså.
21.00 er tid.
Då måste ni väl vara med?
Bloggen är det definitivt.

Jaha, straffvinst för Habs – sedan Carey gjort några sanslösa räddningar.
Mer till slutrapport blir det av olika skäl inte idag.
Men det står inte The end där uppe. Den här sagan fortsätter.

Fortfarande 1-1 i Kanata – och spelet är inte fullt lika underhållande längre.
Vi ser många felpassningar och mycket oprecisa skott.
Fan, man skulle nästa kunna tro att man var hemma på Garden igen.
Men förhoppningsvis var det bara en mellanakt också i mer symbolisk mening
* * *
Har nu fått frågor om Sundin från fyra olika kollegor.
Mats, ska du ge oss något att svara snart?
* * *
Stämningen, däremot, fortsätter att vara hypnotisk.
Invasionsstyrkorna från Montreal sjunger ett olé så det går vågor i det goda kaffet.
Jisses.
* * *
Det där med att Carey Price såg osäker ut var bara en synvilla Per Bjurmans utsände, Aftonbladet, lät sig luras av.
* * *
I början av perioden är det dock, något oväntat, lika många säten som gapar tomma som i arenorna south of the border.
Även kanadickerna måste alltså vara ute och trycka i sig korv och burritos och bira fast matcherna börjar.
Jag trodde de hade lite mer kultur…
* * *
Pizzan börjar bli lite degig, tror jag bestämt…
* * *
När ”olé”-ramsan rullar som värst försöker Scotiabank-dj:n kontra med Ramones på högst volym.
Hjälper inte alls.
* * *
Såg ut som att Corey Bass fick sitt arsle duktigt smiskat av Steve Begin.
Ruutu får gärna hjälpa honom att ta revansch – och därefter kan ju Laraque kliva in i handlingen…
* * *
Jag fattade aldrig varför andra Senators-målet blev bortdömt – och det gjorde ingen annan som sitter här heller.
Ni som vet kanske kan hjälpa oss?
* * *
Apropå namn…Begin, är han släkt med Israels gamle premiärminister Menachim?
* * *
Snubben som sköter ackrediteringar går runt och frågar om vi har det bra.
Skulle vara New York det.
Där hade de frågat vad vi har i deras arena att göra.
* * *
Ska vi ha den diskussionen, om tuffa namn, vill jag ha sagt att jag alltid gillat Dallas Drake.
* * *
Nu ror vi det här i hamn, Alfie.
Rock on.

Ja, herregud, vilket drag det är!
Så här är det alltså att gå på hockey i de raka puckarnas hemland?
I så fall får den här utflykter bli en vana.
Det är otroligt kul att sitta mitt i detta inferno av gap och skrik och usel sång.
* * *
Det står alltså 1-1 efter en välspelad och rolig första akt.
Senators började bäst men efter kvitteringen blev det lite mer Habs.
Känslan är dock att Senators är på uppgång – de har en helt annan stadga i spelet än när jag sett dem tidigare – medan Montreal, något frustrerat letar efter sitt spel.
Så jag tror fortfarande på skräll.
* * *
Tackar som frågar, Zildjian. Det kanadensiska kaffet är finfint.
* * *
Om ni som sitter vid tv-apparater och datorer tycker det låter som att Habs har hemmaplan skulle ni bara veta hur det låter här.
Jag har inte upplevt en sån kapning av en arena sen Leksand spelade kval mot Gnaget på Globen.
* * ’
Jag har alltid gillat de där ljusskyltarna i båsen. De ger Scotiabank en alldeles egen, tydlig profil.
* * *
Jo, det finns hemmafans här också, vilket om inte annat hörs vid målet. Men de är alldeles för blyga.
* * *
Visst, spelar Alfie med Heatly och Spezza. Och de bakar cannibale-pizza så det stänker om det – i alla fall emellanåt.
* * *
Det finns ett par ljusskyltar i sargen också. Coolt.
* * *
Det har varit visst liv i lokalpressen om att Habs-fansen får komma hit och ta över på det här sättet varje derby.
Ottawa-borna gillar det tydligen inte alls.
Men som Bruce Garrioch skriver i Sun:
Då får de väl se till att köpa fler biljetter själva då.
* * *
Jag vet inte, att de spelar ”The heat is on” när Heatly gör mål…är inte det aningen långsökt?
* * *
Ser inte Cary Price lite darrig ut med pucken?
* * *
Jag kan dock inte komma över att Habs-fansen sjunger den där ”olé”-sången.
De låter ju som tyska fotbollssupportrar.
* * *
Den enda match ingen trodde att jag skulle åka på var Colorado-Calgary och för all del, det fanns inte många anledningar att ta sig till Klippiga bergen för en svensk tidning.
Men man vet aldrig, bloggen gillar Denver och rätt vad det är kan den dyka upp också på såna anti-matcher..
* * *
Ruutu har fått spela för lite för att kunna bjuda på mycket till show, men det kommer nog.
* * *
Okej, nu ser vi till att grädda lite pizzadeg igen.

Okej, Nicklas (först  med rätt svar!), Julia, Big Pete, Gozzen, dala56 och ripsurfer – här kommer näven.
Smack, smock  – high five!
För visst, bloggen har flugit till  Kanada huvudstad för att gå på derby mellan Senators och Canadiens.
How about that?
Här är det kallt, snöigt och hockeyfeber.
Montreal ligger ju nästgårds så Habs-fansen har fullkomligen invaderat. Ottawa
När jag checkar in på hotellet i Kanata får jag  trängas med hela familjer i Canadiens-utstyrsel.
– Pappa, pappa. Hinner vi åka in till stan och titta, ropar en slyngel med vimpel i hand.
– Nej, morrar den bastanta pappan, nu ska vi ladda för hockey. Sätt dig i baren och vänta.
Kan nog bli rätt livat här.
* * *
Ja, vi befinner oss ju egentligen inte i själva Ottawa.
Utan i Kanata.
Det är här, i en förort närapå en halvtimme utanför stan, Ottawa håller till. 
Själva Scotiabank Place ligger utslängd mitt i ett industriområde, ungefär som Kinnarp Arena – fast längre från centrum.
Känns väl egentligen så lagom festligt, men så var det på den tiden Senators blev till; nyblivna ägare utan finansiella muskler fick bygga där markpriserna var billigast och det var de långt utanför stadskärnorna.
* * *
Det är inte bara fans på hotellet.
Det är spelare också.
När jag kliver ur bilen utanför entrén kommer George Laraques ut genom dörrarna.
Men kan bli mjuk i ryggen för mindre…
* * *
Själva hallen är dock en modern, luxuös spa-variant av den sort jag gillar.
Heltäckningsmattor på pressläktaren…det är ju själva livet det.
* * *
Laraqaue har en kostym – grå, är den –  i XXXXL-storlek, men den spänner ändå över armar och lår.
Och det är garanterat inte av samma orsak som vissa klädesplagg spänner över några av mina kroppsdelar…
* * *
Kanadensiska immigrationsinspektörer kan vara rätt nitiska, men när jag säger att jag är svensk hockeyskribent och ska kolla Senators skiner i alla den som tar emot mig den här eftermiddagen upp som den sol som inte syns genom molnen över Kanada.
– Really? You’re gonna talk to Alfie, flämtar han andlöst.
 Ja, det är väl förhoppningen.
– Fantastic! Welcome to Canada.
Sen sitter stämpeln i passet.
Att komma hit och spela ut Alfie-kortet är alltså som att komma till Buenos Aires och säga att man känner Maradona.
* * *
För att komma ut hit kör man en trans-canadian freeway.
Det är ju ett tuffare namn än till och med Interstate.
* * *
Det här blir bloggens kanadensiska debut.
Jag var visserligen här vid finalerna förra våren, men då fanns ju inte den här bloggen så det är först nu oskulden ryker.
* * *
Hur modernt det än ser ut i övrigt är pressrummet i Scotiabank, som vanligt, ett deprimerande litet inrökt kyffe utan fönster.
Och där låter som det gör i alla andra faciliteter av samma sort.
Två av stadens stora skriftställare sitter timmen innan nedsläpp och svär som sjöbusar över hur illa behandlade de blivit av klubbens PR-nissar.
Det är fuck hit och fuck dit ,
Jaja, välkomna till New York, pojkar. Där kan ni få dansa tango med PR-avdelningen om ni vill.
* * *
Under de där finalmatcherna 2007 – det hann ju bara bli två här, tyvärr – var det ett liv och ett kiv i de otäckt gulmålade korridorerna runt omklädningsrummen i den här hallen.
Och – det är det nu också. Trängseln är lika stor, surret lika förväntansfullt och känslan av big happening lika påtaglig.
Jag antar att Stanley Cup-final och derby mot Habs är ungefär samma sak i de här trakterna.
* * *
Det är trekvart till nedsläpp och några av de tillresta Montreal-fansen har redan kört igång sin olé-ramsa högst upp i en kurva.
Ha, som sagt – här kan nog bli livat.
* * *
Vad jag inte minns från finalerna är att vi tredje
Kolla

Det är ju rena Wachovia Center.
Den hallbyggare som inser att det är bara är tjafsa att man ser så mycket bättre här uppe och istället placerar pressläktaren nere vid rinken ska få godis av mig.
* * *
Nu rullar ”Let’s go, Habs” runt hela hallen.
Och, alltså, uppvärmningen har inte ens börjat ännu.
 * * *
Det har blivit lite fel, kan man se på sittplatschemat som sitter på väggen här intill.
Den som gjort den tror att jag heter Aftonbladet – och jobbar för mediaorganisationen Per Bjurman.
Hm.
Det är ju nästan lika roligt som att de trodde att Vetlanda-Postens utsände i Detroit i våras hette Vetlanda i förnamn och Posten i efternamn.
* * *
Och vad ska man tro rent hockeymässigt då?
Det är två lag som båda haft problem på slutet som möts  –  ja, oväntat nog har det ju hackat lite även för Montreal – och den som vinner ikväll får rimligen lite ny svikt i steget.
De flesta tror att det blir Montreal, men har en känsla av att Sens kan skrälla lite.
De tyckte själv att de började komma igång mot Rangers i måndags och har förmodligen spunnit hårt på den känslan som gått sedan dess.
* * *
Aftonbladet – utsänd av Per Bjurman.
Jag tycker det låter rätt bra.
* * *
Ja, nyss började uppvärmningen och då lät det som när Rangers gör mål på Garden.
Nä…nu ljuger jag faktiskt.
Sånt satans liv var det inte.
Men nästan.
* * *
Ni som trodde att jag skulle till Jersey…varför i hela helvetet skulle jag vilja sitta och titta på Devils och Panthers?
* * *
Det är oklart om pizza-kedjan får förtroende ikväll också, men hoppas det. Vi vill ha mer cannibale a la Bosporen i Leksand.
* * *
Det blir, slår det mig, första gången jag bara får kanadensiska nationalsången före en NHL-match.
* * *
Ruutu ser ut som att han vill ha roligt ikväll.
Och är det några han gillar att reta upp är det tydligen de vilda Habs-fansen.
* * *
– Hej, säger Alfie från jumbotronen, vi är back in black.
Till tonerna av AC/DC-klassikern bjuder han sedan på en liten smygtitt av den nya, svarta tröja Senators tagit fram.
Fast det är först på lördag, mot Rangers, de spelar i det stället.
Vi får ta och stanna och kolla, tror jag bestämt…
* * *
Har där jag nu sitter, mellan Metro Ottawa och Radio 1200, exakt fem steg till kaffekannorna.
Scotiabank forever!
* * *
Okej, showtime.
Hoppas ni hänger med i natt också.

Det tar så lång tid innan Rangers öppnar dörrarna efter matchen att Brooks i vredesmod lämnar kön och med några väl valda svordomar springer till datorn; med den här halvtimmesförskjutningen har han förstås extra tajt deadline.
Det känns som när Abris talade allvar med Leksand efter The Burra & Heinz show back in the day.
Kort sagt:
Rangers får sig en sjujävla avhyvling.
Eller?
– Mja, säger Fast Freddy med en bister min, skäll och skäll. Det får vi väl också, men vi har väl talat ut om vad vi håller på med…
Därav förstår ni att bloggen inte alls fegar ur utan klampar rakt in den katakomb Blåskjortornas hemmakabyss förvandlats till efter slutsignalen
När Henke lämnar buren och Näslund får stryk av sina gamla lagkompisar har ett skjutjärn inte mycket till val…
* * *
Jag vet inte riktigt varifrån jag fick att Front 242-mannen – alltså den gode Ros – troligen skulle stå i mål om Sportbladet hade ett korplag, men, tja, han har alltid känts som den på redaktionen med snabbast plockhandske.
* * *
Är  det Samuel Beckett-drama  i hemmarummet efter 3-6 är det desto mer livat hos gästerna.
Tjoandet, high five-smackandet och en ”Who let the dogs out” på vrålande brottarvoylm hörs mycket tydligt ut till oss som står i entrén och väntar på att Renney ska skälla klart på sina spelare.
* * *
Frågan alla vill ha svar på av en Henke med mörkare blick än Johnny Cashs skjorta  är förstås om han själv valde att gå ut.
Svaret: Halvt om halvt.
– Så fort de gjorde femman sökte jag ögonkontakt med Tom. När jag fått det nickade han och då åkte jag, berättar han.
* * *
Just nu, när de skribenterna tuggar stressfradga i pressrummet, sitter fotojönsarna glatt och babblar så till den grad att min bänkgranne, Stora björnen, böjer sig över och viskar:
– Can you believe these guys?
Nej, i sanning inte.
Men vi ska se om jag inte kan få Höken att göra ett påpekande i nåt av de forum där hans pratkvarnar till kollegor dryftar sina spörsmål…
* * *
Plura, då ska du veta att fyra miljarder förmodligen inte räcker till mer än att rusta upp toaletterna.
Så dåligt skick är de i just nu…
* * *
Som de spelade första halvan av matchen är Canucks helt klart den största positiva överraskningen i år.
– Men det var nog också vår bästa match för säsongen, påpekar Daniel Sedin.
Still:
Finns den här potentialen i laget kommer det bli roligare i Vancouver än någon hade trott på förhand.
* * *
Killen med koskällan ställde sig vid ett tillfälle i slutperioden upp och försökte få igång Garden Faithful med sin fåniga mackapär.
Han hann hålla på i två sekunder, sen var det en bister new yorker strax framför som vände sig om och skrek.
– Sit down, schmuck.
Det tyckte jag är roligt.
* * *
Jo, Rangers svarade för en anständig tredjeperiod – igen. Men det är ju som alla sagt; är de hela tiden lika lökiga i början kommer de till slut att hamna i underlägen som är för stora att täppa igen, för Henke kan fantamme inte rädda dem varenda kväll, och nu hände det till sist.
* * *
Öhlund går omkring i samma blå shorts och samma grå t-shirt – nu genomblöt av svett, dock – som under morgonträningen.
Cool kille.
* * *
Renney är inne på precis samma linje som yours truly.
– Henrik var alldeles ensam några gånger. Ingen av våra killar fanns inom synhåll. Och han är en bra målvakt, men han är ingen back. Han kan inte göra brytningarna själv också, säger herr coach något syrligt.
* * *
Nu har det gått så långt att Stora björnen bara garvar.
Men fotojönsarna tar ingen notis, de babblar glatt vidare – och har nu fått benägen assistans av Mikrofontönten.
* * *
Henrik Sedin tycker inte det var ofint att komma hit och spela så bra att kompisen Lundqvist fick kliva av.
– Nej, ler han, vi gillar att göra mål på en av världens bästa målvakter. Det är bara kul.
* * *
Visst, Näslund blir fullkomligen överfallen av kanadensiska murvlar efteråt och svarar tålmodigt på allt de har att komma med.
Men man ser ju på blicken.
Det här tyckte han INTE om.
* * *
I morgon blir det liveblogg från…ja, nån annanstans.
Nån som kan gissa? Rätt svar belönas med en imaginär high five i första inlägget.
Sov så gott tills dess.

Ojvoj, målfest på Garden.
Sju mål – när såg vi det i den här hallen senast?
Men eftersom det nu står 2-5 – och Rangers försvarsmässigt spelat sämre än Sportbladets korplag – är fansen ändå inte särskilt nöjda, om man säger så.
Det är inte bara Redden och Rosie som får sina fiskar varma. Invektiven haglar över hela laget.
* * *
Visst var det så att Henke bytte ut sig själv?
När han gjorde det under den första säsongen fick han fan, för så gör målvakter i den här ligan inte.
Men nu sket han alltså i det och jag förstår honom. Han fick ju tidvis lika mycket ”hjälp” av sina backar som Tintin brukar få av dupontarna.
* * *
Sportbladet har inget korplag i hockey, men om vi hade skulle vi inte spela fullt så här dåligt framför egen kasse.
* * *
–Moron, skriker han som jag trodde var Alle allt vad han orkar när Redden ser ut att finnas inom hörhåll.
Så skulle den riktige Alle aldrig ha uttryckt sig, ens om Redden, så nu dog den sista misstanken om han faktiskt taget sig hit.
* * *
Grejen är att Front 242-mannen förmodligen hade vaktat kassen åt Sportbladet och fan ta den som, likt Redden,  spelat som en babian framför honom.
Det hade bara inte gått.
* * *
Fast som ni påpekade, Henke fick ju en assist i alla fall. Den första i NHL-karriären vad jag kan minnas.
* * *
Vi satt här i slutet av perioden och sa att om Rangers får in en puck innan pausen, då kan det bli dans igen.
Och när det blev powerplay i 4 minuter trodde vi stunden var kommen.
Men då glömde vi att det här laget är bättre fem mot fem än i numerärt överläge.
* * *
Kul för Näslund, det här…
* * *
Jag vägrar ju tro att det var den riktige Göran Greider som var inne här och kommenterade nyss.
Inte en chans att han sitter upp och kollar NHL om nätterna.
* * *
Vilken mysig stund de såg ut att ha i Bobby Lous målgård, Voros och O’ Brien.
* * *
Tror bestämt Fast Freddy-kedjan blev bänkad i mittperioden. Ingen stor kväll för Rangers svenskar det här.
* * *
Ja, vi får väl se vilket omklädningsrum ni får glimtar från senare i natt.
Kommer när det kommer, men förmodligen rätt sent.
Mors.