Penguins klara för final alltså.
Med besked.
6-0…det är ingenting annat än utspelning det.
Och där har vi en betydande skillnad mot Detroit.
När pressen blir riktigt stor verkar stjärnorna där uppe inte riktigt palla, medan Penguins bara trampar på – och vinner.
Just därför börjar jag darra i det säsongslånga tipset om att Red Wings ska vinna finalen – om de nu överhuvudtaget når dit.
Ett annat skäl till det är förstås att Penguins håller väldigt, väldigt hög klass. Det känns, i alla fall en sån här eftermiddag, rätt osannolikt att någon ska kunna besegra dem fyra gånger.
* * *
Förra våren stod jag i Ottawas omklädningsrum i HSBC Arena och hörde  Daniel Alfredsson fnysa åt lagkamraternas ovilja att ta i Prince of Wales-bucklan.
– Jag tror inte ett skvatt på skrock. Kolla här, sa han och lyfte bucklan som anses jinxa fortsättningen av säsongen.
Och se hur det gick…
Sid The Kid är betydligt mer noga med att inte komma i kontakt med trofén som föräras östra konferensens mästare.
Klok ung man.
* * *
Och bra.
Jag gör mig inga illusioner om att de som bestämt sig för att se honom som överskattad tänker ändra sig, men sanningen är att 20-åringen var magnifik i den här matchen – liksom i hela jävla slutspelet.
* * *
Finalmotståndet kan bli klart kommande natt. Men jag undrar det jag. Då får The Mule se till att vara frisk – och i samma form som innan han fick huvudvärk.
Kommentarer kommer här.

Det ligger en banan vid The Mules i övrigt övergivna plats i omklädningsrummet.
Den som håller på Detroit får hoppas att han snart äter upp den och blir bra igen.
För det är ju precis som ”boss” skriver här i kommentatorsspåret.
När Dallas kan koncentrera alla krafter på att checka Zäta-Datsyuk-Holmström-linan avväpnar de Red Wings rätt effektivt.
The Mule behövs.
Nu.
* * *
Det är mycket uppsluppen stämning i Stars omklädningsrum.
Att de fortfarande måste vinna två matcher verkar inte bekomma Texas toughest.
– Nä, vi är rätt avslappnade  nu, säger Nicklas Grossman med ett belåtet leende.
– Det är de som har allt att förlora. Vi spelar ut, gör allt vi kan och låter dem fundera på på hur det här ska sluta.
* * *
Så här ett par timmar efter matchslut blåser det helt oväntat upp till rena jävla orkanen i centrala Detroit.
Jag törs knappt stå i närheten av fönstren här i hotellskrapan, så våldsamt fläskar det i.
Det känns som ett omen.
Jag börjar tro att ligans mest begåvade lag inte klarar av att rida ut den här stormen, att de inte har nerver och mental styrka och sisu nog att vinna en match till.
Det vore ett sensationellt fiasko som jag verkligen inte önskar att män som Zäta och Lidas och Homer ska behöva genomlida, men risken är ju uppenbar.
* * *
Notan ger intervju i bara badhandduk och exponerar därmed en maffig tatutering på vänster axel.
Ser jag rätt står det ”I love Emily” i slingrig text.
* * *
Rödnackarna nedanför pressläktaren är till slut så tankade att det inte går att tyda vad det är för tarvligheter de slänger efter hemmahjältarna, men glada är de i alla fall inte.
Det är ingen annan i The Joe heller.
Den ystra stämningen vänds under slutminuterna till en uppgivenhet som lär bli kostsam för Red Wings om den, som de skulle säga här, får linger on
* * *
Att en sån som Grossman bara är 23 år och rookie är svårt att tro när han står och stretchar i bara shorts efteråt.
Gnesta IK-bjässen ser ut som någon som skulle leda specialstyrkor genom bergsmassiven i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan.
Och han har för övrigt en tatuering han också.
* * *
Lokalreportrarna är på Red Wings PR-avdelning om att ordna en pressträff på Crescent Court under söndagen, men det verkar det inte bli nåt med.
– Förra gången kom en reporter, säger chefen John Hahn och nickar mot NHL-bloggen.
Just det, man får hålla sig med!
* * *
Hjälte-Joel håller inte med om att det verkar som att Detroit-spelarna börjar bli frustrerade.
– Nej, jag tycker de är lika disciplinerade som tidigare. Man kan inte begå ett enda misstag. Och man måste sätta chanserna som
Som hjälte-Joel själv då.
Om honom kan ni för övrigt läsa mer i en separat text här intill framåt småtimmarna.
* * *
Att Kimmo Timonen eventuellt kommer tillbaka är förstås ett jädra lyft för Flyers.
Men nej, jag tror inte Penguins försätter sig i samma situation som Red Wings.
De är för bra, i synnerhet hemma i igloon.
* * *
Nej, Notan vill inte berätta vad han och Homer säger till varandra på isen.
– Det är på så låg nivå så det kan du inte skriva i alla fall, skrockar han.
* * *
Det är svårt att vara ensam reporter med två lag att täcka.
När jag är klar med segrarna i gäst-kabyssen och kommer in till Detroit har alla jag vill prata med försvunnit för länge sen.
Och de kommer inte tillbaka. Förlorare gör aldrig det.
Men jag hör i alla fall Chelios ta på sig Lundqvist-målet. Bra sagt. Lämna nu plats för Lilja.
* * *
Jaha, då har vi en lördagskväll i Detroit att slå ihjäl då.
Här skulle folk fira finalplats med buller och bång, var det tänkt.
Men istället är det öde och dött.
Well, de får ta det på onsdag istället.
För då är vi, tror jag, här igen…

Jag fortsätter varna:
Det är alltså, för den som inte såg förra inlägget, efterhandssändning på Canal Plus.
Här kommenteras sånt som händer live.
Så sjas tillbaka till tv-soffan om ni inte vill veta hur det  ligger till efter andra perioden.
* * *
Lundqvist hjälte.
Den meningen har ni som följer VM väntat på, eller hur?
Istället är det de svenskar som håller på Dallas Stars som får njuta av den.
 Joel Lundqvist kommer loss i ett friläge och ser elegant till att ånyo ge Dallas den ledning laget vill ha att spela på.
Och där  får Turco assisten jag tyckte han borde fått redan på första målet.
* * *
Homer och Notan har återigen några riktigt tjuriga sammanstötningar.
Jag kräver att någon av dem berättar vad det är för oförskämdheter de utbyter – och på vilket språk.
* * *
Jag tror inte det här kommer fungera för Detroit.
Det är nåt som inte stämmer med den stora röda maskinen – medan Dallas alltmer börjar se ut som i matcherna mot San Jose och Anaheim.
Ny resa till Texas kan bokas.
* * *
Rödnackarna framför mig har nu blivit riktigt bladiga och öser cynismer ner över isen, några nästan såpass rumsrena att jag skulle kunna citera dem…
* * *
Det känns dessutom som att Turco lagt The Joe-spöket på slaktbänken och långsamt  men målmedvetet styckar det i småslamsor.
* * *
Joel är på väg att komma loss i ytterligare ett friläge – och ser då till Hudler drar på sig en utvisning
Som sagt, Lundqvist hjälte…
* * *
Lilja skulle i alla fall inte vara sämre än Chelios.
Så på måndag kan vi, om Babcock vågar röra den tre år äldre backlegenden, räkna med skånskt inslag på isen.
* * *
Undras om någon tänker slänga ner en krycka på isen snart.
Nej just ja, det är bara i den fina sporten fotboll sådana intelligenta uttryck för frustration får förekomma.
* * *
Nu ska jag hämta lite kaffe – och surfa rätt på någon bra Texas-resa till i morgon.
Slutrapport kommer…rätt sent. Det är som ni vet många svenskar man ska jaga rätt på i den här serien.

Först en varning.
Det är tydligen efterhandssändning på Canal Plus.
I verkligheten har vi redan genomlevt en period i The Joe.
Så den som inte vill veta hur det gått ska sluta läsa nu.
Okej?
Nu.
* * *
….dåså, är det bara ni kvar som inte är beroende av Canal Plus nu?
Då kan vi berätta att det står 1-1 efter denna första period i verkligheten.
Stars får den ledning de drömmer om,  efter slagskottsbalja när inte helt vane målskyttten Trevor Daley smaskar in ett slagskott .
Sedan kvitterar Jiri Hudler i ett powerplay fyra och en halv minut från vilan.
Rättvis?
Det begreppet befattar vi oss inte med i den här bloggen.
Däremot är det väl logiskt, typ.
Det hackar ganska betydligt i The Big Red Machine i början och om det inte varit för Ozzie hade Dallas haft
Men de spelar upp sig och ser efter kvitteringen ut att  vara på väg att ta över.
* * *
Några stolar gapar tomma idag också, i alla fall på de dyra sektionerna.
En sån här match, i en stad med ett sånt här lag…det är för ledsamt.
Stämningen är ändå revolutionerande hög – för att vara i The Joe.
På slutet är det faktiskt så det ringer i öronen. Det har jag aldrig varit med om här tidigare.
* * *
Turco verkar verkligen inte ansatt av några Joe-spöken.
Räddningen han gör på ett Dan Cleary-skott i början skulle man kunna bygga ett helt filmmanus på.
Jag tycker dessutom han borde fått assist på Daley-målet. Hela anfallet börjar med Martys förnämliga uppspel, ju.
* * *
Det är inte ofta man ser Lidas så uppsnurrad som han i en sekvens blir av Niklas Hagman.
Men det är just då Ozzie visar klassen.
* * *
Tre feta bläckfiskar landar på isen i samma stund som nationalsången är färdig, en så kladdig att det tar vaktmästarna flera minuter att torka bort allt snusk.
Inte kan väl Detroit förlora när något sånt händer?
* * *
– Detroit är en redneck-city, sa Don Cherry nyligen, till viss vrede i Motown.
Jag ger honom rätt.
Tre öldrickande biffar precis framför mig har bokstavligen röda nackar.
Det är en…intressant syn.
* * *
Ah, a kronwallian hit!
Niklas sätter in en ny långtradarkrock till tackling på Miettinen i slutet av perioden.
Han kan, den mannen.
* * *
Det är överhuvudtaget påfallande grinigt på isen.
Och fan vore det väl faktiskt annars i en femte konferensfinal.
* * *
Nu åker vi igen.
Mors.

NHL-bloggen är tillbaka i Motown – igen.
Det är fjärde gången på en månad och vore det inte för det eminenta hockeylaget som bor här skulle jag klaga rätt högljutt.
Som Mats Sundin en gång sa:
Detroit är den tristaste staden i hela ligan.
Men det är, misstänker jag, bara att vänja sig.
Här kommer att spelas mer hockey framöver…
* * *
Missade tyvärr träningarna igår. Så det visslade om det. En otrevlig storm parkerade över New York-området och jag landade inte ute på Wayne County förrän vid midnatt.
Bedrövelse.
Men det kanske var straffet för att jag inte förstod att jag skulle ha åkt direkt från Dallas.
* * *
Mycket av den lokala trycksvärtan ödslas på Homers stjärt idag.
Alla undrar om han, efter det där bortdömda målet i Texas, vågar ställa sig framför Marty Turco igen.
Det vågar han.
– Det är min spelstil, jag ändrar ingenting, lovar han.
Efter några dagar som föremål för lagkompisars skämt om överdimensionerade skinkor övervägar Piteå-bjässen dock att banta.
– Det får bli mycket Campbells kycklingsoppa framöver, ler han.
* * *
Soligt och blåsigt i Detroit idag, och intrycket från senast består:
Det är hockeyfeber i Hockeytown igen – för första gången på fem år.
Man kan, utan att stränga sig särskilt mycket, känna stan vibrera av hoppet om att en finalplats blir klar idag.
* * *
Är det bara jag som tycker att Steve Ott, med sitt egendomligt spretiga slutspelsskägg, börjar se ut som the bad guy i en sån där skräckfilm där fem college-ungdomar åker ut till en stuga i skogen och sedan försvinner, en efter en?
* * *
En hel del trycksvärta ödslas på Marty Turco också.
För Dallas del handlar mycket denna do-or-die-dag om huruvida  han kan döda sin ”The Joe”-förbannelse eller inte.
 Han har, som NHL-målvakt, aldrig lyckats vinna här.
Never ever.
Statistiken består av nio förluster och två oavgjorda.
Att Detroits forwards har ett psykologiskt övertag är ett understatement av format.
* * *
Hdw, jag har sensationella uppgifter åt dig:
Rush spelar i Joe Louis Arena 10 juni.
Så nu är det ju bara att åka hit. Sista möjliga datumet för en avgörande Stanley Cup-final är 9 juni. Du kan således slå två feta flugor – en trevlig och en hemsk.. – i samma Michigan-smäll.
* * *
Jennifer Floyd Engel, känner ni henne?
Hon är synnerligen temperamentsfull krönikör på Star-Telegram i Texas.
När Stars i fjol eliminerades av Canucks gick hon i en lokal radioshow ut och kallade spelarna ”motherfuckers” (!) som aldrig kan vinna.
Nu har hon i en svavelosande spalt gett sig på  Chris Osgood  och ”hockeyidioterna” i Detroit – och den spalten har Detroit Free Press förstås publicerat.
Härligt liv blir det.
Sportchef-PK, henne måste du försöka värva.
* * *
Frågorna om Johan Franzén och hans huvudvärk behandlas nu officiellt som ”The Mule Situation” av Red Wings.
Läget är detta:
The Mule spelar inte idag heller.
Han har börjat svettas på träningscykel, men är enligt lagledningen inte i matchform ännu.
Tungt.
– Ja, det måste vara enormt frustrerande. Ena stunden spelar han så lysande och gör så många mål och får chansen att vara en av ledarna i det här laget, och plötsligt kan han inte spela alls. Förkrossande, säger Nicklas Lidström.
* * *
Nu ska vi inte vara såna, men det är några reportrar i pressrummet som är…ja, easy on the eyes, kan man ganska lugnt säga.
Har vad jag förstår att göra med att NBC sänder matchen.
När de stora tv-kanalerna jobbar kommer kollegorna med verkliga tv-utseendena ut i dagsljuset…
* * *
Så hur går det här nu då?
Får vi se en handshake i eftermiddag?
Ja, jag tror nog det.
Detroit gör inte en lika halvdan match till – och gör de inte det är Dallas chans mycket liten.
Men å andra sidan…får Stars bara första målet kan det börja vibrerar i nerverna på hemmaspelarna. De vill under inga omständigheter tillbaka till Texas för en sjätte match på tisdag. Då kan det bli 3-3 i serien och allt är up for grabs igen.
En stor eftermiddag och – för er – kväll lär det hur som helst bli.
Håll i hatten, nu åker vi snart.

Dahlén kan man lite på.
Han sa att Dallas skulle vinna – och det gjorde dom.
– Nu ska vi ta en match till också, säger han när vi råkar bli uppträngda mot samma väg i den kalabalik som efteråt råder i Dallas på tok för trånga omklädningsrum.
Han låter mycket mer övertygande än jag skulle kunna göra i motsvarande situation…
* * *
Det där avvaktande på läktarna förbyttes sannerligen i något annat.
Det konstanta vrålet under slutminuterna var en aha-upplevelse.
Plötsligt förstod vi varför det talats om att American Airlines Center kan vara en så tuff arena att spela i.
* * *
Mycket tugg om det bortdömda målet efteråt, förstås.
Domarna har tydligen sagt att Homer var inne i målgården med rumpan – och det förvånar många.
– Jag visste inte att det fanns en sådan regel, säger Nicklas Lidström syrligt.
– Domarna vill inte göra fel, de vill få förtroende att döma i finalen och satsar lika hårt som vi gör. Att de begår misstag kan man således acceptera  Men hitta inte på grejor, fnyser Mike Babcock.
Homer själv  är mörk som en norrländsk vinternatt i ögonen när han gång på gång förklarar att han inte var inne med vare sig rumpa eller något annat.
– Det var en felaktig bedömning, varken mer eller mindre, muttrar han.
* * *
Så vad händer nu om Stars lyckas vinna ytterligare en match?
Det vet Notan.
– Ja, vi hade ju 3-0 mot San Jose och jag kan ju vara ärlig och berätta att det var spänt i vårt omklädningsrum när de kom upp till 3-2. Många tänkte, ”vad händer om det blir 3-3”.
– Kan vi får det att hända blir det samma sak för Detroit. Man ska komma ihåg att det sista steget alltid är det längsta att ta.
* * *
Red Wings åker något oväntat inte hem direkt efter matchen utan sover ytterligare en natt i de mjuka sängarna på Crescent Court.
– Det är skönt att inte behöva stressa, killlarna kan ta det lugnt, förklarar PR-männen.
Ett annat skäl kan vara att ”strong storms” enligt väderleksrapporterna rasar i området.
Vore rätt grymt att tvinga dem igenom en turbluensorgie i Texas-natten efter en sån
Undras hur Keenan hade gjort…
* * *
LouiLoui är förstås föremål för medias intresse efter matchen och verkar inte direkt vantrivas.
Men han har, sin vana trogen, smådålig koll
– När vi flyger till Detroit? Ehh, jag vet inte. Men förmodligen på fredag. Vi brukar åka dagen före match, säger han tveksamt.
Ynglingen som i samband med trading deadline blandade ihop Brad och Keith Richards har väl bara glömt att det brukar vara lite annorlunda under slutspelet.
* * *
 Jaha, mot Detroit igen då.
Själv måste jag hem till New York i några ärenden, men framåt fredag kväll sitter man väl åter där i Marriott-skrapan och försöker hitta på något att göra.
Vi hörs då.

1-0 nu då.
Efter balja av LouiLoui, precis innan slutet.
Det är första gången under hela serien Dallas har ledningen.
Ska bli mycket intressant att se vad det innebär – för båda lagen.
* * *
Sure, det var ett felaktigt bortdömt mål på Homer.
Glasskiosken från Piteå hade bägge skridskorna gott och väl utanför linjen.
Men det känns som att Red Wings ägnar lite för mycket energi åt att vara upprörda över det.
Sånt händer och det är ju pissigt, men man riskerar att tappa bort sig om man inte bara kan glömma det och trampa på.
Babcock kan ju i  morgon bitti ringa Bowman och diskutera det kloka i att hetsa upp de egna spelarna med sånt där uppträdande.
* * *
Givetvis spelar de The Kingsmens ”Louie Louie” under slutsekunderna.
Snyggt.
* * *
Det jag sa om de avvaktande Dallas-fansen gäller alla utom den unga tjejen i shorts och matchtröja två platser bortanför mig.
Hon skriker konstant – med en pipa som skär rakt in i ryggmärgen.
* * *
Hör att Canal Plus krånglar också. Så bloggen är i gott sällskap då.
* * *
Old 97’s lirar i Stars bås under periodpausen. Det är klass det!
* * *
Nu måste jag gå på…ja, muggen.
Slutrapport framåt småtimmarna.
Då vet vi om jag måste boka resa till Detroit på lördag.

Det efterblivna bloggprogram vi håller oss med behagar krångla igen, därför denna fördröjning.
Här är rapport två, som skulle ha publicerats för 20 minuter sedan

0-0 efter period 1.
Det är första gången i serien Dallas håller ett oavgjort resultat så länge.
Och det är ingen tillfällighet.
De ger allt ikväll, tvingar sig till en den mest briljanta hockey de överhuvudtaget mäktar med – och har kraftigt övertag i puckinnehav.
Men…de hade behövt ett mål. I synnerhet i någon av de tre PP-lägena.
Ju längre matchen pågår utan att de får verkligt momentum, desto mer talar för Detroit.
* * *
Åker hiss med Scotty Bowman, Gary Bettman och Detroits ägare Mike Ilitch upp till pressläktaren före matchen.
Det kan man kalla stargazing a la NHL.
* * *
Nationalsången hinner precis ta slut.
Då landar en fläskig, blöt bläckfisk mitt i Detroits zon.
Hemma hos Dallas alltså.
Det är ett rätt kaxigt statement av Red Wings-fansen.
* * *
Bettman berömmer Bowman.
– Scotty, du ser yngre ut för varje gång man ser dig.
´74-årige Bowman ler brett.
– Det blir så när man slipper stå i båset.
Det är för övrigt helt sant. Han ser strålande ut, gamle gubben.
* * *
Det är överhuvudtaget mycket Red Wings-fans på plats i Dallas.
Fast de har inte rest hit.
De bor här.
I takt med att Michigan-ekonomin spolas allt djupare ner i kloakerna intensifieras avflyttningen  – och många hamnar här,  i booming Texas. Med Red Wings-sympatierna intakta. Så det låter i alla fall som ett halvt The Joe mellan varven.
* * *
Mig har Bettman inga komplimanger åt, men han tittar noga på ackrediteringsbrickan, nickar vänligt och säger ”ah, Sweden”.
* * *
Dallas-fansen är förstås ännu fler, men lite avvaktande.
De vill så gärna ha nånting åt att jubla åt igen, men det vill sig ju inte och man kan med blotta ögat se frustrationen gripa omkring sig på läktarna.
* * *
Min vän, ni vet Dalarnas Leif Silbersky, sitter hemma i Källarvsnatten och följer dramat på Canal Plus.
”Inget konstverk till match kanske, men väl fart-cirkus”, skriver han i sms.
Och han menar inte att det pruttas mycket…
* * *
Törs nästan lova att Red Wings-spelarna efteråt kommer att tala om det stora i att de klarade ut de tre utvisningarna i inledningsperioden.
Om de nu vinner.
* * *
Det är för övrigt jag som lurat dala-Silbersky att vara uppe efter förespeglingar om just konstverk.
Men vänta bara, det kommer.
* * *
OK, då åker vi igen.
Håll i hatten nu.

Okej, bloggen är tillbaka i sadeln.
För konferensfinal 4.
Nu är det do or die för Dallas.
Förlust – och säsongen är slut.
Så hur går det?
Jag går på själve Ulf Dahlén med en mycket rak fråga:
– Vinner ni ikväll?
Svaret är ännu rakare:
– Ja.
Nu vet ni det.
* * *
Kul kväll igår.
Tog ett par järn på Ghost Bar – en flådig skybar med förtjusande veranda och häpnadsväckande utsikt över downtown Dallas.
Hamnade vid ett bord med kanadensare som varit i Leksand, ansåg att Börje Salming är den störste nånsin och var övertygade om att Detroit sveper Dallas i natt.
– Det är inget snack, sluddrade Mike från Edmonton, det  är världens bästa lag just nu. Det enda de saknar är en Willy Lindström…
* * *
Lilja är upprörd över att jag använt ordet ”fuck-finger” i ett litet inlägg om honom.
– Så kan man väl inte skriva, ropar han under en fotbollsfajt med Datsyuk i korridoren utanför Red Wings omklädningskabyss.
Jo, det kan man visst. Kolla här:
Fuck-finger.
* * *
Ja, jag är ju lite inne på Edmonton-Mikes linje jag också.
Inte mycket tyder på att Dallas har någon chans att slå den här alltmer imponerande upplagan av Red Wings.
Bortsett från första matchen har ju Dallas inte alls spelat dåligt. Tvärtom, sekvenser under förra matchen hörde till lagets mest blixtrande på hela säsongen . Men det hjälper liksom inte. Detroit är för bra. Tvingar fram för många misstag, är för överjävligt skickliga i defensiven (kolla hur alla fem nästan alltid befinner sig innanför puckinnehavaren i egen zon), för kvicka och smarta och kreativa.
Det här kan mycket väl ta slut i natt.
* * *
Zäta har fått tillbaka sin gnistrande tandrad.
Ursprungligen slogs en plasttand i framgarnityret ut i sista matchen mot Colorado. Direkt efter satte de in en ny, men på något sätt bet han ur den under flygresan till Texas i söndags.
Nu ska tandhelvetet dock sitta, rejält.
Tur det.
För Emma jublar inte åt gluggarna…
– Nä, hon tycker bättre om när jag har tänder, så mycket kan jag väl säga, flinar medelpadingen.
* * *
Det låter å andra sidan rätt övertygande när Notan efter ett fotbollspass med bland andra Turco och Morrow talar om förutsättningarna för kvällen:
– Vi är ett dödligt skadat djur nu, inträngt i ett hörn. Det är så vi kommer att uppträda ikväll. Vi slåss för vårt liv.
* * *
En anonym källa vill ha sagt att Micke Samuelsson är väldigt lik sin pappa, Christer.
* * *
Man kan ju tycka att Dallas borde försöka smälla på seriens superstjärnor, Zetterberg och Datsyuk, lite mer.
Och belive it:
De vill inget hellre.
– Men de är svåra att komma åt, berättar proppmästare Joel Lundqvist.
– Man tror att man har dem, att de inte märker att man är på väg mot dem. Men på något sätt vet de alltid och hoppar undan i exakt rätt ögonblick.
* * *
Scotty Bowman har kommit till Texas och glider omkring som en elder statesman i American Airlines Center under träningar och morgonvärmningar.
Igår klappade han NHL-bloggen på axeln, helt plötsligt.
Old Scotty kanske minns hur skoj vi hade i Tampa i vintras…
Man skulle kunna tro att hans närvaro är lite besvärande för Mike Babcock, men inte alls.
Det visar sig att de står i ständig kontakt.
– Det är rätt skönt att ha tidernas bästa coach att diskutera med ibland, säger ”Babs”.
* * *
I ett förrum till Dallas ”hem” hänger ett slags hall of fame-tavla med namnen på de stora Stars-spelarna genom åren.
Den ser ut så här:

Tittar man närmare ser man ett och annat intressant namn. Vad tycker Brynäs-fansen till exempel om det här?

Tungt.
* * *
Den första fråga man får av svenskarna efter matcherna, i alla fall när Tre kronor spelat samtidigt, lyder:
– Hur gick det uppe i Quebec?
Idag misstänker jag att de redan har koll, men ändå.
Det bevisar väl att NHL-proffsen ändå bryr sig om Tre kronor.
* * *
Här kommer en som heter Andreas. Han brukar ge oss fuck-fingret.

* * *
Notan är själv inte det minsta skrockfull, men berättar att han får anpassa sig till lagkamrater som är det.
– Man kan inte göra nånting. Tittar man på någons klubba är det fel, råkar man komma åt en annans skridskor är det katastrof. Så det är bara att sitta still och hålla sig lugn.
Men slutspelsskägget då, är inte det skrock?
– Nja, det är mer tradition som ska bevisa att man just nu inte bryr sig om nånting annat än hockey.
* * *
Springer på Lidas på mitt eget hotell.
Han äter lunch med Chelios där.
– Bor du här? Då har du ju det nästan bättre än vi, säger han nästan upprört.
Det har jag inte.
Mitt hotell är lite modernare bara, det är allt.
När jag säger det verkar han känna sig lite lugnare, rumpmasen.
* * *
Jaha, matchstart snart då.
Förbered er på krig.
Dallas kommer att samla sig till den mest ursinniga insatsen på hela säsongen – och Detroit kommer att svara med samma jävla mynt.
Rock ’n’ roll.
Rapport kommer i första pausen.

Journeys ”Don’t stop belivin’” – ja, Sopranos-låten – dånar i American Airlines Center efter slutsignalen.
Och nä, visst.
Dallas-spelarna kan ju inte gärna ge upp.
Då är det ingen idé att spela den återstående matchen – eller matcherna, om ni nu har sådana fantasier.
Men i det innersta av sina hjärtan måste de ju veta att det här är kört nu.
Att vända ett 0-3-underläge är praktiskt taget omöjligt mot vem som helst – och det har därför inte heller skett på 33 år.
Mot ett Detroit Red Wings som spelar som Detroit Red Wings spelar just nu…ja, det skulle fan vara lättare att få Gudrun Schyman vald till guvernör i Texas.
Ledsen, Stars-fans, men så ligger nog dessvärre landet.
* * *
Pavel Datsyuk pratar ogärna med nordamerikansk media. Inte av några Zlatan-skäl; han är bara generad över sin något bristfälliga engelska.
Men en sån här kväll inser klubbens PR-avdelning, med den utomordentlige John Hahn i spetsen, att det helt enkelt inte GÅR att hålla ryssen gömd. Så han får snällt följa med  Eurotwin Zetterberg till den officiella presskonferensen och svara på frågor.
Hur det går?
Well, låt oss säga så här:
Det utbryter viss munterhet i pressrummet när en radioreporter ringer hem till sin redaktion och något besvärat berättar att han visserligen HAR en intervju med hat trick-mannen, men ”eh, ah, hm…han är inte alldeles lätt att förstå”.
* * *
Kronwall har bråttom ut ur omklädningsrummet, men hinner stanna upp och ge bloggen beröm för snygg slips.
Ja, jag har den allra bästa i natt…
* * *
Hinner inte in till Dallas förrän alla spelare utom Modano försvunnit – och de kommer av förståeliga skäl inte tillbaka.
De har ingen lust att prata om Datsyuk och Zetterberg.
Det tvingas Modano göra.
– Ja, suckar han, det var länge sen jag mötte två så bra spelare. De är omöjliga just nu…
Så säger inga NHL-spelare nånsin om några motståndare.
Så när de ändå gör det vet man att något alldeles enorm inträffat.
* * *
Det är ingen fara – Mattias Ritola har inte tråkigt.
– Nej du, verkligen inte. Man lär sig enormt mycket bara av att se hur de här killarna gör och uppträder, säger han och nickar mot Lidas i omklädningsrumsröran.
* * *
Det känns väldigt trist att Grossmans  mål inte fick betyda mer.
Bara segervrålet var värt mer.
* * *
Får sms från ett Front 242-fan i Quebec.
– Detroit e sjuka, skriver han.
Det gläder mig att också dom där uppe på VM-turneringen får se lite riktig hockey…
* * *
Nu är Detroit Red Wings alltså en ynka seger från Stanley Cup-finalen.
Men det får man inte ens nämna.
– Det där pratar vi inte om, säger Zäta och skakar på huvudet.
– Vi är inte klara för någon final, inpräntar Lidas strängt.
– Det återstår mycket, svarar Samuelsson snabbt.
Men det är likafullt sant:
Detroit Red Wings är en ynka seger från Stanley Cup-final.
* * *
Dave Tippett talar med rösten hos en bakfull Tom Waits när han håller presskonferens.
Mörkret i stämbanden är kompakt.
– Vi har överkommit dåliga odds hela säsongen, det är bara att fortsätta som tidigare, säger han.
Det låter inte övertygande.
* * *
Alltså, gluggen i den främre tandraden Zäta exponerar när han flinar är alldeles magnifik.
Vad säger Emma?
Vi vill veta.
* * *
Stars-fansen buade på slutet.
Ovärdigt.
Inte ska väl texaner, som egentligen är så trevliga, sänka sig ner till rena rama New York-nivån…
* * *
Det är nästan så man redan glömt att Red Wings allra störste målskytt sitter skadad hemma i Detroit.
Om även The Mule hinner blir klar till match 4…ah, det är svårt att se nånting annat än att stjärnorna slocknar redan då.
* * *
Okej, nu är det dags att ta sig ut i den ljumma Texas-natten och promenera hem till hotellet.
Där väntar något så ovanligt som en bar som har öppet till två även en måndagskväll.
Jag säger inget mer.
Men lovar återkomma efter träningarna i morgon.